Långt norrut utspelades dessa händelser. Åskan dånade och regnet piskade.
På andra sidan en öde hed sågs ett slott med tinnar och torn. Det lyste inbjudande i slottets fönster.
Den höga porten öppnades av en ung rödlätt tjänarinna. Hon log vänligt och visade med handen in i slottet.
— Här bor en kompositör, berättade tjänarinnan.
En man i svart rock, kravatt och piskperuk kom fram. Han hade bläckfärgade fingrar och rödkantade ögon.
— Jag skriver en symfoni för en stor orkester, sa han. Eller rättare sagt; jag försöker skriva en symfoni.
Kompositören pekade på en soffa som stod framför en öppen spis. Sedan dansades det framför mannen i den svarta rocken.
När kompositören såg dansen och deras röda kinder, förstod han genast vad som saknades i symfonin.
Han kastade sig ner bakom skrivbordet och skrev oavbrutet tills stycket var fullbordat— allt medan dansen fortsatte.
När kompositören var klar insåg han kraften. Han smög bort till de stora ytterdörrarna och vred snabbt om nyckeln i låset. Nyckeln stoppade han i den svarta rockens ficka.
Aldrig skulle han tillåta att lämna hans slott, tänkte han.
I det stora operahuset framfördes kompositörens symfoni. Publiken jublade och ropade att musiken var skriven för gudar.
Kompositören tackade för applåderna och skyndade sig hem. Han lovade att de skulle släppas fria om de dansade bara en gång till för honom.
Tjänarinnan tittade sorgset på medan kompositören fattade sin långa fjäderpenna. Strax flög tonerna ter ur honom som ett rinnande vatten.
Och så fortsatte det. Kompositören lovade och lovade och skrev de mest underbara stycken. Hans musik prisades i hela landet och ingen anade hans mörka hemlighet.
Men för var dag som gick, och för vart stycke som han skrev...
Tjänarinnan led och förstod att hon måste göra något.
En natt kom kompositören hem sent från en ovanligt lyckad konsert. Röd i ansiktet, svettig och glad låste han som vanligt de stora portarna och stoppade nyckeln i rockfickan.
Tjänarinnan hade värmt vin och ställt det framför den dånande brasan.
Nöjd och belåten sjönk kompositören ner i sin fåtölj och drack av det varma vinet.
Han njöt där han satt hopsjunken i fåtöljen.
Snart blev dock kompositören alltför varm av vinet och brasan och krängde av sig sin svarta rock.
Tjänarinnan skyndade genast fram för att ta rocken och ställde samtidigt en ny mugg med varmt vin på bordet.
Sannerligen, tänkte kompositören, och drack en djup klunk av vinet, imorgon ska jag skriva ett stycke som ingen någonsin har hört maken till. Jag ska..., men längre hann han inte i sina tankar innan han somnade, dåsig av vinet och den värmande brasan.
Tjänarinnan satte nyckeln i låset och slog upp porten. Den svala luften drog genast in i salen.
Skynda er! viskade tjänarinnan. Han vaknar snart.
Just då vaknade kompositören och förstod med ens vad som höll på att hända.
Han kastade sig upp och i tre långa kliv var han ifatt tjänarinnan.
— Vad gör du människa! vrålade han och högg henne i natten.
Ut från slottet såg man inte hur kompositören kastade ut den stackars tjänarinnan i mörkret och slog igen portarna bakom henne.
Där vid ett av kriget raserat hus satt en gammal kvinna på huk.
Hon försökte få eld under en plåtburk för att koka te. Hennes kläder var i trasor och fingrarna var spruckna av köld.
Vedstickorna fattade då genast eld. Kvinnan tittade upp. Det var tjänarinnan som hade befriat dem frn kompositören. Hennes ögon var glansiga av feber och hon hade sedan länge givit upp allt hopp om att leva ett gott liv.
De lyfte upp henne och tillsammans svävade de allt högre ovanför marken. Det var bråttom. De skyndade högt över molnen söderut. Och till slut var de framme.
De lade tjänarinnan under trädet med den väldiga lövkronan och strax hördes åter fågelsången. Förundrad tittade kvinnan in. Hon såg. Så slöt hon sina ögon och somnade in.
No hay comentarios:
Publicar un comentario