SEE THAT LITTLE STREAM?

See that little stream? See that little stream? We could walk it in two minutes. It took the British a month to walk it, a whole empire walking very slowly, dying in front, and pushing forward behind. And another empire walked very slowly backward, a few inches a day, leaving the dead like a million bloody rugs. No Europeans will ever do that again in this generation. 
This kind of battle, the Somme, was invented by Lewis Carroll, and Jules Verne, and whoever wrote Undine, and country deacons bowling and marraines in Marseille, and girls seduced in the back lanes of Württemberg and Westphalia. Why, this was a love battle. There was a century of love spent here. This was the last love battle. You want to hand this battle, this story to D. H. Lawrence. All the beautiful, lovely, safe world blew itself up here with a great gust of high explosive love.

11th of Nov - Remembrance Day

REMEMBER THE SOMME.

2016 IS NOT ONLY A YEAR OF LITERATURE.

 Things fall apart; the centre cannot hold;
   mere anarchy is loosed upon the world,
   the blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
   the ceremony of innocence is drowned;
   the best lack all conviction, while the worst
   are full of passionate intensity.

KRIGSROMANTIK OCH NATIONALISM

Krigsromantik och nationalism

Den sköna döden på slagfältet. En hjältes död. Karl den tolftes likfärd. Sten Stures död på Mälarens is. Sven Duva och den kula som blev hans död, den som träffade "hans ädla tappra barm". De tappra sexhundras dödsritt. Allt är exempel på krigsromantik och det sköna i att dö för nationen.

Författarinnan Ida Bäckman reste till Sydafrika vid förra sekelskiftet och besökte gravarna över de svenskar som stupat i boerkriget. Hon skrev: "17 skandinaver ligger där. Det är den härligaste minnesstod över den besjungna svenska tapperheten".

Vi har också den brittiske generalen Kitcheners ansikte på den berömda värvningsaffischen från första världskrigets utbrott, där han kallar Englands ungdom till vapen.

Före första världskriget förenades nationalismen med en dödskult. Att dö för nationen var den härligaste av dödar. Det var ingen vanlig död, utan något guddomligt upphöjt.

Innan världskrigens masslakter hade man ännu ofta en romantisk syn på kriget. Soldaten förknippades med fosterlandskänsla. Det talades om den sköna döden på slagfältet. Vi kan ta Finland som exempel. Finländarna hade många gånger i Sveriges historia fått ta den första stöten när ryssarna anföll det svenska riket (som bestod av Sverige och Finland). Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner är ett antal lovsånger till det finska folkets offervilja för nationen. Vi hittar här dikter om Löjtnant Zidén, om Torpflickan och den välkända om Sven Duva. Finnarna var ett fattigt folk som dött för Sverige och Finland.

Verkligheten från Krimkriget, det fransk-tyska kriget och boerkriget hade visserligen varit omskakande. Men först genom det första världskriget med dess massuppbåd av värnpliktig ungdom med taggtråd, skyttegravar och miljoner unga människors död och lemlästning försvann krigsromantiken.

Nazisterna i Tyskland och fascisterna i Italien försökte åter blåsa liv i den storslagna döden för nationen. Idag är all glamor kring offret för landet borta, åtminstone i Europa. Men under kriget mellan Iran och Irak kom dock hyllningarna för den nationella offerviljan tillbaka. Även på andra håll i världen gäller den fortfarande. Framförallt gäller det stater som är präglade av olika fundamentaliströrelser.

Vad gäller den aggresiva nationalismen kan man säga att den såg likadan ut i hela Europa. Det egna landet hade alltid rätt och gick före andra länder. Nationen var allt, individen ingenting. Anhängare av denna typ av nationalism, som svensken Rudolf Kjellén, fransmannen Maurice Barrès eller tysken Friedrich von Bernhardi, talade vid tiden för förra sekelskiftet på samma sätt.

Alla länder i Europa hade under 1930- och 40-talen sina fasciströrelser. Även i dag har de olika främlingsfientliga partierna samma uppsättning värderingar.