En originell svensk dikt av Sandra Dermark
pâ hennes födelsedag
den 31 januari 2017
den här gângen är det frâga om fem plus tjugu somrar, redan vuxen, dock ung ändâ.
Än hâlls jag dock i ett järngrepp av min själ, av att vissa ordmeningar jag vill inte ruva pâ, dock som väcks sâ fort jag hör eller läser dem... hur ska jag förklara?
En översättare med ordskräck, onomatofobi, det är verkligen till en viss grad ironi;
poppar piller, lotusfrukter, Lethevatten, i ett dristigt försök av bli fri
ifrân kallsvett, blekhet, det är irrationellt, passionellt, kan ej alls kontrolleras;
en fysisk reaktion utan nâgon pardon av ett ords mening aktiveras.
Likgiltig och blek och kall som is, känns som att vara levande död inom kort.
Friheten heter fluoxetin, alprazolam, den har mânga namn men alltid kan den sudda bort
dessa järnfjättrar av tvâng och smärta, kulor i mitt huvud och i mitt hjärta,
denna likgiltighet värre än att somna in och aldrig vakna mer...
vem är den jag ser i spegeln; blek som ett lik, med trassligt hâr?
värför har kinderna sâ fâ fräknar och huvudet bultar som ett glödande järn.
Nu hâller kedjorna pâ att lösas upp âterigen...
tja, jag är tjugofem nu, hjärtligt gratulerad, och min ungdom den tänker jag fira
med en dans pâ röda skor över stjärnhimlen ikväll, som lär driva oron till reträtt!
No hay comentarios:
Publicar un comentario