Mostrando entradas con la etiqueta ringstetten saga. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta ringstetten saga. Mostrar todas las entradas

domingo, 15 de junio de 2025

VA EL VIENTO MI NOMBRE A CANTAR

 VA EL VIENTO MI NOMBRE A CANTAR 

(När vindarna viskar mitt namn)

Por Thomas Holmstrand y Linda Dahl

Traducción de Sandra Dermark 

15 de junio, MMXXV

,......

Atrapado en tinieblas, no veía la luz

aunque todo en torno ardió

Mi fe y mi esperanza quemábanse, sí,

mi euforia desapareció...

.....

Dame mis fuerzas,

por mi patria yo quiero luchar,

dame adónde ir,

veo al guerrero su hacha portar...

.....

Quieren que me vuelva y luche

por mi identidad?

Nunca les traicionaré

Va el viento mi nombre a cantar...

.....

La lluvia cayó y ocultó mi sudor,

calmó de mi sed el ardor,

huí a los montes al amanecer,

de pronto escuché una voz...

.....

Dame mis fuerzas,

por mi patria yo quiero luchar,

dame adónde ir,

veo al guerrero su hacha portar...

.....

Quieren que me vuelva y luche

por mi identidad?

Nunca les traicionaré

Va el viento mi nombre a cantar...

(INTERLUDIO)

.....

Dame mis fuerzas,

por mi patria yo quiero luchar,

dame adónde ir,

veo al guerrero su hacha portar...

.....

Quieren que me vuelva y luche

por mi identidad?

Nunca les traicionaré

Va el viento mi nombre a cantar...

Va el viento mi nombre a cantar...



martes, 5 de diciembre de 2023

A FREDRIKSHALD LULLABY - BILINGUAL

 A FREDRIKSHALD LULLABY

By Rudyard Kipling - adaptation by Sandra Dermark


How far is FREDRIKSHALD, dear lad, from a little child at play?
     What makes you want to wander there with all the world between?
   Oh, Mother, call your little Charles or else he’ll run away.
     (No one thinks of winter when the grass is green!)


   How far is FREDRIKSHALD, dear lad, from a fight in Latvia?
     I haven’t time to answer now—the men are falling fast.
   The guns begin to thunder, and the drums begin to beat
     (If you take the first step you will take the last!)

   How far is FREDRIKSHALD, dear lad, from a peace in Saxony? 
     I cannot see—I cannot tell—the crowns they dazzle so.
   The lords sit down to dinner, and the ladies stand up to dance.
     (After open weather you may look for snow!)


   How far is FREDRIKSHALD, dear lad, from confronting a great Czar?
     A longish way—a longish way—with ten year more to run.
   It’s east across the water underneath a setting star.
     (What you cannot finish you must leave undone!)Ñ



   How far is FREDRIKSHALD, dear lad, from dishonouring defeat?
     An ill way—a chill way—the ice begins to crack.
   But not so far for gentlemen who never took advice.
     (When you can’t go forward you must e’en come back!)


   How far is FREDRIKSHALD, dear lad, from the pier down in Stralsund?
     A near way—a clear way—the ship will take you soon.
   A pleasant place for gentlemen with little left to do.
     (Morning never tries you till the afternoon!)


   How far is FREDRIKSHALD, dear lad, to the Gate of Heaven’s Grace?
     That no one knows—that no one knows—and no one ever will.
   But fold your hands across your heart and cover up your face,
     And after all your traipsings, dear child, lie still!
...............................

EN VAGGVISA OM FREDRIKSHALD
Sandra Dermark, den 6 februari MMXVIII
in signo Aquarii
Dedicerad till Uttam Paudel och till Mona Utsten.

Vae victis!

Säg, hur långt är det från Fredrikshald till ett barn som leker krig?
Vad får dig att vilja vandra dit, hela världen vid och skön?
Åh, mor, ropa på din lille Karl, ty ni råkas ej igen…
(Vem tänker på vintern när allt gräs är grönt?)

Säg, hur långt är det från Fredrikshald till en strid vid Östersjön?
Manskap stupar här och var… för ett svar har jag ej tid!
Kanonerna hörs dundra i takt med pukor och gevär…
(Efter första steget är det slut på frid!)

Säg, hur långt är det från Fredrikshald till ett sachsiskt fredsfördrag?
Kan ej se… kan ej förtälja… det strålar överallt!
Till bords sätter sig ädlingar, hovdamer svajar i dans…
(Efter vackert väder lär det bli så kallt!)

Säg, hur långt är det från Fredrikshald till en drabbning mot en tsar?
En lång, lång väg, en lång lång väg, ett par tre fyr år till.
Det är över stäppen, österut, dit där skrider en ny sol…
(Fullborda det du har gjort, oavsett om du vill!
)
Säg, hur långt är det från Fredrikshald till en vedervärdig flykt?
En björneväg… en törneväg… en väg över den strida ström…
Goda råd är dyra: äran släcker ingen törst…
(Ingen återvändo: ivrigt kalken töm!)

Säg, hur långt är det från Fredrikshald till kajen i Stralsund?
En snar väg… en klar väg… du kommer strax: är du säll?
En fredlig plats där fältherrar blir overksamma en stund…
(Dagen prövar ej oss tills den har blivit kväll!)

Säg, hur långt är det från Fredrikshald till himmelrikets port?
Ingen visste, ingen vet, och ingen lär veta få…
Lägg händerna på hjärtat, fint uppvikta, och somna in…
(Efter alla hyss, mitt barn, ligg still och sov!) 

sábado, 18 de julio de 2020

WE DIDN'T STOP THE RINGSTETTENS

WE DIDN'T STOP THE RINGSTETTENS 
A We Didn't Start the Fire Filk
starring the Ringstetten first generation in Sweden -- Swedish Phase of the 30 Years War

************************************************************

Swedish royals in Küstrin,
governor's children are in,
Ensign Gerhard, treat the flag
like your fiancée...

Liselotte, Klang, befriending,
Magdeburg's uncertain ending,
Catholic League, Protestants,
so we're on our way!

Counts Tilly and Pappenheim,
debts they owe to Wallenstein,
Magdeburg soon burned down,
then they move to Leipzig town...

Breitenfeld, war council scene,
Sweden's got a drama queen,
open battle, liberation,
Habsburg Empire goodbye...

WE DIDN'T STOP THE RINGSTETTENS,
they were always earning
medals for their yearning...
WE DIDN'T STOP THE RINGSTETTENS,
no we didn't slight them,
but we tried to fight them...

Catholic Priest Street, cross the Rhine,
winter solstice, sipped mulled wine,
save her mum Anna-Maria,
Alois in love...
Pappenheimers in the snow,
springtime falls and we must go,
Rain am Lech falls,
show them what we're of!

Cross the Lech 'neath a smokescreen,
Sweden's got a winning team!
Dies Irae, Requiem,
now Tilly's dead, what of them?
Entering Bavaria,
maypoles and barbarians!
Austria next? Kaiser's vexed!
Trouble brews ahead oh yeah...

WE DIDN'T STOP THE RINGSTETTENS,
they were always earning
medals for their yearning...
WE DIDN'T STOP THE RINGSTETTENS,
no we didn't slight them,
but we tried to fight them...

Albrecht von Wallenstein!
Life and death are on the line!
Alte Veste, Kurtius dies,
restrain the urge to cry!
Burn the fort, north retreat,
Swedish army's first defeat!
Stark weather, autumn lea...
Doomsday-bound for Saxony...

Royal couple reunite,
her dreams are not so bright...
Winter quarters at Lützen,
is Wallenstein a nogo?
Liselotte just confessed...
Winter wedding to be blessed?
Bleak November fog and cold...
There's a confrontation told!!

WE DIDN'T STOP THE RINGSTETTENS,
they were always earning
medals for their yearning...
WE DIDN'T STOP THE RINGSTETTENS,
no we didn't slight them,
but we tried to fight them...

Pappenheim got summoned,
fighting in a strange land;
Lützen bei Leipzig
imperialist invasion,
Wallenstein in his sedan,
getting the lay of the land...
King of Sweden lost his track
then got shot in the back...
More gunshots, Gustavus dead!
Everyone is filled with dread!
Pappenheim, too, blown away;
what else do we have to say?

WE DIDN'T STOP THE RINGSTETTENS,
they were always earning
medals for their yearning...
WE DIDN'T STOP THE RINGSTETTENS,
no we didn't slight them,
but we tried to fight them...

Breitenfeld winter to spend,
Wallenstein is back again,
Christmas Marketplace,
Othello, selling lace...
Friedland, freed land, springtime bride,
terror and defeat in stride;
Alois is in Friedland,
violence spirals out of hand...

Queen Christina's on the throne,
Wallenstein's no power to own...
What could help his astral art
'gainst a stab to the heart?
Setting sail from Stralsund's shore, 
wishing for this life no more...
twenty-something years of war,
I CAN'T TAKE IT ANYMORE!!

WE DIDN'T STOP THE RINGSTETTENS,
they were always earning
medals for their yearning...
WE DIDN'T STOP THE RINGSTETTENS,
BUT WHEN THEY ARE GONE,
THIS WILL STILL GO ON AND ON AND ON AND ON AND ON...

jueves, 4 de julio de 2019

THE SURGEON'S STORIES DREAMCAST: PART 1

Med fjärde cykeln av Fältskärns berättelser är handlingen framme i frihetstiden (mitten av 17oo-talet). Topelius såg epoken som ett nationellt förnedringstillstånd p.g.a. de korrumperade politikerna (samt fejderna mellan "förrädiska" mössor och "blodtörstiga" hattar!). Undantaget är övergångsgestalten mellan stormaktstiden och frihetstiden Arvid Horn, som Topelius omfattar närapå lika oreserverat som Gustav Adolf. Borgerskapet och mösspartiet representeras av Lars Larsson den äldre, omutlig och oböjlig riksdagsman för provinsens borgare och ägare till ett Vaasa-baserat handelshus och rederi vars affärer omfattar hela Europa. Den här änklingens älsklingsdotter Ester är »skälmsk och liflig, käck ända till öfverdåd, och ofta långt gången i idrott» och jämförs med sin tids stora drottningar Katarina den Stora och Maria Teresia.
Handlingen i den femte cykeln utspelar sig i universitetsmiljö i Åbo, på familjen Bertelskiölds gods Falkby i Östergötland och under 1772 års riksdag i Stor-Stockholm. Skildringen av såväl den fysiska som den mentala miljön är välgjord och riksdagsintrigerna gör Topelius här liksom i den fjärde cykeln direkt spännande. På det privata planet står familjen Bertelskiölds inflammerade relationer i fokus. Victor Bertelskiöld, som gift om sig med sin Ester efter adliga första frun Malins död, är vänlig och tillmötesgående mot hög som låg, och varmt fäst vid sin familj. Men han saknar i motsats till sin maka viljestyrka och karaktärsfasthet. Huvudperson blir Ester Larsson, nu grevinnan Bertelskiöld (fast styvbarnen ser henne som varken mor eller grevinna). Inom de traditionellt kvinnliga handlingsutrymmena sjukvård och förkunnelse behandlar hon sin cyniske, ståndsmedvetne och allmänt osympatiske styvson Bernhard så framgångsrikt att han överger diplomatin och politiken för en tillvaro som from och filantropisk lantjunkare. Bertelskiöldarna drivs in i en återvändsgränd av präktighet medan Larssönerna p.g.a. girighet och besticklighet diskvalificerar sig för ledarskap. Gustav III lyckas visserligen med statsvälvningen, men i sin iver att visa dels hur illa det går för giriga egoister, dels presentera ett harmoniskt slut på Bertelskiöldarnas familjekris, förbrukar Topelius energin i berättandet.
Det finns dock ljusglimtar, som »det finska universitetet» (där Fritänkaren börjar sina äventyr), och en bättre framtid är att vänta det land som, med borgarkungen Larsson den äldres ord, »har burit sådana bördor och icke dignat». I synnerhet genom borgarkungens födelsedagstal till den samlade larssonska släkten i tolfte berättelsen »Prinsessan av Vaasa» förknippas det finska folkets historia med en providentiell föreställning om den adlige svärsonen som ledsagare till en ljusare framtid och som garant för den:»ty han hafver lust till detta folk, och han skall göra vårt mörker ljust».
49För det andra sammanväver Topelius det nationella temat med ståndsmotsättningen. Klyftan mellan stånden i de fyra första cyklerna skapar bilden av ett folk som är splittrat. Motsättningens upplösning genom Victor Bertelskiölds och Ester Larssons giftermål i , och borgarkungens välsignelse av alliansen, varmed han sägs bryta »stafven öfver den långa strid, som i sekler söndrat adel och folk i Finland», kan tolkas som en återförening av det tudelade finska folket till ett folk, en enhetlig nation. Å ena sidan förefaller Topelius med detta framhålla att allt split måste övervinnas och alla krafter sammanföras inför det gemensamma projektet: nationsbygget.
Den progressiva historiesynen kommer även till uttryck i att Topelius låter romanens ståndsmotsättning tillfälligt upplösas genom att Victor Bertelskiöld och Ester Larsson, med greve Bertelskiölds och »borgarkungen» herr Larssons motsträviga samtycke, gifter sig i fjärde cykeln. Syntesen fullbordas ett par decennier senare i femte cykeln när de bertelskiöldska barnen från Victors tidigare äktenskap med grevinnan Malin överger ståndsfördomarna som har splittrat familjen och accepterar Ester som sin mor och hennes barn som syskon. Även motsättningen mellan adelsmakt och folkmakt upplöses i femte cykeln, i den sista berättelsen, genom att romanen slutar vid Gustav III:s statsvälvning, som resulterade i att den politiska makten temporärt delades mellan kungen och riksdagen.

These little snippets deal with the social milieu of Zachris Topelius' magnum opus Fältskärns berättelser, Englished as the Surgeon's Stories - a generational saga spanning from the 30YW to the Gustavian era... and one that has never ceased to inspire me. To quote the most blatant examples: the Ringstetten Saga is choc-à-bloc with nods, down to the hero of the 30YW installment being a lieutenant whose Carolean grandson Gustav Adolf stars in the GNW installment and is taken prisoner at Poltava! (But then I tweaked it with fairytale, Les Misérables, and Ikuhara and CLAMP elements, leading to a different beast quite unequal to the Topelian source material).
So, covering the last installments (skipping the 30YW and GNW because filming the former would be too costly and difficult, while the latter would be outright depressing!), this will be a trilogy composed of The Count and the SchoolgirlThe Princess of Vaasa, and The Freethinker. But for now let us dreamcast part one, whose premise is basically Romeo and Juliet in eighteenth-century Sweden -- the story of an orphan officer of the courtier nobility and a motherless bourgeois schoolgirl (he's dashing, she's badass; he's an only child, she has a half dozen siblings) who literally crush on one another during a meet cute involving an encounter with an unruly Magyar steed... but whose respective parental figures are obviously at each other's throats for ideological reasons. But there's so much more than just Bertelskiöld-vs-Larsson ie Montague-vs-Capulet squabble here: rather, there's so many discussions about politics and how to face a socioeconomical crisis post-military defeat (rebuild the military and avenge old glories upon the battlefield without any foreign support, risking it all at one turn of pitch-and-toss... or focus on farming, education, and trade, even if that means allying with the enemy that won the war?) that it soon becomes Romeo and Juliet meets Game of Thrones with the counterparts of a Stark girl and a Lannister scion caught in the crossfire while their elders rant and rave when it comes to realpolitik. Also, the Mercutio is the officer's Magyar orderly, who calls him "hadnagy úr", while the Nursemaid is the schoolgirl's older sister, promoted to parent ever since her mum ceased to be... and the Count Paris character is a countess -- oui, the male lover is the betrothed one who has to marry for power...


RELATIONSHIP CHART:




The Bertelskiölds (Montagues):


Count Lieutenant Victor Bertelskiöld: Tom Felton


Count Thorsten Bertelskiöld: Russell Crowe


István: Adorjáni Bálint

...
Malin Bertelskiöld: ??? (thinking of it still)

....................................................................

The Larssons (Capulets):


Ester Larsson: Emma Watson


Herr Lars Larsson Senior: Hugh Jackman


Veronica Larsson: Alicia Vikander


Lars Larsson Junior:



Once more: This will be a trilogy composed of The Count and the SchoolgirlThe Princess of Vaasa, and The Freethinker (the latest installment set in a Bertelskiöld-Larsson patchwork family where the children of the late Countess Malin, ie diplomat Bernhard -cast as Felton once more?- and Prussian diplomat's wife Louise, see Ester as the wicked stepmother and persecute her and her children Paul, the titular freethinker -Marius Pontmercy meets Harry Potter, in fact both their actors are casting choices- and adorable little Véra... while also involving tons of make-up, a punctured lung following a gunfight, a cerebral concussion, and last but not least a delightfully gay Gustavus III -Justin of Home Heist?- in a leading role)!

lunes, 9 de octubre de 2017

THE SAGA OF GEIRLAUG AND GRETHARI


An Icelandic saga about the endurance of true love and female power. Which may have inspired Andersen's Snow Queen, but certainly has inspired some of my own works, including the finale of my Ringstetten Saga's second arc... replacing the foreign bride with a pistol duel against the male lead's brother-in-law, but still we find the Ringstetten heir quenching his thirst in an emotion-erasing spring and his conscience caught at the eleventh hour by the fiancée he left behind, now doing menial labour (Katia as a "German" barmaid at the local inn) and not having given up hope of their reunion...
See this as your intro to Icelandic sagas --this being an easy-to-understand one without any of the Westeros-style clan feuds and genealogy. Also starring a resourceful shero, and featuring folk motifs (wicked stepmother, Lethe, menial shero, conscience-catching show à la Hamlet...) that anyone may recognise at least from once before.
The Mastermaid cycle, which has parallels in Tristan and Isolde of Arthurian lore, as well as Sigurd the Dragonslayer and his valkyrie Brynhild, exists in countless versions throughout the North, from Iceland into Eastern Europe, for there are also Slavic versions, the so-called Czudo Yudo tales (in which the czarevich's oblivion comes from being kissed by a younger sibling, and their father the czar is the one stricken with the fatal thirst, which causes frog-humanoid lake kelpie Czudo Yudo to grab a hold of his beard -this was centuries before Peter the Great- until the czar gives the frogman his eldest son and heir in exchange; the master maid is Czudo Yudo's human foster child Varvara Krasa).
Also, this is my own retelling. So I omitted the whole stepmother arc and added some more plothole removal and motivations for Aslaug, the rival bride... just to concentrate on what is essential in this tale.

THE SAGA OF GEIRLAUG AND GRETHARI

'Let us go back to your father's kingdom,' she said to Grethari Gretharisson, when they had both resumed their proper shapes, and were sitting on a high cliff above the sea. The magical girl's wicked stepmother, ruthless and sorcerous as most stepmothers were in those days, had been defeated by Geirlaug's own more powerful magic, and she and her foster brother could at least breathe in peace.
'How clever you are ! I never should have thought of that !' answered Grethari, who, in truth, was not clever at all. But Geirlaug took a small box of white powder from her dress, and sprinkled some over him and some over herself, and, quicker than lightning, they found themselves in the palace grounds, in the royal gardens from which Grethari had been carried off in his cradle by the stepmother's pet dragon so many years before.
'Now take up the linen band with your name in golden letters and bind it about your forehead,' said Geirlaug, 'and go boldly up to the castle. And, remember, however great may be your thirst, you must drink nothing till you have first spoken to your father. If you do, ill will befall us both.'
'Why should I be thirsty?' replied Grethari, staring at her in astonishment. 'It will not take me five minutes to reach the castle gate.' Geirlaug held her peace, but her eyes had in them a sad look. 'Good-bye,' she said at last, and she turned and kissed him.
Grethari had spoken truly when he declared that he could easily get to the castle in five minutes. At least, no one would have dreamed that it could possibly take any longer. Yet, to his surprise, the door which stood so widely open that he could see the colour of the hangings within never appeared to grow any nearer, while each moment the sun burned more hotly, and his tongue was parched with thirst.
'I don't understand! What can be the matter with me -- and why haven't I reached the castle long ago?' he murmured to himself, as his knees began to knock under him with fatigue, and his head to swim. For a few more paces he staggered on blindly, when, suddenly, the sound of rushing water smote upon his ears; and in a little wood that bordered the path he beheld a stream falling over a rock. At this sight his promise to Geirlaug was forgotten. Fighting his way through the brambles that tore his clothes, he cast himself down beside the fountain, and seizing the golden cup that hung from a tree, he drank a deep draught.
When he rose up the remembrance of Geirlaug and of his past life had vanished, and, instead, something stirred dimly within him at the vision of the white-haired man and woman who stood in the open door with outstretched hands.
'Grethari! Grethari! So you have come home at last,' cried they. 'To think you were just a baby when that hideous dragon swooped down on our picnic... what a comely stripling you have become,' the Queen was drying up her tears.
For three hours Geirlaug waited in the spot where Grethari had left her, and then she began to understand what had happened. Her heart was heavy, but she soon made up her mind what to do, and pushing her way out of the wood, she skirted the high wall that enclosed the royal park and gardens, till she reached a small woodland house where the forester lived with his wife and their two daughters.
'Do you want a maid to sweep, and to milk the cows?' asked she, when the forester's wife answered her knock.
'Yes, we do, very badly; and as you look strong and clean, we will take you for a servant if you like to come,' replied the young woman.
'But, first, what is your name ?'
'Laufertha,' said Geirlaug quickly, for she did not wish anyone to know who she was; and following her new mistress into the house, she begged to be taught her work without delay. And so clever was she, that, by-and-by, it began to be noised abroad that the strange girl who had come to live in the forester's house had not her equal in the whole kingdom for skill as well as beauty. Thus years slipped away, during which Geirlaug grew to be a woman. Now and then she caught glimpses of Grethari as he rode out to hunt in the forest, but when she saw him coming she hid herself behind the great trees, for her heart was still sore at his forgetfulness. One day, however, when she was gathering herbs, he came upon her suddenly, before she had time to escape, though as she had stained her face and hands brown (partly by the soil, partly by the sunburn), and covered her beautiful hair with a scarlet cap, he did not guess her to be his foster-sister.
'What is your name, pretty maiden?' asked he.
'Laufertha,' answered the girl, with a low curtsy.
'Ah ! it is you, then, of whom I have heard so much,' said he; 'you are too beautiful to spend your life serving the forester's daughters. Come with me to the palace, and my mother the queen will make you one of her ladies in waiting.'
'Truly, that would be a great fortune,' replied the maiden. 'And, if you really mean it, I will go with you. But how shall I know that you are not jesting ?'
'Give me something to do for you, and I will do it, whatever it is,' cried the young man eagerly. And she cast down her eyes, and answered:
'Go to the stable, and bind the calf that is there so that it shall not break loose in the night and wander away, for the forester and his wife and daughters have treated me well, and I would not leave them with aught of my work still undone.'
So Grethari set out for the stable where the calf stood, and wound the rope about its horns. But when he had made it fast to the wall, he found that a coil of the rope had twisted itself round his wrist, and, pull as he might, he could not get free. All night he wriggled and struggled till he was half dead with fatigue. But when the sun rose the rope suddenly fell away from him, and, very angry with the maiden, he dragged himself back to the palace. 'She is a witch,' he muttered crossly to himself, 'and I will have no more to do with her.' And be flung himself on his bed and slept all day.
Not long after this adventure the king and queen sent their beloved son on an embassy to a neighbouring country to seek a bride from amongst the seven princesses. The most beautiful of all was, of course, the one chosen, Aslaug, the fourth and middle child; and the young pair took ship without delay for the kingdom of the prince's parents. The wind was fair and the vessel so swift, that in less time than could have been expected the harbour nearest the castle was reached. A splendid carriage had been left in readiness close to the beach, but no horses were to be found, for every one bad been carried off to take part in a great military review which the king was to hold that day in honour of his son's marriage.
'I can't stay here all day,' said Aslaug crossly, when Grethari told her of the plight they were in. 'I am perfectly worn out as it is, and you will have to find something to draw the carriage, if it is only a donkey. If you don't, I will sail back straight to my father.'
Poor Grethari was much troubled by the words of his fiancée. Not that he felt so very much in love with her, for during the voyage she had shown him several times how vain and bad tempered she was; but as a prince and a bridegroom, he could not, of course, bear to think that any slight had been put upon her. So he hastily bade his attendants to go in search of some draft beast, no matter which species, and bring it at once to the place at which they were waiting.
During the long pause the princess sat in the beautiful golden coach, her blue velvet mantle powdered with silver bees drawn closely round her, so that not even the tip of her nose could be seen and marred by the sunlight. At length a girl appeared driving a young ox in front of her, followed by one of the prince's messengers, who was talking eagerly.
'Will you lend me your ox, fair maiden ?' asked Grethari, jumping up and going to meet them. 'You shall fix your own price, and it shall be paid ungrudgingly, for never before was king's son in such a plight.'
'My price is seats for me and my two friends behind you and your bride at the wedding feast,' answered she. And to this Grethari joyfully consented.
Six horses would not have drawn the coach at the speed of this one ox. Trees and fields flew by so fast that the bride became quite giddy, and expected, besides, that they would be upset every moment. But, in spite of her fears, nothing happened, and they drew up in safety at the door of the palace, to the great surprise of the king and queen. The marriage preparations were hurried on, and by the end of the week everything was ready. It was, perhaps, fortunate that the princess bride was too busy with her clothes and her jewels during this period to pay much heed to Grethari, so that by the time the wedding day came round he had almost forgotten how cross and rude and fussy she had been on the journey.
The oldest men and women in the town agreed that nothing so splendid had ever been seen as the bridal procession to the great ball, where the banquet was to be held, before the ceremony was celebrated in the palace. Princess Aslaug was in high good humour, feeling that all eyes were upon her, and bowed and smiled right and left. Taking the prince's hand, she sailed proudly down the room, where the guests were already assembled, to her place at the head of the table by the side of the bridegroom. As she did so, three strange ladies in shining dresses of blue, green, and red, glided in and seated themselves on a vacant bench immediately behind the young couple. The red lady was Geilaug, who had brought with her the forester's daughters, and in one hand she held a wand of birch bark, and in the other a closed basket.
Silently they sat as the feast proceeded; hardly anyone noticed their presence, or, if they did, supposed them to be attendants of their future queen. Suddenly, when the merriment was at its height, Geirlaug opened the basket, and out flew a bantam cockerel and hen. To the astonishment of everyone, the chickens circled about in front of the royal pair, the rooster plucking the feathers out of the tail of the hen, who tried in vain to escape from him.
'Will you treat me as badly as Grethari treated Geirlaug?' cried the hen at last. And Grethari heard, and started up wildly. In an instant all the past rushed back to him; the princess by his side was forgotten, and he only saw the face of the child with whom he had played long years ago.
'Where is Geirlaug?' he exclaimed, looking round the hall; and his eyes fell upon the strange lady. With a smile she held out a ring which he had given her on her twelfth birthday, when they were still children, without a thought of the future. 'You and none other shall be my wife,' he said, taking her hand, and leading her into the middle of the company.

It is not easy to describe the scene that followed. Of course, nobody understood what had occurred, and the king and queen imagined that their son had suddenly gone mad. As for the princess bride, her rage and fury were beyond belief. The guests left the hall as quickly as they could, so that the royal family might arrange their own affairs, and in the end it was settled that half the kingdom must be given to the despised Aslaug, instead of a husband. She sailed back at once to her country, where she was soon betrothed to a young noble of her parents' court, whom, in reality, she liked much better than Grethari. After all, she had had a reason to be that fussy throughout her betrothal! That evening Grethari was married to Geirlaug, and they lived happily till they died, and made all their people happy also.

miércoles, 12 de abril de 2017

FÄNRIK IVAN: JOFFREY I UNIFORM

Abstract: “To distinguish true from false love: Manly and unmanly bodies in Martha Sandwall-Bergström's Kulla-Gulla series.” The protagonist Gulla in Martha Sandwall-Bergström's (1913–2000) Kulla-Gulla series (1945–51) encounters ”false” love through Ivan Malma. The hypothesis of this article is that false love is placed in an unmanly body. Ivan's unmanliness is constructed through characteristics which are marked by different power categories, such as gender, age, class, “race” and functionality. Therefore an intersectional perspective is used. Ivan's body is characterized as unmanly, immobile, and cold. Ivan arouses lust as well as ambivalence.  This functions as a and guides the reader as well as Gulla in distinguishing Ivan's false love.

Det är inte förrän protagonisten Gulla i Martha Sandwall-Bergströms (1913–2000) Kulla-Gullaserie (1945–51) möter den ”äkta” kärleken som hon kan skilja den från den ”falska” för Ivan Malma. Det finns fler exempel på flickböcker där protagonisten gör ett val mellan de två män som hon möter kärleken genom (Söderberg 15; Westin 30–41).
I de flickböcker som Boel Westin undersöker förkroppsligas vanligen den tillåtna kärleken och det förbjudna erotiska begäret av olika män. Hon finner att tre manstyper med ursprung i en kvinnolitterär tradition gör sig påminda i flickböckerna: ”teacher-lover”, en intellektuell, moralisk, ofta äldre, man som vägleder protagonisten; ”the green-world lover” som knyts till naturen och en livgivande, sann kärlek; samt ”Don Juan”, en vacker, charmerande man som har stark erotisk dragningskraft men är hänsynslös och drivs av egna intressen (30–41).
Dessa manstyper diskuteras även i Kulla-Gullaforskningen där  Ivan förstås som ”Don Juan” (Heggestad, ”Ett rike” 173; Söderberg 241–3). Eva Heggestad tolkar männen som representanter för två olika mansideal, Ivan för ett förlegat och patriarkalt (”Fru Marianne och Kulla-Gulla” 103–4). 
En fråga som inte ställs i forskningen är dock hur Sandwall-Bergström låter skildringen av männens kroppar signalera vem av dem som Gulla bör välja. Den här artikeln har hypotesen att den äkta kärleken förläggs i en manlig och den falska i en omanlig kropp. Skildras Ivans kroppar som manliga eller omanliga, rörliga eller stillasittande, varma eller kalla? Hur positioneras de och vilka känslor väcker de hos Gulla?

MANLIGHET, OMANLIGHET OCH INTERSEKTIONALITET

Med manlighet avses, i enlighet med historikern Claes Ekenstams definition, ett skiftande kluster av tillskrivna egenskaper som kontrasteras mot lika skiftande föreställningar om omanlighet (44). Han menar att det omanliga kan utdömas i feminiserande ordalag som ”fjollighet, vekhet, känslosamhet, käringaktigt och så vidare” men också utifrån andra aspekter som ”exempelvis den åldersrelaterade skillnaden mellan pojke/yngling och vuxen man” (46). Artikelns utgångspunkt är Raewyn Connells teori att vissa grupper av män är överordnade andra (78). Med andra ord värderas det som i ett visst sammanhang betraktas som manligt högre än det som anses vara omanligt.
Det är alltså möjligt att betrakta manlighet och omanlighet som konstruerade i skärningspunkten av olika maktkategorier, i Ekenstams exempel ovan kön och ålder. För att få syn på hur kategorierna kön, ålder, klass, ”ras” och funktionalitet skär samman i skildringen av Tomas och Ivans kroppar, och sammantagna skapar ett uttryck som kan tolkas som manligt respektive omanligt, anläggs ett intersektionellt perspektiv. Begreppet intersektionalitet är en skandinavisering av engelskans ”intersectionality” som kommer av verbet ”to intersect” med betydelsen att genomskära eller korsa (Lykke 48). Det introducerades i den feministiska debatten av juristen Kimberle Crenshaw som använder det för att undersöka hur kvinnor som inte är vita marginaliseras ”[b]ecause of their intersectional identity as both women and of color within discourses that are shaped to respond to one or the other” (1244). Termen har alltså bland annat använts för att synliggöra hur flera kategorier samverkar i skapandet av olika subjektspositioner.
Eftersom inte endast kön är i spel i kroppsskildringen i Kulla-Gullaserien används här begreppen manlighet och omanlighet istället för till exempel maskulinitet och femininitet. Fokus ligger bland annat på det som sociologen Cynthia Levine-Rasky beskriver som ”the 'other side’ of power relations, that is […] the intersections of whiteness and middle-classness rather than […] the more traditional categories of racialization, gender and working-classness” (239). Levine-Rasky undersöker just vithet och medelklass som praktiker som är relationella och konstrueras genom exkludering (244–7).

KROPPSLIG OCH OKROPPSLIG

Sandwall-Bergström har skrivit in de två män som Gulla väljer mellan i en värld där personer med makt förespråkar ett val av Ivan (t.ex. Sandwall-Bergström 1949: 154). Ivan skildras som egenkär och härsklysten, och beter sig därför ofta falskt och våldsamt.
Detta speglas även i skildringen av deras kroppar som skiljer sig avsevärt från varandra. Ivan introduceras som en del av en grupp ”unga krigare i husarregementets uniformer, vilka praktfullt lyste i solen – blå var de med vita knäppsnören över bröstet” (Sandwall-Bergström 1948: 65). I Ivans förhållningssätt till kroppen gestaltas hans egenkärlek:
En av ryttarna såg påfallande ung ut – en nyss uppvuxen yngling bara tycktes han mitt i sin eleganta hållning. Han var vek över axlarna och hans ansikte var smalt, blekt och finhylt som en gosses. Men trots detta eller kanske just därför, för att han önskade överskyla detta, var hans sätt att sitta i sadeln mer oklanderligt än någonsin de andras och hans sätt att tygla sin häst var utmanande. (Sandwall-Bergström 1948: 65)
Ivan strävar efter att se bra ut inför andra men misslyckas med att dölja sin pojkaktiga kropp för berättarjaget, som ställer den i motsats till hans skicklighet på hästryggen. Hans manér framställs, enligt Söderberg, som kompensatoriskt vilket skapar revor i Don Juan-schablonen (214).
Både Ivans kropp och de kläder som den bär framhävs alltså.
På så sätt framställs Ivan som självfokuserad.

OLIKA KLASSTILLHÖRIGHET

Även de positioner som Ivans kropp tilldelas i Kulla-Gullaseriens värld förstärker deras skillnader trots att positionerna är likartade. Som framgått är han en ung, rörlig man som uppfyller normer för funktionalitet – även om Ivans sjuklighet i några avsnitt får honom att framstå som en löjlig figur (t.ex. Sandwall-Bergström 1948: 150).
Indirekt skildras Ivan som svensk och vit. Med vithet avses sociologen Bridget Byrnes definition: ”I take 'whiteness’ here to mean that which is constructed as the racialised norm (but is paradoxically often perceived to be non-racialised or unmarked). It is therefore a relational position, constructed through opposition to that which is 'other’, rather than a fixed set of physical attributes (26).” Ivan knyts till Sverige i generationer tillbaka: Ivan, som är föräldralös sedan barndomen, tillhör ”en mycket gammal släkt […] med stolta anor”, ”nästan alla män i deras släkt hade tjänat landets försvar” (Sandwall-Bergström 1948: 68). Ivans ögon är ”ljusa grå med grönt i”.  Ivan är mycket blek (förutom vid ett tillfälle när han är solbränd), i gengäld nämns inte Ivans hår över huvud taget.
Denna skillnad när det gäller klasstillhörighet lyfts fram av Eva Söderberg som bland annat benämner honom som en aristokrat.  (Söderberg 217, 240). Fänrik Ivan skildras som tillhörande samma överklass som den som Gulla gjort en klassresa till – även om han är fattig eftersom hans föräldrar inte efterlämnade någon förmögenhet (Sandwall-Bergström 1949: 51).
I den socialt medvetna klasskillnaden i böckerna laddas Ivan negativt.

MANLIGA OCH OMANLIGA KROPPAR

Såväl kategorierna kön, ålder, klass, ”ras” som funktionalitet kan sägas verka i konstruktionen av Ivans kropp. Deras klasskillnad, som förstärks av Sandwall-Bergström, tycks dock vara avgörande och de andra dragen klassmärks ofta. 
Ivans kropp gestaltas som bristfällig på ett sätt som, som framgått, främst benämns av berättarjaget som pojkaktigt. Hans röst är ”gäll som en hornstöt” och ”som en liten pojkes, gäll, besviken och sårad” (Sandwall-Bergström 1949: 62, 178). Det finns något blekt och förkrympt över honom som även för tanken till en föreställning om osundhet: ”[H]an [var] alltför vek över axlarna, för smal om halsen och för blek i ansiktet. Det skulle heller inte ha skadat om han varit litet längre till växten, ty som det var fick han gå omkring och sträcka på sig i ett för att inte verka tummeliten bredvid kamraterna” (Sandwall-Bergström 1948: 84).
Förutom att skildras som liten gestaltas Ivan återkommande som sjuk:
– Vem i herrans namn är inte förkyld… utbrast fänriken och nös i mörkret, och värre blir jag för jag har stått här och blivit alldeles genomvåt. […] Han drog upp slängkappan som skydd mot snögloppet och kisade ansträngt i det sparsamma ljuset. Hans ansikte såg blåblekt och fruset ut i lyktskenet och det ryckte spasmodiskt i halsmusklerna. (Sandwall-Bergström 1948: 150)
Det är möjligt att tolka det som att de brister som ständigt framhävs i skildringen av Ivans kropp konstruerar den som omanlig. Implicit i berättarjagets kritik ligger en föreställning om hur en ”riktig” mans kropp skulle te sig.
 Historikern David Tjeder menar att 1800-talets borgerliga män betraktade adelns manlighet som teatralisk:
Adelns män framställdes som ytliga; deras position sades bygga på konsten att buga och föra sig vid hovet med hjälp av sken av dygd snarare än dygden själv.
Hans beteende var en påklistrad yta.
Ivans kroppsspråk beskrivs som stramt, rakt, elegant och djärvt. Han ler vackert och insmickrande, skrattar smickrat och höjer högt på ögonbrynen (Sandwall-Bergström 1948: 67, 82, 92, 146, 170–1, 180). Därmed tycks Ivan kontrollera sin kropp för att den inte ska spegla hans inre. Det innebär att Ivans kropp gestaltas som falsk, något som även kännetecknar drn kärlek som han representerar.
Ivans sista livstecken, som utgörs av ett brev till Gulla, understryker ytterligare det teatraliska i hans gestalt: ”Dåligt och haltande spel är verkligen en styggelse, jag föredrar att avlägsna mig från scenen och låter nu ridån falla för mitt misslyckade gästspel” (Sandwall-Bergström 1951: 129).

ISANDE KYLA

Ivan är endast kompetent på hästryggen och med sin piska i handen. När han till exempel upplever sig hotad av ”den väldige grovväxte arbetaren” Teodor springer han genast och hämtar sin ridpiska, utan vilken han skildras som chanslös (Sandwall-Bergström 1949: 101–2, 113–4). Hans sätt att röra kroppen går dessutom, som framgått, ut på att överskyla sin kroppsform och dölja sina verkliga känslor. Därför skildras den inte som aktiv.

Ivans stelhet kan kopplas till hans klasstillhörighet. En föreställning om överklassen inkluderar stillhet – även om det inte helt och fullt överensstämmer med Ivans tillvaro som fänrik. Kylan som kommer sig av Ivans stillasittande är så intensiv...
Även Ivans vita hy kan betraktas som ett uttryck för hans kyla – då han är med i en ridtävling blir ansiktet ”kritvitt” och när han blir illa till mods ”bleknade” han (Sandwall-Bergström 1948: 92, 1949: 156). Då ett barn dör under hans hästs hovar är han ”vit ända ut på läpparna” (Sandwall-Bergström 1949: 164). 

ATT FÅNGA OCH MÖTA EN BLICK

Medievetaren Anja Hirdman menar att ögonen är signifikativa för mannens jag i de Harlequinböcker som hon undersöker (35). Det kan även sägas om Kulla-Gullaserien där Ivans kyla avspeglas i hans ögon trots att färgerna, som nämnts, är likartade: ”[D]et var som om något isvitt och kallt gick i dagen” i Ivans ljust grågröna ögon och de ”blev isvita” (Sandwall-Bergström 1949: 63, 117, 1950: 59–60, 156).
Hirdman betraktar blickar som centrala markörer för kommunikation mellan paret i Harlequinböcker såväl som mellan text och läsare: ”Texten beskriver detaljerat hur män och kvinnor betraktar varandra, vad olika typer av blickar betyder samt framförallt vilka kroppsliga reaktioner blicken på den andra framkallar” (31). Hon skriver att auktoritet och makt under historien manifesterats genom olika sätt att se (31). På så sätt tycks Ivans blickar på Gulla gestalta relationernas maktfördelning. Ivan fångar Gullas blick och hon låter det motvilligt ske:
Hennes ögonfransar skälvde till och lyfte sig av sig själva och när hon mötte hans blick, blev det som ett jordskred inom henne. Allting gungade över ända, trappans röda matta gick plötsligt upp i taket, väggarna slog samman, hon miste andan och trodde själv hon for omkull. Men det gjorde hon inte, för när hon kom till sig igen, stod hon som förut på sina ben och med handen på trappräcket och såg in i Ivans ögon. (Sandwall-Bergström 1949: 110–1)
Som Eva Söderberg påpekar är Gullas reaktion ett tecken på att ”den våldsamma, uppenbart erotiska, kraften finns inom henne själv” (214). Den reflekterar även Gullas ambivalens över att hennes och Ivans relation inte är ömsesidig. Ivan betraktar Gulla som ett barn som måste styras, vilket både avskräcker och lockar henne eftersom hon tycker att ansvaret för herrgården Höje väger tungt (t.ex. Sandwall-Bergström 1949: 117, 135).
Den känsla som väckts av Ivans blick;
Ivans falska kärlek placeras, å andra sidan, i en omanlig kropp som därmed inte i sig reflekterar det patriarkala mansideal som han sammankopplas med i forskningen. Även om romankaraktärer med makt eftersträvar ett äktenskap mellan Ivan och Gulla, värderar berättarjaget som nämnts ... högre än Ivans omanliga.
Ivans omanliga, stillasittande och kalla kropp antyder att han är fel man för henne. Det speglar såväl som reproducerar tillkomsttidens föreställningar om vilka slags kroppar som är manliga och attraktiva.