MY TOP 5 LITERARY SELF-MADE OUTSIDERS

MY TOP 5 LITERARY SELF-MADE OUTSIDERS

I wanted to fit Albrecht von Wallenstein somewhere here. But, since he is a real-life person, I felt that it was somehow unnecessary...
And Lady Eboshi was also going to be squeezed in, and so was Ellen Kurokawa, but both of these are actually animated characters...
As for the Thénardiers... Indeed, I could have crammed them in somewhere, the Baron and Baroness de Thénard. But these are two characters that fill the slot of one (being husband and wife, kindred spirits, and partners in crime). So that's the reason why I lowed them out: because I couldn't decide if Monsieur and Madame Thénardier/de Thénard should have one entry each or share an entry.

5) The master of the galley, "A House of Pomegranates", Oscar Wilde

This villainous secondary character is an ethnically Sub-Saharan captain on board a slave galley for pearl-fishing for an unknown European Crown. Already his ethnic descent somehow contradicts his ostentatious attire. And his attitude of "business above all" reflects the fact that he has made himself a name through trade. Oh yeah, and his officer crew on board consists of Sub-Saharans as well:

On a carpet the master of the galley was seated. He was black as ebony, and his turban was of crimson silk. Great earrings of silver dragged down the thick lobes of his ears, and in his hands he had a pair of ivory scales.
At last they reached a little bay, and began to take soundings. A light wind blew from the shore, and covered the deck and the great lateen sail with a fine red dust. Three Arabs mounted on wild donkeys rode out and threw spears at them. The master of the galley took a painted bow in his hand and shot one of them in the throat. He fell heavily into the surf, and his companions galloped away. A woman wrapped in a yellow veil followed slowly on a camel, looking back now and then at the dead body.
As soon as they had cast anchor and hauled down the sail, the negroes went into the hold and brought up a long rope-ladder, heavily weighted with lead. The master of the galley threw it over the side, making the ends fast to two iron stanchions.
Again and again he came up, and each time that he did so he brought with him a beautiful pearl. The master of the galley weighed them, and put them into a little bag of green leather.

Then, he came up for the last time, and the pearl that he brought with him was fairer than all the pearls of Ormuz, for it was shaped like the full moon, and whiter than the morning star. But his face was strangely pale, and as he fell upon the deck the blood gushed from his ears and nostrils. He quivered for a little, and then he was still. The negroes shrugged their shoulders, and threw the body overboard.

And the master of the galley laughed, and, reaching out, he took the pearl, and when he saw it he pressed it to his forehead and bowed. 'It shall be,' he said, 'for the sceptre of our young King,' and he made a sign to the negroes to draw up the anchor.
I felt attracted to this rather minor character because of his appearance and attire, that seem to be contradictory and establish the master of the galley as a self-made outsider. Indeed, the pearl fishers are expendable tools to him, but such is the mind of one who has gained a fortune and risen through trade, to captain a ship in the name of a Crown and nation which are not his own. The master of the galley is the one who puts Death in the heart of the pearl, and he surely still gets unscathed in the end (he is not mentioned again in the story).


4) Okonkwo, Things Fall Apart, Chinua Achebe

The first we learn about Okonkwo is his badass-sounding name, that he is the leader of his local community, his reputation as a warrior has spread beyond the reach of nine villages... Oh yes, he's an abusive caregiver and an abusive husband, but this is, originally for fiction, not due to strong drink (In fact, Okonkwo would never touch the stuff, and he's a teetotaler), an explosive temper, or sadism. In fact, it's due to his strict adherence to Igbo patriarchal culture and his fear of weakness, failure, and reputation loss. A tragic flaw which forces Okonkwo to be hard and to do always the right things, which will come to no good end.
The Freudian excuse given to why Okonkwo is such a hardass is also worth mentioning: his own dad Unoka, though a peaceful fellow and a lover of creative arts (mostly music), drank and gambled, and, due to such a deviance from Igbo warrior and duty culture, was an outcast in the village of Umuofia. Okonkwo fears becoming such an outcast as well, lacking social status for being thought of as weak like his own father was. This is true irony.
But then comes the second half of the novel, and here we see what happens when things fall apart for the Igbo toffs. Rule Britannia comes to Igboland, and, of course, Okonkwo is "slightly" pleased with the new religion of love and mercy, and with the new more powerful female ruler, brought over by the colonists. The result: Okonkwo, who hates both Christianity and Queen Victoria, comes face to face with the new regime, and even declares war on it, reluctant to accept that his days and those of his culture are gone...
Still, he's a more developed character than the master of the galley, but also from a novel I didn't really feel at ease with. And, while Okonkwo rushed head on against the British Empire, the higher-up characters on this list would have taken a more sensible approach...


3) Iago, Othello, William Shakespeare/Arrigo Boito

Iago was most truly made for war, born and bred in camp, at the service of various nations, presumably also baptized in fire while still a lad... A badass, badarse veteran warrior who knows no other trade, and a non-com whose greatest aspiration is to become an officer, most surely aide-de-camp to his general (another self-made outsider who didn't make the cut into this list because... though badarse as well, not as interesting as Iago). 

Along comes a young lieutenant of the new school of educated officers.

And Iago gets pissed.

"That frilly little officer
has usurped my position,

my position,

which, by one hundred well-fought battles,

I have deserved!

Such was Othello's wish...

And I remain at His Moordship's service

as ensign!"

So Iago, not only ticked off by staying a non-com, but also by the debut of this cultured younger fellow with abso-freaking-lutely no prior experience of warfare. And the end of it is that he comes up with the most convoluted and efficient ruse in world literature, IMOHO.

Discrediting the lieutenant through ethyl intoxication, portraying him as the lover of the general's wife, planting the hanky she has lost in his quarters. Everything goes as smoothly as planned. Like beating children at chess.

There's also the riddle of his motives: sheer envy and revenge? unrequited love for Othello and/or Cassio? or simply for the fun of it? Though Iago stands defeated in the end, he swears to Cassio, his rival and (!) forgiven and made Othello's successor, that he will shut up no matter how much torture is wasted on his own frame:

Demand me nothing. What you know, you know.

From this time forth I never will speak word.

There you have it. And those, mind, reader, are his last words in the whole script. Then he shuts up as he is led away, so that his motivations will remain a mystery to everyone but Shakespeare himself (who, according to my theory, played the role in the Whitehall 1604 Ur-première).

I would like to quote something more on my own view of this characters

"And we shall not forget, for better or worse, that there is Iago. Who is Iago? Things for sure: he hateloves Cassio and he is not comfortable in the company of ladies. He has his own insecurities and reasons to do what he does (what he perceives as injustice), but his mask is never broken. Some say he is a devil undercover, like Mephisto, which would be true to a certain extent... Iago is to Cassio as the Wicked Queen is to Snow White. In both stories, the innocent victim-hero is reborn after apparent death, while the antagonist is punished. We have already mentioned women's immunity to Iago's tricks, Add his mastery of disappointment as a catalyst for his victims' actions. And the way he "grants wishes": granting the wishes of the male cast when he is near (in Dokidoki Precure, most of the victims of the week, whose hearts are corrupted, are significantly male as well, the corrupter also being male, and pitted against an all-female heroine team which purifies the victims and seals the immortal corrupter away!), the wishes backfiring and shattering the lives of those who made them. Does Iago grant wishes to have his own wishes granted? Of course.
Some say he is a devil undercover, like Mephisto, which would be true to a certain extent... while I see Iago as a more or less chaotic neutral, leaning on chaotic evil character, a personification of unreason not unlike the Norse Loki, the Spanish Don Carnal, or the Lord of Misrule. Or the Devil on Tarot (arcane XV), which represents the pulsions of the id, passions, unreason beyond good and evil. The keywords are all there: "Chaos is come again". Not evil in a demonic sense, yet a tempter and a trickster who temporarily disrupts and revolutionizes the social order, before and during his own reign as de facto governor, by granting wishes at a great price... but for which reason? There is the lieutenancy mentioned... but is this actually for no reason, Iago's character being unreason (the unreason of wish-making, of intoxication, of insecurity, of paranoia, of passion...) incarnate itself? Mind that his name means "usurper", which, in a story where identity, and the loss of it, are the central themes, is the key word to it all..."
As convenient as it can be in a tragedy whose setting is liminal and provincial, there is no struggle for a crown or a throne (though there is talk about usurpers: in love, within the hierarchy, within one's own system...), but, rather, for an in another context irrelevant lieutenancy.
Still, this is a game of power, in which the rules are to win or die (no third option or middle ground), some claim it's theirs by right and that the other is a usurper, or vice versa.
There is much talk, not about being governor/commandant, but about being lieutenant to this officer. Not in charge, but next in line, accepting the current ruler's reign.
Left-tenant. Or even "love-tenant", as some Elizabethans pronounced this French loanword. There is a homoerotic innuendo about holding this position as well, for it means a certain proximity to the governor.

Iago, when shall you learn... that not every rear end can be used as a scabbard?

And Iago is ostensibly preferring the company of other men. Does he want the post for other reasons than social climbing?
I leave it to you.

No matter for which reasons Iago wants the post, he sees Cassio as a usurper. Apparently, since the former is a seasoned veteran and the latter is a learned greenhorn, Iago has as much of a founded claim as Stannis against Renly. Add the fact that, in both scenarios, the former has wound up in the shade of the latter... and wishes to step out of that shade, even if death were the only means.
We all know Stannis had a magical priestess by her side... well, Iago believes in no gods (warfare experience has surely killed his faith) but rather in himself, and this self-reliance coupled with a knack for hitting soft spots is worth more than all the clergy of the Lord of Light.
Cue the scene when he gets Cassio intoxicated, successfully tempting his rival and making him fall, then trying to restrain the furious lieutenant, then, as he sobers up and comes to, telling the ostensible truth to their commanding officer...
An emotional shock that he is unable to cope with, and even more in that state. Now he is much more than confused. What had he done to stain his blade, frighten his dear Desdemona, anger his lord, and lose his rank? Add the ensuing shock to his internal state of recovery... and we've got the fact that he is completely ruined within. Aside from socially dead. How should he return to be the one he once was?
This predicament, this identity crisis, is the catalyst for the whole storm of passion to come.
We Swedes have a nice proverb: "One person's bread is another's death", and thus we see Cassio a devastated ensign and Iago a proud lieutenant. The tables have turned 180 degrees.
And this reversal gives the scheme a nice foundation. Not only has Iago earned more trust of his general, he also has discredited his rival completely.
...then cheering up the broken young officer and giving him the suggestion that he ask Desdemona to defend his cause.
There you have it. But Iago doesn't stop at that, rather, he keeps on tricking Othello to have the governor at his every beck and call. The one who called himself "rightful" is now actually a usurper, not only claiming the lieutenancy, but also a relevant influence over his commanding officer and, thus, the de facto rulership of the whole outpost.

That is, until he is defeated by his maidservant wife and the fiancée of his rival, both of which expose his whole gambit to the light. Earlier on, at the start of the final act with all its deaths, Iago couldn't put himself together to kill Cassio. He had earlier on expressed how he hates being second to the young officer. Yet there seems to be this underlying truth that... what should Iago do when he had already done what he was trying to reach?
As a result, he even sends a surgeon to tend to the wounded Cassio, who survives except for a leg cut off (metaphor for castration?) which puts an end to his military career (and puts him back in place as an intellectual, if you refuse to accept that he will become a disabled and prosthetic-limbed badass à la Jaime Lannister). Add the fact that Iago gives an account (a true one?) of himself standing guard by the sleeping then-lieutenant, sitting on the young man's bed, as he laid a leg on Iago's lap and gave the traitor a kiss. Yes, Cassio laid that same leg over Iago's crotch and then kissed Iago. Though the young officer was dreaming about banging a woman (Desdemona, Emilia, or Bianca?) and acting out his dream.
And this same person even succeeds Othello as his heir and successor as governor, while Iago is tortured with excruciating pain (yet still managing to stoically, or masochistically, shut up). So, while Cassio does his comeback on the rulership arena... Iago, in spite of his punishment, has at least partially succeeded by killing the former governor, his lady wife, and even his own (Iago's) stupid lovesick crony and maid wife (to make her shut up 'cause she knew too much, yet he managed to off her when it was too late and she had already told the whole truth).
Only Cassio and Bianca survive, and we are left to imagine their marriage since it does not appear in the play... it ends with Othello and Desdemona, and even Emilia the all-knowing maid, dead. And Iago arrested, swearing that he will not breathe a single word about his agenda, of which everyone else (audience included) but the late Emilia was completely unaware. Which purpose did the traitor have, and for which reason? This question is left unanswered. Here, I have given my own humble opinion, which may have been Iago's real motivation or may have not.
After all, this is an unusual play, in which women act and speak their minds, in which military men are insecure and desperate figures losing power at lightning speed, in which chaos is a ladder to a strange fellow who walks about at daylight and moonlight granting wishes at the price of disappointment and regret... The keywords are all there: "Chaos is come again".


2) Tywin Lannister, ASoIaF/GoT, George R.R. Martin

Just listen to his name. Tywin. Tye-win. Like "I win." It ends with "win". The maybe most powerful person in Westeros, an excellent high officer and statesman at court as well as strategist on the war front.
Like Okonkwo, Tywin is cold, hard, austere, imposing his own will on his children and grandchildren. The reason why? His own father Tytos, though a peaceful fellow and a lover of creative arts (mostly music), drank and let others tread on him, and, due to such a deviance from Westerosi warrior and duty culture, was regarded as an outcast within the nobility of Westeros. So Tywin, like Okonkwo (who shares his Freudian excuse), has risen to power through many hardships, courtly intrigues, military engagements, the loss of his beloved wife, confrontations with his three children...
In the end, his Waterloo will come from the most unexpected sources: his prospective granddaughter-in-law, a noblewoman a decade Tywin's senior, and the misshapen imp he has always doubted to have begotten. And Tywin Lannister dies, ingloriously enough, defecating on the privy (not expelling gold, as anyone would think).
So why Tywin in second place? We get to hear a lot, both for good and for evil. Tywin had royal children of the previous dynasty killed, and their mother too. Tywin forced his favourite daughter into a loveless marriage to the new ruler of Westeros, actually a drunken and already brokenhearted lout. Ned Stark would rather entrust a child to vipers than to Tywin. But also on the flip side: a brilliant strategist, a redoubtable strategist, the saviour of the Lannister surname, a self-made outsider to be reckoned with...
A well-developed character, whose whole life we Thronies have followed from Casterly Rock, through battlefields and holdfasts, to the privy of the Red Keep. And Charles Dance adds even more to the portrait novel readers like me have received: Tywin has got Dance's face, speaks with Dance's voice, is Charles Dance in a certain sense.
Tywin Lannister. The Rodrigo Borgia of Westeros.
Risen from obscurity to national hero and legend, both famous and infamous, with his own ambition and insecurities, resurrected a dynasty. Basically, Rodrigo Borgia without the religious implications of the papacy.


1) Céline Silverlärka (née Malm), Walloon Saga (Vallonböckerna), Maj Bylock

The crowner of this list just has to be the token female, and the only one from Swedish fiction. The greatest female lead in Swedish YA fiction I have read so far.
Born in the 1630s unto happily married blacksmith parents in a Delaware outpost belonging to Sweden, a red-haired and freckled Céline grows up as an adored only child, whose antics as a feisty tomboy and desire to learn more, are rather encouraged than suppressed. She soon draws the attention of Lieutenant Erik Silverlärka, aide-de-camp to the governor of the garrison, and soon, without any opposition from Marie and Mârten Malm (Yes, as you can guess from their names, her mother is from Liège and her father is from Värmland, making her 50% Swedish 50% Wallonian, and she's fluent in both French and Swedish), but rather with their blessing, becomes the young lieutenant's bride. Erik likes Céline because she's dynamic, self-reliant, and true to herself, unlike all those hitherto known to him European court ladies with their refined manners and shallowness.
As husband and wife, Erik and Céline arrive in the 1640s at his estate birthplace, where a few frictions with Erik's conservative parents (the Count and Countess of Silverlärka would never approve of their only son and heir married to a half-Wallonian blacksmith's daughter who also happens to be a carrot-topped and freckled "hoyden") and Maud, the obviously court-born and court-bred fiancée they chose for the lieutenant, ensue. So do concerns that the Oxenstierna Regency may send Erik off to the war front in Austria or Bohemia. All of these issues are fortunately solved when the redhead becomes a maid of honour at the royal court and discovers she has got much in common with her liege lady: Christina and Céline being kindred spirits, the latter becomes the former's best friend and confidante, and maybe something more to Her Majesty, leading me to ship both of them.
Céline Malm, a half-foreign commoner who marries up to become a countess and "the Hand of the Queen" in a certain sense. A great female character who gradually grows into adulthood and makes a good use of her talents while not giving up her tomboyishness and self-reliance, staying true to herself. A girl, then a young lady, as impulsive and impatient, self-reliant, dynamic, intelligent, and little caring for her appearance as Christina Vasa herself. And I identify with her strongly, since I share her appearance, personality, and third-culture background.

UTDRAG FRÅN "CÉLINE OCH DROTTNINGEN"

UTDRAG FRÅN "CÉLINE OCH DROTTNINGEN"

Erik Silverlärka hade själv inte varit mer än sjutton år när han blev utnämnd till löjtnant i Stockholm 1638. Erik hade skött sig bra och snart blivit adjutant åt guvernören.
Erik hade levt ett mindre enkelt liv på Stjärnö, släkten Silverlärkas stora gods strax utanför Stockholm.
Där fanns ett stort, vitt hus av sten med många rum och stora salar. Bredvid det stora huset fanns ett som var lite mindre. Där skulle Erik och Céline bo den första tiden.
-- När mina föräldrar dör ärver jag Stjärnö, sa Erik. Då blir det du och jag som flyttar in i det stora huset.
Människorna berättade Erik inte så mycket om. Hans far kallades gamle greve Adam och hans mor grevinnan Julie. Hon hette egentligen Julia. Men eftersom "Julie" var franska ville hon kallas så. Franska ansågs fint och förnämt, och sådant var Julie mycket svag för.
-- När vi kommer hem får mor finna sig i att kallas gamla grevinnan, för nu är du den unga, sa Erik och drog Céline lekfullt i håret. Jag undrar vad hon kommer att tycka om det.
Erik hade skurit loss knappen från sin uniform den gången han hade friat till henne. Knappen fick hon i stället för en förlovningsring.
Två frustande bruna hästar i blanka seldon skrapade otåligt med hovarna framför vagnen. Så vackra de var! Erik hade berättat att det fanns ett helt stall med hästar på Stjärnö.
-- Alla på Stjärnö är så glada att greve Erik äntligen kommer hem, sa kusken. Grevinnan Julie hälsar att hon och greve Adam har en glad överraskning som väntar.
Vad var det senaste om kriget? Hur lyckades den unga drottning Kristina styra landet? Hon skulle ju bli myndig det här året och ville väl regera själv. Levde hennes rådgivare, den gamle Oxenstierna?
När Erik lämnade Sverige var det Oxenstierna och de högsta adelsmännen som bestämde nästan allt i landet. De hade blivit tillsatta som råd när Gustav II Adolf dog tolv år tidigare. Kristina blev visserligen drottning men var då fortfarande ett litet barn.
-- Hur mår min lillasyster Ulrika? frågade Erik. Hon måste ha blivit riktigt stor. Det ska bli roligt att äntligen få träffa henne.
Kusken svarade på allt han kunde. Sin lillasyster skulle Erik inte få träffa. Hon hade blivit bortgift året innan och bodde på Läckö slott, långt från Stjärnö. Ulrika hade säkert velat vara hemma när Erik kom. Men eftersom hon väntade barn hade hon inte fått göra den långa resan i en skumpande kärra på de knaggliga vägarna.
Stjärnö låg inbäddat i en ekskog i utkanten av Stockholm på stranden av Mälaren. Redan vid middagstid skymtade Erik de runda höga tornen på husets gavlar. Han kände en våg av glädje över att äntligen vara hemma. Bara nu inte mor...
Den stora byggnaden som reste sig bakom en mur med svarta gallergrindar var så stilig.
Kusken gjorde en sväng runt en stjärnformad rosenrabatt framför trappan och stannade framför stora trappan.
En gråhårig man som en gång hade varit lång och ståtlig kom ut på trappan, stödd på en käpp. Han liknade Erik. De hade samma böjda näsa och samma haka.
Det måste vara min svärfar, gamle greven, tänkte Céline. Adam Silverlärka.
Han höll en lur för ena örat för att höra bättre.
Nu skyndade en liten dam ut genom porten. Hon hade guldgult hår konstrikt ordnat i en lockig frisyr. Erik stod redan framför henne och bugade medan han artigt kysste hennes hand.
Julie Silverlärka.
Fast greven snart skulle fylla femtio år var han den snabbaste ryttaren på Stjärnö. Inte ens Erik kunde besegra honom.
Redan när Erik fick kallelsen till slottet hade han blivit rädd. Han hade inte vågat berätta för Céline vad som kunde vänta dem. Nu darrade hans knän ovanför de gula stövlarna medan han försökte marschera lugnt och taktfast uppför trapporna.
Han var ju officer och Sverige var i krig. Hade de ont om officerare var risken stor att han behövdes på någon av fronterna. I så fall skulle Erik bli tvungen att lämna Céline på Stjärnö.
Det hade sina sidor att vara adelsman. Man slapp betala skatt men man var tvungen att ställa upp på allt som drottningen och landet krävde.
Ska jag bli tvungen att lämna dig? tänkte han och drog henne hastigt intill sig.
På Stjärnö fanns det gott om hästar. Förutom greve Adams mörkbruna ridhäst hade de Julies svarta häst Noir. Den tredje var Eriks silvergråa stol som hette Pirouette. Hon kunde dansa runt och göra piruetter.
Ätten Silverlärkas vapen på vagnens dörrar. Två lärkor i silver på en ljusblå vapensköld.
På godsets vind, ovanför en korg med ullfylda bollar av brokigt bomullstyg, på en rostig spik hängde den lilla värjan som Erik fick när han fyllde sju.


På slottet med Kristina:
Den dagen Gustav II Adolf dog blev Kristina visserligen drottning men hon var bara sex år gammal. Därför tillsatte riksdagen en förmyndarregering som Axel Oxenstierna hade lett ända sedan dess. Den skulle regera tills drottningen blev vuxen nog att själv leda landet.
Redan i december det här året, 1644, skulle hon bli myndig och få regera själv. Men ännu var det tre månader dit. Än var det Oxenstierna som bestämde.
Och när de äntligen stod inför den mäktige Axel Oxenstierna hade Céline svårt att tro att det var han.
En gammal herre med grått, tvärklippt skägg och fint snurrade mustascher. Istället för fjäderskrud hade han en mörk kalott på sitt kala huvud. Dräkten var enkel och av svart ylletyg.
De enda prydnaderna var två silverfärgade tofsar som tittade fram under en stor, vit krage. Han hade inte ens ett bälte! Kanske var det för att han mest använde kanoner.
Just då öppnades dörren till ett av det inre gemaken. På tröskeln stod en kvinna i mörkbrun ridklänning och hår som varken var kammat eller uppsatt under pärlor och guldtråd. Bara snabbt hopknutet i nacken med ett vanligt sidenband.
Kunde det vara Axel Oxenstiernas fru? Nej, hon verkade knappt äldre än Céline själv. Det måste vara hans dotter.
--Nig, andades Erik och bugade så djupt att pannan nästan nuddade vid golvet. Det är drottningen!
Drottningen var olik sina hovdamer på många sätt.
Hovdamerna längtade efter att få sova så länge som möjligt om morgnarna. Men drottningen sov högst fem timmar varje natt. Hon lade sig sent och steg upp långt innan de andra hade hunnit sova färdigt.
Hon klädde sig själv om klänningen inte hade för många hyskor och hakar. Eftersom hon inte tyckte om att be andra om hjälp valde hon kläder som var lätta att knäppa.
Det brukade ta mindre än en kvart för henne att bli klar. Då hade hon också hunnit dra en kam genom håret och knutit ihop det med ett enkelt band. Hon såg nästan lite slarvig ut och offrade ingen tid för att försöka bli vacker.
Något som drottningen istället kunde offra hur mycket tid som helst på var att läsa. För att få vara riktigt ifred drog hon sig ibland bort från slottet till ett litet lusthus. Det låg i den kungliga trädgården ett stycke från själva slottet.
När drottningen var där fick ingen störa henne. Den enda som fick följa med ibland var Céline. De kunde sitta tysta i flera timmar bredvid varandra, fördjupade i varsin bok.
I drottningens hyllor fanns böcker om vetenskap och om främmande länder. Drottningen slösade ingen tid på böcker hon inte kunde lära sig något av-
Det hände inte ofta att drottningen skrattade ett vänligt och hjärtligt skratt. Istället hånskrattade hon eller skrattade för att hon hade lyckats säga något kvickt. Hon kunde vara både retsam och elak mot sitt hovfolk.
Kvinnor såg hon ofta ner på. Till dem brukade hon bara säga några ord och sedan prata vidare med någon man. Det hände ofta att hon tröttnade på både människor och böcker. Då slängde hon en kappa över axlarna och gav sig ensam ut på promenad. Kanske ville hon vara ifred och tänka. Inte ens Céline fick följa med.
Andra gånger ville drottningen träffa massor av folk. Det var då hon ställde till stora kalas och maskerader. Om hon fick höra talas om lärda män ute i Europa ville hon genast utbyta tankar med dem. Därför bjöd hon dem till Stockholm.
Många tackade ja fast resan var lång och tröttsam. Med dem kunde hon sitta i dagar och veckor och diskutera vetenskapliga problem. De tyckte att det var en ära. Hon ansågs ju vara en av världens mest lärda kvinnor fast hon var så ung. Dessutom var hon stormakten Sveriges drottning!
En del av gästerna stannade långa tider på slottet. Andra reste snart hem igen. De tyckte att Sverige var snöigt, mörkt och kallt. En av de lärdaste, Renatus Cartesius, tålde inte vintern. Han blev så sjuk att han dog.
När drottningen hade utländska gäster ville hon att Céline skulle vara den hovdam som passade upp. Céline var den enda av hovdamerna som talade både franska och holländska lika bra som hon talade svenska.
Drottningen ville gärna skryta med vilka bildade människor hon hade omkring sig. Hon ville också visa att ryktet om hur lärd hon var verkligen var sant.
Det var inte bara i lusthuset Kristina hade sina böcker. Hon arbetade med att samla ihop till ett stort kungligt bibliotek på själva slottet. En utländsk bibliotekarie kom för att ordna böckerna åt henne.
Snart hade hon så många böcker att salen som skulle bli bibliotek inte räckte till. Hovdamerna måste flytta ur sina kammare som sedan byggdes ihop med biblioteket.
De flesta av böckerna var krigsbyten som hade skickats hem. De svenska tripperna hade order om att ta med sig så många böcker som möjligt.
En dag låste drottningen upp ett skåp och visade Céline en stor bok av rött skinn. Texten var skriven med bläck i både silver och guld. Bokstäverna glittrade och lyste mot det röda skinnet.
-- Det här är Silverbibeln, sa hon stolt. En av de dyrbaraste och märkvärdigaste böcker som finns. Och den är mycket, mycket gammal. Den är ett krigsbyte från Prag.
Lastvagn efter lastvagn skumpade över borggårdens kullerstenar. De var fyllda med krigsbyten.
Drottning Kristina ville själv vara med när lasten packades upp. Där fanns inte bara böcker utan också andra dyrbakra saker som låg gömda i hemlighetsfulla kistor och bylten. Statyer, smycken och silverpokaler. Gyllne skrin med ädelstenar på locket. Guldljusstakar. Kristallvaser och praktfulla sadlar.
Något som inte stoppades undan i skattkammaren var packar med siden och sammet. Drottningen nöp i de vackra, mjuka tygerna. Särskilt förtjust blev hon i ett svart sammetstyg.
Hon hade beställt hem små dockor från Paris och London. De hade klänningar, caper och kappor som var moderna där. En av modedockorna hade en klänning som var så vacker att drottningen tänkte låta sy en nästan likadan till sin kröningsfest. Klänningen var av svar, silkig sammet.
Men drottningens skulle bli mycket finare. Den skulle vara smyckad med silverband och ädelstenar. Under fållen och ur sprund i sidorna skulle en vit silkesunderkjol skymta fram. Kristina skulle bli den vackraste drottningen i världen.
Fast Kristina hade varit myndig och själv regerat i nästan ett år nu var dagen för kröningen ännu inte bestämd- Men det kunde vara bra at ha klänningen färdig.
Många förnäma gäster skulle bjudas in både från Sverige och andra länder. De skulle få vara med om baler och se teaterpjäser som var märkvärdigare än något de tidigare hade sett. Stora banketter med de underbaraste rätter skulle hållas i slottet.
Längst fram i processionen skulmme musikanter med pipor, pukor och silvertrumpeter spela smattrande musik. Vagnar med rikets förnämsta män skulle följa efter. I en av vagnarna skulle Axel Oxenstierna sitta med riksäpplet och guldspiran i knät.
Drottningen själv skulle åka i en gyllene kaross omgiven av ridande drabanter. Åtta generaler skulle bära en skimrande tronhimmel över henne. Det var ingen måtta på allt hon planerade!
Både drottningen och rådet visste att en sådan fest skulle kosta mer än vad skattkammaren tålde. Men istället för att nöja sig med en enklare fest sköt Kristina upp kröningen. Hon hoppades tydligen på att skattkammaren snart skulle vara fylld igen.
Det här var drottningens drömmar. De handlade om prakt och ståt.
Det var en tidig sommarmorgon och drottningen och hennes följe var på väg ut till landet. Hon hade känt sig instängd bakom de tjocka slottsmurarna och längtat ut till solskenet och friheten.
-- Du har väl hört att både folket och Oxenstierna vill gifta bort mig med Karl Gustav. Jag älskar honom inte. Därför har jag begärt att han ska bli min arvinge utan att vi behöver gifta oss. Men riksdagen och Oxenstierna säger nej. Den gamle träbocken har skött landet länge och han har gjort det bra. Men han vill inte erkänna att det är jag som bestämmer. Han tycker att jag är en galen flicksnärta som bara tänker på makt.
Hon reste sig och skrattade till. Det gälla skrattet.
-- Jag tänker inte ge mig! Jag har tänkt ut hur jag ska göra...
Den här gången avslöjade drottningen inte sin plan ens för Céline. Hon visste att hon hade fiender och att många gärna skulle vilja se henne genomborrad av en dolk eller förgiftad. Hon hade blivit tvungen att lära sig välja mellan att tala och att tiga.
Att vara kung eller drottning gav makt, men det var inget ofarligt äventyr. Hon visste vad som hände i många andra länder.


"Mad Queen Eleanor":
Kammarjungfrun Rosa på Stjärnö hade berättat om hur svårt drottningen hade haft det när hon var liten. Gustav II Adolf hade ju dött när drottningen bara var sex år gammal. Hennes mor hade blivit som galen när kungen dog. Hon hade helt struntat i sin lilla flicka.
Hon hade låtit skära ut kungens hjärta och lagt det i ett skrin inne i ett gemak med svarta sorgflor längs väggarna. Då blev Kristinas faster tvungen att flytta till slottet och ta hand om Kristina.
Drottningen var bara två år äldre än Céline. Då var det ju inte konstigt att hon var mörkrädd! Och fast hon egentligen bara var en flicka hade hon ansvar för ett helt land. Hon kanske kände sig rädd och osäker ibland fast hon hade både hovfolket och Axel Oxenstierna.


En Lützensägen:
Den dagen Gustav Adolf hade blivit skjuten nere i Tyskland hade två karlar kommit gående på en äng nära Uppsala. Då hade de hört oväsen som om de hade varit mitt i kriget. Folk skrek och sköt. Det klingade av svärd och värjor. Karlarna slängde sig ner bakom en gärdsgård för att ta skydd. Men efter en stund blev det tyst. Inte förrän långt senare fick de veta att kungen hade blivit skjuten just då.


Kristina berättar om Gustav Adolf:
Den dagen jag skulle födas rådde det stor spänning här i landet. Min far och mor hade fått två små prinsar före mig, men båda hade dött. Därför hoppades alla på en pojke som skulle kunna efterträda sin far på tronen.
Utanför slottet stod soldater. De skulle skjuta med kanoner så fort jag var född. Var det en prins skulle de skjuta dubbelt så många skott som när det var en prinsessa.
Jag var ful som en liten grobian, och barnmorskan som hjälpte till vid födseln fick för sig att jag var en pojke.
Hon skickade bud till kungen att han hade fått en son. Soldaterna fick genast order om att skjuta. Men efter en stund upptäckte barnmorskan att hon hade sett fel. Jag var ingen pojke utan en flicka! Ingen vågade gå till kungen och berätta sanningen.
Till sist tog barnmorskan mod till sig och bar mig in i hans gemak. Istället för att visa sin besvikelse tog han mig i famnen och sa att han älskade mig ändå. Snart blev jag hans bästa vän.
Min mor förlät mig aldrig för att jag inte var en pojke. Hon ville inte ha med mig att göra. Ibland hände det olyckor som inte gick att förklara. En bjälke ramlade ner och krossade min vagga. Så snart jag hade lärt mig gå lät de mig klättra precis hur högt jag ville. Naturligtvis ramlade jag ner men till min mors besvikelse klarade jag livet också då.
Min far drev igenom att jag skulle få ärva riket fast jag inte var en prins. Och för att klara av att vara kung skulle jag uppfostras som pojke fast jag var en flicka. Istället för att lära mig sy skulle jag studera. Jag lärde mig också skjuta och rida långa vägar genom skogarna i sporrsträck.
Ibland måste jag övernatta i skogen fast det var mörkt och dåligt väder. Inte ens när det åskade fick jag visa att jag var rädd.
Men en gång grät jag. Det var när far gav sig ut i kriget. Han var ju kung och skulle leda trupperna. Det var den sista gången jag såg honom i livet. När jag var sex år blev han ju skjuten. Jag hoppades länge att de hade ljugit för mig och att han skulle bli levande igen.
Det blev han förstås inte.
Det dröjde innan jag förstod vad det betydde att jag hade blivit drottning. Jag tyckte det var roligt när vuxna människor bugade och neg för mig. Men vad jag inte tyckte var lika roligt var att jag måste sitta minst fyra timmar varje dag hos gamle Oxenstierna. Han skulle redan från början lära mig hur man regerar ett land.


Henri Gautier kommer till hovet:
Visst hade drottning Kristina rätt när hon sa att hon var en av världens mest berömda drottningar. Annars skulle väl inte världens mest lovande konstnärer och vetenskapsmän bry sig om att resa så långt som till Sverige för att få tala med henne eller måla hennes porträtt.
Konstnären som var på väg hette Daniel Bierk. Fast det kom många gäster till slottet var hovdamerna i smyg alltid nyfikna på den som skulle komma. Särskilt om det var en konstnär.
Tavlan var uppställd på ett stort staffli. Ännu var den bara en vitmålad duk, spänd på en träram,
Men snart skulle den förvandlas till ett konstverk.
Nedanför staffliet väntade konstnärens målarskrin och hans palett, fläckig i regnbågens alla färger.
Åt drottningen hade tjänarna lyft fram en gyllne stol. Bredvid den fanns ett bord med söt konfekt och en vinkaraff av kristall. Både drottningen och konstnären kunde behöva läska sig.
Där kom han! Lång och stilig. Han bugade djupt för dem.
När han blev äldre skickade hans far honom att studera på ett fint universitet.
-- Jag ville inte fortsätta studera. Jag ville måla. Istället för att läsa målade jag dag och natt. Utan att berätta det för far blev jag elev hos en av de största mästarna. När far till sist fick veta att jag levde ett helt annat liv än han hade bestämt blev han rasande.Han ville att jag skulle bli politiker som han. Om jag blev konstnär ville han inte längre ha med mig att göra. Jag fick inte ens fortsätta att bära mitt släktnamn Gautier. Då kallade jag mig Daniel Bierk och fortsatte att måla.


Henri Gautier sårad i duellen (Eftersom han omfamnade barndomsvännen Céline utmanade Erik honom på duell med skjutvapen. Slutligen benådar drottningen paret Silverlärka, som blir deras ombud i kolonierna, medan Henri överlever och blir hovkonstnär):
Céline hann bara några steg innan ett skott brann av.
Ett rop av smärta skar genom natten. Facklorna släcktes och springande steg hördes. Så blev det tyst.
Nej, inte helt. Ett halvkvävt rosslande hördes från någon som låg vid udden. Var det Henri eller den andre? Céline hittade ingen stig. Hon trevade sig fram genom snåren och snubblade nästan över en kropp.
Henri? Medvetslös? Död? Då var det den andre som hade skjutit.
Död var han ännu inte, men djupt medvetslös. Han andades tungt och rosslande. Skottet hade missat hjärtat men träffat ena lungan.
Giselle hade redan sagt till pigan att göra i ordning en bädd där de kunde lägga Henri.
När fältskären hade lossat den blodiga skjortan och lyckats peta ut kulan ur det djupa såret skakade han på huvudet.
-- Klarar han sårfebern finns det en möjlighet att han överlever. Men såret är djupt. Ni får vara beredda på det värsta. Här är en påse örter att koka medicin av. Den måste han dricka två klunkar av varje timme.
Giselle la belle stod redan vid spisen böjd över sin finaste koppargryta. Hon visste mycket om hur man skulle sköta sjuka och tänkte göra allt hon kunde.
-- Rid hem till Stjärnö och sov, sa hon till Céline. Vi tar hand om honom och skickar genast bud om han blir sämre.
Levde Henri?
De hade bara hört ett skott och det var ju Henri som hade blivit skadad. Då måste det ha varit den andre som sköt.
Hela förmiddagen hade Céline väntat på bud, men eftersom det inte hade kommit något måste det väl betyda att Henri ännu levde? Hon visste att han fick den bästa vård han kunde få. Men hur skulle hon kunna vara lugn? Om Henri dog skulle Erik dö. Och om Henri överlevde skulle Erik ändå bli dömd. Inte till döden men till ett långt fängelsestraff.
Dagarna gick. Henri var fortfarande mycket sjuk.
Var fanns Henri? Han stod i drottningens gemak och målade hennes märkliga profil. Den här dagen satt drottningen själv modell. Hon hade upptäckt att han hade ett utsökt leende och att han till och med talade vackrare franska än Céline. Ännu en gång var hon djupt förälskad.