THE BEARDLESS ENSIGN: At last a Spanish translation!

THE BEARDLESS ENSIGN: At last a Spanish translation!

El imberbe alférez finge una gravedad impropia de sus años y con ridículo descaro se esfuerza por imitar el austero talante de su coronel, haciéndose todo el tiempo la ilusión de que según su actitud desafiante se juzgarán sus proezas.

Traductor: José Ferrater Mora - La fábula de las abejas

SOURCE TEXT - from The Fable of the Bees, by Bernard Mandeville

The beardless ensign counterfeits a gravity above his years, and with ridiculous assurance strives to imitate the stern countenance of his colonel, flattering himself all the while that by his daring mien you'll judge of his prowess.

FÄNRIK IVAN: JOFFREY I UNIFORM

Abstract: “To distinguish true from false love: Manly and unmanly bodies in Martha Sandwall-Bergström's Kulla-Gulla series.” The protagonist Gulla in Martha Sandwall-Bergström's (1913–2000) Kulla-Gulla series (1945–51) encounters ”false” love through Ivan Malma. The hypothesis of this article is that false love is placed in an unmanly body. Ivan's unmanliness is constructed through characteristics which are marked by different power categories, such as gender, age, class, “race” and functionality. Therefore an intersectional perspective is used. Ivan's body is characterized as unmanly, immobile, and cold. Ivan arouses lust as well as ambivalence.  This functions as a and guides the reader as well as Gulla in distinguishing Ivan's false love.

Det är inte förrän protagonisten Gulla i Martha Sandwall-Bergströms (1913–2000) Kulla-Gullaserie (1945–51) möter den ”äkta” kärleken som hon kan skilja den från den ”falska” för Ivan Malma. Det finns fler exempel på flickböcker där protagonisten gör ett val mellan de två män som hon möter kärleken genom (Söderberg 15; Westin 30–41).

I de flickböcker som Boel Westin undersöker förkroppsligas vanligen den tillåtna kärleken och det förbjudna erotiska begäret av olika män. Hon finner att tre manstyper med ursprung i en kvinnolitterär tradition gör sig påminda i flickböckerna: ”teacher-lover”, en intellektuell, moralisk, ofta äldre, man som vägleder protagonisten; ”the green-world lover” som knyts till naturen och en livgivande, sann kärlek; samt ”Don Juan”, en vacker, charmerande man som har stark erotisk dragningskraft men är hänsynslös och drivs av egna intressen (30–41).

Dessa manstyper diskuteras även i Kulla-Gullaforskningen där  Ivan förstås som ”Don Juan” (Heggestad, ”Ett rike” 173; Söderberg 241–3). Eva Heggestad tolkar männen som representanter för två olika mansideal, Ivan för ett förlegat och patriarkalt (”Fru Marianne och Kulla-Gulla” 103–4). 

En fråga som inte ställs i forskningen är dock hur Sandwall-Bergström låter skildringen av männens kroppar signalera vem av dem som Gulla bör välja. Den här artikeln har hypotesen att den äkta kärleken förläggs i en manlig och den falska i en omanlig kropp. Skildras Ivans kroppar som manliga eller omanliga, rörliga eller stillasittande, varma eller kalla? Hur positioneras de och vilka känslor väcker de hos Gulla?

MANLIGHET, OMANLIGHET OCH INTERSEKTIONALITET

Med manlighet avses, i enlighet med historikern Claes Ekenstams definition, ett skiftande kluster av tillskrivna egenskaper som kontrasteras mot lika skiftande föreställningar om omanlighet (44). Han menar att det omanliga kan utdömas i feminiserande ordalag som ”fjollighet, vekhet, känslosamhet, käringaktigt och så vidare” men också utifrån andra aspekter som ”exempelvis den åldersrelaterade skillnaden mellan pojke/yngling och vuxen man” (46). Artikelns utgångspunkt är Raewyn Connells teori att vissa grupper av män är överordnade andra (78). Med andra ord värderas det som i ett visst sammanhang betraktas som manligt högre än det som anses vara omanligt.

Det är alltså möjligt att betrakta manlighet och omanlighet som konstruerade i skärningspunkten av olika maktkategorier, i Ekenstams exempel ovan kön och ålder. För att få syn på hur kategorierna kön, ålder, klass, ”ras” och funktionalitet skär samman i skildringen av Tomas och Ivans kroppar, och sammantagna skapar ett uttryck som kan tolkas som manligt respektive omanligt, anläggs ett intersektionellt perspektiv. Begreppet intersektionalitet är en skandinavisering av engelskans ”intersectionality” som kommer av verbet ”to intersect” med betydelsen att genomskära eller korsa (Lykke 48). Det introducerades i den feministiska debatten av juristen Kimberle Crenshaw som använder det för att undersöka hur kvinnor som inte är vita marginaliseras ”[b]ecause of their intersectional identity as both women and of color within discourses that are shaped to respond to one or the other” (1244). Termen har alltså bland annat använts för att synliggöra hur flera kategorier samverkar i skapandet av olika subjektspositioner.

Eftersom inte endast kön är i spel i kroppsskildringen i Kulla-Gullaserien används här begreppen manlighet och omanlighet istället för till exempel maskulinitet och femininitet. Fokus ligger bland annat på det som sociologen Cynthia Levine-Rasky beskriver som ”the 'other side’ of power relations, that is […] the intersections of whiteness and middle-classness rather than […] the more traditional categories of racialization, gender and working-classness” (239). Levine-Rasky undersöker just vithet och medelklass som praktiker som är relationella och konstrueras genom exkludering (244–7).

KROPPSLIG OCH OKROPPSLIG

Sandwall-Bergström har skrivit in de två män som Gulla väljer mellan i en värld där personer med makt förespråkar ett val av Ivan (t.ex. Sandwall-Bergström 1949: 154). Ivan skildras som egenkär och härsklysten, och beter sig därför ofta falskt och våldsamt.

Detta speglas även i skildringen av deras kroppar som skiljer sig avsevärt från varandra. Ivan introduceras som en del av en grupp ”unga krigare i husarregementets uniformer, vilka praktfullt lyste i solen – blå var de med vita knäppsnören över bröstet” (Sandwall-Bergström 1948: 65). I Ivans förhållningssätt till kroppen gestaltas hans egenkärlek:

En av ryttarna såg påfallande ung ut – en nyss uppvuxen yngling bara tycktes han mitt i sin eleganta hållning. Han var vek över axlarna och hans ansikte var smalt, blekt och finhylt som en gosses. Men trots detta eller kanske just därför, för att han önskade överskyla detta, var hans sätt att sitta i sadeln mer oklanderligt än någonsin de andras och hans sätt att tygla sin häst var utmanande. (Sandwall-Bergström 1948: 65)

Ivan strävar efter att se bra ut inför andra men misslyckas med att dölja sin pojkaktiga kropp för berättarjaget, som ställer den i motsats till hans skicklighet på hästryggen. Hans manér framställs, enligt Söderberg, som kompensatoriskt vilket skapar revor i Don Juan-schablonen (214).

Både Ivans kropp och de kläder som den bär framhävs alltså.

På så sätt framställs Ivan som självfokuserad.

OLIKA KLASSTILLHÖRIGHET

Även de positioner som Ivans kropp tilldelas i Kulla-Gullaseriens värld förstärker deras skillnader trots att positionerna är likartade. Som framgått är han en ung, rörlig man som uppfyller normer för funktionalitet – även om Ivans sjuklighet i några avsnitt får honom att framstå som en löjlig figur (t.ex. Sandwall-Bergström 1948: 150).

Indirekt skildras Ivan som svensk och vit. Med vithet avses sociologen Bridget Byrnes definition: ”I take 'whiteness’ here to mean that which is constructed as the racialised norm (but is paradoxically often perceived to be non-racialised or unmarked). It is therefore a relational position, constructed through opposition to that which is 'other’, rather than a fixed set of physical attributes (26).” Ivan knyts till Sverige i generationer tillbaka: Ivan, som är föräldralös sedan barndomen, tillhör ”en mycket gammal släkt […] med stolta anor”, ”nästan alla män i deras släkt hade tjänat landets försvar” (Sandwall-Bergström 1948: 68). Ivans ögon är ”ljusa grå med grönt i”.  Ivan är mycket blek (förutom vid ett tillfälle när han är solbränd), i gengäld nämns inte Ivans hår över huvud taget.

Denna skillnad när det gäller klasstillhörighet lyfts fram av Eva Söderberg som bland annat benämner honom som en aristokrat.  (Söderberg 217, 240). Fänrik Ivan skildras som tillhörande samma överklass som den som Gulla gjort en klassresa till – även om han är fattig eftersom hans föräldrar inte efterlämnade någon förmögenhet (Sandwall-Bergström 1949: 51).

I den socialt medvetna klasskillnaden i böckerna laddas Ivan negativt.

MANLIGA OCH OMANLIGA KROPPAR

Såväl kategorierna kön, ålder, klass, ”ras” som funktionalitet kan sägas verka i konstruktionen av Ivans kropp. Deras klasskillnad, som förstärks av Sandwall-Bergström, tycks dock vara avgörande och de andra dragen klassmärks ofta. 

Ivans kropp gestaltas som bristfällig på ett sätt som, som framgått, främst benämns av berättarjaget som pojkaktigt. Hans röst är ”gäll som en hornstöt” och ”som en liten pojkes, gäll, besviken och sårad” (Sandwall-Bergström 1949: 62, 178). Det finns något blekt och förkrympt över honom som även för tanken till en föreställning om osundhet: ”[H]an [var] alltför vek över axlarna, för smal om halsen och för blek i ansiktet. Det skulle heller inte ha skadat om han varit litet längre till växten, ty som det var fick han gå omkring och sträcka på sig i ett för att inte verka tummeliten bredvid kamraterna” (Sandwall-Bergström 1948: 84).

Förutom att skildras som liten gestaltas Ivan återkommande som sjuk:

– Vem i herrans namn är inte förkyld… utbrast fänriken och nös i mörkret, och värre blir jag för jag har stått här och blivit alldeles genomvåt. […] Han drog upp slängkappan som skydd mot snögloppet och kisade ansträngt i det sparsamma ljuset. Hans ansikte såg blåblekt och fruset ut i lyktskenet och det ryckte spasmodiskt i halsmusklerna. (Sandwall-Bergström 1948: 150)

Det är möjligt att tolka det som att de brister som ständigt framhävs i skildringen av Ivans kropp konstruerar den som omanlig. Implicit i berättarjagets kritik ligger en föreställning om hur en ”riktig” mans kropp skulle te sig.

 Historikern David Tjeder menar att 1800-talets borgerliga män betraktade adelns manlighet som teatralisk:

Adelns män framställdes som ytliga; deras position sades bygga på konsten att buga och föra sig vid hovet med hjälp av sken av dygd snarare än dygden själv.
Hans beteende var en påklistrad yta.

Ivans kroppsspråk beskrivs som stramt, rakt, elegant och djärvt. Han ler vackert och insmickrande, skrattar smickrat och höjer högt på ögonbrynen (Sandwall-Bergström 1948: 67, 82, 92, 146, 170–1, 180). Därmed tycks Ivan kontrollera sin kropp för att den inte ska spegla hans inre. Det innebär att Ivans kropp gestaltas som falsk, något som även kännetecknar drn kärlek som han representerar.

Ivans sista livstecken, som utgörs av ett brev till Gulla, understryker ytterligare det teatraliska i hans gestalt: ”Dåligt och haltande spel är verkligen en styggelse, jag föredrar att avlägsna mig från scenen och låter nu ridån falla för mitt misslyckade gästspel” (Sandwall-Bergström 1951: 129).

ISANDE KYLA

Ivan är endast kompetent på hästryggen och med sin piska i handen. När han till exempel upplever sig hotad av ”den väldige grovväxte arbetaren” Teodor springer han genast och hämtar sin ridpiska, utan vilken han skildras som chanslös (Sandwall-Bergström 1949: 101–2, 113–4). Hans sätt att röra kroppen går dessutom, som framgått, ut på att överskyla sin kroppsform och dölja sina verkliga känslor. Därför skildras den inte som aktiv.

Ivans stelhet kan kopplas till hans klasstillhörighet. En föreställning om överklassen inkluderar stillhet – även om det inte helt och fullt överensstämmer med Ivans tillvaro som fänrik. Kylan som kommer sig av Ivans stillasittande är så intensiv...

Även Ivans vita hy kan betraktas som ett uttryck för hans kyla – då han är med i en ridtävling blir ansiktet ”kritvitt” och när han blir illa till mods ”bleknade” han (Sandwall-Bergström 1948: 92, 1949: 156). Då ett barn dör under hans hästs hovar är han ”vit ända ut på läpparna” (Sandwall-Bergström 1949: 164). 

ATT FÅNGA OCH MÖTA EN BLICK

Medievetaren Anja Hirdman menar att ögonen är signifikativa för mannens jag i de Harlequinböcker som hon undersöker (35). Det kan även sägas om Kulla-Gullaserien där Ivans kyla avspeglas i hans ögon trots att färgerna, som nämnts, är likartade: ”[D]et var som om något isvitt och kallt gick i dagen” i Ivans ljust grågröna ögon och de ”blev isvita” (Sandwall-Bergström 1949: 63, 117, 1950: 59–60, 156).

Hirdman betraktar blickar som centrala markörer för kommunikation mellan paret i Harlequinböcker såväl som mellan text och läsare: ”Texten beskriver detaljerat hur män och kvinnor betraktar varandra, vad olika typer av blickar betyder samt framförallt vilka kroppsliga reaktioner blicken på den andra framkallar” (31). Hon skriver att auktoritet och makt under historien manifesterats genom olika sätt att se (31). På så sätt tycks Ivans blickar på Gulla gestalta relationernas maktfördelning. Ivan fångar Gullas blick och hon låter det motvilligt ske:

Hennes ögonfransar skälvde till och lyfte sig av sig själva och när hon mötte hans blick, blev det som ett jordskred inom henne. Allting gungade över ända, trappans röda matta gick plötsligt upp i taket, väggarna slog samman, hon miste andan och trodde själv hon for omkull. Men det gjorde hon inte, för när hon kom till sig igen, stod hon som förut på sina ben och med handen på trappräcket och såg in i Ivans ögon. (Sandwall-Bergström 1949: 110–1)

Som Eva Söderberg påpekar är Gullas reaktion ett tecken på att ”den våldsamma, uppenbart erotiska, kraften finns inom henne själv” (214). Den reflekterar även Gullas ambivalens över att hennes och Ivans relation inte är ömsesidig. Ivan betraktar Gulla som ett barn som måste styras, vilket både avskräcker och lockar henne eftersom hon tycker att ansvaret för herrgården Höje väger tungt (t.ex. Sandwall-Bergström 1949: 117, 135).

Den känsla som väckts av Ivans blick;

Ivans falska kärlek placeras, å andra sidan, i en omanlig kropp som därmed inte i sig reflekterar det patriarkala mansideal som han sammankopplas med i forskningen. Även om romankaraktärer med makt eftersträvar ett äktenskap mellan Ivan och Gulla, värderar berättarjaget som nämnts ... högre än Ivans omanliga.

Ivans omanliga, stillasittande och kalla kropp antyder att han är fel man för henne. Det speglar såväl som reproducerar tillkomsttidens föreställningar om vilka slags kroppar som är manliga och attraktiva. 

THAT CONCEITED STRIPLING!

THAT CONCEITED STRIPLING!

Gustav Nieritz portrays here a vitriolic relationship between lieutenant and sergeant of the kind that fascinates me: it's the typical stripling lieutenant with the typical veteran sarge under his command... but these two find one another insufferable, the former being a cowardly and arrogant "conceited stripling" and the latter a benevolent father to his men. Subversive, isn't it?
The Iagos in my retellings of Othello have actually grown from sociopathic villains who do evil for the lulz into driven by either homoerotic desire beyond their reach, such vitriolic chemistry as seen in this pair (which would give the Iago character a good reason to do what he did!), or both. The latter case, like that of Lieutenants Kurt Kotler or, in my production, Gustav Adolf von Ringstetten (who is based upon Kurt Kotler and upon Jaime Lannister in both appearance and character arc, to say the least), is a great deconstruction, or even subversion, of the naive stripling lieutenant as codified by Cassio's character (even greater than the case of previous Ringstetten Lieutenant, Gerhard, who shows how this character is broken and loses innocence by the rage of war, the disgrace of defeat, and the pass of years).
Here, the young lieutenant is a haughty, conceited stripling; while Sergeant Hoyer is a kindly, altruistic older man, whose sympathies the author are for, and a father to the men of the unit: the typical roles of the lieutenant and sergeant in fiction are here flipped, switched, and subverted. Like Joffrey, in Westeros, is revealed to a complete subversion of Prince Charming, and then, of the good child ruler... this character is the typical innocent and optimistic young lieutenant turned into an insufferable inept leader, an arrogant coward. Yet in the end, the haughty lieutenant is redeemed, like Jaime Lannister (or like Gustav Adolf von Ringstetten), forgetting his coldness and prejudice (he has grown considerably less haughty and more conciliating):

They were employed in discussing the first spoonfuls of their soup, when the door was thrown hastily open, and a young officer strode into the room, clanking his heavy spurs.

"Drummer," he cried, "beat the rappel—quick!"

These words produced an universal consternation among the soldiers; the spoons fell from their hands, and all sat as if petrified, staring in ludicrous dismay at the messenger. Sergeant Hoyer was the first who recovered himself sufficiently to stammer out. "Are you in earnest, Lieutenant? Are the men to march again tonight, after all the fatigue they have had today?"

"I never joke with my inferiors!" — replied he young lieutenant, haughtily—" Remember that, if you please; and remember too, that when you speak to your superior officer, it is your duty to rise from your seat. Haven't you learnt so much as that yet?—Don't you see that you are setting a bad example to the men, which I suppose is the reason why the boors remain sitting so quietly in lay presence,—zounds! you rascals, I'll teach you discipline!"

Hoyer and the soldiers rose from their seats like automatons strung on a wire. Without moving a muscle, the old sergeant listened to the insulting words of the young lieutenant, whose father he might well have been, both in age and experience. No sign of anger or impatience was visible in his countenance, which had, however, become somewhat pale. When the officer had finished his polite speech, he answered in a respectful tone :—

"May not the men finish their supper, Lieutenant ?''

"No!" answered the lieutenant, "it must be left for the Frenchmen, who will arrive presently, and for whom we are to make room. I shall stay here, and see that nothing is touched."

The hungry soldiers cast many a longing, lingering look at the table, as they reluctantly prepared to depart. The before-mentioned proprietor of the goose made an attempt to sneak into the kitchen, in the hope of rescuing his prize.

"Whither away?" asked the lieutenant, calling him back. "Into the—kitchen," stammered the man; "I was going—

"Stay where you are!" commanded the officer. At this moment he observed that the drummer was still present. "Why, you young scoundrel!" roared he, half drawing his sword, "will you be off this instant?" The lad seized his drum, and vanished precipitately.

"One can easily see," muttered the soldiers among themselves, "that this is our lieutenant's first campaign, or he would not bully his men as he does; he had better mind what he's about. He would'nt be the first tyrant picked off by his own men on the battlefield."

The insulting behaviour which the good sergeant had to endure from the conceited stripling, annoyed him more than all the rest. 

"Do you remember how angry our lieutenant became the other night, when Hoyer thought he was in fun; and how positively he forbade anything like making fun, though, after all, the difference in rank between him and father Hoyer is not so very great. And I'm sure you don't allow anybody to make fun with your loaded guns.

This assertion by no means benefited him, and he was prevented from saying more, by the young lieutenant, who had, on a former occasion, insulted Hoyer—

"Why, you young blockhead," angrily interrupted this merciful man, "do you suppose we are come here to save the lives of the Russians, or to conquer and destroy them?—Besides, a soldier has no right to act for himself, but should pay blind obedience to the orders of his officers. If your own father or brother were among the enemy, your sword or bayonet should be pointed at him, just as though he were a stranger." Augustus was horrified at the bare idea of such a thing. "I would rather be shot a hundred times," thought he, "than kill my good father, or my brother."

It was on the 4th of September, 1812, that towards evening the booming of cannon announced the commencement of the battle. The earth seemed to shake and tremble at the dreadful din. 

At length the cannonade ceased, and, as far as the eye could reach, innumerable watch-fires flashed up. The soldiers lay grouped around, but suspense kept most of them on the alert. As the night wore on, however, many a soldier, spent with fatigue and watching, closed his eyes to enjoy a short slumber, perhaps for the last time on earth. The watchfires went out one by one, and deeper grew the silence, broken only at intervals by the challenge of a sentry, or the neighing of a horse. But when the first faint glimmer of light in the east, announced the coming of the eventful day, every one was up and stirring. The piled muskets were appropriated, each by its owner, and the whole army was drawn up. The colonels walked up and down the ranks of their respective regiments, exhorting the men to faithfulness and duty; the sergeants read out the lists of their companies, and the word "Stand at ease!" was given. 

The second night passed quietly away, but on the third morning, at sunrise, a dreadful carnage began. Twelve hundred pieces of heavy artillery vomited forth flames and death, reddening the heavens with their glare. Every now and then a messenger of death would fly whizzing past the regiment, who stood motionless leaning on their muskets.

 The young lieutenant, of whom we have already made mention, seemed in the same predicament (felt very uncomfortable, his sinews seemed all unstrung, so that his knees knocked powerlessly together). With trembling hands he lifted his spirit flask to his parched lips;—the soldiers were not slow in observing these indications of cowardice.

"Our downy-bearded lieutenant has the cannon fever, "--whispered they one to another.

It was on one of these fearful days, that a coach with three horses, harnessed abreast, in the Russian fashion, stood at the door of a house. Presently several soldiers of the Rhenish corps appeared, carrying a wounded officer, whom they laid gently in the carriage, under the superintendence of a surgeon. A little girl took her seat beside him, and a soldier with his arm in a sling and his head bandaged up, was assisted on to the box.

"But will the colonel be able to bear the journey?" anxiously enquired a youngster in a drummer's uniform, who was no other than our friend Augustus.

"Never fear, my lad"—answered the surgeon. "The colonel can do no good here, and even when he gets well he can never take the field again. It is best for him to return to his home, where he can be properly attended to."

"Farewell, Mary!" said Augustus turning to the girl. "Take good care of our honoured colonel, and do all you can to lighten the journey for him. I shall see you again when you have returned to your parents, who have no doubt rebuilt their mill by this time. Farewell then, till we meet again."

The tears stood in the boy's eyes, as she leant forward to kiss him.

"Alas, Hoyer, I am very sad"—said he, turning to the soldier on the coach-box. "All who were fond of me—you, the colonel, and Mary—are going away.—How is all this to end? The lieutenant is not kind...

"Don't grumble, my lad," answered the sergeant, looking down from his high seat. "It's sinful to grumble. For haven't you as yet escaped better than any of us, without a scar or a scratch? I'd change with you in a minute.—I shouldn't so much mind this gash in my head, but I've lost three fingers, which makes a helpless cripple of me. Well, good bye, till we meet again." And the sergeant held out his left hand which Augustus shook heartily. As the carriage rolled slowly away, he walked beside it for a short distance.

The French army had now reached the banks of the Berezina, and two frail bridges were hastily thrown across the river. Whilst this was being accomplished, the number of fugitives and carriages of every kind, waiting to cross, increased more and more. Every one wished to be the first on the opposite bank, and none would give way an inch, so that the road was soon completely choked up with horses, cannon, waggons, and men. Almost at the end of the confused mass stood a carriage; some Frenchmen had taken away the horses, which were not yet quite exhausted, to harness them before a cannon. In the carriage lay the colonel, wounded and helpless.

"Look to your safety, my children,"—said he to Mary, and to Sergeant Hoyer, who still kept his place on the coach-box, "Leave me to my fate,—I have learnt to look death in the face without quailing, even should he come armed with a knout instead of his scythe."

"God forbid, honoured colonel!" replied Hoyer. "He must be a bad soldier, who would leave the father of the regiment in the lurch. Besides, we are caught here like mice in a trap, and can neither advance nor retreat. We must wait, till the enemy's bullets have cleared the way."

The colonel only answered with a deep sigh. "Are you hungry, dear child?" asked he, turning to Mary. The poor girl shook her head in reply, though her famished looks told plainly to the contrary.

Night came on, and with it the confusion increased. It reached its highest pitch when the Russians began, on the following day, to rain a shower of bullets among the dense mass of fugitives. Thousands were thrown down, trampled under foot, and run over, and thousands perished by the enemy's fire.

"Save yourselves who can!" was the cry. The wounded men and women were driven without mercy from the carriages, which were then piled in heaps and burnt.

Several soldiers approached the carriage in which the colonel lay, when Hoyer jumped angrily up. "Comrades!" shouted he, "would you burn us like rats? In this carriage lies my honoured colonel, who has fought sixteen battles, and received thirteen wounds in the service of Bonaparte. Have you no regard for an officer of the legion, that you can't leave him to die in quiet, and respect the coffin of a brave soldier?"

The Frenchmen, some of whom understood German, looked at each other irresolutely, spoke a few words among themselves, and went away. Hoyer watched them narrowly.

"Mary," cried he eagerly, "did you see what yonder Frenchman was doing on the powder wagon?"

"No," answered Mary.

"Do you see nothing there—my eyes have become so weak."

"I see a thin smoke, like that from a lighted pipe."

"I knew it," muttered Hoyer—"Lord have mercy upon us."

"The bridge is burning! we are all lost!"—was now the cry, and a wild lamentation arose.

"Yes, we are done for now,"—said Hoyer to himself. "In ten minutes, we shall be burnt, or at least blown into the air. Well, at any rate, we shall not die of cold, and perhaps it's all for the best, for we shall be the sooner out of our misery; and moreover I pity the poor innocent child. But what's to be done? Wounded as I am, I can't even leave the carriage without help, and poor little Mary here can't force her way through the crowd to take away the match.—Well, I'll try if any one will do it."

"Halloa,—" continued he, as loud as he could— "the powder waggons yonder will explode presently. Who will save all our lives by pulling away the match which those rascally Frenchmen have lighted?"

These words produced an effect entirely opposite to the sergeant's intention. A panic fear came upon all who heard them, and all endeavoured to escape from the dangerous neighbourhood by precipitate flight. In a few minutes only the wounded and exhausted men remained, so that the space around grew somewhat clearer. But the match smouldered slowly on, and Hoyer began to despair of any succour arriving in time to save them.

"Are you afraid to die, Mary?" asked he.

"No,"—replied the child in a weak voice.

"Hurrah!" cried Hoyer joyfully,—" Are you still alive, my boy—Throw yourself on the ground, and perhaps you may yet escape. The match on the powder wagon yonder will set fire to it in a couple of minutes.—Hurrah, now I should like to live a little longer myself—would'nt you Mary?—Even the colonel would rally, if he could see the boy."

Surrounded as they were by the horrors of death, the three friends forgot everything in the joy of meeting one another. The colonel, however, was past all emotion; he lay in the carriage, almost insensible. But their joy did not last long. Shots were fired more and more frequently, and at length a cannon ball grazed the carriage, and shattered one of the hind wheels.

The Russians, who were plundering the wagons, and making prisoners.

Hoyer's deep voice grumbled from the box— "Directly, captain; only wait till I've got my sword!"—Even the colonel cried in delirium— "Forward, lads, forward! Strike down all! Give no quarter!"

A troop of men, all wearing coats of coarse cloth over shabby uniforms, and carrying stout sticks, now appeared in view. They were German prisoners, who had been set free at the conclusion of the war, and were now returning to their homes. As they drew near, four persons separated themselves from the rest, and approached the mill. They were Augustus, the Colonel, Sergeant Hoyer, and Mary. The child flew with a scream of delight into the arms of her parents, who could scarcely believe their eyes, when they saw the daughter whom they had so long mourned as dead. Explanations were hurriedly given, and Augustus was overwhelmed with thanks and praises.

As they were about to resume their journey, a party of their former companions came up, and looked curiously at them, wondering how they had procured such a luxury as a carriage. One man stepped forward, and begged the colonel that he might travel with him. This was no other than the haughty lieutenant, who had by this time grown considerably less haughty and more conciliating.

"Sir"—replied the colonel—" the carriage does not belong to me, but to my two comrades here. If they will take you, I have no objection."

This time the officer did not consider it "altogether beneath his dignity" to speak kindly to his subordinates. They welcomed him cordially, and willingly granted his request.