Mostrando entradas con la etiqueta snoilsky. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta snoilsky. Mostrar todas las entradas

miércoles, 6 de noviembre de 2019

IN MEMORIAM GUSTAVI ADOLPHI - MMXIX


To the memory of Gustavus Adolphus Karlsson of Vasa

*Nyköping, Sweden, 9th of December 1594 
 + Lützen, Saxony, 6th of November 1632

His spouse Mary Eleanor (next to the throne), their daughter Christina Augusta 
(in his arms), his right-hand man Chancellor Axel Oxenstierna (next to the throne),
 his courtiers and his people, his officers and soldiers, will always
 keep his memory alive, as long as Sweden and freedom exist.

Beloved ruler of nations and leader of armies,
consort, father, friend, and lover



Inspired by thirst
for glory, on the field of battle quaffed
instead death's bitter draught.


Lützen

av Carl Snoilsky





De drabbat samman med dunder och knall

i höstdagens ljusningstimma.

Det smattrar från gravar och dikesvall,

det blixtrar i gulgrå dimma.



Att segra, att segra i dagens kamp

är ringaste ryttares tanke

ännu, då han fallande griper i kramp

sitt tag om springarens manke;



och pikenerarn riktar sitt järn

ur markens blodpöl att stinga

den överridande kyrassiärn,

som brusar på löddrig bringa.



Soldaten blint in i faran går,

att döda och dö är hans gärning,

men fältherrn han ser huru spelet står

och kastar sin tunga tärning.



Där är han, där syns han i sträckt galopp,

se, plymen på hatten nickar!

I kyller hans jättegestalt söks opp

av vänners och fienders blickar.



Sin sviktande flygel han själv för an

och leder i handgemänget.

Han vågar sitt liv som en simpel man,

och skidan är tom i gehänget.



Han bärs som på stormens vingar framåt

i dimman, där salvorna braka.

Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,

och hästarne stryka tillbaka.



"Framåt, mitt småländska rytteri!

Framåt, mina tyska bröder!"

Förgäves, förgäves - de efter bli.

Då ropas det: "Konungen blöder!"



i famnen på Pappenheims mörka tropp

hann ingen den vacklande följa.

Det gula kyllret slöks ensamt opp

av järnmännens rasslande bölja.



Ett anskri, som går genom märg och ben:

"O Gustav, vår konung, vår fader!"

Med båda linjerna smultna till en

gå rytande fram hans brigader.



Nu flyktar kroat och nu viker vallon

och stupade manshögt begrava

Friedländarens kallnade, stumma kanon -

sin seger martyren skall hava.



Det feltes ett ord i hans hjältedikt,

det ordet, som kröner bedriften:

de sörjande veta att fylla sin plikt,

i blod ge de slutunderskriften.



De segrat. På fältet i skön parad

de hedra sin älskade herre,

men fallna beteckna slagordningens rad,

de levande äro de färre.



Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,

med dimmiga droppar på kinden

jag såg det - en blodig dallrande syn,

som flyttades undan av vinden.



**************************************************


THE BATTLE OF LÜTZEN

A Historical Tableau by Carl Snoilsky
translated from the Swedish by Sandra Dermark
on the 2nd of September 2013



(Dedicated to Juan Carlos Ruiz with sincere admiration)



With thunder and lightning, two armies have clashed

at daybreak, one autumn morrow.

Through thick gray fog, gunfire has violently flashed,

stifling the wounded’s cries of sorrow.



On winning, on winning, on daring to dare

is hell-bent the mind of each rider,

though he lose the grip on the reins of his mare,

and rashly dismount, in a stride, her.



As the heavy cuirassier falls to the ground,

the pikeman, who would stand defeated,

sees his chance and thrusts his blade, turning around:

thus, rider and steed are mistreated.



The common soldier rushes into the fray:

his duty reads “dying or slaying”.

The commander watches his men the game play,

and soon heavy cards he’s seen playing.



There he rides, his blue plume flutters! Lovely lad!

Cool eyes, every muscle in tension!

The tall, dashing figure in bright doublet clad

draws friends’ and enemies’ attention!



Thus he takes command of his faltering wing,

exposed like a leader of twenty.

Like a young lieutenant, risks takes the blond king:

his sword’s drawn, his scabbard is empty.



He’s shuttled by thunderstorm wings through the ranks,

into the fog, into the fire.

Like hail, many a bullet on a breastplate clanks

where enemy units conspire.



“Onward, my brave Swedish cavalry!

Onward, comrades of German breeding!”

In vain… they can’t catch up… their leader don’t see...

then, suddenly, hear: “The King’s bleeding!”



Into the dark bosom of Wallenstein’s troop

no one the wounded rider followed.

The yellow doublet was, at one fell swoop,

by the clanking iron wave swallowed.



Then, a rising clamour sears flesh and bone:

“Gustavus! Our father! Our leader!”

Thus, his brigades combine: he won’t die alone.

They roar, rushing forward, dear reader.



Croatians retreat and Walloons take to flight,

and, buried in heaps of slain sinners,

the Friedlander’s cannons are hidden from sight:

the martyr’s men shall be the winners.



The last word was missing in his epic song:

the word that crowns every achievement.

The mourners have done their duty, right or wrong:

they wrote it in blood and bereavement.



They’ve won. On the fields, with a lovely parade,

they honour their beloved leader,

but most of them have fallen within the glade:

the living are few, my dear reader.



On the plains of Lützen, by faint evening light,

in cold, foggy early November,

I saw such a bloody, violent sight,

that I, to this day, still remember.


**************************************************




LA BATALLA DE LÜTZEN


(traducción de Sandra Dermark)


6 de noviembre de 1632

Lützen, Sajonia




(A Juan Carlos Ruiz, de la UJI, por apoyarme.



Äras den som äras bör! )






Se han enfrentado al amanecer



del día otoñal que raya.



Se oye tronar desde las trincheras,



rayos en la niebla grisácea.





En vencer, en vencer y en nada más



es en lo que cada uno piensa,



hasta el jinete más modesto, aunque



del corcel derribado sea,





y, mientras de su montura cae,



se lanza a por él el piquero



a quien los cascos iban a aplastar:



los dos yacen ahora en el suelo.





El soldado raso no decide, no,



vive por morir y dar muerte;



el caudillo ve a los suyos ceder



y echa su fatídica suerte.





¡Allí está! ¡Ondea el penacho azul!



¡Cabalga a galope tendido!



Su augusto porte y coleto de satén



atraen a amigos y enemigos.





Se pone al mando del ala que cede,



se expone en primera fila.



Arriesga su vida como un hombre más,



y su vaina está vacía.





Le llevan las alas de la tempestad



adelante. Densa es la niebla.



Las balas resuenan al dar en corazas,



y otros disparos contestan.





“¡Adelante, jinetes del septentrión!



¡Adelante, hijos de Alemania!”



En vano, en vano: quedan atrás.



De pronto, alguien grita: “¡El rey sangra!”





Nadie de los suyos consiguió seguir



entre enemigos al herido.



La ola estruendosa de hombres de hierro



se tragó el coleto amarillo.





Un clamor que llega hasta el corazón:



“¡Gustavo, nuestro rey y padre!”



Unidas, rugiendo, avanzan sus dos



brigadas, pues hay que vengarle.





Ya huye el croata, ya cede el valón,



se entierra en caídos y escoria



del fridlandés el enfriado cañón:



el mártir tendrá su victoria.





Faltaba en su canción el verso final,



aquel que las gestas ensalce;



los que le lloran cumplen con su deber,



pues ellos lo escriben con sangre.





Han vencido y con muy bella procesión



honran a su amado caudillo,



mas los caídos brillan por su ausencia:



una minoría son los vivos.





No lejos de Lützen, al atardecer,



con lágrimas en las mejillas,



vi en la niebla aparecer esta visión



sangrienta, que ahora se disipa.







*******************************************


Lützen.
Kirjoittanut Carl Snoilsky


Toimittanut Reinhold Roine



On alkanut pauhina taistelon

Syyspäivyen valjetessa.

Savu suitsuvi suista kaivannon,

Tuli leimuvi auteressa.



Vaan voittoa, voittoa toivotaan,

Sen yksin ratsahat muistaa

Viel’ orhinsa harjaa hahmiessaan,

Kun surma jo maahan suistaa.



Kyrassierit hurjana karkailee,

Hevon kyljet vaahtia kiiltää;

Verilammessa piikkiläs tähtäilee,

Yli-syöksijän rinnat viiltää.



Ei vaaraa harkita saa sotamies,

Vaan kuolettaa tahi kuolla;

Mut johtaja, arvan heittäen, ties

Kuka voiton, tappion puolla.



Hän tuossa nyt kiitävi ratsullaan,

Hatun töyhtö kas liehuen nyökkää!

Hänen jättiläsvartaloaan päin vaan

Omat pyrkivi, vallooni hyökkää.



Hän johtavi joukkoa horjuvaa,

Ja lailla ratsahan halvan

Käsikähmähän henkensä uskaltaa,

Ja tyhjänä huotra on kalvan.



Hän pyssyjen pauhuun tuimimpaan

Kuin myrskyn siivillä entää;

Siell’ luodit räiskyvi haarniskaan,

Hevot peljäten syrjähän lentää.



«Nyt eespäin Ruotsin parveke!

Nyt eespäin veikkoset Saksan!»

Oi turhaan, turhaan – loitolle

Jäi muut, ei seurata jaksa.



«Sai kuningas haavan» nyt huutavat –

Rivi musta vastassa tiellä.

Teräsmiesten lainehet kalskuvat

Sai keltasen kyllerin niellä.



Soi huuto, luita mi vihlaisee:

«Oi Kustaa, kuningas meidän!»

Nyt ärjyen joukot ryntäilee,

Jos harvakin linja on heidän.



Jo väistyvät laumat keisariset;

Vaan korkeat ruumiskunnaat

Tykit hautasi kylmät vaiennehet –

Nuo vainajan voiton on lunnaat.



Oli sankarilaulu kaatunehen

Teon uljahan kruunua vailla,

Verin loppuhun leimasi huolijat sen:

Olit voittajat taistelumailla.



Nyt katselu kunniaks’ johtajan

On kaunis kentällä tässä;

Mut vainajat näyttivät rintaman,

On hengissä harvat läsnä.



Näön värjyvän pinnalla pilven näin,

Luon’ Lützenin mulle se loisti,

Vesihernehet kiertyi silmähäin –

Näön illan tuulonen poisti.






The last word was missing in his epic song:
the word that crowns every achievement.
The mourners have done their duty, right or wrong:
they wrote it in blood and bereavement.



He left us when we (and he) expected it the least
in the prime of his life and at the climax of his career,
before he could be tarnished by the failing vigour of an older age
or by the corruption brought upon him by success. 
A single bullet, just like any other, 
suddenly struck his back and entered his noble chest, 
to quench a flame that never could or should have burned brighter.

viernes, 1 de marzo de 2019

Den nya Cendrillon

Den nya Cendrillon

En revolutionär Askungesaga
av Carl Snoilsky
Rättstavad av Sandra Dermark


Från gamla gamla dagar, väl hundra år se'n och mer,
Finns sagan kvar om ett rike, vars sol för alltid gått ner.
Med torn och tinnar befästad, en mur där reste sig grå.
Den ord och lösen ej kände fick utanför stå.

En mäktig bastilj, försvarad av korsgevär och kanon --
Så tänkte barnen därute, så menade kolartron.
Med mössan i hand allena man smög förbi, med förlov,
Fast vallarnas vapen rostat och väktaren sov.

Därinnanföre -- ja, lycklig den blott hörde dit!
Ett trollslag -- och fult var vackert och korpen var vit.
Den simpla världen därute ur synkretsen vek
Och skuggor och sorger försvunno för skimrande lek.

Farväl med det regelräta, asketernas norm!
Välkommen med snirklar och snäckor, du smekande böljeform!
Vad leende glada färger i rose och azur!
Hur myste ej paviljonger ur tuktad natur!


Han, härskarn i denna sköna, förtrollade park. 

Var gräsplan var en teater och lunden kuliss.
I blomsterparterrn stod Amour och siktade segerviss.
I duggregn utav kaskaden sig vredo nymf och triton
Och dallrande sam i luften en lysten, lockande ton.

Det var Rococo den siste -- allsvåldig monark.
Han hörde valdhorn i fjärran, en tärna i kind han knep.
Fasanen, flaskan och Fyllis -- det var ett liv han begrep.

Det sällskap, han hade omkring sig, var litet men valt,
Och lag var genast för alla vad Rococo talt.
Det som gick an eller icke, det som var täckt eller styggt,
Det visste man, när man visste vad Rococo tyckt.

Men också att leva och umgås hur blev det ej lätt!
Allt, ända till tanken och ordet, fick sin etikett.
För allt fanns en sirligt snirklad, en färdiggjord fras.
Vad ej borde ses, det gömdes av rosenröd gaz.

Det tunga fick icke finnas i Rococos gård,
Och marmorn, ja själv alabastern, snart syntes för hård.
Då gjorde tiden sitt storverk -- och det var porslin,
Porslin med matta reflexer på blått och karmin.


Porslinet var just ett ämne, som väl stod ihop 

Porslin blev nu hela slottet på Rococos ord;
Av finaste sköra lera var stol och var bord,
Just enkom för lätta väsen av ömtåligt stoft,
För trippande röda klackar i solsken och puderdoft.

Med kindernas smink och muscher och leende grop;
De näpnaste små markiser av hjältelik min,
Små dygder i styva kjortlar -- porslin, porslin!

Så kunde de levat länge i lust och i fröjd,
Men människan, ack dessvärre, kan aldrig bli nöjd.
En avundsjuk fé, på avstånd, av solsky och rök
Framgycklar ett gåtfullt något -- så heter det: "sök!"

En morgon i daggiga gräset de funno en sko,
Blott vackrare, lättare, mindre än någon kan tro.
Den skon en sylf kunnat bära att dansa på tå,
Förutan att rubba en droppe, på ängarnas strå.

Herdinnor bredvid markiser i nyfiken ring
Betraktade ivrigt fyndet och vände det kring.
Behagsjukt sträckte de sköna de svarvade vrister små 

I silkesstrumpor med kilar -- men ingen den skon fick på.

Vi måste finna den sköna -- här stå vi ej ut! 

Herr Alcindor och herr Damon i blinken ändrade sinn’;
I Fyllis de sågo en fjolla och fräknar på Kloris’ skinn.
Allting, ja själva porslinet, var fullt av fel och av flärd:
Det fanns en skönhet i världen -- men icke i Rococos värld.

Till Rococos eget öra hann ropet till slut.
I pudrad peruk, helt rådlös, bland buller och skri,
Han suckade eftergivet: så sök, kära ni!

Med galonerad betjäning ett letande tåg
I statsvagn utav pâte tendre förbländad man såg.
Blott här och där utmed vägen en oförskämd glop
Fördristade sig att undra hur slikt höll ihop.

De letade uti två dagar, de letade uti tre; 
Men hon, som skon skulle passa, lät icke sig se.
Så råkade tåget vilse i villande skog --
Till kolarkojan för regnet sin tillflykt man tog.

Där satt hon och stirrade tankfull på flammande trä,
Med lockarna nere i pannan och händren knäppta kring knä.
De stodo stilla på tröskeln, förglömde att pröva skon,
Hos en och var fanns en stämma som redan sagt: det är hon.


Vad var hennes börd och härkomst? Hon visste det ej. 

Inunder smutsen och sotet och slarvor till dräkt
De anade strax en fägring av härskaresläkt.
Då, drömskön av fjärran syner, hon uppslog sin blick,
En stöt in i hjärtegropen var letare fick.

Sitt namn väl ändå hon kände? Hon svarade nej.
Den starke kolaren, bjässen som vargarna slog,
En dag träffat på den lilla bland tuvor i skog.

Så fri som ännu en vildros på furumörk mo,
Hon följt blott sitt eget tycke i kolarens bo.
Vid härden med glimmande askan blev tiden dock lång,
Det stora, som glöden talt om, när kom det en gång?

Du härliga, det har kommit! -- de ropte, bragta från sans --
Av dig skall Rococos rike nu hämta nyboren glans.
Liksom de fört en prinsessa i bugande krets,
Till vagnen flickan de ledde vid yttersta fingerspets.

Triumf, den sökta är funnen! En jubelfanfar,
Och åter med skamfilat åkdon till slottet det bar.
Då Rococo sporde satiriskt: nå passade skon?
Det hör ej till saken, de sade, emellertid är det hon.

I salen de förde sin skyddsling, friserad och tvådd.
Bak sminket bleknade Fyllis och såg sig hjälplöst förrådd.
Från alla nyfikna blickar det föll med ens som ett fjäll
Och Rococo själv gick till mötes och hälsade: ma chère belle ...

Då dog på skämtarens läppar en kvickhet om Cendrillon,
Landstrykerskan, som ej hade så mycket som namn en gång.
Den bristen var redan botad av en poetisk abbé,
Som ägnat en fin épitre åt tjuserskan Liberté.

Men hon; som nyss varit namnlös, av alla nu nämnd,
För detta doftande smicker vek undan som skrämd.
Ur balsalen tidigt och ofta försvann hon lätt som en hind,
På borgens ensliga tinnar hon satt med hand under kind.

Hon stirrade ut i nejden som fordom i härdens kol:
Det liv, som rördes därnere, vad var väl dess mål?
Det stora, hon sett i drömmen, ej fanns det inne i saln.
Ett sorl, likt suset i skogen, steg upp ut ur daln.

Av sorlet det varde en åska -- då skalv bastiljen den grå.
De kommo från östan och västan, de kommo med mössan på,
Och alla ropte de namnet som, fött i en madrigal,
På stunden gått ut som lösen kring berg och kring dal.


Men kolarn, den starke björnen, i borgporten bröt. 

Den sköna var sedd på tornet av tusendes blick,
Och ny var den syn på tingen, som var och en fick.
Den mörka, förtegna ringmurn blev genomskinlig som glas:
Vad mur ej förmådde dölja, det dolde ej rosenröd gaz.

Giv hit min flicka i skogen! han brummande röt:
Var hade jag mina ögon i förriga dar
Att aldrig jag märkte, flicka, hur fager du var?

Han svängde sin tunga yxa -- ett dövande ras!
Den sköra, skimrande världen var sprungen i kras.
Det enda förvägna hugget blev ästets ruin,
Ty själva muren var vorden porslin -- porslin!

Ett rykande regn av skärvor föll vida omkring,
Av Rococo och hans rike där sparades ingenting.
Med möda fick samlarvurmen för gamla saker och bruk
Bevara en vas, en dosa, en fras, en peruk.

När intet fanns kvar att slå sönder och andan man drog,
Då kom man ihåg den sköna, vars namn till lösen man tog.
Ack, hon var borta, försvunnen, och döv för bedjandes röst --
Men namnet hade man ännu och det var alltid en tröst.


Vart flydde den underbara, vars blotta namn gör en varm?
I högsal finnes hon icke och icke i stridens larm.
Var är den skog, där hon drömmer med hand under kind
Och lyss på fåglarnas lockton och talar med spelande vind?