G, O, ILLA: REN SLUMPMÄSSIGHET

Etymology of gorilla (Wikipedia)

The word "gorilla" comes from the history of Hanno the Navigator, (c. 500 BC) a Carthaginian explorer on an expedition on the west African coast to the area that later became Sierra Leone. Members of the expedition encountered "a savage people, the greater part of whom were women, whose bodies were hairy, and who our interpreters called Gorillae".^[5] The word was then later used as the species name, though it is unknown whether what these ancient Carthaginians encountered were truly gorillas.

The name was derived from Ancient Greek Γόριλλαι (gorillai), meaning 'tribe of hairy women', described by Hanno.

SAOB: GORILLA, ETYMOLOGI:

GORILLA gωril3a2, f.||ig. l. r.; best. -an; pl. -or.

Etymologi

[av eng. gorilla, år 1847 upptaget ss. namn, efter ett i den gr. skildringen av den kartagiske upptäcktsresanden Hannos färd längs Afrikas västkust omkr. 500 f. Kr. (i formen γορίλλας, ack. pl.) citerat afrikanskt ord betecknande en vild, långhårig människoliknande varelse]

SAOB: OGILLA (kluvet som O-GILLA):

OGILLA; -else (†, Helsingius (1587)), -ning (†, Linc. (1640; under improbatio),Schultze Ordb. 1492 (c. 1755)); -are (numera knappast br., Nordforss (1805), WingårdMinn. 12: 130 (1850)). (o- 1524 osv. v- 1533 (: vgildadis). -gil- 1640 (: Ogilning)—1652 (:ogilning). -gild- 1533—1553. -gill- (-gijll-) 1524 osv.) [fsv. ogilda; till ogill; jfr gilla, v.1]

2) allmännare: (förklara sig) anse att ngn l. ngt icke håller måttet; icke tycka om (ngn l. ngt), vara missnöjd med (ngn l. ngt), fördöma (ngt), ha allvarliga invändningar l. anmärkningar att framställa mot (ngn l. ngt) o. d. OPetri MenSkap. 25 (c. 1540). Her Johan Skytte .. steller sigh aldeless på vår sidha och ogillar Henness Maij:ts procedere. HT 1909, s. 171 (1633). (Det är mycket som man i ungdomen) tyckt väl om, men sedan ogillat i mognare åldren. Sahlstedt CritSaml. 607 (1765). Qvinnan gör sällan något, som hon bestämdt tror att man hos henne ogillar. Knorring Ståndsp. 2: 13 (1838). Med undran och ogillande har det goda borgerskapet ibland iakttagit studenternas framfart. SegerstedtHänd. 5 (1918, 1926). särsk. i p. pr. i adjektivisk l. adverbiell anv.; ss. adj. äv. i utvidgad anv., om omdöme, min, blick o. d. Ogillande omdömen. Tegnér (WB) 4: 91 (1823).Ser man på, muttrade han smått ogillande, de har gjort tältet smalare. Siwertz Nov. 292 (1918). (Sedan) han mött en snabb och ogillande blick. Hellström Malmros 276 (1931). 

O- ω3~ resp. ω- l. ω1– l. (vid emfatiskt uttal) ω4~ (se anm. nedan), förr äv. U- l. UN- l. Å-, prefix. Anm. Prefixet uppbär i regel huvudaccenten. Vissa ord, i sht med -lig l. -ligen avledda adj. resp. adv., ha dock fakultativt huvudtonen på senare ssgsleden, t. ex. OAKTAT3~20, ngn gg äv. 040, OBESKRIVLIG3~020, äv. 1040, OMEDELBARLIG(EN)3~0020(0), ngn gg äv. 100400, OMÖJLIG3~20, äv. 040, ORIMLIG3~20, äv. 040, OSÄGLIG3~20, äv. 040, OTROLIG3~20, äv. 040, OUPPHÖRLIG3~020, äv. 1040, OVILLKORLIG3~020, äv. 1040, OÄNDLIG040, äv. 3~20, m. fl. (se vidare de enskilda orden). Vissa hithörande ord, i sht med -lig l. -ligen avledda adj. resp. adv., kunna vid emfatiskt uttal få huvudaccent på såväl prefixet som senare ssgsleden, t. ex. OAVBRUTEN3~020, äv. 4~040 l. 32~40, OMEDELBARLIG(EN) (se ovan), äv. 4~0040(0) l. 320~40(0), OUPPHÖRLIG (se ovan), äv. 4~040 l. 32~40, OVILLKORLIG (se ovan), äv. 4~040 l. 32~40. Jfr Kock Akc. 2: 58 ff., 72, 214 ff. (1884), Noreen VS 2: 354 ff. (1910).

Etymologi

[fsv. o-, u-, motsv. d. u- (fd. u-, o-), nor. u- (fnor. ú-, ó-), isl. ó- (ú-), got. un-, fsax. o. mnt. un-, mnl. (o. holl.) on-, fht. (o. t.) un-, feng. (o. eng.) un-; av urgerm. un-, av ieur. n- (som bl. a. föreligger i lat. in- (se IN-,prefix2), gr. ἀ-, ἀν-, sanskr. a-, an-), i avljudsförh. till ieur. ne (se NEJ). Många av de i sv. förekommande ssgrna med O- äro lånade från l. bildade efter motsv. ord i mnt. l. t.; vissa av dessa ssgr innehålla en efterled som (i motsv. bet.) icke anträffats i sv. ss. självständigt ord]

1) med nekande innebörd, för att beteckna den kontradiktoriska l. konträra motsatsen till det som efterleden uttrycker; ofta liktydigt med: icke(-); t. ex.OACCENTUERAD, OADEL, OAKADEMISK, OAKTANDE, OAKTSAM, OANGENÄM, OARTIG, OAVBRUTEN, OBEHAG, OBEHÅRAD, ODUGLIG, OFRED, OFRUKTBAR, OFULLBORDAD, OFULLBORDAN, OFÄRG, OFÖRSEENDES, OHÅLLBAR, OHÄLSA, OHÖVISK, OKONSTNÄRLIG, OLYCKA, OMISTANDE, OMODERN, ONÅD, O-SJÄLVSTÄNDIG, OSVENSK, OVARSAM, OVÄRKSAM, O-ÄVEN m. fl.

GILLA jil3a2, v.1 -ade ((†) pres. sg. -er Berchelt PestOrs. D 6 b (1589), Bellman 6: 170 (1785; rimmande med griller)). vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Rondeletius 3 (1614), SchultzeOrdb. 1492 (c. 1755)); -ARE (tillf., i bet. 1, Linc. (1640), Ekeblad 155 (1764)).

Ordformer

(gil-, gi(j)l- 1547—1674. gild- 1533—1615. gill- (gijll-) 1524 osv. gyll- 1589. gilia Prytz G1 I 1 b (1621; rimmande med bewilia))

Etymologi

[fsv. gilda (gi(i)lla), motsv. isl. gilda, göra god, framställa l. omtala ss. god; avledn. till GILL, adj.1]

jfr GOD-, MISS-, O-GILLA.

1) anse l. förklara fullgod l. fullt riktig l. duglig o. d., godkänna, godtaga, vara tillfredsställd med, giva sitt bifall; oftast med sakligt, numera vanl. abstr. obj.; ss. vbalsbst. -ande ofta konkretare: erkännande, bifall. Gilla ngns mening. Skänka ngt (l.ngn) sitt gillande. OPetri Sal. K 3 a (1535). Orät må lijdas, men icke gillas. Grubb 652 (1665). Nu gillas knapt någon sadel utan schabrak med galoner och fransar. Acrelius NSv. 363 (1759). En Poet kan vara skyldig at berömma sin Konungs gerningar, men icke at gilla dem. Kellgren 3: 209 (1793). De medel, han använde för att komma till makten, kunna väl icke alla gillas. De Geer Minn. 2: 264 (1892). Man tröttnar lätt på idel hyllning och gillande. Wulff Petrarcab. 371 (1907). Han kunde i öfrigt beundra Michelangelo, men gillade honom ej som målare. PT 1912, nr 80 A, s. 2. — särsk.

---------------------------------------------

Fonologi

I fornsvenskan (medeltid) fanns åtta vokaler i:, y:, u:, o:, e:, a:, ø: och ε:. Detta är alltså innan den stora vokaldansen. Bok uttalades som [bo:k] (båk) inte som det nutida [bu:k] (bok).

Under yngre fornsvensk tid (sen medeltid/Vasatid) ägde en förändring i uttalet av långa vokaler rum som kallas den stora vokaldansen.

• [a:] övergick till [o:] (modernt "å-ljud"),
• [o:] övergick till [u:] (modernt "o-ljud") och
• [u:] övergick till [ʉ:] (modernt "u-ljud").

 Däremot är jag tämligen säker på att den vokalförändring som sker under yngre fornsvensk tid - det som vad jag minns kallas för den stora vokaldansen - bidrar stort. Om jag minns rätt var det den äldre varianten av a som försköts mot ett å-liknande ljud. Detta försköt flera vokaler i en kedja, och dessutom uppstod ett nytt o-ljud; kol (som tidigare hade kort o-ljud) får ett längre som motsvarar å. Plötsligt låter alltså kol likadant som kål.

En följdfråga är kanske varför vi inte förändrat stavningen i kraft av förändrade uttal men där har säkert, som du skriver, ursprunget ett finger med i spelet.


--------------------------------------------------------------------------------------------

LONG STORY SHORT,
SOUND CAN HAVE NO RELATION AT ALL TO FORM;
THE CONNECTION BETWEEN SOUND AND FORM IS ARBITRARY.