And these words:
"Ja, hvad än hända må, jag aldrig skall
Som hon, engång, min storhet öfverlefva,
Och ingen boja skall, om än af guld,
På mig af någon Aurelianus läggas."
Som hon, engång, min storhet öfverlefva,
Och ingen boja skall, om än af guld,
På mig af någon Aurelianus läggas."
Isn't it, making a villainess talk about female independence and self-reliance without any male intervention... ALSO MORE THAN A BIT DISCRIMINATING??? I have to say myself the same, that no shackles, even if they were of gold, shall be put on me. So I find this depiction sexist, as much as Lady Macbeth or the wicked stepsisters in King Lear.
Drottning Gloriosa:
Mörkblå
ögon, svartbågade ögonbryn, liljehy och rosenkinder;
de förstnämnda voro ännu tårfyllda, men stora och
strålande; och snart förspordes en synnerlig verkan,
när hon fastade dem, ömsom lockande, ömsom befallande,
på honom och allt hvad honom omgaf.
I sanning, hon är
fager och ståtlig än i dag; fastän i min smak nog mycket
storvuxen, manhaftig och högdragen. Hon har till och med
skägg på öfverläppen.
fager och ståtlig än i dag; fastän i min smak nog mycket
storvuxen, manhaftig och högdragen. Hon har till och med
skägg på öfverläppen.
Gloriosas dotter:
Drottningens egen dotter? Hon med gula
hyn, röda fläckarne, gröna ögonen och hästhåret?
hyn, röda fläckarne, gröna ögonen och hästhåret?
Naturen har gjort henne väl mycket blond, det är
saken; dessutom förläste hon sig under sin uppfostran
hos en vis fru, som bor några mil härifrån i en skog,
och heter Sysis.
saken; dessutom förläste hon sig under sin uppfostran
hos en vis fru, som bor några mil härifrån i en skog,
och heter Sysis.
Om den säger man, att hon är en trollpacka.
Drottningens Rum.
Man hör ett väggur slå.
DROTTNINGEN
ensam.
Hvad tiden brådskar! Hvarje qvartslag bringar
Mig närmare till den Förhatlige,
Till min besegrare, hvars fot jag nu
Sjelf måste sätta på min böjda nacke,
Man hör ett väggur slå.
DROTTNINGEN
ensam.
Hvad tiden brådskar! Hvarje qvartslag bringar
Mig närmare till den Förhatlige,
Till min besegrare, hvars fot jag nu
Sjelf måste sätta på min böjda nacke,
Med lena händer, med en gladlynt uppsyn
Och med ett honungssvall af söta ord!
Fly, trots, till hjertats djupsta kamrar hän,
Och göm i vrån dig, lik ett agadt barn,
Som sliter sina hår i ohördt knot!
Jag nära stod ’mitt mål: att gripa spiran
Som denna ös enherrskarinna, straffa Förmätna fiender, mitt lif befria
Ifrån en skugg-gemål, och ifrån henne,
Hvars stjerna, fastän späd och blek, dock ständigt
I vägen står för min. - Och nu! Hvad är
All klokhet? Hvad förmå de skönsta planer?
För svärmare och narrar gjordes verlden.
Beherrskar slumpen den? och hvad är slump?
En fräck lindansare, en plump pajazzo,
Som gör i luften kullersprång, och sist
Slår oss vid öronen med jernsmidd skoklack,
Att vi till jorden, om hvarandra, tumla! -
Men någon kommer. Fattning, vilda sinne!
Stå still, som en till is förstelnad våg,
Med vintersolsken öfver glattblank yta!
Och med ett honungssvall af söta ord!
Fly, trots, till hjertats djupsta kamrar hän,
Och göm i vrån dig, lik ett agadt barn,
Som sliter sina hår i ohördt knot!
Jag nära stod ’mitt mål: att gripa spiran
Som denna ös enherrskarinna, straffa Förmätna fiender, mitt lif befria
Ifrån en skugg-gemål, och ifrån henne,
Hvars stjerna, fastän späd och blek, dock ständigt
I vägen står för min. - Och nu! Hvad är
All klokhet? Hvad förmå de skönsta planer?
För svärmare och narrar gjordes verlden.
Beherrskar slumpen den? och hvad är slump?
En fräck lindansare, en plump pajazzo,
Som gör i luften kullersprång, och sist
Slår oss vid öronen med jernsmidd skoklack,
Att vi till jorden, om hvarandra, tumla! -
Men någon kommer. Fattning, vilda sinne!
Stå still, som en till is förstelnad våg,
Med vintersolsken öfver glattblank yta!
Mitt barn! så går det, när på egen hand
Dig lyster pröfva krafterna och lyckan.
Du har ett nätt förstånd, har mycken käckhet,
Men mer än billig sjelftillit.
Dig lyster pröfva krafterna och lyckan.
Du har ett nätt förstånd, har mycken käckhet,
Men mer än billig sjelftillit.
DROTTNINGEN.
O, denne gäck i högromantisk snitt,
Som spela vill, inom min banas krets,
En hotande komet, med skimmersvansen
Af egenskaper, bragder, troubadourer!
För honom och för mig ej gifves plats
På samma jord. Böj honom bort!
SYSIS.
Ej alltid
Var Gloriosa så mot honörn sinnad.
Det sägs, att redan förr engång han ej
Dig var likgiltig; men af andra skal.
DROTTNINGEN.
Påminn mig ej derom - dock, rättare:
Påminn mig om allt ondt, som han mig gjort;
Hur han mig re’n som gosse har förföljt,
Med handlingar, med ord, - och alltigenom!
SYSIS.
Värst var ju dock, att ungersvennen ej
Den platsen tog, som gafs åt vissnad enkling.
DROTTNINGEN.
Godt! gör mitt inre till ett haf af galla,
Blott han, den nedrige, fördränks deri!
O, denne gäck i högromantisk snitt,
Som spela vill, inom min banas krets,
En hotande komet, med skimmersvansen
Af egenskaper, bragder, troubadourer!
För honom och för mig ej gifves plats
På samma jord. Böj honom bort!
SYSIS.
Ej alltid
Var Gloriosa så mot honörn sinnad.
Det sägs, att redan förr engång han ej
Dig var likgiltig; men af andra skal.
DROTTNINGEN.
Påminn mig ej derom - dock, rättare:
Påminn mig om allt ondt, som han mig gjort;
Hur han mig re’n som gosse har förföljt,
Med handlingar, med ord, - och alltigenom!
SYSIS.
Värst var ju dock, att ungersvennen ej
Den platsen tog, som gafs åt vissnad enkling.
DROTTNINGEN.
Godt! gör mitt inre till ett haf af galla,
Blott han, den nedrige, fördränks deri!
SYSIS.
Förmå ej dina vänner, Spinamonte
Och Mangipani, råda dig?
DROTTNINGEN.
Att buga,
Och ljuga, - ja! men sedan? - Spinamonte?
Du vet, hvad han mig är. Den största qvinna,
Är qvinna likafullt. Ett smidigt rör,
Att vid en lustfärd glittra i min hand, -
Skars ej till stödjestaf; han är ett lekverk,
Som jag endera dagen kastar bort,
När, mätt derpå, jag hugfälls på ett annat.
Och Mangipani? Skicklig ämbetsman,
Gråhårig luf; men ingenting föröfrigt.
Förmå ej dina vänner, Spinamonte
Och Mangipani, råda dig?
DROTTNINGEN.
Att buga,
Och ljuga, - ja! men sedan? - Spinamonte?
Du vet, hvad han mig är. Den största qvinna,
Är qvinna likafullt. Ett smidigt rör,
Att vid en lustfärd glittra i min hand, -
Skars ej till stödjestaf; han är ett lekverk,
Som jag endera dagen kastar bort,
När, mätt derpå, jag hugfälls på ett annat.
Och Mangipani? Skicklig ämbetsman,
Gråhårig luf; men ingenting föröfrigt.
SYSIS.
Blott fördom
Kan anse vår Forella ful. Hon är
Till växt, till anlet, ögon, allt, en skönhet
Just i ägyptisk stil - den äkta, enda,
Blott fördom
Kan anse vår Forella ful. Hon är
Till växt, till anlet, ögon, allt, en skönhet
Just i ägyptisk stil - den äkta, enda,
Som bär alltjemnt den gamla Chaos-Nattens,
Den enda sanna Gudamaktens, prägel.
Den enda sanna Gudamaktens, prägel.
DROTTNINGEN
ser efter henne.
Hah! - Att det lättnar mig om bröstet
Hvar gång, som du begifver dig din kos! -
Du växer, gumma! Med hvad öfvermod
Du djerfs behandla mig! – Men, likagödt!
Jag tackar dig; af dig jag lärt mig mycket.
Dock ser jag väl, att när jag spelat ut
Med andra, blir mitt sista spel med dig.
Och då? - Du menar mig ditt verktyg vara;
An om du slutligen är mitt? Du vill
Igenom mig på thronen lyfta opp
Ett mörkt system, af griller sammanväfdt;
Men andra äro mina planer. Sista
Besväret är, att tänka upp, hur åter
Man skall från sina verktyg ledig bli.
De döda tala ej - och alldenstund
Min riksfältherre ej förmådde segra,
Han gjorde mig sin visst ej minsta tjenst
Med det, att ej han lefde och blef fången.
ser efter henne.
Hah! - Att det lättnar mig om bröstet
Hvar gång, som du begifver dig din kos! -
Du växer, gumma! Med hvad öfvermod
Du djerfs behandla mig! – Men, likagödt!
Jag tackar dig; af dig jag lärt mig mycket.
Dock ser jag väl, att när jag spelat ut
Med andra, blir mitt sista spel med dig.
Och då? - Du menar mig ditt verktyg vara;
An om du slutligen är mitt? Du vill
Igenom mig på thronen lyfta opp
Ett mörkt system, af griller sammanväfdt;
Men andra äro mina planer. Sista
Besväret är, att tänka upp, hur åter
Man skall från sina verktyg ledig bli.
De döda tala ej - och alldenstund
Min riksfältherre ej förmådde segra,
Han gjorde mig sin visst ej minsta tjenst
Med det, att ej han lefde och blef fången.
Nu kan ej han förråda mig. - Men bort
Till fest-anstalterna! - Med dem bestyr
Nu Spinamonte; säll af denna flärd,
Som mygg af dans i solsken. - Nalkas, öde!
Hvad var Zenobia väl mer, än jag?
Jag öfver henne står i mod och kraft;
Ja, hvad än hända må, jag aldrig skall
Som hon, engång, min storhet öfverlefva,
Och ingen boja skall, om än af guld,
På mig af någon Aurelianus läggas.
Till fest-anstalterna! - Med dem bestyr
Nu Spinamonte; säll af denna flärd,
Som mygg af dans i solsken. - Nalkas, öde!
Hvad var Zenobia väl mer, än jag?
Jag öfver henne står i mod och kraft;
Ja, hvad än hända må, jag aldrig skall
Som hon, engång, min storhet öfverlefva,
Och ingen boja skall, om än af guld,
På mig af någon Aurelianus läggas.
No hay comentarios:
Publicar un comentario