To the memory of Gustavus Adolphus Karlsson of Vasa
*Nyköping, Sweden, 9th of December 1594
+ Lützen, Saxony, 6th of November 1632
+ Lützen, Saxony, 6th of November 1632
 |
| His spouse Mary Eleanor (next to the throne), their daughter Christina Augusta (in his arms), his right-hand man Chancellor Axel Oxenstierna (next to the throne), his courtiers and his people, his officers and soldiers, will always keep his memory alive, as long as Sweden and freedom exist. |
Beloved ruler of nations and leader of armies,
consort, father, friend, and lover
 |
Inspired by thirst
for glory, on the field of battle quaffed
instead death's bitter draught.
|
Lützen |
| av |
De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
det blixtrar i gulgrå dimma.
Att segra, att segra i dagens kamp
är ringaste ryttares tanke
ännu, då han fallande griper i kramp
sitt tag om springarens manke;
och pikenerarn riktar sitt järn
ur markens blodpöl att stinga
den överridande kyrassiärn,
som brusar på löddrig bringa.
Soldaten blint in i faran går,
att döda och dö är hans gärning,
men fältherrn han ser huru spelet står
och kastar sin tunga tärning.
Där är han, där syns han i sträckt galopp,
se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
av vänners och fienders blickar.
Sin sviktande flygel han själv för an
och leder i handgemänget.
Han vågar sitt liv som en simpel man,
och skidan är tom i gehänget.
Han bärs som på stormens vingar framåt
i dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
och hästarne stryka tillbaka.
"Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!"
Förgäves, förgäves - de efter bli.
Då ropas det: "Konungen blöder!"
i famnen på Pappenheims mörka tropp
hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
av järnmännens rasslande bölja.
Ett anskri, som går genom märg och ben:
"O Gustav, vår konung, vår fader!"
Med båda linjerna smultna till en
gå rytande fram hans brigader.
Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
Friedländarens kallnade, stumma kanon -
sin seger martyren skall hava.
Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
det ordet, som kröner bedriften:
de sörjande veta att fylla sin plikt,
i blod ge de slutunderskriften.
De segrat. På fältet i skön parad
de hedra sin älskade herre,
men fallna beteckna slagordningens rad,
de levande äro de färre.
Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,
med dimmiga droppar på kinden
jag såg det - en blodig dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.
**************************************************
THE BATTLE OF LÜTZEN
A Historical Tableau by Carl Snoilsky
translated from the Swedish by Sandra Dermark
on the 2nd of September 2013
(Dedicated to Juan Carlos Ruiz with sincere admiration)
With thunder and lightning, two armies have clashed
at daybreak, one autumn morrow.
Through thick gray fog, gunfire has violently flashed,
stifling the wounded’s cries of sorrow.
On winning, on winning, on daring to dare
is hell-bent the mind of each rider,
though he lose the grip on the reins of his mare,
and rashly dismount, in a stride, her.
As the heavy cuirassier falls to the ground,
the pikeman, who would stand defeated,
sees his chance and thrusts his blade, turning around:
thus, rider and steed are mistreated.
The common soldier rushes into the fray:
his duty reads “dying or slaying”.
The commander watches his men the game play,
and soon heavy cards he’s seen playing.
There he rides, his blue plume flutters! Lovely lad!
Cool eyes, every muscle in tension!
The tall, dashing figure in bright doublet clad
draws friends’ and enemies’ attention!
Thus he takes command of his faltering wing,
exposed like a leader of twenty.
Like a young lieutenant, risks takes the blond king:
his sword’s drawn, his scabbard is empty.
He’s shuttled by thunderstorm wings through the ranks,
into the fog, into the fire.
Like hail, many a bullet on a breastplate clanks
where enemy units conspire.
“Onward, my brave Swedish cavalry!
Onward, comrades of German breeding!”
In vain… they can’t catch up… their leader don’t see...
then, suddenly, hear: “The King’s bleeding!”
Into the dark bosom of Wallenstein’s troop
no one the wounded rider followed.
The yellow doublet was, at one fell swoop,
by the clanking iron wave swallowed.
Then, a rising clamour sears flesh and bone:
“Gustavus! Our father! Our leader!”
Thus, his brigades combine: he won’t die alone.
They roar, rushing forward, dear reader.
Croatians retreat and Walloons take to flight,
and, buried in heaps of slain sinners,
the Friedlander’s cannons are hidden from sight:
the martyr’s men shall be the winners.
The last word was missing in his epic song:
the word that crowns every achievement.
The mourners have done their duty, right or wrong:
they wrote it in blood and bereavement.
They’ve won. On the fields, with a lovely parade,
they honour their beloved leader,
but most of them have fallen within the glade:
the living are few, my dear reader.
On the plains of Lützen, by faint evening light,
in cold, foggy early November,
I saw such a bloody, violent sight,
that I, to this day, still remember.
**************************************************
LA BATALLA DE LÜTZEN
(traducción de Sandra Dermark)
6 de noviembre de 1632
Lützen, Sajonia
(A Juan Carlos Ruiz, de la UJI, por apoyarme.
Äras den som äras bör! )
Se han enfrentado al amanecer
del día otoñal que raya.
Se oye tronar desde las trincheras,
rayos en la niebla grisácea.
En vencer, en vencer y en nada más
es en lo que cada uno piensa,
hasta el jinete más modesto, aunque
del corcel derribado sea,
y, mientras de su montura cae,
se lanza a por él el piquero
a quien los cascos iban a aplastar:
los dos yacen ahora en el suelo.
El soldado raso no decide, no,
vive por morir y dar muerte;
el caudillo ve a los suyos ceder
y echa su fatídica suerte.
¡Allí está! ¡Ondea el penacho azul!
¡Cabalga a galope tendido!
Su augusto porte y coleto de satén
atraen a amigos y enemigos.
Se pone al mando del ala que cede,
se expone en primera fila.
Arriesga su vida como un hombre más,
y su vaina está vacía.
Le llevan las alas de la tempestad
adelante. Densa es la niebla.
Las balas resuenan al dar en corazas,
y otros disparos contestan.
“¡Adelante, jinetes del septentrión!
¡Adelante, hijos de Alemania!”
En vano, en vano: quedan atrás.
De pronto, alguien grita: “¡El rey sangra!”
Nadie de los suyos consiguió seguir
entre enemigos al herido.
La ola estruendosa de hombres de hierro
se tragó el coleto amarillo.
Un clamor que llega hasta el corazón:
“¡Gustavo, nuestro rey y padre!”
Unidas, rugiendo, avanzan sus dos
brigadas, pues hay que vengarle.
Ya huye el croata, ya cede el valón,
se entierra en caídos y escoria
del fridlandés el enfriado cañón:
el mártir tendrá su victoria.
Faltaba en su canción el verso final,
aquel que las gestas ensalce;
los que le lloran cumplen con su deber,
pues ellos lo escriben con sangre.
Han vencido y con muy bella procesión
honran a su amado caudillo,
mas los caídos brillan por su ausencia:
una minoría son los vivos.
No lejos de Lützen, al atardecer,
con lágrimas en las mejillas,
vi en la niebla aparecer esta visión
sangrienta, que ahora se disipa.
*******************************************
Lützen.
Kirjoittanut Carl Snoilsky
Toimittanut Reinhold Roine
On alkanut pauhina taistelon
Syyspäivyen valjetessa.
Savu suitsuvi suista kaivannon,
Tuli leimuvi auteressa.
Vaan voittoa, voittoa toivotaan,
Sen yksin ratsahat muistaa
Viel’ orhinsa harjaa hahmiessaan,
Kun surma jo maahan suistaa.
Kyrassierit hurjana karkailee,
Hevon kyljet vaahtia kiiltää;
Verilammessa piikkiläs tähtäilee,
Yli-syöksijän rinnat viiltää.
Ei vaaraa harkita saa sotamies,
Vaan kuolettaa tahi kuolla;
Mut johtaja, arvan heittäen, ties
Kuka voiton, tappion puolla.
Hän tuossa nyt kiitävi ratsullaan,
Hatun töyhtö kas liehuen nyökkää!
Hänen jättiläsvartaloaan päin vaan
Omat pyrkivi, vallooni hyökkää.
Hän johtavi joukkoa horjuvaa,
Ja lailla ratsahan halvan
Käsikähmähän henkensä uskaltaa,
Ja tyhjänä huotra on kalvan.
Hän pyssyjen pauhuun tuimimpaan
Kuin myrskyn siivillä entää;
Siell’ luodit räiskyvi haarniskaan,
Hevot peljäten syrjähän lentää.
«Nyt eespäin Ruotsin parveke!
Nyt eespäin veikkoset Saksan!»
Oi turhaan, turhaan – loitolle
Jäi muut, ei seurata jaksa.
«Sai kuningas haavan» nyt huutavat –
Rivi musta vastassa tiellä.
Teräsmiesten lainehet kalskuvat
Sai keltasen kyllerin niellä.
Soi huuto, luita mi vihlaisee:
«Oi Kustaa, kuningas meidän!»
Nyt ärjyen joukot ryntäilee,
Jos harvakin linja on heidän.
Jo väistyvät laumat keisariset;
Vaan korkeat ruumiskunnaat
Tykit hautasi kylmät vaiennehet –
Nuo vainajan voiton on lunnaat.
Oli sankarilaulu kaatunehen
Teon uljahan kruunua vailla,
Verin loppuhun leimasi huolijat sen:
Olit voittajat taistelumailla.
Nyt katselu kunniaks’ johtajan
On kaunis kentällä tässä;
Mut vainajat näyttivät rintaman,
On hengissä harvat läsnä.
Näön värjyvän pinnalla pilven näin,
Luon’ Lützenin mulle se loisti,
Vesihernehet kiertyi silmähäin –
Näön illan tuulonen poisti.
The last word was missing in his epic song:
the word that crowns every achievement.
The mourners have done their duty, right or wrong:
they wrote it in blood and bereavement.
|
in the prime of his life and at the climax of his career,
before he could be tarnished by the failing vigour of an older age
or by the corruption brought upon him by success.
A single bullet, just like any other,
suddenly struck his back and entered his noble chest,
to quench a flame that never could or should have burned brighter.
