UTDRAG FRÅN "CÉLINE OCH DROTTNINGEN"

UTDRAG FRÅN "CÉLINE OCH DROTTNINGEN"

Erik Silverlärka hade själv inte varit mer än sjutton år när han blev utnämnd till löjtnant i Stockholm 1638. Erik hade skött sig bra och snart blivit adjutant åt guvernören.
Erik hade levt ett mindre enkelt liv på Stjärnö, släkten Silverlärkas stora gods strax utanför Stockholm.
Där fanns ett stort, vitt hus av sten med många rum och stora salar. Bredvid det stora huset fanns ett som var lite mindre. Där skulle Erik och Céline bo den första tiden.
-- När mina föräldrar dör ärver jag Stjärnö, sa Erik. Då blir det du och jag som flyttar in i det stora huset.
Människorna berättade Erik inte så mycket om. Hans far kallades gamle greve Adam och hans mor grevinnan Julie. Hon hette egentligen Julia. Men eftersom "Julie" var franska ville hon kallas så. Franska ansågs fint och förnämt, och sådant var Julie mycket svag för.
-- När vi kommer hem får mor finna sig i att kallas gamla grevinnan, för nu är du den unga, sa Erik och drog Céline lekfullt i håret. Jag undrar vad hon kommer att tycka om det.
Erik hade skurit loss knappen från sin uniform den gången han hade friat till henne. Knappen fick hon i stället för en förlovningsring.
Två frustande bruna hästar i blanka seldon skrapade otåligt med hovarna framför vagnen. Så vackra de var! Erik hade berättat att det fanns ett helt stall med hästar på Stjärnö.
-- Alla på Stjärnö är så glada att greve Erik äntligen kommer hem, sa kusken. Grevinnan Julie hälsar att hon och greve Adam har en glad överraskning som väntar.
Vad var det senaste om kriget? Hur lyckades den unga drottning Kristina styra landet? Hon skulle ju bli myndig det här året och ville väl regera själv. Levde hennes rådgivare, den gamle Oxenstierna?
När Erik lämnade Sverige var det Oxenstierna och de högsta adelsmännen som bestämde nästan allt i landet. De hade blivit tillsatta som råd när Gustav II Adolf dog tolv år tidigare. Kristina blev visserligen drottning men var då fortfarande ett litet barn.
-- Hur mår min lillasyster Ulrika? frågade Erik. Hon måste ha blivit riktigt stor. Det ska bli roligt att äntligen få träffa henne.
Kusken svarade på allt han kunde. Sin lillasyster skulle Erik inte få träffa. Hon hade blivit bortgift året innan och bodde på Läckö slott, långt från Stjärnö. Ulrika hade säkert velat vara hemma när Erik kom. Men eftersom hon väntade barn hade hon inte fått göra den långa resan i en skumpande kärra på de knaggliga vägarna.
Stjärnö låg inbäddat i en ekskog i utkanten av Stockholm på stranden av Mälaren. Redan vid middagstid skymtade Erik de runda höga tornen på husets gavlar. Han kände en våg av glädje över att äntligen vara hemma. Bara nu inte mor...
Den stora byggnaden som reste sig bakom en mur med svarta gallergrindar var så stilig.
Kusken gjorde en sväng runt en stjärnformad rosenrabatt framför trappan och stannade framför stora trappan.
En gråhårig man som en gång hade varit lång och ståtlig kom ut på trappan, stödd på en käpp. Han liknade Erik. De hade samma böjda näsa och samma haka.
Det måste vara min svärfar, gamle greven, tänkte Céline. Adam Silverlärka.
Han höll en lur för ena örat för att höra bättre.
Nu skyndade en liten dam ut genom porten. Hon hade guldgult hår konstrikt ordnat i en lockig frisyr. Erik stod redan framför henne och bugade medan han artigt kysste hennes hand.
Julie Silverlärka.
Fast greven snart skulle fylla femtio år var han den snabbaste ryttaren på Stjärnö. Inte ens Erik kunde besegra honom.
Redan när Erik fick kallelsen till slottet hade han blivit rädd. Han hade inte vågat berätta för Céline vad som kunde vänta dem. Nu darrade hans knän ovanför de gula stövlarna medan han försökte marschera lugnt och taktfast uppför trapporna.
Han var ju officer och Sverige var i krig. Hade de ont om officerare var risken stor att han behövdes på någon av fronterna. I så fall skulle Erik bli tvungen att lämna Céline på Stjärnö.
Det hade sina sidor att vara adelsman. Man slapp betala skatt men man var tvungen att ställa upp på allt som drottningen och landet krävde.
Ska jag bli tvungen att lämna dig? tänkte han och drog henne hastigt intill sig.
På Stjärnö fanns det gott om hästar. Förutom greve Adams mörkbruna ridhäst hade de Julies svarta häst Noir. Den tredje var Eriks silvergråa stol som hette Pirouette. Hon kunde dansa runt och göra piruetter.
Ätten Silverlärkas vapen på vagnens dörrar. Två lärkor i silver på en ljusblå vapensköld.
På godsets vind, ovanför en korg med ullfylda bollar av brokigt bomullstyg, på en rostig spik hängde den lilla värjan som Erik fick när han fyllde sju.


På slottet med Kristina:
Den dagen Gustav II Adolf dog blev Kristina visserligen drottning men hon var bara sex år gammal. Därför tillsatte riksdagen en förmyndarregering som Axel Oxenstierna hade lett ända sedan dess. Den skulle regera tills drottningen blev vuxen nog att själv leda landet.
Redan i december det här året, 1644, skulle hon bli myndig och få regera själv. Men ännu var det tre månader dit. Än var det Oxenstierna som bestämde.
Och när de äntligen stod inför den mäktige Axel Oxenstierna hade Céline svårt att tro att det var han.
En gammal herre med grått, tvärklippt skägg och fint snurrade mustascher. Istället för fjäderskrud hade han en mörk kalott på sitt kala huvud. Dräkten var enkel och av svart ylletyg.
De enda prydnaderna var två silverfärgade tofsar som tittade fram under en stor, vit krage. Han hade inte ens ett bälte! Kanske var det för att han mest använde kanoner.
Just då öppnades dörren till ett av det inre gemaken. På tröskeln stod en kvinna i mörkbrun ridklänning och hår som varken var kammat eller uppsatt under pärlor och guldtråd. Bara snabbt hopknutet i nacken med ett vanligt sidenband.
Kunde det vara Axel Oxenstiernas fru? Nej, hon verkade knappt äldre än Céline själv. Det måste vara hans dotter.
--Nig, andades Erik och bugade så djupt att pannan nästan nuddade vid golvet. Det är drottningen!
Drottningen var olik sina hovdamer på många sätt.
Hovdamerna längtade efter att få sova så länge som möjligt om morgnarna. Men drottningen sov högst fem timmar varje natt. Hon lade sig sent och steg upp långt innan de andra hade hunnit sova färdigt.
Hon klädde sig själv om klänningen inte hade för många hyskor och hakar. Eftersom hon inte tyckte om att be andra om hjälp valde hon kläder som var lätta att knäppa.
Det brukade ta mindre än en kvart för henne att bli klar. Då hade hon också hunnit dra en kam genom håret och knutit ihop det med ett enkelt band. Hon såg nästan lite slarvig ut och offrade ingen tid för att försöka bli vacker.
Något som drottningen istället kunde offra hur mycket tid som helst på var att läsa. För att få vara riktigt ifred drog hon sig ibland bort från slottet till ett litet lusthus. Det låg i den kungliga trädgården ett stycke från själva slottet.
När drottningen var där fick ingen störa henne. Den enda som fick följa med ibland var Céline. De kunde sitta tysta i flera timmar bredvid varandra, fördjupade i varsin bok.
I drottningens hyllor fanns böcker om vetenskap och om främmande länder. Drottningen slösade ingen tid på böcker hon inte kunde lära sig något av-
Det hände inte ofta att drottningen skrattade ett vänligt och hjärtligt skratt. Istället hånskrattade hon eller skrattade för att hon hade lyckats säga något kvickt. Hon kunde vara både retsam och elak mot sitt hovfolk.
Kvinnor såg hon ofta ner på. Till dem brukade hon bara säga några ord och sedan prata vidare med någon man. Det hände ofta att hon tröttnade på både människor och böcker. Då slängde hon en kappa över axlarna och gav sig ensam ut på promenad. Kanske ville hon vara ifred och tänka. Inte ens Céline fick följa med.
Andra gånger ville drottningen träffa massor av folk. Det var då hon ställde till stora kalas och maskerader. Om hon fick höra talas om lärda män ute i Europa ville hon genast utbyta tankar med dem. Därför bjöd hon dem till Stockholm.
Många tackade ja fast resan var lång och tröttsam. Med dem kunde hon sitta i dagar och veckor och diskutera vetenskapliga problem. De tyckte att det var en ära. Hon ansågs ju vara en av världens mest lärda kvinnor fast hon var så ung. Dessutom var hon stormakten Sveriges drottning!
En del av gästerna stannade långa tider på slottet. Andra reste snart hem igen. De tyckte att Sverige var snöigt, mörkt och kallt. En av de lärdaste, Renatus Cartesius, tålde inte vintern. Han blev så sjuk att han dog.
När drottningen hade utländska gäster ville hon att Céline skulle vara den hovdam som passade upp. Céline var den enda av hovdamerna som talade både franska och holländska lika bra som hon talade svenska.
Drottningen ville gärna skryta med vilka bildade människor hon hade omkring sig. Hon ville också visa att ryktet om hur lärd hon var verkligen var sant.
Det var inte bara i lusthuset Kristina hade sina böcker. Hon arbetade med att samla ihop till ett stort kungligt bibliotek på själva slottet. En utländsk bibliotekarie kom för att ordna böckerna åt henne.
Snart hade hon så många böcker att salen som skulle bli bibliotek inte räckte till. Hovdamerna måste flytta ur sina kammare som sedan byggdes ihop med biblioteket.
De flesta av böckerna var krigsbyten som hade skickats hem. De svenska tripperna hade order om att ta med sig så många böcker som möjligt.
En dag låste drottningen upp ett skåp och visade Céline en stor bok av rött skinn. Texten var skriven med bläck i både silver och guld. Bokstäverna glittrade och lyste mot det röda skinnet.
-- Det här är Silverbibeln, sa hon stolt. En av de dyrbaraste och märkvärdigaste böcker som finns. Och den är mycket, mycket gammal. Den är ett krigsbyte från Prag.
Lastvagn efter lastvagn skumpade över borggårdens kullerstenar. De var fyllda med krigsbyten.
Drottning Kristina ville själv vara med när lasten packades upp. Där fanns inte bara böcker utan också andra dyrbakra saker som låg gömda i hemlighetsfulla kistor och bylten. Statyer, smycken och silverpokaler. Gyllne skrin med ädelstenar på locket. Guldljusstakar. Kristallvaser och praktfulla sadlar.
Något som inte stoppades undan i skattkammaren var packar med siden och sammet. Drottningen nöp i de vackra, mjuka tygerna. Särskilt förtjust blev hon i ett svart sammetstyg.
Hon hade beställt hem små dockor från Paris och London. De hade klänningar, caper och kappor som var moderna där. En av modedockorna hade en klänning som var så vacker att drottningen tänkte låta sy en nästan likadan till sin kröningsfest. Klänningen var av svar, silkig sammet.
Men drottningens skulle bli mycket finare. Den skulle vara smyckad med silverband och ädelstenar. Under fållen och ur sprund i sidorna skulle en vit silkesunderkjol skymta fram. Kristina skulle bli den vackraste drottningen i världen.
Fast Kristina hade varit myndig och själv regerat i nästan ett år nu var dagen för kröningen ännu inte bestämd- Men det kunde vara bra at ha klänningen färdig.
Många förnäma gäster skulle bjudas in både från Sverige och andra länder. De skulle få vara med om baler och se teaterpjäser som var märkvärdigare än något de tidigare hade sett. Stora banketter med de underbaraste rätter skulle hållas i slottet.
Längst fram i processionen skulmme musikanter med pipor, pukor och silvertrumpeter spela smattrande musik. Vagnar med rikets förnämsta män skulle följa efter. I en av vagnarna skulle Axel Oxenstierna sitta med riksäpplet och guldspiran i knät.
Drottningen själv skulle åka i en gyllene kaross omgiven av ridande drabanter. Åtta generaler skulle bära en skimrande tronhimmel över henne. Det var ingen måtta på allt hon planerade!
Både drottningen och rådet visste att en sådan fest skulle kosta mer än vad skattkammaren tålde. Men istället för att nöja sig med en enklare fest sköt Kristina upp kröningen. Hon hoppades tydligen på att skattkammaren snart skulle vara fylld igen.
Det här var drottningens drömmar. De handlade om prakt och ståt.
Det var en tidig sommarmorgon och drottningen och hennes följe var på väg ut till landet. Hon hade känt sig instängd bakom de tjocka slottsmurarna och längtat ut till solskenet och friheten.
-- Du har väl hört att både folket och Oxenstierna vill gifta bort mig med Karl Gustav. Jag älskar honom inte. Därför har jag begärt att han ska bli min arvinge utan att vi behöver gifta oss. Men riksdagen och Oxenstierna säger nej. Den gamle träbocken har skött landet länge och han har gjort det bra. Men han vill inte erkänna att det är jag som bestämmer. Han tycker att jag är en galen flicksnärta som bara tänker på makt.
Hon reste sig och skrattade till. Det gälla skrattet.
-- Jag tänker inte ge mig! Jag har tänkt ut hur jag ska göra...
Den här gången avslöjade drottningen inte sin plan ens för Céline. Hon visste att hon hade fiender och att många gärna skulle vilja se henne genomborrad av en dolk eller förgiftad. Hon hade blivit tvungen att lära sig välja mellan att tala och att tiga.
Att vara kung eller drottning gav makt, men det var inget ofarligt äventyr. Hon visste vad som hände i många andra länder.


"Mad Queen Eleanor":
Kammarjungfrun Rosa på Stjärnö hade berättat om hur svårt drottningen hade haft det när hon var liten. Gustav II Adolf hade ju dött när drottningen bara var sex år gammal. Hennes mor hade blivit som galen när kungen dog. Hon hade helt struntat i sin lilla flicka.
Hon hade låtit skära ut kungens hjärta och lagt det i ett skrin inne i ett gemak med svarta sorgflor längs väggarna. Då blev Kristinas faster tvungen att flytta till slottet och ta hand om Kristina.
Drottningen var bara två år äldre än Céline. Då var det ju inte konstigt att hon var mörkrädd! Och fast hon egentligen bara var en flicka hade hon ansvar för ett helt land. Hon kanske kände sig rädd och osäker ibland fast hon hade både hovfolket och Axel Oxenstierna.


En Lützensägen:
Den dagen Gustav Adolf hade blivit skjuten nere i Tyskland hade två karlar kommit gående på en äng nära Uppsala. Då hade de hört oväsen som om de hade varit mitt i kriget. Folk skrek och sköt. Det klingade av svärd och värjor. Karlarna slängde sig ner bakom en gärdsgård för att ta skydd. Men efter en stund blev det tyst. Inte förrän långt senare fick de veta att kungen hade blivit skjuten just då.


Kristina berättar om Gustav Adolf:
Den dagen jag skulle födas rådde det stor spänning här i landet. Min far och mor hade fått två små prinsar före mig, men båda hade dött. Därför hoppades alla på en pojke som skulle kunna efterträda sin far på tronen.
Utanför slottet stod soldater. De skulle skjuta med kanoner så fort jag var född. Var det en prins skulle de skjuta dubbelt så många skott som när det var en prinsessa.
Jag var ful som en liten grobian, och barnmorskan som hjälpte till vid födseln fick för sig att jag var en pojke.
Hon skickade bud till kungen att han hade fått en son. Soldaterna fick genast order om att skjuta. Men efter en stund upptäckte barnmorskan att hon hade sett fel. Jag var ingen pojke utan en flicka! Ingen vågade gå till kungen och berätta sanningen.
Till sist tog barnmorskan mod till sig och bar mig in i hans gemak. Istället för att visa sin besvikelse tog han mig i famnen och sa att han älskade mig ändå. Snart blev jag hans bästa vän.
Min mor förlät mig aldrig för att jag inte var en pojke. Hon ville inte ha med mig att göra. Ibland hände det olyckor som inte gick att förklara. En bjälke ramlade ner och krossade min vagga. Så snart jag hade lärt mig gå lät de mig klättra precis hur högt jag ville. Naturligtvis ramlade jag ner men till min mors besvikelse klarade jag livet också då.
Min far drev igenom att jag skulle få ärva riket fast jag inte var en prins. Och för att klara av att vara kung skulle jag uppfostras som pojke fast jag var en flicka. Istället för att lära mig sy skulle jag studera. Jag lärde mig också skjuta och rida långa vägar genom skogarna i sporrsträck.
Ibland måste jag övernatta i skogen fast det var mörkt och dåligt väder. Inte ens när det åskade fick jag visa att jag var rädd.
Men en gång grät jag. Det var när far gav sig ut i kriget. Han var ju kung och skulle leda trupperna. Det var den sista gången jag såg honom i livet. När jag var sex år blev han ju skjuten. Jag hoppades länge att de hade ljugit för mig och att han skulle bli levande igen.
Det blev han förstås inte.
Det dröjde innan jag förstod vad det betydde att jag hade blivit drottning. Jag tyckte det var roligt när vuxna människor bugade och neg för mig. Men vad jag inte tyckte var lika roligt var att jag måste sitta minst fyra timmar varje dag hos gamle Oxenstierna. Han skulle redan från början lära mig hur man regerar ett land.


Henri Gautier kommer till hovet:
Visst hade drottning Kristina rätt när hon sa att hon var en av världens mest berömda drottningar. Annars skulle väl inte världens mest lovande konstnärer och vetenskapsmän bry sig om att resa så långt som till Sverige för att få tala med henne eller måla hennes porträtt.
Konstnären som var på väg hette Daniel Bierk. Fast det kom många gäster till slottet var hovdamerna i smyg alltid nyfikna på den som skulle komma. Särskilt om det var en konstnär.
Tavlan var uppställd på ett stort staffli. Ännu var den bara en vitmålad duk, spänd på en träram,
Men snart skulle den förvandlas till ett konstverk.
Nedanför staffliet väntade konstnärens målarskrin och hans palett, fläckig i regnbågens alla färger.
Åt drottningen hade tjänarna lyft fram en gyllne stol. Bredvid den fanns ett bord med söt konfekt och en vinkaraff av kristall. Både drottningen och konstnären kunde behöva läska sig.
Där kom han! Lång och stilig. Han bugade djupt för dem.
När han blev äldre skickade hans far honom att studera på ett fint universitet.
-- Jag ville inte fortsätta studera. Jag ville måla. Istället för att läsa målade jag dag och natt. Utan att berätta det för far blev jag elev hos en av de största mästarna. När far till sist fick veta att jag levde ett helt annat liv än han hade bestämt blev han rasande.Han ville att jag skulle bli politiker som han. Om jag blev konstnär ville han inte längre ha med mig att göra. Jag fick inte ens fortsätta att bära mitt släktnamn Gautier. Då kallade jag mig Daniel Bierk och fortsatte att måla.


Henri Gautier sårad i duellen (Eftersom han omfamnade barndomsvännen Céline utmanade Erik honom på duell med skjutvapen. Slutligen benådar drottningen paret Silverlärka, som blir deras ombud i kolonierna, medan Henri överlever och blir hovkonstnär):
Céline hann bara några steg innan ett skott brann av.
Ett rop av smärta skar genom natten. Facklorna släcktes och springande steg hördes. Så blev det tyst.
Nej, inte helt. Ett halvkvävt rosslande hördes från någon som låg vid udden. Var det Henri eller den andre? Céline hittade ingen stig. Hon trevade sig fram genom snåren och snubblade nästan över en kropp.
Henri? Medvetslös? Död? Då var det den andre som hade skjutit.
Död var han ännu inte, men djupt medvetslös. Han andades tungt och rosslande. Skottet hade missat hjärtat men träffat ena lungan.
Giselle hade redan sagt till pigan att göra i ordning en bädd där de kunde lägga Henri.
När fältskären hade lossat den blodiga skjortan och lyckats peta ut kulan ur det djupa såret skakade han på huvudet.
-- Klarar han sårfebern finns det en möjlighet att han överlever. Men såret är djupt. Ni får vara beredda på det värsta. Här är en påse örter att koka medicin av. Den måste han dricka två klunkar av varje timme.
Giselle la belle stod redan vid spisen böjd över sin finaste koppargryta. Hon visste mycket om hur man skulle sköta sjuka och tänkte göra allt hon kunde.
-- Rid hem till Stjärnö och sov, sa hon till Céline. Vi tar hand om honom och skickar genast bud om han blir sämre.
Levde Henri?
De hade bara hört ett skott och det var ju Henri som hade blivit skadad. Då måste det ha varit den andre som sköt.
Hela förmiddagen hade Céline väntat på bud, men eftersom det inte hade kommit något måste det väl betyda att Henri ännu levde? Hon visste att han fick den bästa vård han kunde få. Men hur skulle hon kunna vara lugn? Om Henri dog skulle Erik dö. Och om Henri överlevde skulle Erik ändå bli dömd. Inte till döden men till ett långt fängelsestraff.
Dagarna gick. Henri var fortfarande mycket sjuk.
Var fanns Henri? Han stod i drottningens gemak och målade hennes märkliga profil. Den här dagen satt drottningen själv modell. Hon hade upptäckt att han hade ett utsökt leende och att han till och med talade vackrare franska än Céline. Ännu en gång var hon djupt förälskad.