Var är mina fem små grå ullgarnsnystan?

Var är mina fem små grå ullgarnsnystan?

Det var en gång en kvinna som hade fem små barn, så strax efter varandra i ålder att de såg nästan lika små ut alla fem. Hon var en så duktig mamma. Hon klippte sina får och kardade ullen och spann garn av den, och så stickade hon tröjor och mössor och strumpor och vantar åt sina barn av det grå garnet, så att de blev alldeles grå och ulliga från topp till tå. Och varmt och skönt hade de, där de tumlade om i snön som små tomtebissar. 
Alldeles nära stugan var en stor skog och i den ville inte mamman att hennes barn skulle leka, för där bodde en stygg häxa. Därför skulle de hålla sig nära stugan och åka kälke i backen neråt stora landsvägen. De fick inte alls klättra över gärdesgården in i den stora skogen, sa deras mamma.

Men en gång, när barnen var ute och lekte, fick de se att det var ett hål i gärdesgården, och då glömde de alldeles bort att vara lydiga och kröp genom hålet in i skogen för att titta hur där såg ut. 

Oj, vad där var mycket snö! Och rätt som de hoppade och rullade i snödrivorna och hade som allra roligast kom den gamla häxan klivande. Inte viste barnen att det var hon, de trodde att det var en vanlig gammal gumma.

"Nej, men, titta titta, där är ju mina fem små garnnystan!" så häxan.

"Vi är inte dina garnnystan", sa Mats, den äldste, och ställde sig med händerna i sidorna. "Vi är bara mors barn!"

Då gav sig häxan till att skratta.

"Ja visst är ni mina garnnystan", sa hon. "Ni fem är mina garnnystan, se bara!"

Och så pekade hon på dem med sin gamla stav, och genast förvandlades de till fem små grå garnnystan, och så tog hon upp den och stoppade dem i sin påse och gick hem.

När hon kom hem till sin stuga knöt hon upp påsen och lade alla fem garnnystana på bordet. Men då skulle man sett på garnnystana. De till att hoppa och rulla åt alla håll ner från bordet och utåt golvet, för de ville förstås allesamman komma hem till mor. Häxan, hon satt på en stol och bara skrattade.

Häxan hade en grå kissemisse, och han började genast jaga garnnystana. Det blev en lek och en jakt över bord och bänkar, medan häxan slog sig på knäna och skrattade. Men när det hållit på så en stund stoppade hon nystana i påsen igen och knöt till väl, och där fick de ligga stilla i mörkret.

Nu tyckte häxan att hon hittat på något riktigt bra att roa sig med, så nästa morgon, innan hon gick ut, tog hon fram de små nystana igen och lät katten jaga dem, och hon skrattade, så hon måste hålla sig för magen.

Men de stackars nystana var så lagom glada. De var så rädda för kattens vassa tassar, så de for iväg som snurror över golvet.

Till slut hade häxan fått sitt lystmäte, och så stoppade hon nystana i påsen igen och lade den på bordet. Men den här gången glömde hon bort att knyta till påsen ordentligt, och hon glömde också att stänga dörren efter sig, för hon fick så brått ut. Det var några korpar och kråkor i skogen, som kraxade så och förde ett sådant liv att häxan nödvändigt måste dit och se vad som stod på.

De små nystana rullade försiktigt ut ur påsen och hoppade ner på golvet. Som väl var hade häxans gamla grå kissemisse somnat i sin vrå. Han var väl trött efter allt rasandet. Och dörren stod på glänt! De små nystana rullade hastigt över golvet och ut genom dörren och sedan i en virvlande fart genom skogen för att komma hem till mors stuga. Det gick så fort, så fort, du kan inte tänka dig!

Först mötte de en hare. Han blev så rädd, att han tvärstannade och slog en kullerbytta baklänges. Han tyckte precis att det var fem gevärskulor, som kom susande över snön. Men när han inte hörde någon knall, så skuttade han darrande vidare.

Sen mötte de en räv. Han trodde att det var fem små grå råttor kilande med svansarna efter sig, och han skyndade att lägga ifrån sig en orrhöna, som han bar i mun, för han tänkte jaga råttorna. Men när han skulle till att jaga dem, så var de redan försvunna.

Sen mötte de en gumma, som gick och sköt en kälke. Hon tyckte alldeles, att det var fem små grå kissemissar, som sprang i en rad genom skogen, och hon ställde sig att ropa: "Kiss, kiss, kiss!" Men innan hon visste ordet av, så var de sin kos. 

Och de små nystana rullade vidare kvickt, kvickt, och rätt som det var, så rullade de genom hålet i gärdesgården, ut ur skogen, och då blev de förvandlade till barn igen, för utanför skogen räckte inte häxans trollmakt. Och så traskade de in i stugan till mor.

"Var i all världen har ni varit så länge?" så mor. "Egentligen skulle ni sitta i skamvrån allesammans, eftersom ni varit olydiga och gått in i skogen utan lov".

Alla fem barnen bad mor snällt om förlåtelse och sa att de aldrig skulle göra så mer. Och då förlät mor dem och lät dem slippa skamvrån för den här gången.

"Snälla, snälla mor", bad Mats, som var förståndigast av barnen. "Låt oss få varsin garnhärva, så vi kan nysta oss varsitt nystan, innan häxan kommer!"

Och de fick varsin garnhärva och började nysta så fort de kunde, och de hade sina nystan färdiga när häxan bultade på dörren. Då lade de nystana på bordet och kröp hastigt under sängen, alla fem.

Häxan var så ond, så ond. Så snart hon kommit hem och sett att nystana var försvunna, så hade hon givit sig iväg för att leta rätt på dem.

Först mötte hon en hare.

"Har du sett mina fem små grå garnnystan?" brummade häxan.

"Nej, inte garnnystan", sa haren, "bara fem gevärskulor, som kom susande, och jag blev så rädd, så rädd, så aldrig i mitt liv har jag varit så rädd!"

"Vartåt for de?" röt häxan.

"Ditåt, ditåt!" så haren, men han var ännu så yr av skrämsel att han pekade alldeles galet.

Och häxan pulsade iväg genom snön åt det hållet haren pekade, men hon kom bara upp i snår och bråte, och inte ett spår syntes av några nystan. 

Då vände hon om, och nu var hon något till ilsken.

Så mötte hon räven med orrhönan i mun.

"Har du sett mina fem små grå garnnystan?" röt häxan.

"Inte såg jag garnnystana", sa räven, "men fem små möss kilade nyss över snön!"

"Åt vilket håll?" skrek häxan.

"Ditåt!" så räven och pekade åt motsatt håll, för det hade han då satt sig i sinnet, att inte häxan skulle få de där mössen, som han tänkt jaga själv.

Nu bar det av för häxan igen åt galet håll, och till sist råkade hon upp i kärr och träsk och måste vända utan att ha sett ett spår av nystana.

Nu var hon så ond att det riktigt sprakade om henne, och rätt som det var så mötte hon gumman med kälken.

"Har du sett mina fem små grå garnnystan?" skrek häxan.

"Inte såg jag garnnystan", svarade den vänliga lilla gumman. "Men fem små, söta, grå kissemissar sprang här nyss genom skogen".

"Vart tog de vägen?" röt häxan.

"Nog tyckte jag de sprang dit neråt vägen, åt den grå stugan till", sa gumman.

Och häxan iväg över gärdesgården, och så var hon borta vid stugan och bultade på. Inte visste hon att det var barnens mor, som bodde där i stugan, och inte tänkte hon väl heller att nystana blivit förvandlade till barn igen, när de kommit ut ur trollskogen.

Hon var bara så ond, så ond, att hon dunkade på dörren av all sin kraft.

"Vad står på?" så mor och öppnade dörren.

"Har du sett mina fem små grå garnnystan?" ropade häxan, och så stack hon in sin långa näsa och tittade åt alla håll.

"Är de möjligen de här?" sa mor och räckte fram de fem grå ullgarnsnystana.

"Ja, dom är det, dom är det!" sa häxan och räckte fram sina långa, knotiga fingrar för att gripa nystana.

"Ja, du ska få dem på ett villkor", sa mor och höll nystana på ryggen. "Du ska säga: 'När jag får mitt, så må du behålla ditt!'"

"Det kan jag väl säga!" fräste häxan förtretad. "När jag får mitt, så må du gärna behålla ditt", brummade hon, och så sträckte hon ut händerna och fick nystana och stoppade dem i sin påse och begav sig raka vägen hem till sin stuga.

Och barnen? De kröp fram under sängen och de var så glada att de dansade runt, runt sin snälla mamma.

Men när häxan kom hem, så tog hon genast nystana ur påsen och lade dem på bordet. "Seså, hoppa nu!" sa hon. För hon längtade riktigt att få sig en skrattstund ovanpå all ilska.

Men nystana, de låg där de låg.

"Hör ni inte, att ni ska hoppa!" skrek häxan och puffade till dem, så att de ramlade på golvet. Och där stannade de.

Då tussade hon katten på dem, men katten tröttnade snart, för han var för gammal att vilja leka med nystan som varken hoppade eller snurrade.

Då begrep häxan plötsligt att hon blivit lurad, och vid den upptäckten blev hon så utom sig av ilska, att hon sprack.

Och det var då för väl, ty nu kan vem som helst gå i den vackra skogen utan att behöva vara rädd för att bli förtrollad av en stygg, gammal häxa.

SLUTET GOTT, ALLTING GOTT.