THE WASHERWOMAN'S HEN
Folktale -origins unknown, Catholic Europe-
The oldest crones in this land still tell that a certain washerwoman, more humble than miserable but nevertheless very poor, did nothing but pray to the Heavens for a child, since both wise women and doctors had told her that she could never have any offspring. But still she never resigned herself to accept that she was barren.
One day, she was so desperate that,
en tête-à-tête with the Virgin Mary, she asked Our Lady to at least give her a hen, whom she would know to love and treat as a daughter of her own.
Nine months later, she laid a chicken egg, which she, with all her love, hatched in her bosom. The chick grew within a matter of three days, and now it was a grown hen. The unfortunate washerwoman did not tarry in accepting how things were. At least she now had some company.
It was truly a beautiful hen, with a red plumage that shifted in colours like a flame, a majestic way of walking, and a cackle like the song of a primadonna soprano. Twelve years later, when the washerwoman already felt like the proud mother of a prized if not decent hen, her daughter began to increase in size, just like some maidens have growth spurts. At the same time, she began to do really strange things, like waltzing around her mother's ankles and singing:
"
Cocorococo, cocorococo,
leave me, Mum,
to wash the clothes!"
One day that she was incessantly cackling this chant, the washerwoman gave her a dirty rag and threw it to her daughter, for the hen to leave her be in peace.
The hen caught the rag in her beak and took it as far from her mother's eyes as she could.
Then, she gave it a peck, and instantly from the rag sprouted a magnificent mansion, down whose staircase walked twelve damsels bearing dishes fit for a feast for the hen, which, of course, had become a damsel as fair and bright as the sun; one would dare to say a princess.
Thus it happened for several times, and once it came to pass by chance that the royals' eldest son was riding by en route to a fox hunt, beheld the hen and her rags, and was witness to the wonderful events that transpired afterwards. The prince was smitten with the princess and decided to make her his bride.
And thus, one day, he showed up at the washerwoman's door, and the following conversation ensued:
"Would you please sell me that hen, madame?"
"Not for all the gold in the world!" she replied.
"And how much is 'all the gold in the world'?"
"Let's say... five hundred sacks full."
"I shall give you five thousand," the Crown Prince replied.
"Then... who could refuse such an offer?" the washerwoman gave in.
And this was how the prince brought the hen to Court.
He was not that sure of what he was to do to succeed in marrying her, but at last he had an idea. One evening, the local lordship of the hen's home province hosted a grand ball at his castle. The prince tucked his "little" hen to sleep in her canopy bed and left for the dance, leaving her asleep. As soon as the door had been shut behind her, the hen pecked the rag, which she wore for a shawl, and instantly she was human and her handmaids appeared, dressing her in her very best ensemble to attend the same ball.
When the Crown Prince saw her arrive, and all eyes were upon her, he understood that right then was the time to put his strategy into action. He stormed back to the palace, upstairs into her bedchamber, and found her canopy bed full of fire-red feathers; then he took all these feathers to throw them into the fire, along with the rag. Once he was sure that there was not a single feather left and the rag had been burned as well, he went himself to bed and awaited the return of his fiancée from the ball.
When he heard her steps walking upstairs, he pretended he was asleep. She tiptoed into the bedchamber, not to wake her fiancé up, but her surprise was enormour when she saw that, in her sleeping place, there was neither magical rag nor even a single hen feather.
Right then, she felt two strong, youthful arms clasping her waist.
"And now, you shall marry me!" the elated prince startled her.
And of course so it came to be, and there was much rejoicing, especially for the washerwoman, who became one of the most illustrious ladies of the Court, and even governess to the royal children of that happy marriage.
************
TVÄTTERSKANS HÖNA
Folksaga -med ursprung i det katolska Europa-
De äldsta gummorna i det här landet berättar än om en viss tvätterska, mer ringa än eländig men utfattig trots allt, som gjorde inget annat än att be till himlen om ett barn, eftersom likaväl kloka gummor som legitimerade läkare hade sagt att hon aldrig skulle kunna välsignas med avkomma. Och trots det vägrade hon ständigt att acceptera att hon var steril.
En dag var hon så förtvivlad att hon, på tu man hand med jungfru Maria, bad Vår Fru om åtminstone en höna, som hon säkert skulle kunna älska och behandla som sin egen dotter.
Nio månader senare lade hon ett hönsägg, som hon med all sin kärlek ruvade vid sin barm. Kycklingen växte inom tre dagars lopp, och nu var den en fullvuxen höna. Den olyckliga tvätterskan tvekade inte att acceptera sin nya situation. Åtminstone hade hon nu fått sällskap.
Det var verkligen en underbar höna, med flammande röd fjäderskrud som skiftade färg liksom lågor, en majestätisk gång och ett kacklande som en primadonnas sång. Tolv år senare, när tvätterskan redan kände sig som mor till en prisbelönt om inte anständig höna, började dottern att växa mycket mer än vanligt, som mänskliga tonårstjejer gör, och samtidigt att göra något konstigt, att valsa runt mammas anklar och kackla:
Kuckeliku, kuckeliku,
får jag, mor,
tvätta kläderna nu?
En dag då hon oändligt hade kacklat så här, gav (eller snarare kastade) tvätterskan en smutsig trasmatta till din dotter, för att hönan skulle tvätta den och lämna henne ifred.
Hönan tog trasmattan i näbben och gick hemifrån, så långt bort från sin mamma som hon kunde. När hon var utanför byn, ute på landet, gav hon trasmattan en puss med näbben och trasmattan förvandlades till en magnifik herrgård, och nerför trappan kom ett dussin välklädda tjänarinnor, som dukade ett bord med en festmåltid åt den jättestora hönan, som nu var en ungmö lika ljus och vacker som solen: man kunde lika gärna säga en prinsessa.
Så hände det flera gånger, och en gång hände det att landets kronprins passerade förbi på väg till rävjakten, och han fick se hönan med trasmattan och hela den underbara förvandlingen, Kronprinsen blev kärlekskrank och bestämde sig att gifta sig med den skönheten.
Så en dag dök han upp på tvätterskans tröskel och resultatet blev följande samtal:
"Vill frun vara så hygglig att sälja mig den hönan?"
"Inte för allt guld i världen, ers höghet."
"Hur mycket är allt guld i världen, frun?"
"Jag vill säga... fem hundra säckar fulla?"
"Jag erbjuder frun fem tusen säckar..."
"Alltså... vem vågar vägra en sådan summa?" Tvätterskan gav sig.
Så tog kronprinsen med sig hönan till slottet. Han visste inte vad han skulle göra för att vinna hennes hjärta eller upphäva förtrollningen, men han hade åtminstone en aning.
En dag bjöd greven i tvätterskans hemtrakt all adel i landet på en bal på sin borg. Prinsen nattade "sin lilla" höna i sin himmelsäng innan han åkte till balen med sin vagn, och lämnade henne sovande i sängen. Så fort som dörren hade stängts gav hönan en puss med näbben till sin trasmatta, som hon hade som sjal, och ett tu tre var hon människa igen och alla hennes tjänarinnor dök upp, och klädde henne i sin allra bästa ensemble så att hon skunde åka på bal. De skaffade också en vagn, och hon åkte till balen hos greven.
När kronprinsen såg henne dyka upp, och alla ögon var fokuserade på henne, förstod han att det var rätt tid att pröva den strategi han hade. Han stormade tillbaks till slottet och fann att hennes himmelsäng var full med eldröda fjädrar, som han tände eld på, och dessutom på trasmattan med. När han var säker att han hade bränt alla fjädrarna la han sig in sin egen himmelsäng och väntade på att "honan" skulle återvända hem från balen.
När han hörde hennes steg stiga uppför trappan låtsade han att sova, hon tippade på tå upp till sängen för att inte väcka sin fästman, men vilken överraskning när hon inte fann på sängen varken sin trasmatta eller den minsta lilla hönsfjädern.
Just då kände hon två starka, maskulina armar kring hennes midja.
"Nu gifter du med mig!" utbrast kronprinsen.
Och så skedde det. Och det blev mycket firande, med stor pompa och ståt, speciellt för tvätterskan, som blev den finaste damen vid hovet och strax därpå även kungabarnens guvernant!
.jpg)
