Det är inte förrän protagonisten Gulla i Martha Sandwall-Bergströms (1913–2000) Kulla-Gullaserie (1945–51) möter den ”äkta” kärleken som hon kan skilja den från den ”falska” för Ivan Malma. Det finns fler exempel på flickböcker där protagonisten gör ett val mellan de två män som hon möter kärleken genom (Söderberg 15; Westin 30–41).
I de flickböcker som Boel Westin undersöker förkroppsligas vanligen den tillåtna kärleken och det förbjudna erotiska begäret av olika män. Hon finner att tre manstyper med ursprung i en kvinnolitterär tradition gör sig påminda i flickböckerna: ”teacher-lover”, en intellektuell, moralisk, ofta äldre, man som vägleder protagonisten; ”the green-world lover” som knyts till naturen och en livgivande, sann kärlek; samt ”Don Juan”, en vacker, charmerande man som har stark erotisk dragningskraft men är hänsynslös och drivs av egna intressen (30–41).
Dessa manstyper diskuteras även i Kulla-Gullaforskningen där Ivan förstås som ”Don Juan” (Heggestad, ”Ett rike” 173; Söderberg 241–3). Eva Heggestad tolkar männen som representanter för två olika mansideal, Ivan för ett förlegat och patriarkalt (”Fru Marianne och Kulla-Gulla” 103–4).
En fråga som inte ställs i forskningen är dock hur Sandwall-Bergström låter skildringen av männens kroppar signalera vem av dem som Gulla bör välja. Den här artikeln har hypotesen att den äkta kärleken förläggs i en manlig och den falska i en omanlig kropp. Skildras Ivans kroppar som manliga eller omanliga, rörliga eller stillasittande, varma eller kalla? Hur positioneras de och vilka känslor väcker de hos Gulla?
MANLIGHET, OMANLIGHET OCH INTERSEKTIONALITET
Med manlighet avses, i enlighet med historikern Claes Ekenstams definition, ett skiftande kluster av tillskrivna egenskaper som kontrasteras mot lika skiftande föreställningar om omanlighet (44). Han menar att det omanliga kan utdömas i feminiserande ordalag som ”fjollighet, vekhet, känslosamhet, käringaktigt och så vidare” men också utifrån andra aspekter som ”exempelvis den åldersrelaterade skillnaden mellan pojke/yngling och vuxen man” (46). Artikelns utgångspunkt är Raewyn Connells teori att vissa grupper av män är överordnade andra (78). Med andra ord värderas det som i ett visst sammanhang betraktas som manligt högre än det som anses vara omanligt.
Det är alltså möjligt att betrakta manlighet och omanlighet som konstruerade i skärningspunkten av olika maktkategorier, i Ekenstams exempel ovan kön och ålder. För att få syn på hur kategorierna kön, ålder, klass, ”ras” och funktionalitet skär samman i skildringen av Tomas och Ivans kroppar, och sammantagna skapar ett uttryck som kan tolkas som manligt respektive omanligt, anläggs ett intersektionellt perspektiv. Begreppet intersektionalitet är en skandinavisering av engelskans ”intersectionality” som kommer av verbet ”to intersect” med betydelsen att genomskära eller korsa (Lykke 48). Det introducerades i den feministiska debatten av juristen Kimberle Crenshaw som använder det för att undersöka hur kvinnor som inte är vita marginaliseras ”[b]ecause of their intersectional identity as both women and of color within discourses that are shaped to respond to one or the other” (1244). Termen har alltså bland annat använts för att synliggöra hur flera kategorier samverkar i skapandet av olika subjektspositioner.
Eftersom inte endast kön är i spel i kroppsskildringen i Kulla-Gullaserien används här begreppen manlighet och omanlighet istället för till exempel maskulinitet och femininitet. Fokus ligger bland annat på det som sociologen Cynthia Levine-Rasky beskriver som ”the 'other side’ of power relations, that is […] the intersections of whiteness and middle-classness rather than […] the more traditional categories of racialization, gender and working-classness” (239). Levine-Rasky undersöker just vithet och medelklass som praktiker som är relationella och konstrueras genom exkludering (244–7).
KROPPSLIG OCH OKROPPSLIG
Sandwall-Bergström har skrivit in de två män som Gulla väljer mellan i en värld där personer med makt förespråkar ett val av Ivan (t.ex. Sandwall-Bergström 1949: 154). Ivan skildras som egenkär och härsklysten, och beter sig därför ofta falskt och våldsamt.
Detta speglas även i skildringen av deras kroppar som skiljer sig avsevärt från varandra. Ivan introduceras som en del av en grupp ”unga krigare i husarregementets uniformer, vilka praktfullt lyste i solen – blå var de med vita knäppsnören över bröstet” (Sandwall-Bergström 1948: 65). I Ivans förhållningssätt till kroppen gestaltas hans egenkärlek:
En av ryttarna såg påfallande ung ut – en nyss uppvuxen yngling bara tycktes han mitt i sin eleganta hållning. Han var vek över axlarna och hans ansikte var smalt, blekt och finhylt som en gosses. Men trots detta eller kanske just därför, för att han önskade överskyla detta, var hans sätt att sitta i sadeln mer oklanderligt än någonsin de andras och hans sätt att tygla sin häst var utmanande. (Sandwall-Bergström 1948: 65)
Ivan strävar efter att se bra ut inför andra men misslyckas med att dölja sin pojkaktiga kropp för berättarjaget, som ställer den i motsats till hans skicklighet på hästryggen. Hans manér framställs, enligt Söderberg, som kompensatoriskt vilket skapar revor i Don Juan-schablonen (214).
Både Ivans kropp och de kläder som den bär framhävs alltså.
På så sätt framställs Ivan som självfokuserad.
OLIKA KLASSTILLHÖRIGHET
Även de positioner som Ivans kropp tilldelas i Kulla-Gullaseriens värld förstärker deras skillnader trots att positionerna är likartade. Som framgått är han en ung, rörlig man som uppfyller normer för funktionalitet – även om Ivans sjuklighet i några avsnitt får honom att framstå som en löjlig figur (t.ex. Sandwall-Bergström 1948: 150).
Indirekt skildras Ivan som svensk och vit. Med vithet avses sociologen Bridget Byrnes definition: ”I take 'whiteness’ here to mean that which is constructed as the racialised norm (but is paradoxically often perceived to be non-racialised or unmarked). It is therefore a relational position, constructed through opposition to that which is 'other’, rather than a fixed set of physical attributes (26).” Ivan knyts till Sverige i generationer tillbaka: Ivan, som är föräldralös sedan barndomen, tillhör ”en mycket gammal släkt […] med stolta anor”, ”nästan alla män i deras släkt hade tjänat landets försvar” (Sandwall-Bergström 1948: 68). Ivans ögon är ”ljusa grå med grönt i”. Ivan är mycket blek (förutom vid ett tillfälle när han är solbränd), i gengäld nämns inte Ivans hår över huvud taget.
Denna skillnad när det gäller klasstillhörighet lyfts fram av Eva Söderberg som bland annat benämner honom som en aristokrat. (Söderberg 217, 240). Fänrik Ivan skildras som tillhörande samma överklass som den som Gulla gjort en klassresa till – även om han är fattig eftersom hans föräldrar inte efterlämnade någon förmögenhet (Sandwall-Bergström 1949: 51).
I den socialt medvetna klasskillnaden i böckerna laddas Ivan negativt.
MANLIGA OCH OMANLIGA KROPPAR
Såväl kategorierna kön, ålder, klass, ”ras” som funktionalitet kan sägas verka i konstruktionen av Ivans kropp. Deras klasskillnad, som förstärks av Sandwall-Bergström, tycks dock vara avgörande och de andra dragen klassmärks ofta.
Ivans kropp gestaltas som bristfällig på ett sätt som, som framgått, främst benämns av berättarjaget som pojkaktigt. Hans röst är ”gäll som en hornstöt” och ”som en liten pojkes, gäll, besviken och sårad” (Sandwall-Bergström 1949: 62, 178). Det finns något blekt och förkrympt över honom som även för tanken till en föreställning om osundhet: ”[H]an [var] alltför vek över axlarna, för smal om halsen och för blek i ansiktet. Det skulle heller inte ha skadat om han varit litet längre till växten, ty som det var fick han gå omkring och sträcka på sig i ett för att inte verka tummeliten bredvid kamraterna” (Sandwall-Bergström 1948: 84).
Förutom att skildras som liten gestaltas Ivan återkommande som sjuk:
– Vem i herrans namn är inte förkyld… utbrast fänriken och nös i mörkret, och värre blir jag för jag har stått här och blivit alldeles genomvåt. […] Han drog upp slängkappan som skydd mot snögloppet och kisade ansträngt i det sparsamma ljuset. Hans ansikte såg blåblekt och fruset ut i lyktskenet och det ryckte spasmodiskt i halsmusklerna. (Sandwall-Bergström 1948: 150)
Det är möjligt att tolka det som att de brister som ständigt framhävs i skildringen av Ivans kropp konstruerar den som omanlig. Implicit i berättarjagets kritik ligger en föreställning om hur en ”riktig” mans kropp skulle te sig.
Historikern David Tjeder menar att 1800-talets borgerliga män betraktade adelns manlighet som teatralisk:
Ivans kroppsspråk beskrivs som stramt, rakt, elegant och djärvt. Han ler vackert och insmickrande, skrattar smickrat och höjer högt på ögonbrynen (Sandwall-Bergström 1948: 67, 82, 92, 146, 170–1, 180). Därmed tycks Ivan kontrollera sin kropp för att den inte ska spegla hans inre. Det innebär att Ivans kropp gestaltas som falsk, något som även kännetecknar drn kärlek som han representerar.Adelns män framställdes som ytliga; deras position sades bygga på konsten att buga och föra sig vid hovet med hjälp av sken av dygd snarare än dygden själv.
Hans beteende var en påklistrad yta.
Ivans sista livstecken, som utgörs av ett brev till Gulla, understryker ytterligare det teatraliska i hans gestalt: ”Dåligt och haltande spel är verkligen en styggelse, jag föredrar att avlägsna mig från scenen och låter nu ridån falla för mitt misslyckade gästspel” (Sandwall-Bergström 1951: 129).
ISANDE KYLA
Ivan är endast kompetent på hästryggen och med sin piska i handen. När han till exempel upplever sig hotad av ”den väldige grovväxte arbetaren” Teodor springer han genast och hämtar sin ridpiska, utan vilken han skildras som chanslös (Sandwall-Bergström 1949: 101–2, 113–4). Hans sätt att röra kroppen går dessutom, som framgått, ut på att överskyla sin kroppsform och dölja sina verkliga känslor. Därför skildras den inte som aktiv.
Ivans stelhet kan kopplas till hans klasstillhörighet. En föreställning om överklassen inkluderar stillhet – även om det inte helt och fullt överensstämmer med Ivans tillvaro som fänrik. Kylan som kommer sig av Ivans stillasittande är så intensiv...
Även Ivans vita hy kan betraktas som ett uttryck för hans kyla – då han är med i en ridtävling blir ansiktet ”kritvitt” och när han blir illa till mods ”bleknade” han (Sandwall-Bergström 1948: 92, 1949: 156). Då ett barn dör under hans hästs hovar är han ”vit ända ut på läpparna” (Sandwall-Bergström 1949: 164).
ATT FÅNGA OCH MÖTA EN BLICK
Medievetaren Anja Hirdman menar att ögonen är signifikativa för mannens jag i de Harlequinböcker som hon undersöker (35). Det kan även sägas om Kulla-Gullaserien där Ivans kyla avspeglas i hans ögon trots att färgerna, som nämnts, är likartade: ”[D]et var som om något isvitt och kallt gick i dagen” i Ivans ljust grågröna ögon och de ”blev isvita” (Sandwall-Bergström 1949: 63, 117, 1950: 59–60, 156).
Hirdman betraktar blickar som centrala markörer för kommunikation mellan paret i Harlequinböcker såväl som mellan text och läsare: ”Texten beskriver detaljerat hur män och kvinnor betraktar varandra, vad olika typer av blickar betyder samt framförallt vilka kroppsliga reaktioner blicken på den andra framkallar” (31). Hon skriver att auktoritet och makt under historien manifesterats genom olika sätt att se (31). På så sätt tycks Ivans blickar på Gulla gestalta relationernas maktfördelning. Ivan fångar Gullas blick och hon låter det motvilligt ske:
Hennes ögonfransar skälvde till och lyfte sig av sig själva och när hon mötte hans blick, blev det som ett jordskred inom henne. Allting gungade över ända, trappans röda matta gick plötsligt upp i taket, väggarna slog samman, hon miste andan och trodde själv hon for omkull. Men det gjorde hon inte, för när hon kom till sig igen, stod hon som förut på sina ben och med handen på trappräcket och såg in i Ivans ögon. (Sandwall-Bergström 1949: 110–1)
Som Eva Söderberg påpekar är Gullas reaktion ett tecken på att ”den våldsamma, uppenbart erotiska, kraften finns inom henne själv” (214). Den reflekterar även Gullas ambivalens över att hennes och Ivans relation inte är ömsesidig. Ivan betraktar Gulla som ett barn som måste styras, vilket både avskräcker och lockar henne eftersom hon tycker att ansvaret för herrgården Höje väger tungt (t.ex. Sandwall-Bergström 1949: 117, 135).
Den känsla som väckts av Ivans blick;
Ivans falska kärlek placeras, å andra sidan, i en omanlig kropp som därmed inte i sig reflekterar det patriarkala mansideal som han sammankopplas med i forskningen. Även om romankaraktärer med makt eftersträvar ett äktenskap mellan Ivan och Gulla, värderar berättarjaget som nämnts ... högre än Ivans omanliga.
Ivans omanliga, stillasittande och kalla kropp antyder att han är fel man för henne. Det speglar såväl som reproducerar tillkomsttidens föreställningar om vilka slags kroppar som är manliga och attraktiva.
No hay comentarios:
Publicar un comentario