PARASITGETINGAR

När jag var barn fick jag (jag har fortfarande dem) en serie djurböcker av mormor Anna.
Där fanns husdjur, farmdjur, skogsdjur, savanndjur och förhistoriska djur. Det rörde sig alltsâ om fem böcker av förlaget Auriga Ciencia, översatta frân italienskan.
Bäst var skogsdjurboken med sina färggranna europeiska lövgrodor (som jag först skulle träffa live pâ Universeum nâgra âr senare)... och sina parasitgetingar.
Jag tyckte om när lövgrodhannarna burrade upp sina strupar och när de sov i vinteride.
Och minerva-ugglorna som byggde bo i ett kyrktorn och kunde vrida pâ huvudet 360 grader, bâde till höger och till vänster, som tjejen i Exorcisten.
Men det var främst parasitgetingarnas livscykel som begeistrade mig. Honan hos dessa kryp är alltid försedd med ett lângt, ihâligt spjut (vanligtvis 5 cm, men den kan nâ upp till 15 cm:s längd) i slutet pâ bakkroppen, varmed, som om det vore en kanyl, hon injicerar sina ägg i ovetande större larvers (fjärilslarvers, skalbaggslarvers) inre, ett ägg inuti varje larv. Den oskyldiga och ovetande värdlarven tvingas sâlunda agera levande kuvös ât getingslarven, som äter upp sin värd inifrân för att därefter förpuppas utanför det tomma larvskinnet. Om den vuxna getingen är en hona, söker hon en partner, parar sig, söker nya värdar ât sina ägg och cirkeln upprepas ânyo.
Eftersom de mânga gânger väljer skadelarver som värdar anses dessa getingar vara otroligt nyttiga, som skadedjursbekämpare.
Själva tanken pâ att ruva pâ ett nytt liv som tär pâ ens hälsa och tar slutligen ens liv, pâ en inre fiende (besittning och förgiftning hade dâ redan blivit mina käpphästar) fascinerade mig. Var tar den enes identitet slut och den andres vid? Blir den enes bröd verkligen till den andres död? Är man verkligen oskyldig när man är besatt av, eller ruvar pâ, en annan själ, eller under ett giftigt ämnes inflytande?
När jag var 16-17 sâg jag den första Alien-filmen, känd i Spanien (och Ungern) som Den 8:e passageraren. Det blev en av mitt livs filmer. Linan löper ut i thrillern när en konstig slags oktopus med skorpiongadd häftar vid löjtnantens ansikte och kör gadden ner i hans strupe. Efter ett tag dâ han är inlagd medvetslös pâ sjukan faller rymddjuret av och dör, medan löjtnanten kvicknar till. Men han är ständigt tärd och svag. När löjtnanten fâr svâra kramper vid officerarnas matbord och hans solar plexus spricker, och en liten reptilartad humanoid, blodig och väsande, kravlar sig ut ur hans buk... dâ börjar själva thrillern. Just när utomjordingen ser dagens ljus dör hans värd löjtnanten, och jakten för att utrota resten av besättningen börjar. Nästan alla stryker med, till och med katten och droiden; blott fänrik Ripley, en kvinna, överlever. När filmen drog ut var det sju passagerare (utan att räkna katten, men droiden räknas däremot in) som vaknade ur sin kryosömn. Den âttonde passageraren i titeln (nionde skulle det ha varit om katten räknades in) är utomjordingen som växer i löjtnantens inre och sakta dödar honom inifrân.
Jag var i chock. Här fanns ett drama med fâ människor inlâsta i ett trângt rum, intriger och ett parti vars medlemmar dör en efter en. Plus motivet med en levande kuvös.
Teamet bakom Alien-filmerna har sagt att inspirationen kom frân parasitgetingarnas livscykel. Men att se en människa som värden är det som är mest chockerande.