Sagan om Sveriges kungar (och drottningar)
En gång för länge länge sedan regerade i Sverige en kung som hette Gustav Vasa. Han kunde åka skidor må ni tro, och han var så populär bland folk att han en gång blev slagen i ändan med en brödspade. Han besegrade en elak bonde som hette Nils Dacke, så regerade han både länge och väl tills han slutligen fick tandvärk och dog.
Gustav Vasa hade tre söner, och det var en väldig tur, för den förste som hette Erik var lite konstig i huvudet och åt ärter så han dog, och den andre som hette Johan hade en böjelse åt det katolska, för att inte tala om hans son Sigismund, som var alldeles genomkatolsk av sig. Men då fanns till all lycka Gustav Vasas tredje son som hette Karl IX till hands, och han var enkel och rättskaffens och fick en son som hette Gustav II Adolf.
Karl IX kunde inte göra så mycket själv utan att vara rättskaffens i största allmänhet, och därför sa han om Gustav Adolf att "han skall göra det". Vad det närmare bestämt var som Gustav Adolf skulle göra sa han inte det, men det var säkert något nåt fint och storstilat han tänkte på.
Gustav II Adolf var en hetlevrad sälle som svalkades ner av en som hette Axel Oxenstierna. Men Axel Oxenstierna lyckas inte svalka ner all hetlevradheten hos kung Gustav II Adolf, utan han slogs så det rök om det långt nere i Tyskland, och med tiden blev han så tämligen fet att ha dog vid Lützen, men han var i alla fall en stor hjältekonung, och därför firar vi att han dog den 6 november.
Gustav II Adolf hade en dotter som hette Kristina, och så blev hon drottning då, men hon var spritt språngande katolsk. Hon kunde inte leva utan påven i Rom, så hon avsade sig kronan. och det var ju en väldig tur, för annars hade vi väl varit katoliker allihopa den dag som i dag är.
Nu var det en som hette Karl X Gustav som blev Sveriges kung. Han hade den egenskapen att han kunde gå på isen, och för det blev väldigt hyllad och ärad. När han dog blev det stor sorg i alla stugor.
Ja, sen kom då Karl XI, och han var väl lite mellanbra kan man säga, och skötte sina dagliga göromål utan att direkt skämma ut sig. Men efter honom kom det en hejare till kung ska ni se.
Karl XII har ni väl alla hört talas om, för han slog ju ihjäl så mycket ryssar och polacker och norrmän och allt vad det var så honom får vi aldrig glömma. Han kunde rida genom hela Europa lika fort som Mats Linday på Sveriges Radio, och det vill inte säga lite. Aldrig har en svensk kung låtit tala om sig så som Karl XII över hela Europa, och aldrig har nöden varit så stor och fin hemma i Sverige. Det är säkert Karl XII vi har att tacka för att vi fortfarande är så härdiga och uthålliga och nöjda med lite.
Till sist blev Karl XII ihjälskjuten med en byxknapp. De byxorna som den knappen kom ifrån, de är en skam för Sverige, det är säkert det.
När Kung Karl den unge hjälte gick ur tiden uppsteg på tronen i tur och ordning Fredrik I och Adolf Fredrik. Adolf Fredrik var en baddare till svarva träbitar, och inte nog med det, utan han var så rar och snäll att han lät några förmyndare som han hade göra en stämpel med sitt namn på, så han slapp skriva under allting själv.
Eller vad säger ni om en sån kung som Gustav III, som var så till den grad bildad att han införde en hel mängd franska ord, till exempel canapé. Han var en riktig tjusarkung som vi är mycken tack skyldig för vår andliga odling. Det är exempelvis hans förtjänst att Bellman fanns.
Gustav IV Adolf var något mindre tjusig, men att han blev kung det var ju bara den otäcke landsförrädaren Anckarströms fel. Och förresten var det inte Gustav IV Adolf dummare än att han begrep att han borde emigrera till Schweiz, och det är många ansedda svenskar som gjort likadant, så kom inte och klaga på Gustav IV Adolf!
Karl XIII var en hyvens prick, och sen kom då Karl Johan Bernadotte och landsteg på svensk mark med ena foten först. Han var ju fransman, men så småningom lärde han sig väl så mycket om Sverige, så han nödtorftiga kunde klara av regeringsarbetet, och det är ju rätt bra gjort av en utlänning.
Oscar I var också en bra kung som ingen sade något ofördelaktigt om, för då kunde man bli bötfälld eller insatt i fängelse.
Karl XV var en stor älskare av svenska folket och lät mycket tala om sig. Under hans regering avskaffades ståndsriksdagen, utan att han själv lade märke därtill, ty han var ute och red.
Så kom Oscar II, med allt vad det innebar av festliga baler och unionsupplösningar. Han invigde också en hel del broar, så det är honom vi kan tacka för att vi än i dag kan färdas i bil över floder och vattendrag runtom i vårt fosterland.
Gustav V tog emot bondetåget på ett förtjusande trevligt sätt 1914. Han hade en hel del tankar om hur vi skulle göra var gång det blev världskrig, men dem tjyvhöll han inte på när han märkte att de inte slogs så bra. Han var en klok kung som spelade mycket tennis i sina dar och därigenom blev han känd långt utöver landets gränser.
Och efter honom regerade som ni vet Gustav VI Adolf över Sveriges land. Han var ju ytterst intresserad av allting och en utomordentligt sympatisk person som gjort sig mäkta populär i de breda lagren, i så väl slott som i koja.
Så det kan man väl lugnt säga att dennes sonson Carl Gustaf har blivit lika duktig som alla andra kungar vi haft, då har allt Sverige haft en enastående tur med sina kungar, och då kan vi lugnt se framtiden an i förtröstan på den trofasta ätt som styr vårt fosterlands öden.
Till nästa vår lär den en gång föräldralöse lillprinsen ha blivit en rask och frisk sjuttioårig Carl, fast han lär redan börja tröttna på kronan och på att dela ut Nobelpris, så han lär abdikera och Sverige lär få en drottning till i hans äldsta dotter Victoria, en ung och nytänkande modern kvinna av vår tid.
Och efter drottning Victoria, om Svea rikes statsskick ej förändras, lär det bli en till kvinnlig regent. Nuförtiden är Estelle det raraste lilla flickebarn som tänkas kan, och vi hoppas på att hon håller de ställningarna som vuxen.
Gustav Vasa hade tre söner, och det var en väldig tur, för den förste som hette Erik var lite konstig i huvudet och åt ärter så han dog, och den andre som hette Johan hade en böjelse åt det katolska, för att inte tala om hans son Sigismund, som var alldeles genomkatolsk av sig. Men då fanns till all lycka Gustav Vasas tredje son som hette Karl IX till hands, och han var enkel och rättskaffens och fick en son som hette Gustav II Adolf.
Karl IX kunde inte göra så mycket själv utan att vara rättskaffens i största allmänhet, och därför sa han om Gustav Adolf att "han skall göra det". Vad det närmare bestämt var som Gustav Adolf skulle göra sa han inte det, men det var säkert något nåt fint och storstilat han tänkte på.
Gustav II Adolf var en hetlevrad sälle som svalkades ner av en som hette Axel Oxenstierna. Men Axel Oxenstierna lyckas inte svalka ner all hetlevradheten hos kung Gustav II Adolf, utan han slogs så det rök om det långt nere i Tyskland, och med tiden blev han så tämligen fet att ha dog vid Lützen, men han var i alla fall en stor hjältekonung, och därför firar vi att han dog den 6 november.
Gustav II Adolf hade en dotter som hette Kristina, och så blev hon drottning då, men hon var spritt språngande katolsk. Hon kunde inte leva utan påven i Rom, så hon avsade sig kronan. och det var ju en väldig tur, för annars hade vi väl varit katoliker allihopa den dag som i dag är.
Nu var det en som hette Karl X Gustav som blev Sveriges kung. Han hade den egenskapen att han kunde gå på isen, och för det blev väldigt hyllad och ärad. När han dog blev det stor sorg i alla stugor.
Ja, sen kom då Karl XI, och han var väl lite mellanbra kan man säga, och skötte sina dagliga göromål utan att direkt skämma ut sig. Men efter honom kom det en hejare till kung ska ni se.
Karl XII har ni väl alla hört talas om, för han slog ju ihjäl så mycket ryssar och polacker och norrmän och allt vad det var så honom får vi aldrig glömma. Han kunde rida genom hela Europa lika fort som Mats Linday på Sveriges Radio, och det vill inte säga lite. Aldrig har en svensk kung låtit tala om sig så som Karl XII över hela Europa, och aldrig har nöden varit så stor och fin hemma i Sverige. Det är säkert Karl XII vi har att tacka för att vi fortfarande är så härdiga och uthålliga och nöjda med lite.
Till sist blev Karl XII ihjälskjuten med en byxknapp. De byxorna som den knappen kom ifrån, de är en skam för Sverige, det är säkert det.
När Kung Karl den unge hjälte gick ur tiden uppsteg på tronen i tur och ordning Fredrik I och Adolf Fredrik. Adolf Fredrik var en baddare till svarva träbitar, och inte nog med det, utan han var så rar och snäll att han lät några förmyndare som han hade göra en stämpel med sitt namn på, så han slapp skriva under allting själv.
Eller vad säger ni om en sån kung som Gustav III, som var så till den grad bildad att han införde en hel mängd franska ord, till exempel canapé. Han var en riktig tjusarkung som vi är mycken tack skyldig för vår andliga odling. Det är exempelvis hans förtjänst att Bellman fanns.
Gustav IV Adolf var något mindre tjusig, men att han blev kung det var ju bara den otäcke landsförrädaren Anckarströms fel. Och förresten var det inte Gustav IV Adolf dummare än att han begrep att han borde emigrera till Schweiz, och det är många ansedda svenskar som gjort likadant, så kom inte och klaga på Gustav IV Adolf!
Karl XIII var en hyvens prick, och sen kom då Karl Johan Bernadotte och landsteg på svensk mark med ena foten först. Han var ju fransman, men så småningom lärde han sig väl så mycket om Sverige, så han nödtorftiga kunde klara av regeringsarbetet, och det är ju rätt bra gjort av en utlänning.
Oscar I var också en bra kung som ingen sade något ofördelaktigt om, för då kunde man bli bötfälld eller insatt i fängelse.
Karl XV var en stor älskare av svenska folket och lät mycket tala om sig. Under hans regering avskaffades ståndsriksdagen, utan att han själv lade märke därtill, ty han var ute och red.
Så kom Oscar II, med allt vad det innebar av festliga baler och unionsupplösningar. Han invigde också en hel del broar, så det är honom vi kan tacka för att vi än i dag kan färdas i bil över floder och vattendrag runtom i vårt fosterland.
Gustav V tog emot bondetåget på ett förtjusande trevligt sätt 1914. Han hade en hel del tankar om hur vi skulle göra var gång det blev världskrig, men dem tjyvhöll han inte på när han märkte att de inte slogs så bra. Han var en klok kung som spelade mycket tennis i sina dar och därigenom blev han känd långt utöver landets gränser.
Och efter honom regerade som ni vet Gustav VI Adolf över Sveriges land. Han var ju ytterst intresserad av allting och en utomordentligt sympatisk person som gjort sig mäkta populär i de breda lagren, i så väl slott som i koja.
Så det kan man väl lugnt säga att dennes sonson Carl Gustaf har blivit lika duktig som alla andra kungar vi haft, då har allt Sverige haft en enastående tur med sina kungar, och då kan vi lugnt se framtiden an i förtröstan på den trofasta ätt som styr vårt fosterlands öden.
Till nästa vår lär den en gång föräldralöse lillprinsen ha blivit en rask och frisk sjuttioårig Carl, fast han lär redan börja tröttna på kronan och på att dela ut Nobelpris, så han lär abdikera och Sverige lär få en drottning till i hans äldsta dotter Victoria, en ung och nytänkande modern kvinna av vår tid.
Och efter drottning Victoria, om Svea rikes statsskick ej förändras, lär det bli en till kvinnlig regent. Nuförtiden är Estelle det raraste lilla flickebarn som tänkas kan, och vi hoppas på att hon håller de ställningarna som vuxen.
No hay comentarios:
Publicar un comentario