Nu när drottning Kristinas födelsedag kommer ska det minsann firas!!
När Les Misérables-filmen kom ut var jag besatt av drottning Kristina p g a boken av Bernard Quilliet som jag fick i present. Och paraleller med Cosettes liv slog in. Jag tänkte: värför inte skriva om Kristinas ungdom med melodierna och anpassade texter ur Les Misérables?
LES PROTESTANTS
(Min första Les Misérables-parodi)
Sandra Dermark
3-1-2013
DRAMATIS PERSONAE
Jean Valjean: Axel Oxenstierna (1:a akten) / Johann von Wittelsbach (2:a akten)
Javert: Wallenstein (1:a akten) / Oxenstierna (2:a akten)
Fantine: Maria Eleonora
Cosette (1:a akten): Kristina
Herrskapet Thénardier: Herrskapet von Wittelsbach
Gavroche: Kristina
Marius: Kristina/Magnus Gabriel de la Gardie
Enjolras: Karl von Wittelsbach/Kristina
Éponine: Maria Eleonora
NUMMER:
AKT 1
Se ner, se ner (convict version)
Just när dygnet tar slut (blir vår tös ett år äldre)
Stackars änkan
Jag var en gång så lyckligt kär
Det finns en värld i böckerna
Fru Eleonor, vi återses igen
Här på Stegeborg
Inte fri (on my own)
AKT 2
Se ner, se ner (Gavroche version)
Wittelsbach vs. Oxenstierna (Thénardiervalsen)
Hör ni folkets vreda sång? + Gult och blått
En dag till
Hör ni folkets ljuva sång? (repris)
En kyla lugn och tung
AKT 1
SCEN 1: SE NER, SE NER
(Lützens slätt, kvällen 6-11-1632, efter slaget. Lik och förstorda kanoner på gräset, svag dimma. Kejserliga och svenska överlevande på väg till Leipzig, den kejserlige fältherren Wallenstein på en bår, senare Axel Oxenstierna).
SVENSKA ÖVERLEVANDE:
Se ner, se ner,
möt inte deras blick.
KEJSERLIGA ÖVERLEVANDE:
Se ner, se ner,
på våra fränders skick.
SVENSKARNA:
Det är så kallt,
och sorgen nu oss tär.
DE KEJSERLIGA:
Så väldigt få
har överlevt det här...
SVENSKARNA:
Vår kung är död,
vår härskare gick bort...
DE KEJSERLIGA:
Ert nederlag
förväntas inom kort...
SVENSKARNA:
Det blir långt till
en sådan till ledare...
DE KEJSERLIGA:
Han var en djärv
och värd motståndare...
OXENSTIERNA (dyker upp nordvästerifrån):
Lützen till slut,
jag står ej ut
med tårarna! (han gråter)
WALLENSTEIN:
Var har vi här? Sveriges förmyndare!
Han verkar ej vara en född ledare!
Ingen chans har han!
OXENSTIERNA:
Kanske är det så?
WALLENSTEIN:
Se på, han gråter som en liten tös!
Åh, hur känns det?
OXENSTIERNA (behärskad):
Sorgen är nog för stark...
WALLENSTEIN:
Våga till vår!
OXENSTIERNA:
Hans blod utropar hämnd...!
Det finns ett flickebarn i nord,
hon ska regera...
WALLENSTEIN (han avbryter):
Hon är så ung!
Det blir lätt att övertala henne att ge upp!
OXENSTIERNA:
Och vem har alls sagt att hon kommer
att ge upp?
WALLENSTEIN:
Nu vänder stridslyckan äntligen!
Kanske Ni tvingas ta Ert nederlag,
Sveriges förmyndare...
OXENSTIERNA:
Jag heter Oxenstiern’...
WALLENSTEIN:
Wallenstein här!
Och Ni har ingen chans
att vinna kriget,
Sveriges förmyndare...
SVENSKARNA:
Vår kung är död,
vår härskare gick bort...
DE KEJSERLIGA:
Ert nederlag
förväntas inom kort...
SVENSKARNA:
Det blir långt till
en sådan till ledare...
DE KEJSERLIGA:
Han var en djärv
och värd motståndare...
SCEN 2: JUST NÄR DYGNET TAR SLUT
(Korridoren till Karls och Kristinas sovgemak, Stegeborg, kvällen 8-12-1632. En dryg månad har gått: det är Kristinas sexårsdag. Tjänstefolk, pfalzgreveparet Johann och Katarina, senare Maria Eleonora. Kristina, Karl och Eufrosyna är med, men de sjunger inte, bara skuttar och leker)
KATARINA OCH JOHANN:
Just när dygnet tar slut blir vår tös ett år äldre!
Tänk, Kristina vid midnatt lär fylla sex år!
Och det finns ett visst besked
ifrån fronten vi ska berätta,
men hon är ännu ett barn,
sättet måste vara det rätta:
hennes far finns ej mer!
KATARINA:
Just när dygnet tar slut är presenterna öppna,
och vi herrskap lär sova djupt, tryggt i vår säng!
JOHANN:
Katarina, jag har på känn
att hon blir en god härskarinna...
KATARINA:
Även om hon ej lärt sig att
pyssla som en ung adlig kvinna...
JOHANN OCH KATARINA:
Men hon är så ung än!
Hon ska fostras i krigets och i fredens konster,
omgiven av vår kärlek, men även förstånd!
Som en pojke, bredvid Karl,
låt dem växa och leka tillsammans,
utvecklas till kropp och själ,
till ett vuxenliv av fröjd och gamman,
som barn av högre stånd!
KATARINA (öppnar dörren och talar in i sovgemaket):
Lilla flicka, Kristina, nu ska du få veta
att din far, som en hjälte, föll på Lützens slätt.
Du får bära svart ett tag,
och be att det här kriget ska sluta,
hela riket är ditt arv,
och du får det alls aldrig förskjuta,
sist utav Vasa ätt!
(Kristina går ut i korridoren och tar tag i sin fasters kjol, gråtande. In i salen träder en lakej)
LAKEJEN:
En ung kvinna i svart har hit kommit från Tyskland,
det är herrskapets svägerska, så ser hon ut!
KATARINA:
Den där preussiskan är här!
Har nu sorgen tärt Eleonora?
JOHANN:
Inget gott lär följa nu,
vi kan vår lilla skyddsling förlora...
KATARINA OCH JOHANN:
…Nu när dygnet är slut!
(In träder Maria Eleonora i svart klänning och änkeslöja. Hon gråter och torkar tårarna med en lika svart näsduk!)
ELEONORA:
Jag har ett litet flickebarn vid namn Kristina,
hennes far har nyss stupat, jag har ingen ann...
Och hon bor hos ett herrskap som svor Calvin tro,
och det där ger mig ingen alls rast eller ro...
(Hon rycker Kristina ur faster Katarinas famn)
Nu när dygnet tar vid drar till Nyköping vi två,
hon bör vara med en förälder, det blir nog mer frid...
KATARINA:
Att bli änka är nog för svårt,
om den änkan är en Hohenzollern!
JOHANN:
Vi bör låta henne gå,
hon är farlig om förbehållen!
(Eleonora lämnar scenen med Kristina i hand)
KATARINA OCH JOHANN:
Nu när dygnet tar vid!
SCEN 3: STACKARS ÄNKAN
(Sovgemaket på Nyköpingshus. All inredning är svart, utom ett gyllene skrin på nattygsbordet. Sångare och sångerskor, tjänstefolk, dansöser, vanskapta artister, Maria Eleonora och Kristina: alla i sorgdräkt.)
SÅNGARE OCH SÅNGERSKOR:
Stackars änkan, hon har ingen tröst,
inga flera hjärteslag i Gustav Adolfs bröst!
Eleonora, vad hon längtar hem,
men hennes bror kurfursten vill ej ha henne igen!
Här i Sverige fryser hon ihjäl!
KAMMARJUNGFRU:
Tänker du att
få komma till Preussen igen?
ELEONORA:
Jag kom ju hit
främst på grund av kärleken... (hon gråter)
KAMMARJUNGFRU:
Du var så ung...
ELEONORA:
…Och så naiv! (hon gråter)
KAMMARJUNGFRU:
Nu har du sorg...
ELEONORA:
Värför just han? Värför var det ej först mitt liv?
SÅNGARE OCH SÅNGERSKOR:
Stackars änkan, hon har ingen tröst,
inga flera hjärteslag i Gustav Adolfs bröst!
Eleonora, vad hon längtar hem,
men hennes bror kurfursten vill ej ha henne igen!
Här i Sverige fryser hon ihjäl!
KAMMARJUNGFRU:
Tänker du att
få komma till Preussen igen?
ELEONORA:
Jag kom ju hit
främst på grund av kärleken... (hon gråter)
KAMMARJUNGFRU:
Du var så ung...
ELEONORA:
…Och så naiv! (hon gråter)
KAMMARJUNGFRU:
Nu har du sorg...
ELEONORA:
Värför just han? Värför var det ej först mitt liv?
SÅNGARE OCH SÅNGERSKOR:
Stackars änkan, kors vad synd om henne!
Stackars änkan, kors vad synd om henne!
Stackars änkan, hon har ingen tröst,
inga flera hjärteslag i Gustav Adolfs bröst!
Eleonora, vad hon längtar hem,
men hennes bror kurfursten vill ej ha henne igen!
Här i Sverige fryser hon ihjäl!
SCEN 4: JAG VAR EN GÅNG SÅ LYCKLIGT KÄR
(Artisterna går bort, Eleonora och Kristina blir kvar. Kammarjungfrun försvinner och återvänder med en konjaksflaska och motsvarande glas. Eleonora håller Kristina fast, utan att släppa taget, medan kammarjungfrun fyller glaset och drar sig tillbaka.)
ELEONORA:
Jag var en gång så lyckligt kär
i den person jag hade drömt om,
så unga och vackra var vi två,
vi lovade att aldrig åtskiljas... (hon gråter och dricker en klunk)
Vi lever ej i evighet...
men hur kunde jag det då veta…?
Om vår och sommar var han min…
men han försvann då hösten kom!! (hon gråter och dricker en klunk)
Jag lämnade mitt fosterland
blott för att bli ett med min älskling,
men vårt förhållande tog slut,
avbrutet av en svartsjuk kula... (hon gråter och dricker en klunk)
Jag var så ung och så naiv,
och hela livet var framför oss,
och hela livet hade sans,
åh, finns ingen lust utan hans liv! (hon gråter och tömmer glaset i ett drag)
(Eleonora går i säng och sover, inte utan att ha tömt ett glas konjak i ett drag, och hon snyftar i sömnen. Kristina tar en bok och börjar läsa med den i knäna.)
SCEN 5: DET FINNS EN VÄRLD I BÖCKERNA
KRISTINA:
Det finns en värld i böckerna
jag alltid flyr till när det är svårt.
Där råder inget lekförbud,
ej i min värld i böckerna.
Det finns en slottspark full av barn,
vi leker fulla av lycka och fröjd,
varenda en av oss är nöjd,
där i min värld i böckerna.
Det finns ej tårar eller sorg,
det är för mig likt Stegeborg.
Ett äkta par ser till att allt är väl,
“Kristina lill, vi håller dig så kär...”
Dit kan jag fly när det är svårt,
där är inget avskyvärt och hårt.
Där är allting liksom det ska,
uti min värld i böckerna.
SCEN 6: FRU ELEONOR, VI SES ÅTERIGEN
(In träder Oxenstierna, med två gardister. Han hälsar Kristina och ruskar Eleonora vaken).
OXENSTIERNA:
Fru Eleonor,
vi ses återigen...
Förräderska,
ej värdig vårdnaden...
ELEONORA:
Innan herr kanslern kan säga ett ord till,
innan han tar det enda jag har kvar
lyssna till mig... jag gjorde det av kärlek!
Ett enda barn lämnade min kära gemål!
Låt mig blott få vårdnaden om henne, Ers Nåd!
Får jag min tös, det enda jag begär?
OXENSTIERNA:
Han hade i förväg så bestämt!
Ni är för fäst vid minnet av honom!
Tror Ni att Ni gör Kristina glad?
Hon kommer aldrig att vara lycklig hos
en kvinna som Ni!
ELEONORA (kontrapunkt):
Ni har ej känt kärleken,
ni har ej känt sorgen än!
Fyllt (med) förtvivlan är mitt bröst!
Snälle kanslern, hör min röst!
Ni känner ej Eleonor!
Varje känsla är hos mig stor!
Kan ej återse mitt land,
av min styvbror lyst i bann! (hon gråter)
OXENSTIERNA (kontrapunkt):
Ni har inget sunt förnuft!
Hon får vara på Stegeborg!
Hennes barndom ni ej stör,
satt på Gripsholm tills ni dör!
Ni känner ej Oxenstiern’;
jag var hans förmyndare,
jag fick er att få varann!
Efter Lützen sov jag ej alls!
ELEONORA:
Värför ska det här hända mig nu? Mitt barn, med de där kalvinisterna? (Hon gråter förtvivlat och slår sig för bröstet, gardisterna griper henne och för henne ur scen)
OXENSTIERNA:
Trots att jag tvivlar på dem, verkar förståndiga kalvinister ett bättre alternativ än en yrande lutheranska. (Till Kristina) Ers Majestät! (kysser hennes hand, och de går hand i hand ur scen)
SCEN 7: HÄR PÅ STEGEBORG
(Vardagsrummet, Stegeborg. Johann, Katarina, Karl och Eufrosyna. In träder Oxenstierna och Kristina, hand i hand. Oxenstierna hälsar herrskapet, och Kristina går fram till dem.)
OXENSTIERNA:
Mitt grevepar, här är ert syskonbarn…
Vid sorg och svårmod har hon blivit van…
hos Eleonor…
Men hon är räddad nu,
kanske lite äldre än sju,
vår drottning är stor…
och hon blir större än ni tror!
(Han tar avsked av greveparet och Kristina, och han går ur scen.)
KATARINA:
Välkommen hit, fröjdas du ej?
Vi har så innerligt saknat dig!
Nu är hon återigen i vår vård,
den lilla skatten i vår herrgård!
JOHANN:
Hur var det hos din mor?
Kanske rätt obekvämt?
Hos oss vet du att allting är
mer angenämt!
Här på Stegeborg
råder ingen sorg,
allvar kombineras här med lek och stoj!
Här är ditt kvarter
trevligt som du ser,
och med dina släktingar du leker mer!
Även om jag är i landsflykt,
tror jag att jag hör hemma här,
mitt liv i Pfalz är som en dröm som jag alls ej haver när...
Skönlitteratur,
fäktning, gymnastik,
kunskap i miljö inte någon annan lik.
Sveriges land och folk,
krigskonst, strategi,
till och med vårt sätt att se ut inuti!
Pfalzgreven är alltid vänlig!
KATARINA:
Pfalzgrevinnan likaså!
JOHANN OCH KATARINA:
Karl och hon trivs väl ihop, säkert ska det få bli de två...
Här på Stegeborg
råder ingen sorg,
allvar kombineras här med lek och stoj!
Här är ditt kvarter
trevligt som du ser,
och med dina släktingar du leker mer!
JOHANN:
Pfalzgreven är alltid vänlig!
KATARINA:
Pfalzgrevinnan likaså!
JOHANN:
Kom an, ge allt du har, Karl!
KATARINA:
Kristina, bli inte kvar!
JOHANN OCH KATARINA:
Så har vi strax en krigshjälte och en drottning liksom få!
SCEN 8: INTE FRI
(Maria Eleonoras sovgemak på Gripsholm. Allt är ljusare inrett, och hon är helt ensam där med böcker och stränginstrument)
ELEONORA:
Inte fri,
ett öde värre än döden...
utan att
ha fått min vilja fram...
Jag saknar
den lycka som jag kände
när Gustav Adolf levde än
och vi hade varandra...
Inte fri,
ett öde värre än livet...
utan att
få känna någon fröjd...
Jag saknar
den lycka som jag kände
när Gustav Adolf levde än
och vi kysste varandra…
Inte fri,
ett öde värre än allting...
utan att
få känna någonting alls...
Jag saknar
den lycka som jag kände
när Gustav Adolf levde än
och vi höll om varandra...
Inte fri
och utan någon frände,
aldrig mer
ska känna som jag kände...
Inga fästningar
kan mig behålla,
jag har bestämt fly utomlands
så länge det kan hålla...
(In träder tjänstefolk, de bildar en ring och viskar för att senare lämna scenen som i en skyldig flykt.)
AKT 2
SCEN 1: SE NER, SE NER (REPRIS)
(En slätt i Tyskland, 1647. En här med tross marscherar längs landsvägen)
TROSSEN:
Se ner, se ner,
hela byar på flykt,
helt vanligt folk
som in i kriget ryckts!
Se ner, se ner,
de offer kriget krävt,
se ner, se ner,
vårt unga liv är strävt...!
(En ljunghed i Sverige, samtidigt. Kristina, i karladräkt, galopperar fram)
KRISTINA:
Hur mår ni? Jag heter Christine!
Sverige, det är mitt fosterland!
Det är där jag regerar nu,
spiran dock för tung för min hand!
Nu håller jag hov på Tre Kronor,
men endast när det är allvar.
Hellre på Stegeborg med omnejd
vistas jag när min plikt är klar!
Där kan jag
vara mig själv!
Taillez haut!
(Några flyktingar från Centraleuropa går förbi, och Kristina ser dem passera förbi henne)
FLYKTINGARNA:
Se ner, se ner,
de offer kriget krävt,
se ner, se ner,
vårt unga liv är strävt...!
Tyskland är förstört,
låt oss söka asyl!
Här finns en klok drottning
som lär för oss nu ge en syl!
Tyskland är förstört,
vi har inget val!
Här finns en ung drottning
som förstår väl våra kval!
Det går an, det går an, det går an, det går an...
Det går an, det går an, det går an, det går an...
(Karl träder in och rider ikapp Kristina)
KARL:
Var är de rätta kristnas här?
Var är befälet någonstans?
Endast en man, Johan Banér,
framstår som vår tros enda chans!
FLYKTINGARNA:
Tyskland är förstört,
vi har inget val!
Här finns en ung drottning
som förstår väl våra kval!
Det går an, det går an, det går an, det går an...
Det går an, det går an, det går an, det går an...
KARL:
Banér är mellan liv och död,
och Torstensson på fästning än!
I denna svåra situation,
hur ska det gå för oss? Varthän?
Ska katolikerna besegra oss?
Ska protestanterna förgås?
KRISTINA:
Se upp för kansler Oxenstiern’!
Att hämnas Gustav Adolfs död
är det han tänker alltid på,
och därför blossar krigets glöd!
Han har hovfolket på sin sida,
hela ätten är näst viktigast!
Utlänningarna blir förskjutna,
han anser dem vara blott en last!
Han har fel!
Och jag vill fred!
Vem vill fred?
FLYKTINGARNA: (medan de lämnar scenen)
Se ner, se ner,
de offer kriget krävt,
se ner, se ner,
vårt unga liv är strävt...!
SCEN 2: WITTELSBACH VS. OXENSTIERNA
(Audienssalen på Tre Kronor. Karg och formell inredning. Johann von Wittelsbach och Axel Oxenstierna, på tu man hand.)
OXENSTIERNA:
Pfalzgreve
Wittelsbach,
det här anger oss och vårt fosterland...
JOHANN:
Utlänning?
Kalvinist?
När tadlade du mig för att vara det sist?
OXENSTIERNA:
Det är
förräderi,
hemligheter, står du kejsaren bi?
JOHANN:
Den som
intog mitt land
skulle aldrig få information om min hand!
OXENSTIERNA:
Nåja, du
är misstänkt,
men jag tänker ej bestraffa dig än...
JOHANN:
Säkert var
det inte jag!
För att försvara mig i fält drar väl Karl...
OXENSTIERNA:
Så pfalzgrevens son vågar liv och blod för sin fars oskuld...
Vilken chans,
väldigt schysst:
stupar han, slut på dem parvenus...
SCEN 3: HÖR NI FOLKETS VREDA SÅNG? + GULT OCH BLÅTT
(Vardagsrummet på Stegeborg. Johann, Karl, Kristina, Eufrosyna och Magnus de La Gardie)
KRISTINA (till Karl och Johann):
Vadå fästman och fästmö? Är det för mitt arv som du friar? Tror du att ett förbund med Vasablod kommer att rädda ätten? Aldrig ska jag binda mig! Även om det vore du som stod brudgum, min kamrat! Gifter jag mig är jag inte längre fri, förstår du?
KARL:
Nu är Banér död, Torstensson fri och ätten Wittelsbachs heder befläckad, redo att tvättas med blod! Det går inte längre för en ung man som jag att se på, utan ta mig ända till imperiets hjärta, som åtminstone löjtnant!
Hör ni folkets vreda sång?
Det är en sång om arga män,
som berövade sin frihet
vill få tillbaka den igen!
När edra unga hjärteslag
ekar i takt med var musköt,
är det ett tecken på att fienden
lär få en nådastöt!
Alltså drar jag ut i fält nu, redan fattat ett beslut,
för att få att trosfrihetens orsak segrar strax till slut,
en krigshjältes systerson är varken feg eller rädd!
MAGNUS:
Vill alltså du dra ut i fält
för att släkten har det illa ställt...
eller för att vara en drottning värd?
Men, medan du vacklar i strid,
lär jag vid hovet dock förbli
och där med Kristina leva i flärd!
KARL:
Så du har listat ut att jag har henne kär...
men jag sparar den klinga som lär i ditt hjärta slås in
tills den är fullt berusad med kejserligt blod!
Det finns, söder om oss, en viktigare fiende...
och segern väntar på oss
i vår fanas färger...
Gult, som solen varm och ljus!
Blått, som himlen karg och klar!
Gult, som guld och rhenlandsvin!
Blått, för tron som vi har kvar!
KRISTINA:
Ett så ädelt beslut, som en episk poem...
fast jag föredrar att ha er båda vid liv...
Kanske ett Östersjövälde, och seger, och fred,
kan vinnas med hjälp av Gustav Adolfs systerson,
fullbordad äntligen
min höga ambition...
Gult, liksom mitt ljusa hår!
Blått, som mina ögons skatt!
Gult, blir fältherrstavens guld!
Blått, blir plymen på din hatt!
(Hon räcker Karl en fältherrstav och en plymprydd hatt, medan han knäböjer, kysser hennes hand och riktar blicken neråt.)
KARL:
Ers Majestät, det är en värdig heder att tjäna Eder. Undertecknad har aldrig fört en här till seger i sitt unga liv, och ändå lovar han på heder och samvete att göra sitt bästa. (Han marscherar självsäkert ur scen.)
ALLA DE NÄRVARANDE:
Gult, som solen varm och ljus!
Blått, som himlen karg och klar!
Gult, som guld och rhenlandsvin!
Blått, för tron som vi har kvar!
SCEN 4: EN DAG TILL
(Stegeborg, sommaren 1648. Johann tar emot ett brev från en lakej.)
JOHANN:
En dag till
sedan min äldste son drog ut i strid...
Kanske jag vilar i en evig frid
när han lär återvända hem,
efter att våga liv och lem!
(Utanför Prag, några dagar senare. Karl och några generaler utanför lägret.)
KARL:
När hela riket står i brand,
och Prag och Wien är nära att falla...
I trettio år har det varit krig,
vi gör ej annat än befalla...
(Å ena sidan, Küstrins fästning i Preussen, Eleonora solo i sitt sovgemak. Å andra sidan, Kristina skriver ett brev på Stegeborg)
ELEONORA:
En dag till här i Küstrin...
KRISTINA:
Önskar att du vore här…
ELEONORA:
En dag till och sorgen tilltar...
KRISTINA:
Vad jag saknar dig nu, mor...
ELEONORA:
Kanske jag drar härifrån...
KRISTINA:
Vi ses på Nyköpingshus… (hon ger brevet till en kurir)
ELEONORA (mottar brevet av kuriren och öppnar det)
Aldrig kände sådan fröjd!
(Audienssalen på Tre Kronor. Kristina, Axel Oxenstierna, utländskt hovfolk.)
KRISTINA:
En dag till att sluta fred
efter trettio års förbidan!
När förhandlingen tagit slut,
ska det äntligen bli fred!
UTLÄNNINGAR:
Es leb’! Es leb! Es leb’!
OXENSTIERNA:
En dag till mot fredsfördraget,
kanske Hennes Majestät
har rätt med att få avslutad
en affär jag trodde tät!
(Audienssalen i Osnabrücks rådhus. Torstensson och den kejserlige ambassadören)
TORSTENSSON OCH DEN KEJSERLIGE AMBASSADÖREN:
Äntligen, till slut,
världen ska få fred!
En ny tidsepok tar nu vid, till och med!
Varje land ska ha
egen religion,
och för alla kättare rår nu pardon!
ALLA:
En dag till, och freden sluts!
Hör ni folkets ljuva sång?
En dag till, och freden sluts!
Hör ni folkets ljuva sång?
En dag till, och freden sluts!
Hör ni folkets ljuva sång?
En dag till, och freden sluts!
Hör ni folkets ljuva sång?
Nu till slut,
nu till slut,
en dag till!
SCEN 6: BRÖLLOPET
(Inuti Uppsala domkyrka. Magnus och Eufrosyna står brudpar. Karl och Kristina bland de många gästerna)
GÄSTERNA:
Ring alla klockorna land och rike kring!
Leve unge greve de la Gardie
och fröken Wittelsbach, hans unga brud!
Må deras nya liv helt sorgfritt bli!
SCEN 6: HÖR NI FOLKETS LJUVA SÅNG?
(Ljunghed utanför Stegeborg. Karl, Kristina, Eleonora och gott om folk från både adeln och pöbeln, däribland de nygifta Eufrosyna och Magnus. Kristina bär krona och spira.)
KARL OCH FOLKET:
Hör ni folkets ljuva sång?
Det är en sång om friheten,
om hur den efter tre decennier
har segrat nyss återigen!
När edra lugna hjärteslag
ej längre ekar larm och strid,
är det ett tecken på att en ny tidsepok tar vid!
KRISTINA:
Härmed lämnar jag, belastad nu, min krona och fosterland.
Men sett till (att) en värdig härskare tar spiran i sin hand
(Hon knäböjer inför Karl, med blicken neråt, och ger honom kronan och spiran): min frände Karl Gustav, som fällt nådastöten i krigets slutskede och därmed bestämt Europas öde.
FOLKET OCH KRISTINA:
Länge leve kung Karl X!
(Kristina rider i galopp ur scenen.)
KARL OCH FOLKET:
Hör ni folkets ljuva sång?
Det är en sång om friheten,
om hur den efter tre decennier
har segrat nyss återigen!
När edra lugna hjärteslag
ej längre ekar larm och strid,
är det ett ett tecken på att en ny tidsepok tar vid!
Hör ni folkets ljuva sång?
Det är en sång om friheten,
om hur den efter tre decennier
har segrat nyss återigen!
När edra lugna hjärteslag
ej längre ekar larm och strid,
är det ett ett tecken på att en ny tidsepok tar vid!
...
Ny tid tar vid!!!
SCEN 7: EN KYLA LUGN OCH TUNG
(Ett sovrum på Drottningholm, 1655. Inredningen i barock stil. Maria Eleonora i sängen, dödssjuk, med en läkare vid sin sida. Karl är även med.)
ELEONORA:
Låt ej mer blod, inte mer blod, tack!
Jag är ej längre ung.
En kyla lugn och tung
tar över mig just nu...
Jag får nu sakta somna in,
och aldrig vakna mer...
och nu upphör mitt liv...
och kärleken lär segra nu...
KARL:
Du bör nu hålla ut och vara stark!
Det finns än hopp och ljus, som du ej ser!
ELEONORA:
När jag går bort, är jag äntligen fri,
fri från allt lidande...
KARL:
Håll ut, Ers Nåd,
än finns det hopp,
om du den ljusa sidan ser,
med andra ögon ser...
ELEONORA:
En kyla tränger in,
den får mitt hjärta att sluta slå,
och jag vill somna in,
och aldrig vakna mer,
i evigheten, äntligen!
Allt lidande jag känt skall förgås!
Ett lidande så starkt som ingen annan känt
lär upphöra nu äntligen
och jag blir äntligen fri!
Kanske är du där,
Gustav Adolf?
En kyla tränger in,
och jag får somna in
och aldrig vakna mer...
Nu tryter krafterna
och hjärtat sviker mig,
och jag känner mig svag,
och jag blir från all smärta
fri. (Hon dör.)
FINIS.
No hay comentarios:
Publicar un comentario