HA MAJD A NYARUNKNAK VÉGE...

Hungarian folksong, traditional, similar to Ice and Snow (from D.N. Angel), this is my favourite folk song in Hungarian... here retold with Male!Elizaveta as the lieutenant and Female!Roderich as the maiden, featuring Gilbert as the enemy leader and assorted European nations in supporting cast:



A version sung by raconteur Csaba Sebestyén of the same rhyme, includes more verses:

MYLÈNE FARMER: LIBERTINE

I freaking love Mylène Farmer. A French singer who loves to play action heroines of costume drama.

The Libertine video clips, set against the backdrop of the Seven Years' War (eighteenth century), are a true epic production: the longest and most expensive ones in French history.
The first one has Libertine attending a feast at a château and enjoying herself. The second one has her come across a regiment of stray redcoats, saving a child drummer from his cruel yet dashing commanding officer.
Epic, indeed. Lovely costumes, characters, and a plot that hooks us. A great heroine and a villainess to match, not to speak of the supporting cast. Or the soirées, or the battles...
I won't give any spoilers but let you judge for yourselves as you watch these rarities...

MUSIC VIDEO: DIVANO, ERA

Divano, by French group Era.

A lovely black and white video clip set in Prague, from the Age of Enlightenment through the Third Reich to our days.

The struggle between good and evil is reimagined as the possession of sheet music written by a female composer. As she reincarnates and tries to retrieve it through the ages, she encounters her opponent.

I recommend this video to all of you who are fond of historical romance, period costumes, and simply good heartwarming stories.

EAH FANON PLAYLIST

EAH FAN CHARACTER THEME SONGS

Sophia Eleonora von Lilienstiel:
When will my Life Begin? Rapunzel
Waterloo, ABBA
Catch You Catch Me! The theme song from Card Captor Sakura
Sen Katarzyny II (Catherine the Great's Dream) by Jacek Kaczmarski
Ankoku Tengoku (Dark Paradise) Theme song from Kamichama Karin
Efter stormen (After the Storm), Marie Fredriksson
Tú y yo volvemos al amor, Mónica Naranjo
Make your Own Cross, Flash and the Pan
Rosas, LOVG
Gold, Spandau Ballet
POST-TIME-SKIP (mainly, as "Killian Thorncrown")
Tú y yo volvemos al amor, Mónica Naranjo
Ankoku Tengoku (Dark Paradise) Theme song from Kamichama Karin
I Dreamed a Dream, Fantine (from Les Misérables)
Efter stormen (After the Storm), Marie Fredriksson
Dile al Sol, LOVG
Europa, Mónica Naranjo
Webdiver Theme Song (Season 1), R.A.M.
Libertad sin ira, Jarcha
Apunta Dispara, Amistades Peligrosas
Through the Barricades, Spandau Ballet

Lizzie Hearts:
Sen Katarzyny II (Catherine the Great's Dream) by Jacek Kaczmarski
Rainbow High, Evita
Diamanter, Lustans Lakejer
A View to a Kill (for foe-yay shippers)
I Won't Say I'm in Love, Megara
Pop, LOVG
Goldeneye
The Rains of Castamere, Tywin Lannister
The Winner takes it All, ABBA

TSQ-IV CHARACTERS: LONG STORY SHORT

There's a princess, who desires a prince-consort as intelligent as she.
Her prince, formerly a poor young man, goes to the palace and passes the test set by
the princess to become prince.

Characters

• The Princess (Prinsessen), who desires a prince-consort as intelligent as she.
• The Prince (prinsen), formerly a poor young man, who comes to the palace and passes the test set by the princess to become prince.

In the opera, the Snow Queen opera, the Fourth Story is retooled into Scene III, which is entirely baroque:

Scene 3 is entirely composed in the manner of a Baroque opera, complete with a fugal overture, Handelian recitatives and melismatic arias and a chorus, reminiscent of a Bach cantata.

Vierde geschiedenis; prins en prinses

De prinses wil trouwen en haar man moet goede antwoorden geven, maar iedereen is onder de indruk van het slot en ze kunnen geen woord uitbrengen als ze voor de prinses staan. Ze stotteren en herhalen het laatste woord wat de prinses heeft gezegd, hierdoor worden ze afgewezen. Op de derde dag een klein kereltje met een ranseltje op zijn rug verscheen. Hij was niet onder de indruk en wil alleen met de prinses praten, maar zij wil hem nu toch als man.

het kasteel... de slaapkamer. De prinses slaapt in een wit bed en de prins ligt in een rood bed.

...de prins en prinses naar vreemde landen vertrokken zijn.

HAN SOM KUNDE RIDA I ALLA VÄDER

HAN SOM KUNDE RIDA I ALLA VÄDER

Helena Nyblom

Aldrig hade greve Rudolph sörjt så djupt som han sörjde sin tredje hustru. Han hade älskat henne med en ynglings värme och nu, då hon rycktes ifrån honom, tycktes det honom som om han inte kunde stanna längre på Freudenstein. Visserligen hade den lilla Jolantha sin mors svarta ögon och hennes rödgyllne hår, men hon var en så skröplig liten varelse. Greve Rudolph vågade knappt röra henne med sina grova krigarehänder, och han kunde liksom inte förlåta henne att hon kostat modern livet.

Han lämnade henne därför i vård hos hennes mors tjänarinnor och steg själv till häst och red, mörk i hågen, bort från sin fäderneborg följd av en skara riddare och vapendragare, för att i krigens tummel glömma sin sorg och måhända finna döden.

Den lilla Jolantha växte upp på Freudenstein och blev tidigt härskarinna på borgen. Hon hade ärvt sin mors skönhet men hade sin fars friska lynne, och eftersom hon inte kände till annat än Tyrolens höga berg så längtade hon inte heller därifrån.

Då hon var fem år sattes hon i skola hos nunnorna i klostret Mariengarten och där blev hon snart allas älskling.

Här gick hon i den solbelysta klosterträdgården och gav duvorna korn, eller också lekte hon med de små ödlor som kröp mellan stenarna i muren, och då hon blev lite större fick hon lov att vara med vid morgonmässan. När det började dagas, fastän månen ännu kunde stå på himlen, klädde hon sig fort och tog sig nerför trappan till klosterkyrkan där altarljusen lyste som två små stjärnor. Här knäböjde hon mellan alla de svartklädda systrarna och sedan fick hon sin frukost ute i trädgården: mjölk och honung och gott, vitt bröd.

Av systrarna lärde hon sig läsa, knyppla och brodera med silke och guld, ja, hon fick till och med lära sig att spela luta och sjunga därtill.
Under fem år var hon inte hemma på Freudenstein, fastän man då och då kom och hälsade på henne, men då hon hade fyllt tio år kom hennes far tillbaka från sina krigståg och hämtade henne.

En dag då den lilla Jolantha satt och broderade i klosterträdgården hörde hon det bulta hårt på porten, och då portvakterskan öppnade stod en skara pansarklädda män på vägen. I spetsen för dem alla satt greve Rudolph på sin stridshäst. Han var nu en gammal man men han var hög och ståtlig som en yngling och hade han inte haft sitt långa, vita skägg, som föll ner på hans bröst, skulle ingen ha kunnat tänka att det var en sjuttioårs gubbe de hade framför sig. Hans ögon spejade ivrigt efter Jolantha, och då hon reste sig och kom fram till det ställe där han stod lyfte han henne från marken högt över sitt huvud och tryckte henne därefter till sitt hjärta. Hans ögon var fulla av tårar, då han sa: 
-Du är din mors dotter och hädanefter vill jag blott leva för din lycka.

Därmed satte han sin flicka framför sig på hästen och red hem med henne till Freudenstein. Det var inte utan att det föll en och annan tår bland nunnorna i Mariengarten den dagen då lilla Jolantha red bort från klostret, men hon själv kände det mest som en glädje. Det var så ståtligt att rida framför sin far på hans stridshäst, omgiven av riddare och vapendragare och då de red över bryggan till Freudenstein blåstes det högt i trumpeter från tornet. Nu skulle ett nytt liv börja på det gamla slottet.

Det dröjde inte länge förrän den lilla Jolantha gjorde sig hemmastadd på sin fäderneborg. Hon lärde sig baka bröd och brygga öl, och allt hon tog sig till gick fort och lyckligt för henne. Om vinterkvällarna spelade hon schack med sin far eller satt med sin brodérram framför den sprakande elden medan han talade om sina bedrifter i kriget. 

Greve Rudolph tyckte sig bli ung på nytt i sällskap med sin unga dotter, och hans enda sorg var den att hon hastigt växte upp till en skön jungfru som det snart var hans plikt att gifta bort till någon ståtlig riddersman.

Men själv ville Jolantha inte höra talas om giftermål fastän hon nu var sjutton år.

-Aldrig kan jag dock bli så lycklig som här hos dig på Freudenstein, min far, sa hon och kysste honom, och då slog han alla giftermålstankar ur hågen. Så förflöt ännu ett år. 

Men när Jolantha fyllt arton år stod hon åter på balkongen och såg våren göra sitt intåg i Adigedalen. Alla bäckar kom stormande ner från höjderna, och i dalen blommade redan vinet vars starka, kryddade doft fyllde luften. Än regnade det plötsligt över ängarna och strax därpå sken solen åter på de vitt skummande forsarna. Då gick Jolantha in till sin far och sa till honom: 
-Nu tror jag i alla fall att jag gifter mig, min far. Alltid kan jag dock inte stanna på Freudenstein.
Då lät riddar Rudolph fanan gå upp över slottet, den vita fanan med den krönta röda gripen, och då förstod man på alla de spridda slott i dalen att det skulle bli fest på Freudenstein, och från alla håll begav man sig dit för att se den sköna Jolantha vars rykte redan spridit sig vida.

Jolantha stod på balkongen och såg det röra sig i solstrålarna. Det såg ut som om många små bin och flugor hade krupit över gräset, men nu kom det närmare och det blixtrade av vapen och guld. Det var en skara riddersmän som kom uppför vägen mot Freudenstein.

Strax efter kom, från motsatt håll, en annan skara ridande uppför dalen, och slutligen såg hon hur det kom en lång rad med ridande män ner från Hoch Eppan.

I riddaresalen var ett långbord dukat där gästerna blev väl trakterade. Själv gick hon runt och hällde upp i bägarna innan hon räckte dem till riddarna.

Överst bland alla gästerna satt riddare Wolfram från Sigismurskrön. Han var en vacker man och av hans sätt och hållning förstod man att han var av förnäm släkt. Jolantha såg länge på honom medan han drack ur bägaren hon bjöd honom.

-Du bär ditt huvud högt, sa hon därpå. Och du red hit omgiven av många svenner och vapendragare. Vem är väl du som min far har givit främsta platsen vid sitt bord?

-Mitt namn är riddar Wolfram, svarade riddaren och rätade på sig. Och inte är det så underligt om din far ger mig den förnämsta platsen vid sitt gästabud, ty ingen kan mäta sig med mig när det gäller att uppräkna höga anor, och kejsaren själv måste blinka med ögonen när han hör mitt namn. Den fröken som en gång blir min hustru, ska gå närmast kejsarinnan och sitta vid det kejserliga bordet.

Och därmed spände han ögonen i Jolantha så att hon hade nog darrat på händerna om hon varit mindre morsk.

Men hon gick med fasta steg till den riddare som satt intill riddar Wolfram. Det var en ung man, klädd med stor prakt och grannlåt. Hans fingrar glänste av diamantringar och över sitt bröst bar han tunga guldkedjor.

-Jag ser på din uppsyn att du är en mäktig och rik man, sa Jolantha då hon räckte honom bägaren. Vad är väl ditt namn och din härkomst?

-Man kallar mig Friedrich von Emmerlingen, svarade den unge riddersmannen medan han torkade vinet ur skägget. Och inte är det underligt om jag fått en hög plats vid din fars bord, ty jag skulle kunna stenlägga hela Freudenstein med gulddukater och ändå ha fickan full. Den fröken som en gång blir min hustru, hon ska aldrig bära annat än silke och sammet, och hennes släp ska räcka så långt att sex pager knappt kommer att kunna hålla det.

Och därmed fingrade han med sina diamantprydda händer på guldkedjorna över sitt bröst.

-Jo, jag tackar, sa Jolantha blott, medan hon gick vidare med bägaren.

Den tredje riddare hon räckte den åt var inte en helt ung man. Hans bruna ansikte var väderbitet och så fullt av ärr och skråmor att man nog förstod att inte blott väder och vind hade härjat honom. Då han druckit vinet, frågade Jolantha honom:

-Vad är ditt namn, du ärrige riddare? Och varifrån har du fått alla skråmor och hugg som vanställa ditt ansikte?

-Mitt namn är Wilhelm och min fäderneborg är Hoch Eppan, svarade riddaren. Den som sig i leken ger han får leken tåla, och inte passar det just för en man att vara slät och mjuk i ansiktet som en jungfru.

Då skrattade Jolantha.

-Du kunde bestämt berätta mycket om dig själv om du blott ville, sa hon.

-Mina bragder tala för sig själva, svarade han. Inte passar det sig för en man att tala om vad han är eller har. Men från fönstret på Hoch Eppan kan man se ända bort till Meran, vet du det? tillfogade han och log.

-Måhända kommer jag dit en dag och tittar, sa Jolantha och gick vidare.

Då gästabudet var slut red alla riddarna åter bort, men det blev överenskommet att när vinet var skördat skulle de infinna sig på nytt, och då skulle Jolantha måhända göra sitt val och ta en av de ståtliga riddarna till sin brudgum.

Då vinet var skördat och hade jäst blev det upphällt i kannorna, och den dagen då gästabudet var bestämt, gick upp med en glans, så man tänkte att festen skulle gynnas av idel solsken.

Himmeln hade tidigt på morgonen en glasaktig klarhet under vilken höstens färger strålade i mångdubbel glans. Då den vita fanan blev hissad på tornet hängde den slappt ner från stången, ty inte en vind rörde sig. Men underliga moln steg snart upp bakom borgryggarna, och inom kort försvann Ichlerns mäktiga koloss i dimmorna. Sedan dröjde det inte länge förrän hela bergskedjan dolde sig bakom ett molntäcke, och nu började regnet.

Men när det riktigt börjar regna i ett bergsland är det inte som när det regnar på andra ställen. Ser man regnet från en bergrygg då ter det sig för ens ögon som om det kom högt ifrån och strömmade över jorden i långa, täta floder. Jolantha stod i fönstret på Freudenstein och såg hur regnet svällde och svällde och så småningom fyllde hela Adigedalen.

Molnen drev djupt ner och dolde än den ena än den andra bergstoppen, medan floden steg och steg och alla bäckar och forsar tumlade fradgande ner från höjderna. En kylig luft slog emot henne av de förbidragande dimmorna, och hon spejade mot de tomma vägarna där nu inga ridande eller gående var att se. Men plötsligt föreföll det henne som om något rörde sig nere i dalen, och på samma gång såg hon att en riddarskara kom i galopp på den branta vägen som leder från Hoch Eppan.

Allt närmare kom ryttarna, och det dröjde inte länge förrän vindbryggan gick ner för riddare Wilhelm från Hoch Eppan och riddare Friedrich von Emmerlingen som kom genom regnet för att gästa Freudenstein. Då de hade bytt kläder och satt sig vid bordet i riddarsalen, steg Jolantha fram med välkomstbägaren.

-Att du kunde rida i ett sådant väder! sa hon då hon räckte bägarn till Friedrich von Emmerlingen. Knappt hade jag tänkt att människor skulle våga sig ut i en sådan syndaflod.

-Två gånger höll jag också på att vända, svarade riddare Friedrich. Men min trånad att återse dig var starkare än alla regnskurar i världen och därmed drack han bägaren i botten.

Då Jolantha räckte bägaren åt riddare Wilhelm från Hoch Eppan, sa hon:

-Inte hade jag tänkt att du skulle komma den branta och farliga vägen från Hoch Eppan genom himmelens störtfloder för att dricka vårt vin på Freudenstein.

Men riddare Wilhelm log och tog med händerna om bägarn.

-Regnade det, sa han blott. Inte märkte jag att det regnade.

Det blixtrade i Jolanthas sköna ögon då hon återtog den tömda bägaren, och den dagen dansade hon så hänförande och sjöng sina visor så bedårande att de båda friarna lovade högt och heligt att återkomma tredje dagen jul för att få sin slutliga dom, ty den dagen skulle Jolantha ge sitt ja till en av dem och sedan följa honom till hans borg som hans äkta hustru.

Vintern kom utan snö. Man skulle nästan tro att det fortfarande blott var en vacker, kall höst som härskade i Adigedalen. Men strax före julen började det snöa, och snön tilltog beständigt i styrka. Annandag jul var det yrväder, och tredjedagen jul gick upp med en så förfärlig snöstorm att man i mannaminne inte hade sett dess like.

-Ingen dödlig kan komma fram på vägarna en dag som denna, sa riddar Rudolph. Inga bord ska dukas och inget vin sättas fram.

Inte ens fanan gick upp på borgen. En enda stöt av stormen skulle ha söndertrasat den. Men Jolantha klädde sig ändå i festdräkt och kom in i salen med sammetssläp och guldstickad sidenklänning.
-Väntar du pâ någon? frågade hennes far och tog henne under hakan. Inte kan du väl tro att någon, ens för din skull, vågar trotsa elementen för att komma till Freudenstein en dag som denna.

-Om någon verkligen håller av mig då frågar han inte efter himmelens väder. Då kommer han nog genom storm och snö och visar mig att han håller sitt ord, svarade hon.

Knappt hade hon talat ut förrän en hornsignal klingade framför vindbryggan, och nu såg man hur en enslig ryttare, vit av snö, galopperade in på borggården, och strax därefter kom riddare Wilhelm från Hoch Eppan utan följe uppför trappan.

Då sprang Jolantha honom till mötes och föll honom i famnen. Hans kläder var överhöljda av snö men han brydde sig inte om att hennes kostbara dräkt blev fördärvad. Hon slog båda armarna om hans hals och kysste honom på munnen, runt vilken hans våta skägg hängde fullt av is.

-Jag visste, att du skulle komma! ropade hon. Och dig och ingen annan i hela världen vill jag tillhöra.

I tre dagar blev riddare Wilhelm på Freudenstein. Då klarnade himlen så att han åter kunde återvända till Hoch Eppan. Men vid midsommartiden skulle hans och Jolanthas bröllop firas.

På bröllopsdagen dignade alla terrasser och trädgårdar av rosor då klockorna på Freudenstein förkunnade att Jolantha gick till altaret i slottskapellet vid riddare Wilhelms hand.

Och så kom det ögonblick då Jolantha skulle säga farväl till sin far och stiga till häst för att bege sig till Hoch Eppan med sin brudgum.

Gamle riddar Rudolph var rörd, hans tårar droppade ner i hans skägg medan Jolantha omfamnade honom länge i tysthet. Men hon såg lycklig ut och kunde inte gråta.

Just som hon skulle stiga till häst tog hennes brudgum henne hastigt om livet och lyfte henne upp på hästen framför sig.

-Nu är hon min, sa han, och dess närmare jag har henne, dess bättre kan jag värna henne mot allt ont, och därmed red han bort med henne över vindbryggan följd av sitt ståtliga brudfölje.

Då de hade kommit ut från Freudenstein märkte de att åskan var över dem. Den ena knallen följde på den andra, och blixtar korsade varandra i den kvava luften.

-Ska vi vända? frågade riddar Wilhelm sin unga brud. Det blir ett förfärligt väder!

-Nu är mitt hem Hoch Eppan, och vi rider väl hem, svarade hon.

Då gav riddar Wilhelm sin häst sporrarna och de red vidare i galopp.

Men snart blev vägen så brant att hästen bara kunde komma framåt fot för fot. Det brakade som om himlen skulle gå sönder, och Jolantha fick stänga ögonen för att inte bländas av blixtarna.

-Vill du fortfarande att vi rider vidare? frågade riddar Wilhelm. Vi har långt kvar till Hoch Eppan.

-Jag sitter bra där jag sitter, svarade Jolantha. Och vill du som jag så rider vi uppåt.

Riddar Wilhelm lutade sig framåt och kysste sin brud på pannan och därefter slog han sin kappa tätt omkring henne.

Tysta red de vidare, ty den ene kunde knappt höra den andres röst för åskan som dånade omkring dem. Stormstötar tvingade hästen att stanna gång på gång, och de kände båda att det gällde livet när de red uppför den branta vägen som leder till Hoch Eppan, stenlagd med stora, flata stenar.

Då hästen äntligen gick över bryggan som leder in till stallet, var det mer död än levande som riddar Wilhelm lyfte Jolantha av sadeln, och bar henne uppför trappan fram mot det stora fönstret varifrån man ser vida över Adigedalen, Bolzen och Meran. Men just i samma ögonblick slog blixten ner och splittrade klippan framför fönstret.

Då skrattade Jolantha och lutade sig tätt intill sin brudgum.

-Ja, låt det åska och blixtra så klipporna rämnar, sa hon. Nu kan inget i världen skrämma mig. Nu tillhör jag dig. Du, som kan rida i alla väder.

FORGET ME NOT: CHAPTER IV

NO-ME-OLVIDES

Por Sandra Dermark

Un fic de Vocaloid basado en la novela homónima de Putlitz.

4. LA BATALLA FINAL

Era yo la benjamina de entre muchas hermanas. Todas ellas se marchitaron durante la primavera y el verano de aquel año, acunándome con recuerdos de aquellas felices estaciones. Yo conocía sólo los días tristes y fríos del otoño, y desde el páramo donde crecía mi flor sólo veía un sol débil y cubierto de brumas. Todas las demás flores que antaño se vanagloriaban de su salud y belleza estaban pálidas y marchitas. No pude evitar llorar por ellas, porque no entendía por qué sólo yo era diferente a ellas.

El sol, similar a una enorme calabaza escarlata, había descendido más allá del velo de brumas que cubría el páramo.

Esperando a una nublada noche, pude oír en la distancia muchos rítmicos pasos humanos, cascos al trote y entrechocar de objetos de acero. Aquellos sonidos se acercaban a mi flor cada vez más. Pronto pude ver las armas relucir a través de la niebla y del crepúsculo.

En formación sólida, como si fueran uno, los militares avanzaron tan cerca de mi flor que, para evitar ser aplastada por unas botas de reglamento, me deslicé al borde de una roca, desde donde les continué a observar.

-¡Compañía, alto! -gritó un joven teniente, y un destacamento se detuvo como enraizado en el páramo. No pude distinguir lo que ordenaron los oficiales a continuación, pero vi que, llenos de vida y agitación, rompían filas. Pude distinguir tras la plomiza niebla sus siluetas. Unos cuantos asentaban sus armas y morrales y se detuvieron.

Al silencio de la disciplina, roto tan sólo por las palabras de los oficiales, sucedieron una alegre y agitada confusión de voces y una actividad metódica. Unos corrían al cercano bosquecillo a por leña, con la cual formaron una pila. Otros sacaban galletas y avena de sus morrales. Los oficiales hicieron corro aparte, y no pude distinguir si conversaban o se pasaban órdenes. No muy lejos de ellos, los suboficiales anotaban las palabras en sus respectivos cuadernos.

Se rehizo la calma, pero no duró mucho. Pronto unos cuantos fueron a por estacas y las clavaron, entre todos, al suelo. No pude observar todo lo que hacía el regimiento, porque entonces comenzaba a oscurecer.

Se acercó un yesquero a la pila de leña y de ésta empezaron a surgir volutas de humo, seguidas de llamaradas naranjas y chispas que, disparadas, hendían la oscuridad. Todos se agruparon en torno a la hoguera, con preferencia de la oficialidad, y se inició una descarada conversación, con bastantes chistes seguidos de alocadas risas. Se pasaban la cantimplora entre ellos, alguno les entretuvo con una canción castrense que los aplausos hacían difícil oír.

Los oficiales, sentados sobre una roca cada uno, reían, bebían coñac y se contaban chistes.

¡Era una estampa llena de vida y de diversidad!: Los muchos grupos, iluminados por la lumbre; los caballos aparte en sus pesebres, los relucientes fusiles apiñados a un lado, los uniformes (chacó, guerrera azul y pantalones rojos; los oficiales, con penacho y galones)...

Pronto la velada se fue silenciando cuando un oficial tras otro se acostaba para luego cerrar los ojos y quedarse dormido. El fuego se fue también apaciguando. En la distancia, yo podía oír los pasos de los centinelas.

Sobre la roca que yo tenía por atalaya estaba sentado un joven teniente rubito y lampiño, que parecía más un hombre de letras que de armas (al sentarse el teniente, me deslicé hasta el borde de la roca). Él estaba conversando tête-à-tête con el cirujano del regimiento, un oficial peliazul más alto y de hombros más anchos que los suyos.

Se trataban de amigos el uno al otro. Tal vez se hubieran vuelto a reencontrar tras largos años.

El galeno parecía muy contento y satisfecho, mientras que su interlocutor, a pesar de la alegría del reencuentro y de la conversación, llevaba en esos azules ojos los rastros de un profundo pesar.

Habían recordado días felices como hermanos de universidad. Recordaron las anécdotas más alegres y preguntaron por los demás, por el resto de la fraternidad dispersada. Repararon en su encuentro fortuito, la víspera de una batalla, en circunstancias que ni uno ni el otro habían previsto.

El serio servicio militar les había hecho recordar los duelos a espada de sus años universitarios y sacaron de nuevo la espada con mutuas sonrisas:

-En garde!

-Prepárate, Kaj, ¡que ahora vas a ver...!

De pronto, el cirujano le preguntó al teniente:

-Sólo por curiosidad, Lennart: ¿qué te llevó a entrar en el ejército?

Entonces Lennart palideció, volvió el rostro y trató de evadir la respuesta.

De repente, llamaron a Kaj para curar unas ligeras heridas y el teniente se quedó solo frente a la hoguera. Permaneció allí sentado largo tiempo, soñando despierto. Sentía yo que le comprendía.

Los recuerdos de días felices le transportaron de nuevo a aquellos días que guardaba en el corazón. Finalmente, volvió en sí, se apartó el flequillo de la frente como si quisiera apartar sus penas y sacó su reloj de bolsillo para ver la hora que era. Lo hizo con tanta fuerza que la cadena se le rompió y un eslabón cayó al suelo, ensartándose en el tallo de mi flor y atándome a ese tallo.

Lennart se agachó y, a la luz de la fogata, buscó el eslabón entre hierbas y flores. Al encontrarlo y recogerlo, rompió el tallo y me prendió con mi flor y todo.

-Otro nomeolvides... -susurró. -¡La casualidad lo ha puesto en mis manos! ¡Me lo quedaré como amuleto para la batalla de mañana!

Se desabotonó el tercer ojal de la guerrera y el de la camisa, me ensartó aún atada a mi flor por los ojales y luego los volvió a abotonar antes de acostarse.

Allí yacía una servidora, sobre el corazón del teniente. ¡Cómo palpitaba, y cómo subía y bajaba su pecho! Me puse, acurrucada entre pelitos rizados, a escuchar sus latidos, pegada tras su esternón como quien escucha secretillos tras una puerta cerrada. El pulso era tranquilo y suave, a veces acelerado e intenso cuando soñaba con algo emocionante.

Rompió el alba y se disipó la niebla. Se podían ver los primeros rayos del sol, de un color que presagiaba trágicos destinos. Tocaron a diana y el regimiento despertó para luego formar en orden de batalla. Desde mi nueva atalaya podía ver la explanada surcada de empalizadas. Eran trincheras enemigas.

-¡Tercera Compañía, a la vanguardia! -gritó un oficial de superior graduación, y Lennart se pasó a la primera línea seguido de su sargento y de sus efectivos. Estuvimos quietos un buen rato, antes de que le llegara la orden de pasar a la acción.

Entonces los azules ojos de mi teniente supervisaron a sus hombres sin perder la calma, y su voz resonó alta y clara delante de la trinchera. Su mirada era fría y fija, sus pasos eran firmes, nada traicionaba la más ligera agitación interna. Sólo yo sentía el frenesí con que latía su corazón. ¿Era por la emoción de la batalla? ¿Era un presentimiento de la despedida eterna de seres queridos? ¿Era simplemente la demanda de oxígeno lo que agitaba su pecho? Lo ignoraba.

Habíamos avanzado apenas unos cinco pasos, cuando recibimos una descarga de fusilería. Muchos de nosotros cayeron, pero Lennart seguía animándonos y gritando: ¡Adelante!

La empalizada estaba a nuestro alcance, pero la Tercera Compañía se había reducido considerablemente. El teniente siguió exhortando a los suyos.

Ahora no era yo sólo capaz de oír las desenfrenadas pulsaciones, sino también de descifrarlas. ¡Su corazón latía así no por temer él a la muerte, sino porque él la buscaba! ¡Su intención era la de suicidarse!

De nuevo fue rechazado el ataque, pero la Tercera Compañía lo volvió a intentar. La muerte nos llamaba desde los cañones de incontables fusiles. Me estremecí por mí y por él, por los dos.

Entonces una bala golpeó a mi oficial en pleno pecho y me arrastró consigo dentro de la sangrienta herida. Golpeada por la ardiente esfera de plomo, choqué contra su esternón para despertar en lo que parecía un lago de sangre cercado de paredes rosadas.

Lennart suspiró y luego se quedó inerte.

-¡Teniente! ¡Responde! -pude oír con dificultad.

Aquel corazón no volvería a latir de pena ni de alegría. ¡Me ahogué en la sangre de su corazón!

Y entonces me reencarné...