La ovillapenas

La Ovillapenas.

La Ovillapenas carga con su pesado ovillo, nunca se separa de él, lo tiene a su lado. Es tan pesado que apenas puede arrastrarlo y su peso va en aumento. Recuerda haber cargado siempre con él, la idea de abandonarlo no cruza por su mente.

Anda muy encorvada, muchos la compadecen, pero opone una encarnizada resistencia a cuantos lo hacen. ¡Pobres!, no se imaginan que mal les va, no sospechan lo que les espera. Ella se acerca y les lanza una mirada de soslayo, por lo bajo intuye la inminente desgracia. Lo sabe enseguida, no hay remedio, pase lo que pase las cosas irán de mal en peor, empeorarán de un encuentro a otro. Inclina la cabeza y piensa en su ovillo. Ahí están todos enredados, a ella le pesa, pero más les pesa a ellos.

La Ovillapenas disfruta haciendo el bien y dice “Cuidado”. Si la gente se dignara escucharla…
No caminar bajo los árboles, dice, hay ramas podridas. No atravesar ninguna calle, hay coches agresivos. No andar pegado a las casas, pueden caer tejas del techo. No darle la mano a nadie ni entrar en vivienda alguna: hierven de microbios malignos.

El aspecto de las mujeres encinta le desespera: no hay que tener hijos, dice, sino mueren al nacer mueren más tarde. Hay tantas enfermedades, más enfermedades que niños, y todas se abalanzan sobre la propia criatura y no hay razón para que sufran tanto. Mejor es que no vengan al mundo.

La Ovillapenas nunca ha estado encinta, por eso puede hablar así. Jamás ha confiado en un hombre, desvía la mirada en cuanto alguno la observa. Ha cosido por encargo, aunque tampoco eso es seguro. Conoció gente que murió antes de que acabaran las costuras. De ellos no obtuvo un céntimo. Pero no se queja. Lo añade al ovillo. En él si que confía, todo es cierto y sucede tal como aparece en el ovillo.

La Ovillapenas duerme de pie en una calleja olvidada y sin salida. El ovillo es cama y almohada para ella. Como es precavida, no dice su nombre. Nunca ha recibido una carta. En toda carta hay siempre una desgracia. Observa a los carteros y se admira: no hacen sino repartir desgracias, y la gente, que es estúpida, las lee.

Var är mina fem små grå ullgarnsnystan?

Var är mina fem små grå ullgarnsnystan?

Det var en gång en kvinna som hade fem små barn, så strax efter varandra i ålder att de såg nästan lika små ut alla fem. Hon var en så duktig mamma. Hon klippte sina får och kardade ullen och spann garn av den, och så stickade hon tröjor och mössor och strumpor och vantar åt sina barn av det grå garnet, så att de blev alldeles grå och ulliga från topp till tå. Och varmt och skönt hade de, där de tumlade om i snön som små tomtebissar. 
Alldeles nära stugan var en stor skog och i den ville inte mamman att hennes barn skulle leka, för där bodde en stygg häxa. Därför skulle de hålla sig nära stugan och åka kälke i backen neråt stora landsvägen. De fick inte alls klättra över gärdesgården in i den stora skogen, sa deras mamma.

Men en gång, när barnen var ute och lekte, fick de se att det var ett hål i gärdesgården, och då glömde de alldeles bort att vara lydiga och kröp genom hålet in i skogen för att titta hur där såg ut. 

Oj, vad där var mycket snö! Och rätt som de hoppade och rullade i snödrivorna och hade som allra roligast kom den gamla häxan klivande. Inte viste barnen att det var hon, de trodde att det var en vanlig gammal gumma.

"Nej, men, titta titta, där är ju mina fem små garnnystan!" så häxan.

"Vi är inte dina garnnystan", sa Mats, den äldste, och ställde sig med händerna i sidorna. "Vi är bara mors barn!"

Då gav sig häxan till att skratta.

"Ja visst är ni mina garnnystan", sa hon. "Ni fem är mina garnnystan, se bara!"

Och så pekade hon på dem med sin gamla stav, och genast förvandlades de till fem små grå garnnystan, och så tog hon upp den och stoppade dem i sin påse och gick hem.

När hon kom hem till sin stuga knöt hon upp påsen och lade alla fem garnnystana på bordet. Men då skulle man sett på garnnystana. De till att hoppa och rulla åt alla håll ner från bordet och utåt golvet, för de ville förstås allesamman komma hem till mor. Häxan, hon satt på en stol och bara skrattade.

Häxan hade en grå kissemisse, och han började genast jaga garnnystana. Det blev en lek och en jakt över bord och bänkar, medan häxan slog sig på knäna och skrattade. Men när det hållit på så en stund stoppade hon nystana i påsen igen och knöt till väl, och där fick de ligga stilla i mörkret.

Nu tyckte häxan att hon hittat på något riktigt bra att roa sig med, så nästa morgon, innan hon gick ut, tog hon fram de små nystana igen och lät katten jaga dem, och hon skrattade, så hon måste hålla sig för magen.

Men de stackars nystana var så lagom glada. De var så rädda för kattens vassa tassar, så de for iväg som snurror över golvet.

Till slut hade häxan fått sitt lystmäte, och så stoppade hon nystana i påsen igen och lade den på bordet. Men den här gången glömde hon bort att knyta till påsen ordentligt, och hon glömde också att stänga dörren efter sig, för hon fick så brått ut. Det var några korpar och kråkor i skogen, som kraxade så och förde ett sådant liv att häxan nödvändigt måste dit och se vad som stod på.

De små nystana rullade försiktigt ut ur påsen och hoppade ner på golvet. Som väl var hade häxans gamla grå kissemisse somnat i sin vrå. Han var väl trött efter allt rasandet. Och dörren stod på glänt! De små nystana rullade hastigt över golvet och ut genom dörren och sedan i en virvlande fart genom skogen för att komma hem till mors stuga. Det gick så fort, så fort, du kan inte tänka dig!

Först mötte de en hare. Han blev så rädd, att han tvärstannade och slog en kullerbytta baklänges. Han tyckte precis att det var fem gevärskulor, som kom susande över snön. Men när han inte hörde någon knall, så skuttade han darrande vidare.

Sen mötte de en räv. Han trodde att det var fem små grå råttor kilande med svansarna efter sig, och han skyndade att lägga ifrån sig en orrhöna, som han bar i mun, för han tänkte jaga råttorna. Men när han skulle till att jaga dem, så var de redan försvunna.

Sen mötte de en gumma, som gick och sköt en kälke. Hon tyckte alldeles, att det var fem små grå kissemissar, som sprang i en rad genom skogen, och hon ställde sig att ropa: "Kiss, kiss, kiss!" Men innan hon visste ordet av, så var de sin kos. 

Och de små nystana rullade vidare kvickt, kvickt, och rätt som det var, så rullade de genom hålet i gärdesgården, ut ur skogen, och då blev de förvandlade till barn igen, för utanför skogen räckte inte häxans trollmakt. Och så traskade de in i stugan till mor.

"Var i all världen har ni varit så länge?" så mor. "Egentligen skulle ni sitta i skamvrån allesammans, eftersom ni varit olydiga och gått in i skogen utan lov".

Alla fem barnen bad mor snällt om förlåtelse och sa att de aldrig skulle göra så mer. Och då förlät mor dem och lät dem slippa skamvrån för den här gången.

"Snälla, snälla mor", bad Mats, som var förståndigast av barnen. "Låt oss få varsin garnhärva, så vi kan nysta oss varsitt nystan, innan häxan kommer!"

Och de fick varsin garnhärva och började nysta så fort de kunde, och de hade sina nystan färdiga när häxan bultade på dörren. Då lade de nystana på bordet och kröp hastigt under sängen, alla fem.

Häxan var så ond, så ond. Så snart hon kommit hem och sett att nystana var försvunna, så hade hon givit sig iväg för att leta rätt på dem.

Först mötte hon en hare.

"Har du sett mina fem små grå garnnystan?" brummade häxan.

"Nej, inte garnnystan", sa haren, "bara fem gevärskulor, som kom susande, och jag blev så rädd, så rädd, så aldrig i mitt liv har jag varit så rädd!"

"Vartåt for de?" röt häxan.

"Ditåt, ditåt!" så haren, men han var ännu så yr av skrämsel att han pekade alldeles galet.

Och häxan pulsade iväg genom snön åt det hållet haren pekade, men hon kom bara upp i snår och bråte, och inte ett spår syntes av några nystan. 

Då vände hon om, och nu var hon något till ilsken.

Så mötte hon räven med orrhönan i mun.

"Har du sett mina fem små grå garnnystan?" röt häxan.

"Inte såg jag garnnystana", sa räven, "men fem små möss kilade nyss över snön!"

"Åt vilket håll?" skrek häxan.

"Ditåt!" så räven och pekade åt motsatt håll, för det hade han då satt sig i sinnet, att inte häxan skulle få de där mössen, som han tänkt jaga själv.

Nu bar det av för häxan igen åt galet håll, och till sist råkade hon upp i kärr och träsk och måste vända utan att ha sett ett spår av nystana.

Nu var hon så ond att det riktigt sprakade om henne, och rätt som det var så mötte hon gumman med kälken.

"Har du sett mina fem små grå garnnystan?" skrek häxan.

"Inte såg jag garnnystan", svarade den vänliga lilla gumman. "Men fem små, söta, grå kissemissar sprang här nyss genom skogen".

"Vart tog de vägen?" röt häxan.

"Nog tyckte jag de sprang dit neråt vägen, åt den grå stugan till", sa gumman.

Och häxan iväg över gärdesgården, och så var hon borta vid stugan och bultade på. Inte visste hon att det var barnens mor, som bodde där i stugan, och inte tänkte hon väl heller att nystana blivit förvandlade till barn igen, när de kommit ut ur trollskogen.

Hon var bara så ond, så ond, att hon dunkade på dörren av all sin kraft.

"Vad står på?" så mor och öppnade dörren.

"Har du sett mina fem små grå garnnystan?" ropade häxan, och så stack hon in sin långa näsa och tittade åt alla håll.

"Är de möjligen de här?" sa mor och räckte fram de fem grå ullgarnsnystana.

"Ja, dom är det, dom är det!" sa häxan och räckte fram sina långa, knotiga fingrar för att gripa nystana.

"Ja, du ska få dem på ett villkor", sa mor och höll nystana på ryggen. "Du ska säga: 'När jag får mitt, så må du behålla ditt!'"

"Det kan jag väl säga!" fräste häxan förtretad. "När jag får mitt, så må du gärna behålla ditt", brummade hon, och så sträckte hon ut händerna och fick nystana och stoppade dem i sin påse och begav sig raka vägen hem till sin stuga.

Och barnen? De kröp fram under sängen och de var så glada att de dansade runt, runt sin snälla mamma.

Men när häxan kom hem, så tog hon genast nystana ur påsen och lade dem på bordet. "Seså, hoppa nu!" sa hon. För hon längtade riktigt att få sig en skrattstund ovanpå all ilska.

Men nystana, de låg där de låg.

"Hör ni inte, att ni ska hoppa!" skrek häxan och puffade till dem, så att de ramlade på golvet. Och där stannade de.

Då tussade hon katten på dem, men katten tröttnade snart, för han var för gammal att vilja leka med nystan som varken hoppade eller snurrade.

Då begrep häxan plötsligt att hon blivit lurad, och vid den upptäckten blev hon så utom sig av ilska, att hon sprack.

Och det var då för väl, ty nu kan vem som helst gå i den vackra skogen utan att behöva vara rädd för att bli förtrollad av en stygg, gammal häxa.

SLUTET GOTT, ALLTING GOTT.

La gatita Mancha y el ovillo rojo, de Miguel Hernández

 La gatita Mancha y el ovillo rojo, de Miguel Hernández

Miguel Hernández es un poeta español del siglo XX. Nos ofrece este gracioso relato, parte en prosa, parte en verso, en el que una gatita traviesa se ve en problemas por ponerse a jugar con cosas que no son de su edad.

Había un ovillo en el costurero. Era un ovillo muy grande y muy rojo. Era un ovillo muy bonito. La gatita Mancha dijo al verlo:

¡Miaumero! ¡Miaumero!
Una pelota roja.
Yo la quiero. Yo la quiero,
aunque me quede coja.
Yo llegaré hasta el costurero.
El costurero está muy alto.
Pero todo será cuestión
de dar valientemente un salto
aunque me lleve un coscorrón.

Saltó la gatita Mancha. Cayó dentro del costurero. El costurero, el ovillo rojo y la gatita Mancha cayeron de la mesa y rodaron por el suelo.

Dijo la gatita:

¡Miaumiar! ¡Miaumiar!
¡Yo no puedo correr!
¡Yo no puedo saltar!
¡Yo no puedo ni un pelo mover!
¿Quién me quiere ayudar?

Al oírla, vino Ruizperillo. Y vino su madre. Y la hermanita de Ruizperillo también vino. Y toda la familia de Ruizperillo vino a ver a la gatita Mancha enredada en el ovillo. Todos reían viéndola cada vez más enredada en el algodón del ovillo rojo.

La madre de Ruizperillo dijo:

Mancha, Manchita,
usted está de broma.
Ahora necesita
mi ayuda, gatita, paloma.

Este ovillo
no es para una gata pequeña,
sino para una que enseña
viejo el solomillo,
vieja la nariz y aguileña.

No sabe usted
bordar ni coser,
gatita de dientes
y uñas de alfiler.

Toda la familia de Ruizperillo rio hasta que la gatita Mancha salió de su cárcel de algodón. Entonces, Ruizperillo dejó en el suelo su pelota de goma para que Mancha jugara con ella. Y la gatita asustada echó a correr asustada diciendo:

¡Fus! ¡Fus! ¡Parrafús!
Porque el gato más valiente,
si sale escaldado un día,
huye del agua caliente,
pero, además, de la fría.

Das Kätzchen und die Stricknadeln

Es war einmal eine arme Frau, die ging in den Wald, um Holz zu lesen. Als sie mit ihrer Bürde auf dem Rückwege war, sah sie ein krankes Kätzchen hinter dem Zaune liegen, das kläglich schrie. Die arme Frau nahm es mitleidig in ihre Schürze und trug es nach Hause. Auf dem Wege kamen ihre beiden Kinder ihr entgegen, und als sie sahen, dass die Mutter etwas trug, fragten sie: »Mutter, was trägst du?« und wollten gleich das Kätzchen haben. Aber die mitleidige Frau gab es ihnen nicht, aus Sorge, sie möchten es quälen, sondern sie legte das Kätzchen zu Hause auf alte, weiche Kleider und gab ihm Milch zu trinken. Als das Kätzchen sich gelabt hatte und wieder gesund war, war es mit einemmal fort und verschwunden.

Nach einiger Zeit ging die arme Frau wieder in den Wald, und als sie mit ihrer Bürde Holz wieder an die Stelle kam, wo das kranke Kätzchen gelegen hatte, da stand eine ganz vornehme Dame dort. Die winkte die arme Frau zu sich und warf ihr fünf Stricknadeln in die Schürze. Die Frau wusste nicht recht, was sie denken sollte; es dünkte diese absonderliche Gabe sie gar zu gering. Doch nahm sie die fünf Stricknadeln mit sich und legte sie des Abends auf den Tisch. Aber als die Frau am andern Morgen ihr Lager verließ, da lag ein paar neuer, fertig gestrickter Strümpfe auf dem Tische. Das wunderte die arme Frau über alle Maßen. Am nächsten Abend legte sie die Nadeln wieder auf den Tisch, und am andern Morgen darauf lagen neue Strümpfe da. Jetzt merkte sie, dass ihr die fleißigen Nadeln beschert waren, weil sie Mitleid mit dem kranken Kätzchen gehabt hatte. Sie ließ die Nadeln nun jede Nacht stricken, bis sie und die Kinder genug Strümpfe hatten. Dann verkaufte sie auch Strümpfe und hatte genug bis an ihr seliges Ende.

Das Kätzchen und die Stricknadeln

Da auf dem Zaun, da stand die Katze,
miaute kläglich in die Welt
Die Frau, die nahm sich ihrer an,
sie selber hatte wenig Geld

Doch nahm sie sie in ihre Schürze
und trug sie mitleidvoll nach Haus
Die Kinder wollten sie gleich haben
Da wurde aber nichts daraus

Sie gab ihr erst mal Milch zu trinken
Die Katze wurde schnell gesund
Sie labte sich in vollen Zügen,
verschwand dann aber ohne Grund

Die Frau ging wieder Holz zu sammeln
passierte auch die alte Stell'
Da stand nicht weit die hohe Dame
die winkte ihr, nur ihr speziell

Fünf Nadeln warf sie in die Schürze
von dieser armen, guten Frau
Die dankte für die kleine Gabe,
sie wusste nicht so ganz genau

wieso ihr solches widerfahren.
Sie legte sie nur auf den Tisch
und fand am Morgen ein paar Strümpfe,
so schön gestrickt und sauber frisch

Sie staunte über alle Maßen
und wiederholte das zur Nacht
Die Nadeln strickten fleißig weiter
und wieder ward ein Paar gemacht

Sie wusste nun, was da geschehen
und fand sich selbst so reich beschenkt
Sie hatte künftig wenig Sorgen,
denn Strümpfe gab‘s nun unbeschränkt

2017 - nach einem Märchen von L. Bechstein aus dem Sagenkreis der Frau mit der Spindel, der Frau Holle (altnordisch Frau Frigg)

PD. Une petite devinette en français:

"Devine ce que je jette par-dessus la maison
Tout en en ayant un bout dans la main.

- Une pelote de fil"

ARIADNE'S SPINDLE - A SLAVIC SPIN

This folktale from the Slavic tradition reminded me of the Ariadne myth - only that here it's Ariadne herself who finds her own way out of the labyrinth! Isn't that a refreshing spin on the old story?

Once there was a czar whose only son was of an age to marry, and he wanted to see him happily settled. But the czar wanted "a good, hard-working daughter-in-law and not some silly featherbrain." So he built a great palace with a thousand rooms and invited all the neighbouring kings and lords to bring their marriageable daughters and see which one could find her way through the maze.

Pena National Palace, Portugal

Skilled architects, artisans, and artists from all over the world created the palace, and when it was finished there were all sorts of visitors from abroad, eager to try their luck. Yet none of the girls could find their way through the complicated rooms, and the old czar began to lose hope.

Among the crowd there were a poor village woman and her daughter, and the maiden, whom we may call Ariadne, watched the royal girls leave without success and thought she might like to try. Her mother scolded her for being so bold, but when the czarevich saw how lovely the girl looked, he asked her to try.

William-Adolphe Bouguereau

The poor daughter went into the palace and from room to room, finding an engagement ring in one and wedding dress in another. When she came out, she had a token from each of the rooms with her as proof that she had been there. She and the prince were married. The czar, her father-in-law, asked her how she had been able to navigate the labyrinth of rooms: the girl had brought her whole skein full of thread into the palace, left it at the door, and held the other end of the thread all around the palace. On her way back she wound up the thread again on her spindle so she didn't get lost.

"And from that time on there has been a saying that clever folk can be found in mud huts too, not only in palaces."

A FRENCH PUCK

A French Puck

Among the mountain pastures and valleys that lie in the centre of France there dwelt a mischievous kind of spirit, whose delight it was to play tricks on everybody, and particularly on the shepherds and the cowherds, and whoever herded tame animals. They never knew when they were safe from him, as he could change himself into a human adult or child, a stick, a goat, a ploughshare, any object for that matter. Indeed, there was only one thing whose shape he could not take, and that was a needle. At least, he could transform himself into a needle, but try as he might he never was able to imitate the hole, so every woman would have found him out at once (except if he had concealed himself in a haystack), and this he knew.
Now the hour oftenest chosen by this naughty sprite (whom we will call Puck) for performing his pranks was about midnight, just when the shepherds and cowherds and gooseherds, tired out with their long day's work, were sound asleep. Then he would go into the cowsheds and unfasten the chains that fixed each beast in its own stall, and let them fall with a heavy clang to the ground. The noise was so loud that it was certain to awaken the cowherds, however fatigued they might be, and they dragged themselves wearily to the stable to put back the chains. But no sooner had they returned to their beds than the same thing happened again, and so on till the morning. Or perhaps Puck would spend his night in plaiting together the manes and tails of two of the horses, so that it would take the grooms hours of labour to get them right in the morning, while Puck, hidden among the hay in the loft, would peep out to watch them, enjoying himself amazingly all the time.
One evening, more than one hundred and eighty years ago, a young man named William was passing along the bank of a stream when he noticed a sheep who was bleating loudly. William thought it must have strayed from the flock, and that he had better take it home with him till he could discover its owner. So he went up to where it was standing, and as it seemed so tired that it could hardly walk, he hoisted it on his shoulders and continued on his way. The sheep was pretty heavy, but the good man was merciful and staggered along as best he could under his load.
'It is not much further,' he thought to himself as he reached an avenue of walnut trees, when suddenly a voice spoke out from over his head, and made him jump.
'Where are you?' said the voice, and the sheep answered:
'Here on the shoulders of a donkey.'
In another moment the sheep was standing on the ground and William was running towards home as fast as his legs would carry him. But as he went, a laugh, which yet was something of a bleat, rang in his ears, and though he tried not to hear, the words reached him, 'Oh, dear! What fun I have had, to be sure!'
Puck was careful not always to play his tricks in the same place, but visited one village after another, so that everyone trembled lest he should be the next victim. After a bit he grew tired of cowherds and shepherds, and wondered if there was no one else to give him some sport. At length he was told of a young couple of fiancés who were going to the nearest town to buy all that they needed for setting up house. Quite certain that they would forget something which they could not do without, Puck waited patiently till they were jogging along in their cart on their return journey, and changed himself into a horsefly in order to overhear their conversation.
For a long time it was very dull—all about their wedding day next month, and who were to be invited. This led the bride to her wedding dress, and she gave a little scream.
'Just think! Oh! how could I be so stupid! I have forgotten to buy the different coloured reels of cotton to match my clothes!'
'Dear, dear!' exclaimed the young man. 'That is unlucky; and didn't you tell me that the dressmaker was coming in tomorrow?'
'Yes, I did,' and then suddenly she gave another little scream, which had quite a different sound from the first. 'Look! Look!'
The bridegroom looked, and on one side of the road he saw a large ball of thread of all colours—of all the colours, that is, of the dresses that were tied on to the back of the cart.
'Well, that is a wonderful piece of good fortune,' cried he, as he sprang out to get it. 'One would think a fairy had put it there on purpose.'
'Perhaps she has,' laughed the girl, and as she spoke she seemed to hear an echo of her laughter coming from the horse, but of course that was nonsense.
The dressmaker was delighted with the thread that was given her. It matched the stuffs so perfectly, and never tied itself in knots, or broke perpetually, as most thread did. She finished her work much quicker than she expected and the bride said she was to be sure to come to the church and see her in her wedding dress.
There was a great crowd assembled to witness the ceremony, for the young people were immense favourites in the neighbourhood, and their parents were wealthy, of course. The doors were open, and the bride could be seen from afar, walking under the chestnut avenue.
'What a beautiful girl!' exclaimed the men. 'What a lovely dress!' whispered the women. But just as she entered the church and took the hand of the bridegroom, who was waiting for her, a loud noise was heard.
'Crick! crack! Crick! crack!' and the wedding gown fell to the ground in shreds, to the great confusion of the wearer.
Not that the ceremony was put off for a little thing like that! Cloaks in profusion were instantly offered to the young bride, but she was so upset that she could hardly keep from tears. One of the guests, more curious than the rest, stayed behind to examine the dress, determined, if she could, to find out the cause of the disaster.
'The thread must have been rotten,' she said to herself. 'I will see if I can break it.' But search as she would she could find none.
The thread had vanished!
From 'Littérature Orale de l'Auvergne,' par Paul Sébillot.

POEMA DE UN OVILLO DE LANA

UN OVILLO DE LANA

Soy un ovillo de lana que regalo alegrías si me llevas contigo,
soy como un amigo, ¡cuántas cosas puedes hacer conmigo!
Téjeme con agujas, haz conmigo una muñeca, téjeme en un telar...
¡Oh, las cosas más hermosas y suaves podemos crear!
Pero si me cortas en trozos pequeños, ¡mucha tristeza me puedes dar!
Las tijeras me asustan, escóndeme, manténme a salvo.
Soy más feliz junto a ti, mientras sigues con tu trabajo.
Y por favor no me dejes rozar por ahí, perdido por el suelo,
puede que me pisen, me den patadas y seguro que me enredo.
Y cuando de mí lo que necesitas hayas terminado y cortado,
por favor, ponme en mi camita, pero hazme redondo y bien ajustado.

Instrucciones: Por favor, ¡busca para mí un lugar de descanso singular, que como soy tu nuevo amigo me haga especial!

(Ball of Wool Poem)