Den nya Cendrillon

En revolutionär Askungesaga

av Carl Snoilsky

Rättstavad av Sandra Dermark

Från gamla gamla dagar, väl hundra år se'n och mer,
Finns sagan kvar om ett rike, vars sol för alltid gått ner.
Med torn och tinnar befästad, en mur där reste sig grå.
Den ord och lösen ej kände fick utanför stå.
En mäktig bastilj, försvarad av korsgevär och kanon --
Så tänkte barnen därute, så menade kolartron.
Med mössan i hand allena man smög förbi, med förlov,
Fast vallarnas vapen rostat och väktaren sov.
Därinnanföre -- ja, lycklig den blott hörde dit!
Ett trollslag -- och fult var vackert och korpen var vit.
Den simpla världen därute ur synkretsen vek
Och skuggor och sorger försvunno för skimrande lek.
Farväl med det regelräta, asketernas norm!
Välkommen med snirklar och snäckor, du smekande böljeform!
Vad leende glada färger i rose och azur!
Hur myste ej paviljonger ur tuktad natur!

Han, härskarn i denna sköna, förtrollade park. 
Var gräsplan var en teater och lunden kuliss.
I blomsterparterrn stod Amour och siktade segerviss.
I duggregn utav kaskaden sig vredo nymf och triton
Och dallrande sam i luften en lysten, lockande ton.
Det var Rococo den siste -- allsvåldig monark.
Han hörde valdhorn i fjärran, en tärna i kind han knep.
Fasanen, flaskan och Fyllis -- det var ett liv han begrep.
Det sällskap, han hade omkring sig, var litet men valt,
Och lag var genast för alla vad Rococo talt.
Det som gick an eller icke, det som var täckt eller styggt,
Det visste man, när man visste vad Rococo tyckt.
Men också att leva och umgås hur blev det ej lätt!
Allt, ända till tanken och ordet, fick sin etikett.
För allt fanns en sirligt snirklad, en färdiggjord fras.
Vad ej borde ses, det gömdes av rosenröd gaz.
Det tunga fick icke finnas i Rococos gård,
Och marmorn, ja själv alabastern, snart syntes för hård.
Då gjorde tiden sitt storverk -- och det var porslin,
Porslin med matta reflexer på blått och karmin.

Porslinet var just ett ämne, som väl stod ihop 
Porslin blev nu hela slottet på Rococos ord;
Av finaste sköra lera var stol och var bord,
Just enkom för lätta väsen av ömtåligt stoft,
För trippande röda klackar i solsken och puderdoft.
Med kindernas smink och muscher och leende grop;
De näpnaste små markiser av hjältelik min,
Små dygder i styva kjortlar -- porslin, porslin!
Så kunde de levat länge i lust och i fröjd,
Men människan, ack dessvärre, kan aldrig bli nöjd.
En avundsjuk fé, på avstånd, av solsky och rök
Framgycklar ett gåtfullt något -- så heter det: "sök!"
En morgon i daggiga gräset de funno en sko,
Blott vackrare, lättare, mindre än någon kan tro.
Den skon en sylf kunnat bära att dansa på tå,
Förutan att rubba en droppe, på ängarnas strå.
Herdinnor bredvid markiser i nyfiken ring
Betraktade ivrigt fyndet och vände det kring.
Behagsjukt sträckte de sköna de svarvade vrister små 
I silkesstrumpor med kilar -- men ingen den skon fick på.

Vi måste finna den sköna -- här stå vi ej ut! 
Herr Alcindor och herr Damon i blinken ändrade sinn’;
I Fyllis de sågo en fjolla och fräknar på Kloris’ skinn.
Allting, ja själva porslinet, var fullt av fel och av flärd:
Det fanns en skönhet i världen -- men icke i Rococos värld.
Till Rococos eget öra hann ropet till slut.
I pudrad peruk, helt rådlös, bland buller och skri,
Han suckade eftergivet: så sök, kära ni!
Med galonerad betjäning ett letande tåg
I statsvagn utav pâte tendre förbländad man såg.
Blott här och där utmed vägen en oförskämd glop
Fördristade sig att undra hur slikt höll ihop.
De letade uti två dagar, de letade uti tre; 
Men hon, som skon skulle passa, lät icke sig se.
Så råkade tåget vilse i villande skog --
Till kolarkojan för regnet sin tillflykt man tog.
Där satt hon och stirrade tankfull på flammande trä,
Med lockarna nere i pannan och händren knäppta kring knä.
De stodo stilla på tröskeln, förglömde att pröva skon,
Hos en och var fanns en stämma som redan sagt: det är hon.

Vad var hennes börd och härkomst? Hon visste det ej. 
Inunder smutsen och sotet och slarvor till dräkt
De anade strax en fägring av härskaresläkt.
Då, drömskön av fjärran syner, hon uppslog sin blick,
En stöt in i hjärtegropen var letare fick.
Sitt namn väl ändå hon kände? Hon svarade nej.
Den starke kolaren, bjässen som vargarna slog,
En dag träffat på den lilla bland tuvor i skog.
Så fri som ännu en vildros på furumörk mo,
Hon följt blott sitt eget tycke i kolarens bo.
Vid härden med glimmande askan blev tiden dock lång,
Det stora, som glöden talt om, när kom det en gång?
Du härliga, det har kommit! -- de ropte, bragta från sans --
Av dig skall Rococos rike nu hämta nyboren glans.
Liksom de fört en prinsessa i bugande krets,
Till vagnen flickan de ledde vid yttersta fingerspets.
Triumf, den sökta är funnen! En jubelfanfar,
Och åter med skamfilat åkdon till slottet det bar.
Då Rococo sporde satiriskt: nå passade skon?
Det hör ej till saken, de sade, emellertid är det hon.
I salen de förde sin skyddsling, friserad och tvådd.
Bak sminket bleknade Fyllis och såg sig hjälplöst förrådd.
Från alla nyfikna blickar det föll med ens som ett fjäll
Och Rococo själv gick till mötes och hälsade: ma chère belle ...
Då dog på skämtarens läppar en kvickhet om Cendrillon,
Landstrykerskan, som ej hade så mycket som namn en gång.
Den bristen var redan botad av en poetisk abbé,
Som ägnat en fin épitre åt tjuserskan Liberté.
Men hon; som nyss varit namnlös, av alla nu nämnd,
För detta doftande smicker vek undan som skrämd.
Ur balsalen tidigt och ofta försvann hon lätt som en hind,
På borgens ensliga tinnar hon satt med hand under kind.
Hon stirrade ut i nejden som fordom i härdens kol:
Det liv, som rördes därnere, vad var väl dess mål?
Det stora, hon sett i drömmen, ej fanns det inne i saln.
Ett sorl, likt suset i skogen, steg upp ut ur daln.
Av sorlet det varde en åska -- då skalv bastiljen den grå.
De kommo från östan och västan, de kommo med mössan på,
Och alla ropte de namnet som, fött i en madrigal,
På stunden gått ut som lösen kring berg och kring dal.

Men kolarn, den starke björnen, i borgporten bröt. 
Den sköna var sedd på tornet av tusendes blick,
Och ny var den syn på tingen, som var och en fick.
Den mörka, förtegna ringmurn blev genomskinlig som glas:
Vad mur ej förmådde dölja, det dolde ej rosenröd gaz.
Giv hit min flicka i skogen! han brummande röt:
Var hade jag mina ögon i förriga dar
Att aldrig jag märkte, flicka, hur fager du var?
Han svängde sin tunga yxa -- ett dövande ras!
Den sköra, skimrande världen var sprungen i kras.
Det enda förvägna hugget blev ästets ruin,
Ty själva muren var vorden porslin -- porslin!
Ett rykande regn av skärvor föll vida omkring,
Av Rococo och hans rike där sparades ingenting.
Med möda fick samlarvurmen för gamla saker och bruk
Bevara en vas, en dosa, en fras, en peruk.
När intet fanns kvar att slå sönder och andan man drog,
Då kom man ihåg den sköna, vars namn till lösen man tog.
Ack, hon var borta, försvunnen, och döv för bedjandes röst --
Men namnet hade man ännu och det var alltid en tröst.

Vart flydde den underbara, vars blotta namn gör en varm?
I högsal finnes hon icke och icke i stridens larm.
Var är den skog, där hon drömmer med hand under kind
Och lyss på fåglarnas lockton och talar med spelande vind?