WESTEROSI SONGS IN SWEDISH

Continuing with my list of Westerosi treats, here are a few songs translated into Swedish:

NALLE OCH FLICKAN RAR (The Bear and the Maiden Fair)

This song is rather popular among both the nobles and the common people of Westeros. It's the least violent of the songs presented here, and its words retell the "beauty and the beast" motif.

A bear there was, a bear, a bear

all black and brown and covered with hair

Oh come they said oh come to the fair

the fair? said he but I'm a bear

all black and brown and covered in hair!

And down the road from here to there

three boys, a goat and a dancing bear

they danced and spun all the way to the fair!

Oh, sweet she was and pure and fair

the maid with honey in her hair

the maid with honey in her hair

The bear smelled the scent on the summer air

the bear, the bear

all black and brown and covered with hair

he smelled the scent on the summer air

he sniffed and roared and smelled it there

honey on the summer air

Oh I'm a maid and I'm pure and fair

I'll never dance with a hairy bear

I'll never dance with a hairy bear

The bear, the bear 

lifted her high into the air

the bear, the bear

I called for a knight but you're a bear 

a bear, a bear

all black and brown and covered in hair

She kicked and wailed the maid so fair

but he licked the honey from her hair

he licked the honey from her hair

Then she sighed and squealed

and kicked the air

she sang: my bear so fair

and off they went

the bear, the bear

the bear and the maiden fair

Den här visan är väldigt populär bland adliga och bland vanligt folk i Västeros. Den är den minst blodiga av visorna här presenterade, och dess text behandlar motivet “skönheten och odjuret”.

Det var en gång en björn så brun…

så mörk och brun och täckt med fjun.

“Åh, kom!”, sa de, “Kom till vår fest!”

“En fest? Nej, jag är en björn så brun,

så mörk och brun och täckt med fjun!”

Och, vägen fram, det var nog bäst,

tre pojkar, en get och en stor brun best

de dansade och sjöng, ty de skulle till fest!

Hon var så söt, liksom en vår,

flickan med honungslent, ljust hår,

flickan med honungslent, ljust hår.

I sommarvind märkte han honungen,

en björn så brun,

så mörk och brun och täckt med fjun.

I sommarvind märkte han honungen,

han sniffade och röt högt sen

mot honungstös i sommarvind.

“Jag är en mö så ren och rar,

jag dansar aldrig med en nallefar,

jag dansar aldrig med en nallefar!”

Och nallefar

lyfte upp henne i skyn så klar,

herr nallefar!

“Jag ville ha en hjälte, men du är en best!

En best, en best,

en mörk och brun och hårig stor best!”

Hon sparkade och röt,

och fällde en tår,

men han slickade hennes honungshår,

han slickade hennes honungshår.

Hon suckade och tjöt

och, bäst som det var,

sjöng “Rare nallefar!”

Och av det bar

för nallefar,

för nalle och flickan rar!

DORNEMANNENS FRU (The Dornishman's Wife)

Dorne is a semi-independent principality south of Westeros. The people are dark and passionate, the climate is warm and dry, there are lots of white-washed façades and orange orchards: the whole region is inspired by real-world Spain, Italy, and French Riviera. This song may have been inspired by real-life events: a Northern knight or warrior visited Dorne, where he fell in love with a married noblewoman... If this song doesn't remind you of Lord Byron, you may say it!

The Dornishman's wife was as fair as the sun,

and her kisses were warmer than spring.

But the Dornishman's blade was made of black steel,

and its kiss was a terrible thing.

The Dornishman's wife would sing as she bathed,

in a voice that was sweet as a peach,

But the Dornishman's blade had a song of its own,

and a bite sharp and cold as a leech.

As he lay on the ground with the darkness around,

and the taste of his blood on his tongue,

His brothers knelt by him and prayed him a prayer,

and he smiled and he laughed and he sung,

"Brothers, oh brothers, my days here are done,

the Dornishman's taken my life,

But what does it matter, for all men must die,

and I've tasted the Dornishman's wife!"

Dornien är ett halv-självständigt furstendöme söder om Västeros. Folket är mörkt och passionerat, klimatet är varmt och torrt, det finns gott om vita fasader och apelsiner: hela området är inspirerat av riktiga världens Spanien, Italien och Franska Rivieran. Den här visan lär vara inspirerad av verkliga händelser: en nordisk riddare eller krigare besökte Dornien och blev kär i en gift adelskvinna. Klingar inte den här visan Evert Taube, så säg!

Och dornemannens fru, hon var ljus som en sol,

hennes kyss lika varm som en vår,

men dornemannens klinga var smidd av svart stål

och dess kyss kom med en blodig tår.

Och dornemannens fru, hon badade och sjöng

med en röst som en persika len,

men dornemannens klinga hade en egen sång,

med en klang vass och skarp när den ven.

Det var mörkt, han låg där, med smärta som tär,

hans blod uppför strupen sig tog...

hans bröder, omkring honom, bad för hans själ,

men han sjöng, och han skrattade och log!

“Åh bröder, åh bröder, min tid är förbi,

ty dornemannen tagit mig nu...

Spelar ingen roll, ty vi alla ska dö

och jag har njutit av dornemannens fru!”

REGNET  PÅ CASTAMERE (The Rains of Castamere)

Dedicated to Andreu Ciscar, Iris Bauer, Helena Moya, Angy Escorihuela, and all the other Thronies at Universitat Jaume I.

The nowadays extinct House of Reyne (whose surname is homophone of the word "rain"), of Castamere Hall, served the powerful Lannisters of Casterly Rock, one of the most important dynasties in Westeros. The Reyne coat of arms had a red lion, while the Lannisters have their well-known golden lion for a symbol. The last lord of Castamere was killed, together with his whole family and all his servants, when Tywin Lannister repressed the uprising Lord Reyne had planned against his superiors.

And who are you, the proud lord said,

that I must bow so low?

Only a cat of a different coat,

that's all the truth I know.

In a coat of gold or a coat of red,

a lion still has claws,

And mine are long and sharp, my lord,

as long and sharp as yours.

And so he spoke, and so he spoke,

that lord of Castamere,

But now the rains weep o'er his hall,

with no one there to hear.

Yes now the rains weep o'er his hall,

and not a soul to hear.

Dedicerad till Andreu Ciscar och Iris Bauer, Helena Moya och Angy Escorihuela, och till alla andra Thronies på Universitat Jaume I.

Den numera utdöda ätten Reyne (vars efternamn låter som ordet “regn”) på fästningen Castamere lydde under den mäktiga ätten Lannister på Casterly-klippan, en av de viktigaste i Västeros. Reynes vapen hade ett rött lejon, medan Lannisters har sitt välkända guldlejon som symbol. Det sista överhuvudet på Castamere dödades, tillsammans med hela familjen och tjänstefolket, när Tywin Lannister kväste det uppror som Lord Reyne hade planerat mot den överordnade ätten.

“Och vem är Ni?”, sa stolte herrn,

“jag måste vika för?

Bara en katt i en annan färg,

det är allt jag veta bör…

Ett lejon guldgult, likt ett lejon rött,

lär icke sakna klor,

och mina är långa och vassa, Ers Nåd,

långt mera än Ni tror!”

Så talade, så talade

den herrn på Castamere…

Nu gråter regnet på hans borg,

där ingen alls förblir.

Nu gråter regnet på hans borg,

där inte en själ förblir.