CLAUDIA'S DREAM OF THE CASUALTIES OF WAR

From Selma Lagerlöf, "Den heliga Veronikas svetteduk."
There are a series of dreams that Pontius Pilate's wife Claudia had on Holy Thursday night.
Two of them captivated me: one of the insane (being an aspie myself, I am interested in the subject of psychic imbalance in literature) and one of the casualties of war (there's my pacifist vein and my battlefield Romanticism, at odds but peacefully coexisting still). The former was in the previous post. The latter is this one:


När hon nu väl hade vaknat, satte hon sig upp i bädden 
och sade till sig själv: 

— Jag vill inte drömma mer. Nu vill jag hålla mig 
vaken hela natten, så att jag må slippa att se mer av detta 
förfärliga. 

Men nästan i samma ögonblick, som hön hade tänkt detta, 
hade sömnen blivit henne övermäktig på nytt, och hon hade 
lagt ner sitt huvud på kudden och insomnat. 

Åter hade hon drömt, att hon satt på taket av sitt hus, 
och hennes lilla son sprang fram och tillbaka där uppe och 
lekte med en boll. 

Då hörde hon en röst, som sade till henne: 

— Gå fram till balustraden, som omger taket, och se 
vilka de är, som står och väntar på din gård! 

Men hon, som drömde, sade till sig själv: 

— Jag har sett nog mycket elände denna natt. Jag kan 
inte stå ut med mer. Jag vill förbliva där jag är. 

I detsamma kastade hennes son sin boll, så att den föll 
utanför balustraden, och barnet skyndade fram och klättrade 
upp på räckverket. Då blev hon rädd. Hon sprang fram och 
grep om barnet. 

Men därvid kom hon att kasta ögonen neråt, och än en 
gång såg hon, att gården var full av människor. 

Men där på gården funnos alla de av jordens människor, 
som hade blivit sårade i krig. De kommo med sönderskurna 
kroppar, med borthuggna lemmar och med stora, öppna sår, 
ur vilka blodet flödade, så att hela gården var övergjuten 
därav. 

Och jämte dessa trängde sig där alla de av jordens 
människor, som hade förlorat sina kära på slagfältet. Det var 
de föräldralösa, som sörjde sina försvarare, och de unga 
kvinnorna, som ropade efter sina älskade, och de gamla, 
som suckade efter sina söner. 

De främsta bland dem trängde sig mot dörren, och 
portvakten kom som förut och öppnade. 

Han frågade alla dessa, som hade blivit sårade i fejder 
och strider: 

— Vad söker ni i detta hus? 

Och de svarade: 

— Vi söker den stora profeten av Nasaret, som ska 
förbjuda krig och örlog och föra freden till jorden. Vi söker 
honom, som ska omforma spjuten till liar och svärden till 
vingårdsknivar. 

Då svarade slaven en smula otåligt: 

— Kom nu inga flera och plåga mig! Jag har redan sagt 
det nog många gånger. Den stora profeten finns inte här. 
Pilatus har dödat honom. 

Därpå stängde han porten. Men hon, som drömde, tänkte 
på all den jämmer, som nu skulle komma. 

— Jag vill inte höra den, sade hon och rusade bort från 
balustraden. 

I detsamma hade hon vaknat. Och då hade hon funnit, att 
hon i skrämseln hade sprungit ur sin bädd och ner på det 
kalla stengolvet. 

CLAUDIA'S DREAM OF THE INSANE

Here's another snippet about the perception of mental health in Swedish literature, once more from an allegorical tale.
Pontius Pilate's wife Claudia has a dream on the Holy Thursday night...
As an aspie myself, and now going through harsh times because of my emotional dysregulation (today I had ONE OF THE WORST DAYS IN MY LIFE), I read this snippet from Selma Lagerlöf's "Den heliga Veronikas svetteduk" with tears in my eyes. When would Jesus come and heal the insane once more??? Notice the part I have put in bold: Claudia saw "those who constantly mourned a sorrow they could not name." Emotional dysregulation: the lifetime curse bestowed on me.


Åter hade hon somnat in, och åter hade hon drömt, att 
hon stod på taket av sitt hus och såg ner på den stora 
gården, som var vid som ett torg. 

Och se, gården var full av alla de människor, som voro 
vansinniga och själssjuka och besatta av onda andar. Och 
hon såg sådana, som voro nakna, och sådana, som voro 
höljda i sitt långa hår, och sådana, som hade flätat sig 
kronor av strå och mantlar av gräs och trodde sig vara 
konungar, och sådana, som kröpo på marken och trodde sig 
vara djur, och sådana, som ständigt gräto över en sorg, som 
de inte kunde ge namn, och sådana, som kommo släpande 
på tunga stenar, som de sade vara guld, och sådana, som 
trodde, att de onda andarna talade genom deras mun. 

Hon såg alla dessa tränga sig fram mot palatsets port, 
och de, som stodo längst framme, knackade och bultade för 
att komma in. 

Till sist öppnades dörren, och en slav trädde ut på 
tröskeln och frågade dem: 

— Vad är det, som ni åstundar? 

Då började de alla ropa och säga: 

— Var är den stora profeten av Nasaret, han, som är 
sänd av Gud och som ska ge oss åter vår själ och vårt 
förstånd? 

Hon hörde, att slaven svarade dem med den likgiltigaste 
ton: 

— Det tjänar till ingenting, att ni söker den stora 
profeten. Pilatus har dödat honom. 

När detta var sagt, uppgåvo alla de vansinniga ett skri, 
som var likt vilda djurs rytande, och i sin förtvivlan 
började de sarga sig själva, så att blodet flöt på stenarna. Och 
när hon, som drömde, såg allt deras elände, började hon 
vrida sina händer och jämra sig. Och hennes egen jämmer 
hade väckt henne.