CHARACTER STUDY OF PLASTIC IN RIBBON NO KISHI

"Plastic is an eighteen-year-old trapped in a toddler’s visage. Duralumin (his lord father) desires to give him the throne, but he is only interested in making mischief. However, upon gaining Sapphire’s boy heart, he becomes a confident and competent leader who desires to change the laws forbidding women from rule so Sapphire can take back the throne."
(The author does not elucidate that Plastic gains the boy heart at eighteen, as an adolescent on the cusp of adulthood -- though he still has this "toddler's visage")


Original Manga Plastic (toddler)


Original Manga Plastic (at 18, with the boy heart)
lo

Original Anime Plastic. Note the ahoge, squinting, and youthful freckles.






Takarazuka Plastic (at 18, played by an otokoyaku) - the make-up also has youthful freckles



Pink Hanamori's rendition of Plastic - is far more badass and eliminates the toddler or mini-moe aspect of the character, as well as that of him being mentally disabled.

Plastic

Voiced by: Chie Kitagawa (Japanese)

Appearances: 50's Manga | 60's Manga | TV Series

The mentally disabled son of Duke Duralmin.

---

• Inadequate Inheritor: His father promotes him for the throne in Saphire's place, seeking to rule from behind the scenes.
• Took a Level in Badass: He starts of as dimwitted brat, who pees himself in his first appearance after laughing too hard, causing him to bawl his eyes out. Duralumin wanted to make him king so that he could exert control through him. After a couple of chapters, Plastic begins acting his age, defies his lord father, and installs rules that grants more rights to women, because he believes it to be just.
• Inadequate Inheritor: Duke Duralumin promotes his mentally disabled son, Plastic, for the throne in Saphire's place, seeking to rule from behind the scenes; since he plans to turn Plastic, the only available male heir, into his Puppet King. Subverted when Plastic becomes The Good King and gives women the right to inherit the throne.

Eventually, even the immature Plastic becomes The Good King and gets the parliament to unanimously agree to abolish that law, before giving Sapphire the crown and telling her she deserves to rule no matter what her gender.

Royals Who Actually Do Something:

• Plastic, immediately after he either gets shot with lightning in the 50's manga or swallows Sapphire's boy heart in the 60's manga. In fact, the first thing he does is start to undo his lord father's evil deeds, then changes Silverland's outdated laws for the better and finally, paves the way to reinstall Sapphire as the righteous king. All what he wants in exchange is mercy for his father.

Subverted at the end when Plastic becomes The Good King, gets all women in the kingdom equal rights and gives Sapphire the crown.

Some years after gaining the throne in the manga, in his twenties (Plastic's hair has grown a little, as you can see here), he falls victim to an assassination attempt and gets stabbed in the chest. Luckily, he recovers thanks to this healing herb!

CLAUDIA'S DREAM OF THE INSANE

Here's another snippet about the perception of mental health in Swedish literature, once more from an allegorical tale.
Pontius Pilate's wife Claudia has a dream on the Holy Thursday night...
As an aspie myself, and now going through harsh times because of my emotional dysregulation (today I had ONE OF THE WORST DAYS IN MY LIFE), I read this snippet from Selma Lagerlöf's "Den heliga Veronikas svetteduk" with tears in my eyes. When would Jesus come and heal the insane once more??? Notice the part I have put in bold: Claudia saw "those who constantly mourned a sorrow they could not name." Emotional dysregulation: the lifetime curse bestowed on me.


Åter hade hon somnat in, och åter hade hon drömt, att 
hon stod på taket av sitt hus och såg ner på den stora 
gården, som var vid som ett torg. 

Och se, gården var full av alla de människor, som voro 
vansinniga och själssjuka och besatta av onda andar. Och 
hon såg sådana, som voro nakna, och sådana, som voro 
höljda i sitt långa hår, och sådana, som hade flätat sig 
kronor av strå och mantlar av gräs och trodde sig vara 
konungar, och sådana, som kröpo på marken och trodde sig 
vara djur, och sådana, som ständigt gräto över en sorg, som 
de inte kunde ge namn, och sådana, som kommo släpande 
på tunga stenar, som de sade vara guld, och sådana, som 
trodde, att de onda andarna talade genom deras mun. 

Hon såg alla dessa tränga sig fram mot palatsets port, 
och de, som stodo längst framme, knackade och bultade för 
att komma in. 

Till sist öppnades dörren, och en slav trädde ut på 
tröskeln och frågade dem: 

— Vad är det, som ni åstundar? 

Då började de alla ropa och säga: 

— Var är den stora profeten av Nasaret, han, som är 
sänd av Gud och som ska ge oss åter vår själ och vårt 
förstånd? 

Hon hörde, att slaven svarade dem med den likgiltigaste 
ton: 

— Det tjänar till ingenting, att ni söker den stora 
profeten. Pilatus har dödat honom. 

När detta var sagt, uppgåvo alla de vansinniga ett skri, 
som var likt vilda djurs rytande, och i sin förtvivlan 
började de sarga sig själva, så att blodet flöt på stenarna. Och 
när hon, som drömde, såg allt deras elände, började hon 
vrida sina händer och jämra sig. Och hennes egen jämmer 
hade väckt henne. 

SINNLIGT STÖRDA FÖRR OCH NU I: TEXTER

Something I should have done during this summer:
Upload these two Swedish classical literary fragments about nuthouses and their inmates, to reflect upon:


I. Zachris Topelius. Ur Fritänkaren. Bok III Kapitel XIII, "De vises konung bland dârar".
Commentary: Like the Fools' Tower or "Gugelhupf" in Austria, the Danviken Nuthouse (the first in Sweden) was a product of the Enlightenment. The story takes place during the reign of Gustavus III (mid-to-late 18th century), and the King himself is coming to pay the nuthouse a visit, which leads to "Welcome Mr. Gustavus" style preparations.
 

På Danviken tycktes allt upp och nedvänt. Där
skurades och sopades för brinnkära livet. De arma
dårarna föstes ut på gården, för att man äntligen
måtte rengöra deras ohyggliga stall, där de levat som
boskap i spiltorna, och de betraktade med slöa, slocknade
ögon den härliga vårsolen. Härtills hade styrelsen  
föga bekymrat sig om denna de levandes grav, ehuru
där tillika var ett hospital för vanliga sjuka; allt var
förfallet, vanvårdat, avskyvärdt uselt, men nu skulle
allt i hast putsas upp: nu skulle graven få utseende
av en människoboning, stallet en skymt av ett barmhärtighetsverk.
Och fördenskull vädrades alla spiltor,
enris ströddes på alla golv, dårarna skurades rena och
kläddes som människor. Icke för det att man ansåg
dem förtjänta av en sådan omtanka – nyare tiders
mänskliga omsorg om dessa olycklige var då något okänt
– utan för det att ett bud hade slagit ned som en
åskvigg bland hospitalets sorglösa vårdare: konungen,
konungen själv, ville besöka Danviken i dag klockan tre
på eftermiddagen. Tiden var knapp att gottgöra årslång försummelse.
Man gjorde vad man förmådde, och så inbröt den
fruktade timme, när majestätets vagnar rullade in på
den stenlagda gården.
Konungen, åtföljd av sina adjutanter, sina läkare
och sin handsekreterare, besåg inrättningen med mycken
uppmärksamhet och yttrade skarpt sitt ogillande av dess
förfallna skick, som inga skurningar och inget enris
kunnat dölja för hans skarpsynthet. Föreståndaren fick
en skrapa, och befallning gavs att ofördröjligen inkomma
med ett förslag om inrättningens försättande i ett mera
ändamålsenligt skick.
Därefter gjorde hans majestät en rund genom dårarnas
celler och lät för sig beskriva de märkvärdigaste
bland dem. Där voro övergivna kvinnor, som i vansinne
mördat sina barn; ruinerade spelare, som höll faraobank
med spånor och kiselstenar; avsigkomna riksdagsmän,
som erbjöd sig att mot en daler skaffa hans majestät
pluralitet vid lantmarskalksvalet. En sade sig vara 
Luther, en annan påven, den tredje Antikrist, den fjärde en
Stormogul. En slaktare inbillade sig vara Fredrik II
av Preussen; en gymnasist sade sig vara Karl XII; en
gammal hovdam koketterade med sin solfjäder och lät
förstå att hon vore Pompadour; en stackars kryddkrämerska,
som läst romaner, förklarade sig vara Adalrik
och Göthilda; en skäggig sjöman hade fått i sitt huvud
att han var drottning Elisabeth av England; en bortblandad
magister bad konungen förhjälpa honom till hans tron,
eftersom han var pretendenten Stuart. Bland dessa
ruiner av mänskliga passioner och förvillelser fanns även
en gammal goddagspilt vid namn Calle Sager, som sade
sig vänta befordran, på den grund att han hade tur hos
fruntimmer och spelade flöjt.

Föreståndaren hostade och förklarade att besagda
person var inspärrad uti ett särskilt rum, tillika med
en annan dåre, emedan han ansågs farlig.  

I en avlägsen flygel av hospitalet var ett större
rum med järngallrade fönster och fördelat genom ett
plank uti tvenne hälfter. I vardera hälften bodde en
dåre, och båda kunde genom planket samtala med varandra.





II. Helena Nyblom. Ur "Glädjens lustfärd".

Commentary: This is an allegorical tale, thus, the place where it is set can be any country. However, the presence of an isolated nuthouse hints at an 18th- or 19th-century setting. In this story, Happiness descends upon Earth, only to be rejected by people of all the different social strata.

En stor byggnad, en lång, vit byggnad, omgiven av träd och blomster-
anläggningar. Allting där inne såg glatt och ljust ut, och i
hopp att nu få veta något gott, frågade hon en av de förbigående:

»Vad är namnet på detta palats? Och vilken mäktig
furste bor där?»

Den tilltalade såg på Glädjen.

 »Vet du inte, att det
där är hospitalet? Där, var de sinnessvaga och vanvettiga
sitter inspärrade.»

 »Det är människor,

som förlorat bruket av sitt förstånd genom att ha levat i
allt för stor sorg eller allt för mycket glädje, och vilkas
själsljus nu är släckt.»

»Vad är det för ord du talar?» ropade Glädjen vred.
»Tror du, att någon människa mister sin själ genom att leva
i glädje? Frosseri och dryckenskap, lättsinne och ett djuriskt
liv, kallar du det glädje? Skämmas skulle du, att missbruka
Glädjens lyckliggörande namn!»

Glädjens ögon tindrade så vredgat, att mannen tog av
sig hatten.

»Jag ber så mycket om ursäkt,» sade han, »men när
folk dricker och lever om, tills de bli galna, kallar vi det
här på jorden för att roa sig.»