konung, som samlade omkring sig tappra män,
Han blev då först legosoldat, och snart nog gjorde han
sig till anförare för en frikår. Han var jämt i strid och
tjänade många herrar.
Han vann mycken ära som krigare, såsom han alltid hade
förutspått. Han blev slagen till riddare av kejsaren och
räknades som en storman.
Dels väntade han, att han där ute skulle vinna slott
och län att råda över, dels tänkte han, att han nu skulle
vara i stånd att utföra så glänsande bragder.
Var det mycken glädje i korsfararlägret.
Nästan i vartenda tält firades dryckeslag, och stoj och larm
hördes vida omkring.
Raniero di Raniero satt också och drack med några
stridskamrater, och hos honom gick det nästan vildare till än
annorstädes. Tjänarna hunno knappast att fylla på bägarna,
innan de voro tömda på nytt.
Fram på natten, då Raniero och hans gäster voro i det
bästa lynne, kom en narr och ett par spelmän, som hade
vandrat omkring överallt i lägret och roat folk med sina upptåg, in i Ranieros tält, och narren bad om tillåtelse att
få berätta ett löjligt äventyr.
Raniero visste, att den där narren stod högt i rop för
lustighet, och han lovade att lyssna till hans berättelse.
Han visade på de kristnas läger därutanför. "Ser du hur
dina riddare firar sin seger?" frågade han. Och Vår Herre
såg, att det var dryckeslag överallt i lägret. Riddare och
knektar satt och såg på syriska danserskor. Fyllda bägare
gick runt, med tärningar rafflade man om krigsbytet,
och–
— Man hörde på narrar, som berättade dåliga sagor,
inföll Raniero. Var inte detta också en stor synd?
Vår Herre satt och såg ner i ett stort
tält, utanför vilket ett par saracenhuvuden var uppsatta på
långa lansar och där en mängd präktiga mattor, gyllene
bordkärl och dyrbara vapen, som var tagna,
var uppstaplade. I det där tältet gick det till
på samma sätt som överallt annorstädes i lägret. Där satt
en skara riddare och tömde sina bägare. Den enda
skillnaden kunde vara, att där stojades och dracks mer än på
något annat ställe. Så många stränga och förfärliga
ansikten, som han såg där, tyckte han sig knappast förr ha
sett samlade kring ett dryckesbord. Och den, som var värd
vid gästabudet och satt högst oppe vid bordet, var den
förfärligaste av dem alla. Det var en trettiofem års karl,
förfärligt stor och grov, med ett rödbrusigt ansikte, som var
överkorsat av ärr och skråmor, med hårda nävar och stark,
bullrande röst.
Han blev nu vred på
narren och sträckte ut handen efter en tung dryckeskanna
för att kasta den i ansiktet på honom, men han betvang sig
för att få höra om karlen ville tala honom till heder eller
vanheder.
Men han tänker
inte på något annat än den ära, som han vann, då han blev
erkänd som den tappraste i hären näst efter Gottfrid.
Han
sätter opp handen för lågan, så snart någon lyfter opp
tältluckan, av fruktan för att draget ska blåsa ut det.
Han stötte härvid så
häftigt mot bordet, som inte var något annat än en dörr,
upplagd på lösa bockar, att det vacklade, och ljuset föll
omkull.
Men när han var färdig med ljuset, hade
narren redan skyndat bort ur tältet.
Den skulle vara utsläckt, innan jag hade nått utom
lägret.
Det var givet, att de främmande riddare, som voro hans
gäster, skulle skratta allt högre och muntrare, alltsom det
visade sig, att ingen bland Ranieros män ville utföra hans
befallning.
Den gamla väpnaren försvarade sig.
— Herre, det är en annan sak för dig. Du kan ta med
dig ett stort följe, men mig ville du sända ensam.
Alla i tältet hade
upphört att skratta.
I daggryningen nästa morgon steg Raniero till häst. Han
var klädd i full rustning, men över denna hade han kastat
en grov pilgrimskåpa, på det att inte järndräkten skulle bli
alltför upphettad av solstrålarna. Han var väpnad med svärd
och stridsklubba, och han red på en god häst. Ett brinnande
ljus höll han i handen, och vid sadeln hade han fästat ett
par stora knippen långa vaxljus, för att inte lågan skulle
behöva att dö ut av brist på näring.
Raniero red långsamt genom den långa, belamrade
tältgatan, och så länge gick allt väl. Det var ännu så tidigt,
att dimmorna inte hade skingrats,
liksom i en vit natt. Hela lägret sov, och Raniero kom lätt
förbi vaktposterna. Ingen av dem ropade an honom, ty den
täta dimman hindrade dem att se honom, och på vägarna
låg ett fotshögt, dammlikt stoft, som gjorde hästens steg
ohörbara.
förbi vaktposterna. Ingen av dem ropade an honom, ty den
täta dimman hindrade dem att se honom, och på vägarna
låg ett fotshögt, dammlikt stoft, som gjorde hästens steg
ohörbara.
Raniero var snart utom lägret och tog av på vägen...
Här blev Raniero anfallen av rövare. Det var löst folk,
som följde med hären utan lov och levde av rov och plundring. De hade legat gömda bakom en bergkulle, och Raniero,
som red baklänges, hade inte sett dem, förrän de redan hade
omringat honom och svängde sina svärd emot honom.
Det var väl tolv män. De sågo eländiga ut och redo på usla hästar. Raniero såg genast, att det inte skulle vara någon
svårighet för honom att bryta sig igenom skaran och rida
ifrån dem. Men han förstod, att detta inte läte sig göra, utan
att han kastade ljuset ifrån sig. Och han tyckte dock, att han,
efter de stolta ord han hade talat förra natten, inte så lätt
ville avstå från sitt företag.
Han såg då ingen annan utväg än att ingå en
överenskommelse med rövarna. Han sade till dem, att som han var
väl beväpnad och red en god häst, torde det bli dem svårt
att övervinna honom, om han försvarade sig. Men eftersom
han var bunden av ett löfte, ville han inte göra dem
motstånd, utan låta dem ta vad de önskade utan strid, endast
de lovade att inte släcka ut hans ljus.
Rövarna hade väntat sig en hård kamp. De blevo mycket
glada över Ranieros förslag och började genast plundra
honom. De togo från honom både rustning och gångare, både vapen och pengar. Det enda, som de läto honom
behålla, var den grova kåpan och de båda ljusknippena.
De höllo också ärligt sitt löfte att inte släcka ut ljuslågan.
En av dem hade hoppat upp på Ranieros häst. När han
märkte hur god den var, tycktes han känna en smula
medlidande med riddaren. Han ropade till honom:
som följde med hären utan lov och levde av rov och plundring. De hade legat gömda bakom en bergkulle, och Raniero,
som red baklänges, hade inte sett dem, förrän de redan hade
omringat honom och svängde sina svärd emot honom.
Det var väl tolv män. De sågo eländiga ut och redo på usla hästar. Raniero såg genast, att det inte skulle vara någon
svårighet för honom att bryta sig igenom skaran och rida
ifrån dem. Men han förstod, att detta inte läte sig göra, utan
att han kastade ljuset ifrån sig. Och han tyckte dock, att han,
efter de stolta ord han hade talat förra natten, inte så lätt
ville avstå från sitt företag.
Han såg då ingen annan utväg än att ingå en
överenskommelse med rövarna. Han sade till dem, att som han var
väl beväpnad och red en god häst, torde det bli dem svårt
att övervinna honom, om han försvarade sig. Men eftersom
han var bunden av ett löfte, ville han inte göra dem
motstånd, utan låta dem ta vad de önskade utan strid, endast
de lovade att inte släcka ut hans ljus.
Rövarna hade väntat sig en hård kamp. De blevo mycket
glada över Ranieros förslag och började genast plundra
honom. De togo från honom både rustning och gångare, både vapen och pengar. Det enda, som de läto honom
behålla, var den grova kåpan och de båda ljusknippena.
De höllo också ärligt sitt löfte att inte släcka ut ljuslågan.
En av dem hade hoppat upp på Ranieros häst. När han
märkte hur god den var, tycktes han känna en smula
medlidande med riddaren. Han ropade till honom:
— Se där, vi ska väl inte vara för hårda mot en kristen.
Du ska få min gamla häst att rida på.
Det var en usel krake. Den rörde sig så stelt och styvt,
som om den hade varit av trä.
När rövarna äntligen voro borta...
det var nyanlända trupper,
Mot aftonen kom Raniero till Ramle och red fram till
ett ställe, där karavaner brukade få natthärbärge. Det var en
stor, överbyggd gård. Runtomkring funnos små avbalkningar, där de resande fingo ställa in sina gångare. Där funnos inga
rum, utan människorna fingo sova bredvid djuren.
Det var överfullt med folk, men värden skaffade dock
rum för Raniero och hans häst. Han gav också foder åt
hästen och mat åt ryttaren.
När Raniero märkte, att han blev så väl behandlad, tänkte
han: "Jag börjar nästan tro, att rövarna har gjort mig en
tjänst, när de tog ifrån mig min rustning och min häst.
Säkert kommer jag lättare genom landet med min börda,
om man håller mig för en galning."
Då han var färdig, kom värden, som ägde karavanserajet,
fram till honom med ett brinnande ljus.
i möte med västerländska herrar, som förde en
undsättningshär ut till det heliga landet. I denna skara befann sig också
Robert Taillefer, som var en vandrande riddare och en
trubadur.
Krigarna började som vanligt ropa: "En galning, en galning!" Men Robert tystade dem och tilltalade den ridande.
— Har du färdats långt på detta sätt? frågade han
honom.
Då sade Robert Taillefer till honom:
— Jag är också en av dem, som bär en låga, och jag
ville, att den evigt brunne. Men törhända kan du säga mig vad
jag ska göra, för att den inte ska slockna.
— Herre, det är ett svårt arbete, fastän det synes vara av
ringa vikt. Jag vill visst inte råda er till ett dylikt företag.
Ty denna lilla låga fordrar av er, att ni alldeles ska
upphöra att tänka på något annat. Inte tillåter den er att ha
någon käresta, ifall ni skulle ha lust för sådant, och inte
heller vågar ni för den lågans skull sätta er ner till ett dryckeslag. Ni får intet annat ha i tankarna än just denna
låga och ingen annan glädje äga. Men varför jag mest av
allt frånråder er att göra samma färd, som jag nu har.
ringa vikt. Jag vill visst inte råda er till ett dylikt företag.
Ty denna lilla låga fordrar av er, att ni alldeles ska
upphöra att tänka på något annat. Inte tillåter den er att ha
någon käresta, ifall ni skulle ha lust för sådant, och inte
heller vågar ni för den lågans skull sätta er ner till ett dryckeslag. Ni får intet annat ha i tankarna än just denna
låga och ingen annan glädje äga. Men varför jag mest av
allt frånråder er att göra samma färd, som jag nu har.
sitt tält, som han hade
lämnat fullt av krigsbyte, och de tappra krigare, som han hade kvar och som skulle glädja sig åt att han
återtog krigaryrket och förde dem till segrar och erövringar.
Men just då var en festmåltid i kungens tält på lägerplatsen. Alla riddare sutto på långa bänkar, och dryckeshornen gingo flitigt från man till man. Bland kämparna var också Astolf. Han skrattade och sjöng glatt och frimodigt. Men plötsligt bleknade han, och i det han vände sig till sin bordsgranne, sade han häftigt:
No hay comentarios:
Publicar un comentario