Mostrando entradas con la etiqueta for mother's day. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta for mother's day. Mostrar todas las entradas

domingo, 31 de mayo de 2026

Victorian poem My Mother - for Mother's Day

 From The Fairy Gazette

Poem by Anne and Janet Taylor, "My Mother" -


Who fed me from her gentle breast,

And hushed me in her arms to rest,

And on my cheek sweet kisses prest?

My Mother.


When sleep forsook my open eye,

Who was it sung sweet lullaby,

And rocked me that I should not cry?

My Mother.


Who sat and watched my infant head,

When sleeping in my cradle bed,

And tears of sweet affection shed?

My Mother.

When pain and sickness made me cry,
Who gazed upon my heavy eye,
And wept for fear that I should die?
My Mother.

Who dressed my doll in clothes so gay,
And taught me pretty how to play,
And minded all I had to say?
My Mother.


Who ran to help me when I fell,

And would some pretty story tell,

Or kiss the place to make it well?

My Mother. 





And can I ever cease to be

Affectionate and kind to thee,

Who was so very kind to me?

My Mother.


When thou art feeble, old, and gray,
My healthy arm shall be thy stay,
And I will soothe thy pains away,
My Mother.


And when I see thee hang thy head,

‘T will be my turn to watch thy bed.

And tears of sweet affection shed,

My Mother.



Mortals of all ages celebrate their mothers on one special day each year. Tender words are penned, thoughtful presents are given, and favourite meals are prepared with love.

domingo, 3 de mayo de 2026

THE WASHERWOMAN'S HEN / TVÄTTERSKANS HÖNA

THE WASHERWOMAN'S HEN
Folktale -origins unknown, Catholic Europe-  
 
The oldest crones in this land still tell that a certain washerwoman, more humble than miserable but nevertheless very poor, did nothing but pray to the Heavens for a child, since both wise women and doctors had told her that she could never have any offspring. But still she never resigned herself to accept that she was barren.
One day, she was so desperate that, en tête-à-tête with the Virgin Mary, she asked Our Lady to at least give her a hen, whom she would know to love and treat as a daughter of her own.
Nine months later, she laid a chicken egg, which she, with all her love, hatched in her bosom. The chick grew within a matter of three days, and now it was a grown hen. The unfortunate washerwoman did not tarry in accepting how things were. At least she now had some company.
It was truly a beautiful hen, with a red plumage that shifted in colours like a flame, a majestic way of walking, and a cackle like the song of a primadonna soprano. Twelve years later, when the washerwoman already felt like the proud mother of a prized if not decent hen, her daughter began to increase in size, just like some maidens have growth spurts. At the same time, she began to do really strange things, like waltzing around her mother's ankles and singing: 

"Cocorococo, cocorococo,
leave me, Mum,
to wash the clothes!"

One day that she was incessantly cackling this chant, the washerwoman gave her a dirty rag and threw it to her daughter, for the hen to leave her be in peace.
The hen caught the rag in her beak and took it as far from her mother's eyes as she could.
Then, she gave it a peck, and instantly from the rag sprouted a magnificent mansion, down whose staircase walked twelve damsels bearing dishes fit for a feast for the hen, which, of course, had become a damsel as fair and bright as the sun; one would dare to say a princess.
Thus it happened for several times, and once it came to pass by chance that the royals' eldest son was riding by en route to a fox hunt, beheld the hen and her rags, and was witness to the wonderful events that transpired afterwards. The prince was smitten with the princess and decided to make her his bride.
And thus, one day, he showed up at the washerwoman's door, and the following conversation ensued:
"Would you please sell me that hen, madame?"
"Not for all the gold in the world!" she replied.
"And how much is 'all the gold in the world'?"
"Let's say... five hundred sacks full."
"I shall give you five thousand," the Crown Prince replied.
"Then... who could refuse such an offer?" the washerwoman gave in.
And this was how the prince brought the hen to Court.
He was not that sure of what he was to do to succeed in marrying her, but at last he had an idea. One evening, the local lordship of the hen's home province hosted a grand ball at his castle. The prince tucked his "little" hen to sleep in her canopy bed and left for the dance, leaving her asleep. As soon as the door had been shut behind her, the hen pecked the rag, which she wore for a shawl, and instantly she was human and her handmaids appeared, dressing her in her very best ensemble to attend the same ball.
When the Crown Prince saw her arrive, and all eyes were upon her, he understood that right then was the time to put his strategy into action. He stormed back to the palace, upstairs into her bedchamber, and found her canopy bed full of fire-red feathers; then he took all these feathers to throw them into the fire, along with the rag. Once he was sure that there was not a single feather left and the rag had been burned as well, he went himself to bed and awaited the return of his fiancée from the ball.
When he heard her steps walking upstairs, he pretended he was asleep. She tiptoed into the bedchamber, not to wake her fiancé up, but her surprise was enormour when she saw that, in her sleeping place, there was neither magical rag nor even a single hen feather.
Right then, she felt two strong, youthful arms clasping her waist.
"And now, you shall marry me!" the elated prince startled her.
And of course so it came to be, and there was much rejoicing, especially for the washerwoman, who became one of the most illustrious ladies of the Court, and even governess to the royal children of that happy marriage.


************

TVÄTTERSKANS HÖNA
Folksaga -med ursprung i det katolska Europa-

De äldsta gummorna i det här landet berättar än om en viss tvätterska, mer ringa än eländig men utfattig trots allt, som gjorde inget annat än att be till himlen om ett barn, eftersom likaväl kloka gummor som legitimerade läkare hade sagt att hon aldrig skulle kunna välsignas med avkomma. Och trots det vägrade hon ständigt att acceptera att hon var steril.
En dag var hon så förtvivlad att hon, på tu man hand med jungfru Maria, bad Vår Fru om åtminstone en höna, som hon säkert skulle kunna älska och behandla som sin egen dotter.
Nio månader senare lade hon ett hönsägg, som hon med all sin kärlek ruvade vid sin barm. Kycklingen växte inom tre dagars lopp, och nu var den en fullvuxen höna. Den olyckliga tvätterskan tvekade inte att acceptera sin nya situation. Åtminstone hade hon nu fått sällskap.
Det var verkligen en underbar höna, med flammande röd fjäderskrud som skiftade färg liksom lågor, en majestätisk gång och ett kacklande som en primadonnas sång. Tolv år senare, när tvätterskan redan kände sig som mor till en prisbelönt om inte anständig höna, började dottern att växa mycket mer än vanligt, som mänskliga tonårstjejer gör, och samtidigt att göra något konstigt, att valsa runt mammas anklar och kackla:

Kuckeliku, kuckeliku,
får jag, mor,
tvätta kläderna nu?

En dag då hon oändligt hade kacklat så här, gav (eller snarare kastade) tvätterskan en smutsig trasmatta till din dotter, för att hönan skulle tvätta den och lämna henne ifred.
Hönan tog trasmattan i näbben och gick hemifrån, så långt bort från sin mamma som hon kunde. När hon var utanför byn, ute på landet, gav hon trasmattan en puss med näbben och trasmattan förvandlades till en magnifik herrgård, och nerför trappan kom ett dussin välklädda tjänarinnor, som dukade ett bord med en festmåltid åt den jättestora hönan, som nu var en ungmö lika ljus och vacker som solen: man kunde lika gärna säga en prinsessa.
Så hände det flera gånger, och en gång hände det att landets kronprins passerade förbi på väg till rävjakten, och han fick se hönan med trasmattan och hela den underbara förvandlingen, Kronprinsen blev kärlekskrank och bestämde sig att gifta sig med den skönheten.
Så en dag dök han upp på tvätterskans tröskel och resultatet blev följande samtal:
"Vill frun vara så hygglig att sälja mig den hönan?"
"Inte för allt guld i världen, ers höghet."
"Hur mycket är allt guld i världen, frun?"
"Jag vill säga... fem hundra säckar fulla?"
"Jag erbjuder frun fem tusen säckar..."
"Alltså... vem vågar vägra en sådan summa?" Tvätterskan gav sig.
Så tog kronprinsen med sig hönan till slottet. Han visste inte vad han skulle göra för att vinna hennes hjärta eller upphäva förtrollningen, men han hade åtminstone en aning. 
En dag bjöd greven i tvätterskans hemtrakt all adel i landet på en bal på sin borg. Prinsen nattade "sin lilla" höna i sin himmelsäng innan han åkte till balen med sin vagn, och lämnade henne sovande i sängen. Så fort som dörren hade stängts gav hönan en puss med näbben till sin trasmatta, som hon hade som sjal, och ett tu tre var hon människa igen och alla hennes tjänarinnor dök upp, och klädde henne i sin allra bästa ensemble så att hon skunde åka på bal. De skaffade också en vagn, och hon åkte till balen hos greven.
När kronprinsen såg henne dyka upp, och alla ögon var fokuserade på henne, förstod han att det var rätt tid att pröva den strategi han hade. Han stormade tillbaks till slottet och fann att hennes himmelsäng var full med eldröda fjädrar, som han tände eld på, och dessutom på trasmattan med. När han var säker att han hade bränt alla fjädrarna la han sig in sin egen himmelsäng och väntade på att "honan" skulle återvända hem från balen.
När han hörde hennes steg stiga uppför trappan låtsade han att sova, hon tippade på tå upp till sängen för att inte väcka sin fästman, men vilken överraskning när hon inte fann på sängen varken sin trasmatta eller den minsta lilla hönsfjädern.
Just då kände hon två starka, maskulina armar kring hennes midja.  
"Nu gifter du med mig!" utbrast kronprinsen.
Och så skedde det. Och det blev mycket firande, med stor pompa och ståt, speciellt för tvätterskan, som blev den finaste damen vid hovet och strax därpå även kungabarnens guvernant!



LA NIÑA QUE JUGABA A SER DIOS - DAN LUNGU

  

La niña que jugaba a ser Dios - Dan Lungu, traducción de Borja Mozo 

Esta novela es una conmovedora historia sobre la emigración en la Rumanía poscomunista. Con el fin de mejorar la comprometida situación económica de su familia, Letitia emprende un viaje a Italia en busca de trabajo, y deja en Rumanía a la pequeña Radita, su hija, quien sufre especialmente la separación de su madre. Lo que, en principio, iba a ser una solución provisional, comienza a alargarse en el tiempo y Radita se ve obligada a suplir esa ausencia con toda la fuerza de su imaginación, en un intento por comprender un entorno que no entiende. Letitia, por su parte, soporta las dificultades de su nueva vida, lejos de su familia, y centra en el trabajo todas sus energías, con la esperanza de un regreso próximo. A lo largo de la novela, madre e hija tomarán alternativamente la voz de la narración, se turnan sus puntos de vista, presentando así al lector la verdad de un fenómeno que ha marcado profundamente a la sociedad rumana poscomunista. Una historia emocionante y sorprendente, no exenta de humor, sobre la emigración y el desarraigo, y una lectura valiosa por cuanto que nos muestra una realidad con la que convivimos cada día y nos ayuda a entender mejor el desquiciado mundo que habitamos. La novela que publicó Amarillo, «La niña que jugaba a ser Dios», es una historia potente, emocionante y con un final que no deja indiferente. 

En Rumanía han quedado las dos hijas, Malina y Rădița, en una extraña situación. Malina vivirá con su padre, Vali, mientras que Rădița, la pequeña, queda al cargo de los abuelos maternos que aprovecharán la circunstancia para arreglar su casa. La narración discurre entre el día a día y la inocente visión de la realidad de Rădița, que pronto se obsesiona con la idea de planear una fuga para ver a su madre, y la dramática realidad de un entorno poblado de interesantes personajes cuyas vidas están marcadas por el interés de progresar en una sociedad poscomunista que tratan de dejar atrás. 

Por su parte, la culta y formada Letiția, criada de la familia Bosse para atender a la anciana Nonna, ve cómo el tiempo pasa y comienza a intuir, en el contacto con las durísimas experiencias de muchos rumanos en Roma y sus inmensas dificultades (fantástico el personaje de Laura, que ha sido compañera de colegio de Letiția, superviviente donde las haya), que no existe la emigración temporal. Que las familias que han quedado en Rumanía se instalan en el olvido y cada vez exigen más generando un bucle del que parece imposible salir. 

Nada sobra en esta novela por la que transitan numerosos personajes de una pequeña sociedad en la que las relaciones personales todavía son muy importantes y en las que los mayores viven en un deseado nuevo mundo sin poder olvidar completamente el antiguo a pesar de las dificultades, penurias e humillaciones que soportaron. Es el caso de Petru Cosoi, el abuelo de Rădița, que ha sido director de escuela, o del tío Miluta, profesor de matemáticas. 

Por cierto, que en una nota a la edición se alude precisamente a la conservación en el texto de “una expresión típicamente rumana, que denota la marcada dimensión rural del país. Se trata del uso de la palabra tío o tía (tío Mirón…, la tía Vinagre…) para referirse a personas mayores, que no necesariamente son los hermanos del padre o de la madre”. Algo nada sorprendente para los leoneses que han usado exactamente la misma expresión hasta mediados, y aun después, del siglo XX exactamente en el mismo contexto rural. Una curiosidad que vincula dos sociedades muy alejadas y aparentemente inconexas (salvo la lengua, claro está, dado que el rumano es, como la nuestra, neolatina).

‘La niña que jugaba a ser Dios’ (ya descubrirá el lector la razón del título), es, sin duda, una excelente obra en la que Dan Lungu ha sido capaz de presentar una realidad social que escuece, la tristeza del desarraigo que provoca la emigración y las consecuencias que genera en la sociedad, sin renunciar a la ironía y al humor. 

Se entremezcla la ingenuidad de una niña que sólo desea volver a ver a su madre. Ésta se ha marchado a Italia para encontrar trabajo y conseguir algo de dinero.

"Cuando (la niña) se hartó de repartir órdenes, se percató de que tenía las piernas dormidas. Se recostó de espaldas y fue rodando hacia el interior de la azotea hasta llegar al cartón, se dio la vuelta y por fin consiguió colocarse bocarriba. Mirar el cielo era el más peligroso de sus juegos secretos, pero le resultaba imposible renunciar a él. Y mirarlo desde lo alto de un bloque no tenía parangón: ni desde el jardín ni desde la rama de un árbol, ni siquiera desde el tejado de la leñera se veía tan despejado y sin límites. El peligro residía en que siempre olvidaba que tenía una abuela y debía regresar a casa. O peor aún: en que por mucho que fantaseara con historias de nubes o dejara simplemente volar su imaginación, siempre acababa acordándose de su nota en caligrafía y de todo lo demás".

Sin embargo, la espera se alarga… Y a la niña se le comienzan a desdibujar las facciones de su madre, su voz, su olor…

"De su madre solo le quedaba la voz. Sus manos se habían esfumado. El frufrú de su vestido y el siseo del peine al pasar por su pelo frente al espejo habían enmudecido. Tampoco olía ya a nada, ni a perfume ni a buñuelos ni a pintaúñas. A nada de nada. Parecía que se la había tragado la tierra y solo permanecía su cara reflejada en una fotografía, aunque sus rasgos habían empezado a borrarse de tanto acariciarla. A veces soñaba que su rostro era un óvalo vacío, blanco, y ella escribía en el centro con letra muy elegante, la más elegante del mundo mundial: mamá."

****************** 

En enero de 2025 Amarillo Editora publica por primera vez en castellano una de sus obras más emblemáticas: La niña que jugaba a ser Dios. En ella el autor aborda el tema de la emigración -siempre de actualidad, como algo inherente al ser humano-, en este caso en la Rumanía postcomunista. Una madre se ve obligada a viajar fuera de Rumanía para buscar trabajo y deja a su hija Radita al cuidado de su familia. La adaptación de la madre a las nuevas circunstancias, así como la situación de la niña que se ha visto obligada a separarse de su madre, nutren esta emocionante historia, no exenta de ironía.

Vendo La niña que jugaba a ser Dios de Dan Lungu. Es una novela que cuenta la historia de Letitia, una madre rumana que se va a Italia en busca de trabajo y deja a su hija Radita en casa de los abuelos. La pequeña se siente sola al principio, pero empieza a usar su imaginación para lidiar con la separación. La historia va alternando entre las voces de madre e hija y habla de la emigración y lo que significa estar lejos de casa. Es un libro que mezcla emoción y humor. Lo tengo disponible para compra y lo envío sin problema.

 En La niña que jugaba a ser Dios me ocupé de los llamados huérfanos blancos, es decir, los niños que se quedaron solos en casa, al cuidado de sus abuelos o vecinos. Su experiencia fue a menudo traumática.

Los niños son personajes importantes de sus obras, como en La niña que jugaba a ser dios. ¿Qué le ofrece la infancia en un mundo real y literario convulso: esperanza o un retrato del desastre?

DAN LUNGU: La infancia es un mundo en sí mismo, absolutamente fascinante. Ver el cielo y el asfalto, los árboles, las personas y los animales a través de los ojos de un niño es un espectáculo en sí mismo, que no necesita ninguna historia ni desenlace, es pura alegría. Maravillarse junto con ellos y vivir sus miedos al abandono desde el interior de sus emociones es una de las experiencias más humanas y profundas. 

domingo, 4 de mayo de 2025

MAMÁ ES UN SOL

 MAMÁ ES UN SOL 

Por Sandra Dermark 


Sé que suena muy cliché, pero lo repito: MAMÁ ES UN SOL.

Ella me dio la vida, igual que el Sol da la vida a la Tierra.

Ella me da todo su cariño, igual que el Sol da luz y calor en sus rayos.

Ella siempre está rodeada de su hija humana (una servidora) y de sus hijos gatos, igual que el Sol lo está de los planetas.

Ella es única, igual que el Sol.

Ella se irá un día para siempre, igual que el Sol cuando se apague, pero siempre vivirá en mi 

corazón.

CAPERUCITA - Para el día de la Madre



CAPERUCITA de Teresa Wills Montt

 ¡Caperucita Roja!


¡Pobre muñeca rubia, cuya historia tanto hemos escuchado sin penetrar nunca la tragedia de su alma de flor!


Como ustedes saben, Caperucita era buena, pero curiosa. Amó demasiado la plática del lobo feroz en la soledad del bosque, olvidando los buenos consejos de su madre. ¡Era tan melifluo el ladino lobo! Sabía mirar tan hondo con sus ojos encendidos como ascuas.


Caperucita no pudo escapar de esa red hábilmente entretejida de sutiles encantos, y murió, triturado el corazón entre los dientes de aguja… ¡Pobre Caperucita Roja, frágil cosita de sueño! ¡Con qué pena debemos llorar la muerte de tu alma de flor!


* * *


En un país cuyo nombre no recuerdo —de esto hace mucho tiempo—, vivía una señora viuda que poseía, como inmenso y único tesoro, una hija. Era la niña tan linda, tan blanca, tan rubia, tan suave, cual rayo de sol, cual copo de nieve; era ángel humano cuya carne fuese hecha de raso y pétalos.


La viuda adoraba a su hijita; ella correspondía a ese cariño con beata sumisión.


Caperucita debía su nombre al traje que siempre vestía: una hermosa capita y gorro de color rojo y que sentaba a las mil maravillas en sus cabellos de oro y nacarada tez.


Cuando Caperucita cumplió quince años, hízole saber la madre todos los peligros a que se expone una criatura sin experiencia, y todos los agrados que trae consigo la conducta honesta y obediente. La niña, emocionada, prometió seguir las amorosas enseñanzas.


Como la viuda fuese pobre, ayudábala su hija en los quehaceres domésticos, dedicando sus momentos de recreo a las gallinas, a las cuales daba de comer migajas de pan, y regando las flores, cuyos tallos ostentaban su frescura en las macetas del balcón.

Caperucita, diligente, se levantaba con el sol; la cesta bajo el brazo, ligera y bulliciosa, salía a hacer compras. Eran sus andares rítmicos, armoniosos; había tal gracia en la redonda carita, que provocaba el piropo a cuantos la veían.

Ella, naturaleza humilde, bajaba los ojos ruborizada y sonreía como el más casto de los querubines.

¡Pobre chiquilla rubia!

Una mañana hecha de luz, de cantos, de perfumes, Caperucita, embriagada de sol, sintió la irresistible tentación de ir a bañar sus piececitos al río. El agua clara era su juguete predilecto. ¡Cuántas veces hubo de amonestarla su mamá para que retirase las manecitas casi yertas del chorro del pilón!

Caperucita tenía la peregrina ocurrencia de formar un collar con cuentas de agua que brillarían multicolores al sol.

Esa tan bella mañana, no pudo la chica sustraerse al deseo de llegar hasta el río.

—¿Por qué ha de enojarse mamá —pensó— si vendré a tiempo para hacer la comida? y si me atraso, no le diré nada. —Conforme con su atolondrada reflexión salió, el cestito al brazo.


La roja gorrita colgada a las espaldas daba libertad a sus rubios bucles, cuyas ensortijadas hebras flotaban desordenadas al viento.


Juguetona, corcobeante, esta cabrita nueva despojóse de sus zapatos y en un cerrar de ojos estuvo dentro del agua hasta las rodillas.


El río, quieto, quieto, murmuraba apenas un rezo al follaje; parecía dormido en su urna de cristal.

¡Qué rica, qué fresca burbujeaba el agua!


En ansia indecible de agradecer el dulce bienestar que le regalaba la corriente, inclinose Caperucita hasta las ondas y les ofreció sus labios.


Fue tan musical el chasquido de aquel beso, como el ruido que al caer en el río haría una piedra preciosa.


¿Acaso no eran los labios de Caperucita, un corazón de paloma tallado en un solo rubí?


Inconsciente la chica en su felicidad, no había notado dos ojos como carbunclos chispeantes, que la observaban detrás de una barca en la orilla opuesta.


¡Qué iba a notar ella el lobo feroz!


Pero la humana fiera, estaba codiciosa de la imagen que se destacaba en medio de la brillante naturaleza, cual una esbelta flor primaveral.

De un brinco saltó a la barca, a espaldas de ella, y acercándose sin ser notado, la sorprendió con saludo amable impregnado de perfidias y de mieles.


—Buenos días, Caperucita Roja. Benditos mis OJOS que te ven y mi corazón, que a tu sonrisa se adelanta.


—Buenos días, señor, —respondió azorada la niña—, ¿por dónde ha llegado usted, que no le he visto?


—La corriente me trajo hasta aquí; venía de pescar. ¿Te gustan los pececillos rojos, Caperucita? Son tocayos tuyos.


—¡Oh, sí! —respondió juntando las manecitas; y agregó tristemente. — Pero no se pueden pescar; son tan ligeros como los gusanillos de luz que echa el sol sobre el río cuando va a morir.

—Caperucita, ¿quieres pescaditos? Yo iré a buscarlos para ti. Mañana los tendrás.

—¡Oh sí! ¡Oh sí! —exclamó llena de júbilo—; traeré una tacita de porcelana para llevarlos a casa.

—¿Me prometes que vendrás — preguntó el joven tomando una de las inquietas manitas— y no dirás nada a nadie?

—¿Por qué no podría contárselo a mamá? ¡Se pondría tan contenta!

—No, tontuela; mejor es ofrecérselos de improviso.

—Tiene usted razón. Pero ya es tarde y debo marcharme. Puede notar mi madre que he estado en el río. Adiós, señor pescador.

—Adiós Caperucita, hasta mañana.

* * *

Caperucita trabajó aquel día más contenta. El gorjeo de sus cantos subía hasta anidar en las madreselvas que tapizaban los viejos muros de la casuca. La viuda, embelesada, escuchaba empapando su alma en la dicha del tesoro.

No sabía la madre el secreto que aleteaba dentro del pecho juvenil, como pajarillo travieso que le hiciese cosquillas.

A la mañana siguiente, Caperucita volvió al río, pero llegó a casa sin los peces.

No obstante, continuaba en su garganta el arrullo de la alegría.

El lobo, el terrible lobo feroz, ya había destilado en su vida la venenosa gota verde de la esperanza.

Sin que lo notase la señora, volvió la chica muchas veces al río. Continuaba vacía la tacita de porcelana que había de guardar los pececillos.

Y los días pasaban, rápidos cual flechas a través de rayos lunares. Y así transcurrió un año.

Caperucita seguía cantando; pero un oído que fuese atento habría notado la tristeza de esas canciones. Además, la niña palidecía.

¿Qué tenía la dulce Caperucita? Ah! estaba enferma de ese terrible mal cuyo verdugo mata martirizando lentamente con sus garras sedosas y finas.

Caperucita amaba…

Y fue una noche, una noche de viento, de oscuridad, de tormenta, cuando la niña aprovechando el sueño de la madre abandonó el hogar, sin un gesto de piedad para ese inmenso dolor que dejaba dormido confiadamente.

El lobo feroz la había hechizado hasta hacerla olvidar los más sagrados sentimientos.

La madre enloqueció de pesar al verse impotente para encontrar el perdido tesoro.


¿Y ella? —me dirán ustedes.— ¿Ella, qué fue de la pobre Caperucita?


Cuentan los pescadores de aquel país, que una tarde, cuando venía el río revuelto, encontraron cerca de unos matorrales el cuerpo de la desdichada.


Estaban desencajadas sus preciosas mejillas, y aún conservaba las manecitas estrechamente unidas en gesto de imploración.


Una gran herida dejaba descubierto el corazón de donde manaba sangre roja, tan roja como sus labios que triunfaron de la muerte en un regio color de rubí.

Desde entonces todas las mujeres llevamos el corazón cubierto por una caperucita roja de nuestra sangre. Porque todas hemos sido heridas por el lobo de ojos brillantes, de gestos graciosos, de palabras melifluas…


FIN



domingo, 5 de mayo de 2024

TAN TARANTAN! MATILDE SALVADOR FOR MOTHER'S DAY

 TAN, TARANTAN! 

Matilde Salvador (Castelló de la Plana)

Quan vindrà Març tornarà l’oroneta;

la Primavera farà poms de flor,

i per dormir a la meva xiqueta

voldré cantar i lliurar-la de por.

Tan, tarantan! dirà la campaneta.

Tan, tarantan! la cançó del meu cor.

Quan vull bressar ma filleta menuda

sols un sospir mou el ritme del bres.

I ella, escoltant la cançó coneguda,

com a capoll dorm al calze d’un bes.

Tan tarantan! que la son benvinguda,

tan tarantan! és perfum sense pes.











domingo, 7 de mayo de 2023

Var är mina fem små grå ullgarnsnystan?




Var är mina fem små grå ullgarnsnystan?



Det var en gång en kvinna som hade fem små barn, så strax efter varandra i ålder att de såg nästan lika små ut alla fem. Hon var en så duktig mamma. Hon klippte sina får och kardade ullen och spann garn av den, och så stickade hon tröjor och mössor och strumpor och vantar åt sina barn av det grå garnet, så att de blev alldeles grå och ulliga från topp till tå. Och varmt och skönt hade de, där de tumlade om i snön som små tomtebissar. 
Alldeles nära stugan var en stor skog och i den ville inte mamman att hennes barn skulle leka, för där bodde en stygg häxa. Därför skulle de hålla sig nära stugan och åka kälke i backen neråt stora landsvägen. De fick inte alls klättra över gärdesgården in i den stora skogen, sa deras mamma.
Men en gång, när barnen var ute och lekte, fick de se att det var ett hål i gärdesgården, och då glömde de alldeles bort att vara lydiga och kröp genom hålet in i skogen för att titta hur där såg ut. 
Oj, vad där var mycket snö! Och rätt som de hoppade och rullade i snödrivorna och hade som allra roligast kom den gamla häxan klivande. Inte viste barnen att det var hon, de trodde att det var en vanlig gammal gumma.
"Nej, men, titta titta, där är ju mina fem små garnnystan!" så häxan.
"Vi är inte dina garnnystan", sa Mats, den äldste, och ställde sig med händerna i sidorna. "Vi är bara mors barn!"
Då gav sig häxan till att skratta.


"Ja visst är ni mina garnnystan", sa hon. "Ni fem är mina garnnystan, se bara!"
Och så pekade hon på dem med sin gamla stav, och genast förvandlades de till fem små grå garnnystan, och så tog hon upp den och stoppade dem i sin påse och gick hem.
När hon kom hem till sin stuga knöt hon upp påsen och lade alla fem garnnystana på bordet. Men då skulle man sett på garnnystana. De till att hoppa och rulla åt alla håll ner från bordet och utåt golvet, för de ville förstås allesamman komma hem till mor. Häxan, hon satt på en stol och bara skrattade.
Häxan hade en grå kissemisse, och han började genast jaga garnnystana. Det blev en lek och en jakt över bord och bänkar, medan häxan slog sig på knäna och skrattade. Men när det hållit på så en stund stoppade hon nystana i påsen igen och knöt till väl, och där fick de ligga stilla i mörkret.
Nu tyckte häxan att hon hittat på något riktigt bra att roa sig med, så nästa morgon, innan hon gick ut, tog hon fram de små nystana igen och lät katten jaga dem, och hon skrattade, så hon måste hålla sig för magen.


Men de stackars nystana var så lagom glada. De var så rädda för kattens vassa tassar, så de for iväg som snurror över golvet.
Till slut hade häxan fått sitt lystmäte, och så stoppade hon nystana i påsen igen och lade den på bordet. Men den här gången glömde hon bort att knyta till påsen ordentligt, och hon glömde också att stänga dörren efter sig, för hon fick så brått ut. Det var några korpar och kråkor i skogen, som kraxade så och förde ett sådant liv att häxan nödvändigt måste dit och se vad som stod på.
De små nystana rullade försiktigt ut ur påsen och hoppade ner på golvet. Som väl var hade häxans gamla grå kissemisse somnat i sin vrå. Han var väl trött efter allt rasandet. Och dörren stod på glänt! De små nystana rullade hastigt över golvet och ut genom dörren och sedan i en virvlande fart genom skogen för att komma hem till mors stuga. Det gick så fort, så fort, du kan inte tänka dig!
Först mötte de en hare. Han blev så rädd, att han tvärstannade och slog en kullerbytta baklänges. Han tyckte precis att det var fem gevärskulor, som kom susande över snön. Men när han inte hörde någon knall, så skuttade han darrande vidare.
Sen mötte de en räv. Han trodde att det var fem små grå råttor kilande med svansarna efter sig, och han skyndade att lägga ifrån sig en orrhöna, som han bar i mun, för han tänkte jaga råttorna. Men när han skulle till att jaga dem, så var de redan försvunna.
Sen mötte de en gumma, som gick och sköt en kälke. Hon tyckte alldeles, att det var fem små grå kissemissar, som sprang i en rad genom skogen, och hon ställde sig att ropa: "Kiss, kiss, kiss!" Men innan hon visste ordet av, så var de sin kos. 
Och de små nystana rullade vidare kvickt, kvickt, och rätt som det var, så rullade de genom hålet i gärdesgården, ut ur skogen, och då blev de förvandlade till barn igen, för utanför skogen räckte inte häxans trollmakt. Och så traskade de in i stugan till mor.
"Var i all världen har ni varit så länge?" så mor. "Egentligen skulle ni sitta i skamvrån allesammans, eftersom ni varit olydiga och gått in i skogen utan lov".


Alla fem barnen bad mor snällt om förlåtelse och sa att de aldrig skulle göra så mer. Och då förlät mor dem och lät dem slippa skamvrån för den här gången.
"Snälla, snälla mor", bad Mats, som var förståndigast av barnen. "Låt oss få varsin garnhärva, så vi kan nysta oss varsitt nystan, innan häxan kommer!"
Och de fick varsin garnhärva och började nysta så fort de kunde, och de hade sina nystan färdiga när häxan bultade på dörren. Då lade de nystana på bordet och kröp hastigt under sängen, alla fem.
Häxan var så ond, så ond. Så snart hon kommit hem och sett att nystana var försvunna, så hade hon givit sig iväg för att leta rätt på dem.
Först mötte hon en hare.
"Har du sett mina fem små grå garnnystan?" brummade häxan.
"Nej, inte garnnystan", sa haren, "bara fem gevärskulor, som kom susande, och jag blev så rädd, så rädd, så aldrig i mitt liv har jag varit så rädd!"
"Vartåt for de?" röt häxan.
"Ditåt, ditåt!" så haren, men han var ännu så yr av skrämsel att han pekade alldeles galet.
Och häxan pulsade iväg genom snön åt det hållet haren pekade, men hon kom bara upp i snår och bråte, och inte ett spår syntes av några nystan. 
Då vände hon om, och nu var hon något till ilsken.
Så mötte hon räven med orrhönan i mun.
"Har du sett mina fem små grå garnnystan?" röt häxan.
"Inte såg jag garnnystana", sa räven, "men fem små möss kilade nyss över snön!"
"Åt vilket håll?" skrek häxan.
"Ditåt!" så räven och pekade åt motsatt håll, för det hade han då satt sig i sinnet, att inte häxan skulle få de där mössen, som han tänkt jaga själv.
Nu bar det av för häxan igen åt galet håll, och till sist råkade hon upp i kärr och träsk och måste vända utan att ha sett ett spår av nystana.
Nu var hon så ond att det riktigt sprakade om henne, och rätt som det var så mötte hon gumman med kälken.
"Har du sett mina fem små grå garnnystan?" skrek häxan.
"Inte såg jag garnnystan", svarade den vänliga lilla gumman. "Men fem små, söta, grå kissemissar sprang här nyss genom skogen".
"Vart tog de vägen?" röt häxan.
"Nog tyckte jag de sprang dit neråt vägen, åt den grå stugan till", sa gumman.
Och häxan iväg över gärdesgården, och så var hon borta vid stugan och bultade på. Inte visste hon att det var barnens mor, som bodde där i stugan, och inte tänkte hon väl heller att nystana blivit förvandlade till barn igen, när de kommit ut ur trollskogen.



Hon var bara så ond, så ond, att hon dunkade på dörren av all sin kraft.
"Vad står på?" så mor och öppnade dörren.
"Har du sett mina fem små grå garnnystan?" ropade häxan, och så stack hon in sin långa näsa och tittade åt alla håll.
"Är de möjligen de här?" sa mor och räckte fram de fem grå ullgarnsnystana.
"Ja, dom är det, dom är det!" sa häxan och räckte fram sina långa, knotiga fingrar för att gripa nystana.
"Ja, du ska få dem på ett villkor", sa mor och höll nystana på ryggen. "Du ska säga: 'När jag får mitt, så må du behålla ditt!'"
"Det kan jag väl säga!" fräste häxan förtretad. "När jag får mitt, så må du gärna behålla ditt", brummade hon, och så sträckte hon ut händerna och fick nystana och stoppade dem i sin påse och begav sig raka vägen hem till sin stuga.
Och barnen? De kröp fram under sängen och de var så glada att de dansade runt, runt sin snälla mamma.
Men när häxan kom hem, så tog hon genast nystana ur påsen och lade dem på bordet. "Seså, hoppa nu!" sa hon. För hon längtade riktigt att få sig en skrattstund ovanpå all ilska.
Men nystana, de låg där de låg.
"Hör ni inte, att ni ska hoppa!" skrek häxan och puffade till dem, så att de ramlade på golvet. Och där stannade de.
Då tussade hon katten på dem, men katten tröttnade snart, för han var för gammal att vilja leka med nystan som varken hoppade eller snurrade.
Då begrep häxan plötsligt att hon blivit lurad, och vid den upptäckten blev hon så utom sig av ilska, att hon sprack.
Och det var då för väl, ty nu kan vem som helst gå i den vackra skogen utan att behöva vara rädd för att bli förtrollad av en stygg, gammal häxa.






SLUTET GOTT, ALLTING GOTT.






domingo, 1 de mayo de 2022

La Madre Loca - para todas las mamás

 La Madre Loca

😊😜👩‍👧
Hace mucho tiempo, vivían en una aldea dos mujeres jóvenes que no habían tenido la suerte de tener hijos.
En el pueblo, había un dicho según el cual "Una mujer sin descendencia era una fuente de desgracias para la aldea".
Así que las dos mujeres decidieron alejarse para no castigar al pueblo entero por no tener hijos y construyeron su casa en las afueras.
Un día, una anciana golpeó a su puerta para pedir algún tipo de alimento. Las mujeres la recibieron con mucha amabilidad, le dieron comida y algo de ropa para vestirse. Después de comer y extrañada por el silencio y la ausencia de voces infantiles, la anciana les preguntó:
-"¿Dónde están sus hijos?"
-"Nosotras no tenemos hijos, no podemos ... Por eso; para no causar desgracias en la aldea nos vinimos a vivir aquí ... Nos pasamos el día entero alejadas del pueblo".
Al escuchar esto, les dice la señora:
-"Yo tengo una medicina para tener hijos; pero después de haber dado a luz, la madre se vuelve un poco loca".
Una de la mujeres le contestó que aunque enfermase ella sería feliz por haber dejado un niño o una niña en la tierra. En cambio, la segunda le dijo que no quería enloquecer por tener descendencia a cambio. Entonces ella le dio la medicina sólo a la que se lo pidió.
Después, algunos años más tarde la anciana regresó al pueblo y se encontró a las dos jóvenes.
La que no había tomado su medicina le dijo:
-"Tú nos dijiste que quién tomara la medicina se volvería loca, pero mi hermana la tomó, tuvo una hija y no enfermó".
La anciana le respondió:
-"Volverse loca no quiere decir que se convertiría en una persona que anduviera rasgándose las ropas o que pasara todo el día mirando a las nubes como si paseara por el aire; lo que yo quise decir es que una mujer que da a luz un niño o una niña estará obligada a:
Reír sin parar, gritar todo el tiempo, llorar de pena pero también de alegría, corregir, dejar de dormir, guiar, educar, dar sin pedir nada a cambio, entender lo imposible, compartir lo mucho o poco que tiene, estar preocupada todo el tiempo, jugar, dejar de lado todo por alguien, pero sobre todo, amar incondicionalmente … Eso es el ser madre y volverse un poquito loca".




Lisant un conte,
Jacques-Joseph Tissot ❤

domingo, 2 de mayo de 2021

besitos para el 2 de mayo (fête des mamans)



Besos maternales

(+18)
A mamá siempre le gustó besarme y a mí siempre me gustó que lo hiciera.

Siempre nos dábamos besitos tiernos en la punta de la nariz o los labios. Se sentía agradable y cálido, sus labios eran suaves y delicados. Me encantaban.

Nuestra relación era normal e inofensiva hasta que un día, ella notó una reacción distinta en mí y se sintió tentada para hacer algo más. Me aseguró que se sentiría muy bien si juntabamos nuestras lenguas.

Ella sacó su lengua y yo hice lo mismo, nos acercamos y rozamos las puntas una con otra. El contacto húmedo y extraño me pareció raro al principio, me causó algo de cosquillas también. Me preguntó que sentía y le expliqué, lo repetimos unas cuantas veces y le dije que sentía cosquillas en mi bajo vientre. Era excitación sin dudas.

Seguimos con los besos así, luego ella se entusiasmó y me besaba diferente, iniciabamos con besos de piquito, luego ella me pedía que abriera la boca. Primero mordisqueba despacio mi labio inferior y luego introducía su lengua en mi boca. Presionaba así sus labios contra los míos pero antes me indicaba cómo proceder. Entonces yo movía mi lengua y sentía la suya como enrollándose con la mía.

Los besos que nos dábamos ahora eran más intensos y menos inocentes, ella solía acariciar mis muslos cuando me besaba luego comenzó a meter sus manos bajo mi blusa, tocando mis pequeños senos. Sus dedos pasaban por mis pezones, los acariciaba y a veces los apretaba o los pellizcaba despacio. Cuando hacía eso, yo sentía más cosquillas pero ahora parecían ser más intensas entre mis piernas.

Ella entonces decidió ir mucho más allá. Siempre me decía todo lo que haría y yo asentía porque me gustaba. Pero esa vez me quitó la blusa y luego de besarme la boca, bajó un poco y lamió mis pezones, uno y después otro. Al ver que me gustaba, los succionó.

Un rato después, sus manos iban separando mis piernas y sus dedos tocando sobre mi short, moviéndose lentamente y presionando. Le informé que tenía como ganas de orinar pero no era eso, lo supo cuando removio un poco mi short y su mano ingresó a mi ropa interior. Sentí sus dedos en mi intimidad, la cual estaba muy mojada.

Ella indicó que me sacara entonces el resto de la ropa y yo obedecí. Cuando lo hizo, me dijo que me recostara en la cama con las piernas abiertas. Al seguir sus órdenes, ella se acercó a besarme, luego volvió a chupar mis pezones. Siguió besando cuesta abajo hasta que sentí su boca cerca de mi sexo. Me encantó la sensación, me sentía ansiosa y muy caliente.

Entonces quise más, mucho más. Yo misma elevé un tanto mi cadera para hacerle saber y ella con la punta de su lengua rozó un poquito mi clítoris; reí un poco y me removí extasiada ante tan increíble y excitante contacto.

"Hazlo otra vez, mami..."

Le pedí casi suplicando y enseguida su experta boca empezó a besar mi coñito de arriba hacia abajo, separó los labios mayores y su lengua recorrió los pliegues hasta deslizarse a mi vagina. La introdujo ahí y la movió, dejándola húmeda con su saliva, penetrando con la lengua una y otra vez, metiéndola y quitándola mientras sostenía mis caderas, que yo intentaba mecer en círculos.

Ella se detuvo a preguntarme si me estaba gustando lo que hacía. La verdad me fascinaba, se sentía rico y placentero; entonces continuó. Ahora daba profundos y apasionados besos de lengua a mi conchita que emanaba fluidos dulzones en gran cantidad.

"¡Mami! Creo que voy a hacerme pis, tengo que ir al baño ya..."

Advertí, pero no era eso. Era un inminente orgasmo, el primero que ella me provocaba comiéndome el coñito. En el momento que sus carnosos labios succionaron mi ya hinchado clítoris, me vine sin poder ya contenerme.

"Eres tan sabrosa, amor"

Dijo ella, tenía la boca brillante después de tanto chuparme la conchita. Volví a sentir su boca ahí mismo, su lengua en mi vagina extrayendo mis líquidos y tragandolos. Desde esa vez, mami lo hace a diario y a mí me gusta muchísimo. Ella dijo que pronto invitaría a mi tía con nosotras y que entre las dos me darían muchos besitos así.


Lisant un conte,
Jacques-Joseph Tissot ❤