VID LIKVAKAN I TISTEDALEN

August Strindberg

Vid likvakan i Tistedalen. 

- Smack! sa det, som när man kastar en sten i gyttja; och så var det slut med stora livet som 
kallats den tolvte Karl! Herren skydde oss alla! 

Så berättade för tionde gången löjtnant Carlberg den stora händelsen till livmedikus Neumann inne i stugan i Tistedalens by, där de båda trogne höllo likvaka. 

- Och så sa general Maigret: La pièce est finie. Allons souper! tillade medikus liksom för sig 
själv. Jojo! - Allons souper! - Nu få vi se vem som skall bestå fiolerna. Görtzens hundra tusen daler silvermynt, som kom till krigskassan i går, har arvprinsen utdelat till det högre krigsbefälet. Det kommer att göra vad det kan. Gör det så! 

Vid ljudet av hästtramp utanför reste sig medikus och gick med talgljuset ut i farstudörren för att mottaga någon som han väntade. Ute var det alldeles nedmörkt, och den fallande snön smälte till smuts med detsamma den föll. Men över granskogen, långt upp på himmelen syntes som ett norrsken över Fredrikstens höjder, där fienden tänt glädjeeldar. 

Hästtrampet kom närmare och strax syntes en kurirs gula skinnbyxor mellan fyra svarta hästben rusa förbi, under det ljudet av ryttarens piska knallade som pistolskott.

- Det var arvprinsens till Stockholm! mumlade medikus bakåt löjtnanten som stannat inne i
förstugan.

Åter plaskade det i snöslasket, en huggvärja skramlade, en läderväska på en blå rock med gula knappar skymtade och försvann.

- Svär på att det var Holsteinaren, som gick till Uddevalla! Kommer fler, lita på det! Jo jag
hör dem, för de kommer manstarka!

Tre svarta flaxande kappor fläktande likt segel i vändning och tre par drabantvärjor yrde förbi.

- Det var dödens husarer som gick till Strömstad för att finka Görtzen, så sant jag kan gissa
rätt. En skall dö för folket, och det var inte nog med Honom, för den våga de inte på, inte på hans döda mull en gång, men rätt är det inte. Jaja, man har sett så mycket och mer får man se! Här stundar tider, löjtnant Carlberg, här stundar tider.

- Det har alltid stundat tider, medikus, och man har alltid velat riva döda ur mullen sen man
kastat dem på vrak när de levde, men den här gången undrar jag...

- Vad för slag! höjde medikern rösten, men blott för att strax därpå sänka den likasom om
han ändrat mening.

Skyggande med handen för ljuset vände han om in i stugan, följd av löjtnant Carlberg, som väntade sig en diskurs, vilken efter all sannolikhet ej kunde utebliva.

Men i stället för att stanna i yttre stugan, där de båda männen hållit vakan, öppnade medikus Neumann dörren till inre rummet, och på tå som om man fruktade väcka en sovande trädde de nu in i kammaren.

Belyst av fyra oputsade talgljus syntes det lilla rummet sväva i halvmörker, och genom röken från ljusbranden visade sig på de spanade väggarne dåliga träsnitt av tsar Peter med sitt livliga själfulla ansikte, vid sidan av konung Augusts plussiga drag med glosögonen och den liderliga hakan, båda upphängda över en slagbänk, på vilken låg en stor underofficersvärja.

När medikus snoppat ljusen, visade sig en lång fältbår, på vilken låg en mörkblå kappa, vid vars nedre ända ett par snedgångna ryttarstövlar stucko fram och på vilka syntes spår av illa avtorkad lera.

Under den våta kappan tecknade sig så småningom, när ögat vant sig vid ljuset, konturerna av en medelhög man med spetsiga knän, breda ron, hängande smala axlar och en mycket framstående näsa, som uppbar det skylande tyget att endast formen av en något för hög panna kunde skönjas.

En däven lukt av vått läder, nyslaktat kött och ammoniak spred sig i rummet och tycktes med sina dunkla erinringar om skröplighet och förgängelse neddraga de sörjandes ett ögonblick uppspringande känslor.

Medikus ärnade sätta sig på slagbänken, men åsynen av den kungliga värjan höll honom tillbaka, och liksom påminde att man ej sitter i konungens närvaro. Förlägen blev han stående en stund såsom om han väntat en befallning eller ett tillstånd att draga sig tillbaka, alltjämt med ögonen fastade på den mörka gestalten.

- Herre Jesus, han rör på sig! hördes löjtnantens halvsläckta röst bakom kirurgen, som i detsamma ryggade och med vitt uppspärrade ögon betraktade det sällsamma fenomenet huru liket likasom sträckte på sig när senor och band slappnade, innan likstelnaden inträtt fullständigt. 

- Det töjer sig bara i ledgångarne, försäkrade medikus, och vi få frost till morgonen. Men nog är han slut alltid, det är han! Och... han dröjde på orden - jag tror inte han går igen. För, han hade aldrig varsel, mer än en gång... 

- Vill inte medikus ändå se efter hur det kan vara! bad löjtnanten, antydande en viss fruktan att få se den döde stå upp. Nog stod jag i graven när skottet föll, och vi ha båda sett var det tog, men man vet dock exempel på att kulor... 

- Nej herre, aldrig har jag sett kulor gå genom tinningar utan att det blev döden! avslöt kirurgen samtalet och tog med detsamma tillfället i vingarne för att avlägsna sig ur likrummet. 

- En sällsynt man, det var det för visso, låg kirurgen om en stund på sin säng ute i stugan och småpratade för sig själv under det han kämpade med sömnen... Det är som om själens kvaliteter, perfektioner och debiliteter vandrade genom materiens substrater... De gamle Egyptierne kallade det metempsykosen eller själavandringen och vi säga endels att det är påbrå... ehuru ofta genom en naturens lex contradictionis eller motsättningens lag de negativa egenskaperna bytas i positiva... Var inte farfadern tionde Carl en fyllhund, en flickjägare, en slåsskämpe. Men Carl den tionde födde nykteristen och kvinnohataren Carl den elvte... se nu börjar motsättningarne, men slåsskämpen sitter lite kvar, fastän den store rikshushållaren träder fram till överdriven snålhet. Carl den elvte födde Carl den tolvte, och naturen behåller nykteristen och kvinnohataren, slår ett bakslag och får fram slåsskämpen, ifrån farfar, men stryker ock snålvargen, som endast kan botas genom en ny överdrift och gör en slösare... för han var farlig att hantera pengar... Herre Jesus, i 

Timurtasch... ja ja ja! Men se på fan, säger naturen, nu ha vi gjort en karlakarl, och så känns det som efter ett Beischlaf, man får en lust att sova, och vara över den saken. Natura numqvam perfectrix, säger Aristoteles, naturen gör aldrig något fullkomligt, och här behövde hon tre generationer för att knåda till ett stort ämne, så stort att degen tog slut. Slut, för om man tänker efter, så fanns det en svag punkt någonstans mitt in i nodus vitalis eller livsknuten hos denna jätte. Svagt som hos den store morfadern - där ha vi också kanske lite påbrå - Fredrik III i Danmark. En enväldig, slug, vidskeplig herre, som var så stark och så vek, så klok och så full av misstag. Och så, se på vår hjälte. Modig som en björn, när man såg på honom, men när natten och olyckan kom, si då kunde han inte sova ensam. Då skulle han ligga i knä på någon, eller i sängen hos gubben Piper ibland; och så fram med bönboken... 
Och tänk på den där då, att han som rådde på andra, kunde inte dubblera sin person och sätta en vilja över sin egen vilja. Det var inte styrka när han lät Moskoviten rasera i Östersjöländerna, under det han höll på att förgöra sig och oss alla borta i Polen. Det var tetanus eller stelkramp... ja så var det i Turkiet också. Vad hade vi i Turkiet att göra... Svaghet, herre! Och så att han inte vågade sig hem till Stockholm... det var fegt, så fegt, och det föll han på. Och på det också att han skulle ta sig en ansvaring i Görtzen... jo, den får njuta’t han; han får bära hundhuvet, han! Ack, där fanns så mycket svagt så!

- En hjälte var han likafullt, stå mig för det, medikus, utbrast löjtnanten, som icke längre kunde styra sig.

- En hjälte på slagfältet var han! Ganz recht, löjtnant Carlberg. Och det kan hända, att han var mera general än soldat... si det förstår jag inte. Hans dygder trodde jag vi kände, men hans brister ha vi blundat för tills nu, och därför ska vi tala om dem nu, när ingen hör oss; för en likrevare är jag, men ingen likrosare. Jag sade att det fanns något svagt! Och det syns alltid när en släkt går ut. Hade inte fadern motvilja att couchera med sin lagliga gemål! Och blev det icke litet klent med avkomman. år kung tog vad som fanns och litet till. Systern Hedvig Sophia blev gift, men hon var inte rätt skapad, för hon hade ett litet fel, litet, men ändå ett fel -hon hade dubbla tummar, som kanske ni inte vet -och hennes son blev svagelig och hade svårt att tala, man sa till och med att han var nästan stum. Och vår nådiga drottning, Ulrika Eleonora är - unter uns - icke av naturen förlänad med det övermått av andliga förmögenheter, som man har hopp att vänta av en så framskjuten person ...

- Mycket bra sagt!

- Med ett ord, och i betraktande av att även vår nådige herre och konung levde i en beständig olust att skänka landet tronföljare, så vill det synas som om en hemlig drift hos naturen ställt så till att det blev en ända med den ätten. Naturen hade gjort sitt och var trött. Den hade nog med Carlar, och det blev slut med Carlar!... Något fint arbete hade naturen icke gjort i vår nådige Herre och Konung! Stort och grovt! Garna; men icke fint. Tänk, denna hand, som förde huggvärjan så stolt, kunde icke lirka fram den lätta fjädern på det glatta

papperet... då lydde icke mekaniken, då vinglade det och krånglade, som om han fått torgsjuka mitt på det vita fältet. Han sa också att han fick svindel när han skulle över pappersarket. Men det var inte bara det, utan tankarne som skulle marschera fram i riktade rotar, de gick och satte krokben för varandra, trampade ner hasarna på varann, och när jag läste ett brev till systern en gång, som han bad mig korrigera, så låg orden där som i långa tanor, hop-snorade som om man sett hela hjärntrasslet uthasplat... nej, det var inte finerat! Och så tyckte han inte om rena strumpor... äsch! Det var en gris, det vet vi, och det ska vi inte tala om.

- Fy för fan, vad ni är småaktig, medikus! Det hade jag aldrig trott om Er, avbröt löjtnanten och kastade en blick neråt sina trasiga stövlor. Dubbla tummar och skitiga strumpor, vad har det med mannen att göra!

- Très bien, löjtnant Carlberg, jag talade egentligen inte till Er, för då hade jag med min otroliga förmåga att sänka mig till mina åhörares låga ståndpunkt talat på ett annat sätt... Vi ska slåss i morgon, men inte i natt! - Jag sårade Er med min orättvisa misstanke att ni var en man som förstod uppskatta skönhet och behag i livets mindre förhållanden, och jag drömde, halvsovande som jag är, att de små penseldragen icke kunde skämma annan tavla än den som saknade de stora. (Och det begrep han inte, viskade medikus för sig själv!) Men om Ni vill, skall jag tala för Er om vår hjältes stora brister, för jag måste tala i natt, tala ur mig denna ande, som tryckt min i år, som jag tänkt tyst om så länge, därför att jag fruktat att tänka högt, en ande som därför att vi aldrig vågade tala, också aldrig fick veta vem han var... Vill Ni sen slåss med mig i morgon skall ni få! Jag var med vid Poltava, och jag var med mången god dag innan ni var född. Jag har icke, sedan jag anno 1703 kom i konungens tjänst, ägt min själ en timme, utan den har varit envåldsherrens tillhörighet, liksom min ställning, mitt bröd, mitt liv. Det är mig därför som om jag nu trädde ut ur ett strängt fängelse, som om jag andades, återfann en gammal bekantskap i mitt hemliga jag, som vuxit under mossan, under snön, under stenar. Jag har älskat den mannen som hunden älskar sin herre, av vilken han får skydd och mat, men jag har hatat honom som hunden sin herre, åt vilken han avstått sin vilja, sin frihet. Hör alla mina tankar om den store mannen ... Vi ska slåss i morgon, löjtnant Carlberg, men inte i natt! - Och var inte rädd, det är bara råttorna som dansa på golvet därinne! 

- Ser ni, öppnade han sitt tals ström, det är med en del stora män som med ljuset där; sätt det på ett högt bord och det skall synas, sätt det under bordet och det lyser intet, fastän dess sken är lika starkt som nyss. Sätt med andra ord en åsna på en tron och han ska alltid ta sig ut något, om det inte är alltför klent med honom. Bien! - Det finns få regenter som varit så illa utrustade som vår salig konung därinne. Litet visste han om statens regeringssätt och om samhällens ordnande, intet om samtiden och de styrande hemlighetsfulla makter, som göra historien. Hela hans liv var en kedja av misstag, av bockar, av dumheter ... 

- Ja, vi ska, djävlar regera, slåss i morgon, medikus Neumann! avbröt löjtnanten. Men prata nu, för ni är fan anfäkta mig rolig. 

- Men det fanns orsaker som till allt annat, och när jag nämner dem, nämner jag lika många ursäkter! ... Jag är tysk född; det var vår store konung också, ty han hörde till huset Pfalz, som icke är svenskt; hans farmor var Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, hans mormor Sophia Amalia av Braunschweig-Lüneburg och hans mor Ulrika Eleonora, dotter till nämnda mormor och oldenburgaren Fredrik III. 

- Så satan! Var nu Carl den tolvte tysk också! 

- Jo säkert, så säkert som själva stamfadern Johan Casimir var gift med Carl den niondes dotter, med Maria av Pfalz. Nu är det sant, ser löjtnant Carlberg, att man ska ta utsädet från grannen, men Oldenburgar och Pfalzar ha inte haft den bästa vätskan. Och så händer det att när man tar till sådden långt ifrån, så får man ogräs i grödan, och inte är det den bästa man 
skickar längst bort. Gustav den förste strakade först Katarina av Sachsen-Lauenburg och fick den fjollen Erik, men när han sen tog inaveln med henne Leijonhufvud, så blev det tio raska drängar och pigor, utan att det klagades på inbördes krig och nepotismus. 
Det må nu vara det, men det låg också något avgjort svenskt i vår hjältes hela åtfärd. Löjtnanten vet icke vad svenskt är, kan jag tänka. Jo, när stammarne vandrade omkring ännu och letade efter de bästa jordbitarne och började nappas om floddalarne, sjöstränderna och de förmånligaste luftstrecken, drevos de svagare norrut och de mest begåvade intogo godbitarne. Ju längre norr ju sämre folk. Likasom jordkulan endast har en värmekälla, solkulan, så hade Europén blott en bildningshärd Hellas, sedan Rom,

sist Paris. Och alldenstund värmen utbreder sig i omvänd proportion av kvadraten på avstånden, så kommer alltid värmen, den andliga som den materiella, sist och minst åt polarländerna, och därför fröso andarne i nordanlanden och blevo på efterkälken. Därför underhölls alltid en stam av barbarer norrut, och när samhällena söderut voro ordnade, bröto nordmän och vikingar ner ur sina hålor och rövade på vildarnes vis. Ibland hette de Göter och Longobarder, ibland Svear, ibland trettioåriga-krigare, och nu sist Carl den tolvtes bussar. Carl den tolvte är därför den mest svenske av alla konungar; och med den ensammes, förvisades och tillbakasattes övervärdering av sig själv, förenade han den
osjälvständiges tillböjlighet att gå och spela en annan.
Vet löjtnanten vilken roll Carl den tolvte spelade? Nej. Se då på den här boken som jag hittade i hans bakficka nu nyss. Det är Curtius: De rebus gestis Alexandri Magni, eller: Historien om Alexander den stores bedrifter. En dålig historiker som skrivit om
Alexander så som man troligen kommer att skriva om Carl XII i många tidevarv. Det var emellertid hans urbild som vår hjälte ville agera inför Europa. En urbild som var fjorton hundra år för gammal.
Hör på några jämnsättningar, om de icke passa alldeles så väl ihop. När Alexander föddes, brann templet i Efesus. När Carl XII blev myndig, brann Stockholms slott. Alexander var liksom Carl XII tidigt stolt och äregirig, ville icke tävla vid olympiska spelen, emedan där icke funnos några konungar att bekämpa; förslösade sin förmögenhet och kastade ut pengar på vänner; avskar den gordiska knuten då han ej kunde lösa den; erövrade många länder, dem han ej mäktade sköta och hade alltid Persern i ögat liksom sedan en annan hade Ryssen, om nu Darius skulle översättas med August eller Peter. Brandklipparen heter dock på grekiska Bucephalus, och Turkarne kunna vara Perser, som Alexander icke drog sig för att taga med i sin armé när det behövdes; Bessus kan vara Mazeppa, och Babylon antingen Dresden eller Moskwa; floden Hyfasis Poltava; och båda hjältarne dogo i genomsnitt vid trettiofyra och ett halvt år, då den ena räknade trettiotre, den andra trettiosex år vid dödstillfället, och så vidare efter behag. 

Men det finns en olikhet mellan hjältarne, utom nu Macedonierns liderlighet, och det är den, att Alexander for fram som en Aristoteles’ lärjunge att sprida bildning bland barbarer, under det vår skägglöse Longobard endast gjorde simpla plundringståg och till sist icke försmådde att trumma upp hundturken och dra in det fratet igen i Europa, som man haft ett sådant hejande helvete att få ut en gång. 

Ser löjtnant Carlberg, när odlingen börjar i Europa så söker den sina boplatser vid ett innanhav, i avsikt att komma åt sjökommunikationerna, då inga landsvägar funnos. Därför börjar bildningen kring Medelhavet, kryper upp längs kusterna åt Spanien, Frankrike, England, under det Tyskland ännu ligger i skogsmarker. Sverige och Danmark tävlade om att få Östersjön till ett nordiskt Medelhav och klådde därför alltid efter makten över stränderna. När Carl XI dog, hade Sverige kuster åt tre hav och kunde vara belåtet. Ingen av de fiender, som utmanade Carl XII, hotade landets dåmera naturliga gränser. Danmark ville endast arrondera sitt land och gick löst på Holstein-Gottorpska området - det angick inte Sverige; och erinra det, löjtnant, att Carl XII endast slog dansken den gången med engelsk, holländsk och hannoversk hjälp - ringa ära. Att Sachsen ville ta Riga för att komma ner till sjön, det var ju billigt och att tsar Peter ville ha Ingermanland, det var klart. Nu glömde Carl XII, eller rättare förstod det aldrig, för han hade inte fått någon uppfostran,

att Polens gränsbevakning mot Österns horder var onödig, sedan Ryssland självt, civiliserat av Michael och Alexei, övertagit det partiet, och hela Carls hat mot den överlägsne Peter förefaller så personligt, opolitiskt, ohistoriskt, att man icke behövde se detsamma avslöjat i hans största brott att kalla på turken emot det i avvildning stående Ryssland, som just då var sysselsatt med sin grundläggning såsom Europeiskt samhälle under en tsar, som både var Doktor i Oxford och Ledamot av Franska Institutet. Vilden, det var Carl, som lade sitt land i mulbete, under det Moskoviten satte plogen i sitt.

Sverige behövdes icke i Östersjöprovinserna som förpost mot mongolerna, och därför förlorade det Östersjöprovinserna med historiens rätt; Sverige hade icke med Polens affärer att göra och icke med Holstein-Gottorps heller, därför vräktes det ut; Carl XII var ett spöke som stått upp ur hunnergravarne, en göt som skulle ha bränt om Rom igen, en Don Quixote som befriade förtryckta galärslavar, under det han slog sina egna undersåtar i järn och blod, och hade inte den kulan som i afse föll, kommit från väster, så hade den en gång kommit från öster, ehuru själva fan inte vet var den kom ifrån.

Nu sprang löjtnanten upp som om han setat på en fyrboll.

- Medikus, ni sa ett ord! Var den kulan kom ifrån! Ja, var kom den ifrån?

- Har löjtnant Carlberg några misstankar i den riktningen jag antydde? frågade kirurgen med en blick som kunnat ta ut en kula ur en länd.

- Nej! Inga alls! svarade löjtnanten kort och bestämt.

- Nå, då vill jag bara säga det, avslutade kirurgen, att kom inte den kulan därifrån, så borde
den ha kommit - därifrån!

- Nej, nu djävlar i mitt hjärta, ska vi - dricka ett glas! utbrast löjtnanten och letade fram en
vinbutelj ur sin väska.

- Vad! Ska vi inte slåss först, löjtnant?

- Nej, benkarvare! Vi ska aldrig slåss. Ni är en mästare i likrevning; och så som ni skar opp
den Alexandern vore inte Turken själv karl till. Tag min hand, och tack för att jag slapp drälla ur mig allt det där!

- Skalk, som låtit mig sitta och prata huvet av mig! - En skål för gamla Sverige, och nya!

- Konungen är död! Leve drottningen!

- Eller Lantgreven! 

- Men icke Hertigen! 

- Helst friheten! 

Ännu hördes stojet från de halvrusiga inifrån likhuset, när den grågula decembermorgonen grydde därute, där trossvagnar och kanoner rullade fram över krossade smutshögar som varit nummer i Jönköpings- och Livregementet, en blandning av mänskliga inälvor och klädestrasor, en sko med en fot i, en handske med några fingrar, ett öra inpackat i en 
hårboll. Ner ur dalen mot riksgränsen bullrade artilleriet, slamrade rytteriet, trampade fotfolket, under det kurirer sprängde förbi, ner över diken och åkrar, upp över bergstalp, en kappritt om konungaarvet till ett folk och ett land.