Stryknin -- en giftikon
Vill ni mörda eran tant
för att ärva gummans slant
Vill ni för hans arga tal
få en vän på hospital
Titta i min priskurant!
Går man in i politik
gömmer man rivalens lik
Spinner man en ful intrig
vill man ställa till med krig
Kommer man med nåt på kant:
Då går man till Pechlin
och får en dos stryknin
den smugglar man i killen
sen ser man inte till'en
Sånt ordnar lätt Pechlin
han är diskret och fin
Han som inkorporerar
vårt sjuttonhundratal.
JuvenalOrdens spex GIII, Uppsala 1957. Melodi ur Glada änkan
I Alfred Hitchcocks thriller Psycho (1960), filmen med den berömda duschscenen, redogör sheriff Chambers kort men kärnfullt för ett mord och ett självmord:
"Mrs Bates förgiftade den här killen som hon hade ihop det med när hon kom på att han var gift, och tog sedan hjälp av samma medel själv. Stryknin. Ett fult sätt att dö."
Och på grund av den dödes utseende lär Kleopatra ha valt bort stryknin när hon förberedde sitt självmord genom att prova olika gifter på sina slavar.
Vad är det då som är så fult?
Agatha Christies debutbok En dos stryknin (The Mysterious Affair at Styles, 1920) förklarar en del.
Händelserna på Styles i Essex utspelas under första världskriget. Herrgårdens ägare, den rika änkan mrs Emily Cavendish, har gift om sig med den betydligt yngre Alfred Inglethorpe och lever där med ett antal släktingar och några andra. Mrs Inglethorpe påträffas döende och Christie beskriver förgiftningsförloppet och dödskampen på följande sätt:
Mrs Inglethorpe låg i sin säng i våldsamma konvulsioner, under vilka hon vid något tillfälle måste ha stött omkull nattduksbordet bredvid sig. Men just som vi kom in slappnade hennes lemmar, och hon föll maktlös tillbaka mot kuddarna [...] Våldsamheten i mrs Inglethorpes anfall tycktes hålla på att gå över.
Men så:
Ett halvkvävt skrik från sängen kom mig att rycka till. Ett nytt plågoanfall hade kommit över den stackars gamla damen. Det var förfärligt att se de ohyggliga konvulsionerna [...] Vi trängdes omkring henne, utan förmåga att hjälpa eller lindra. En sista konvulsion fullkomligt lyfte henne upp från bädden, så att hon slutligen såg ut att vila på blotta huvudet och hälarna, med den övriga kroppen på ett märkvärdigt sätt bildande en båge. Förgäves försökte Mary och John få i henne mera konjak. Ögonblicken flög. Och åter formade sig kroppen till samma egendomliga båge [...] Sedan föll hon tillbaka på kuddarna.
Det är alltså ett dramatiskt förlopp och den närvarande läkaren doktor Bauerstein misstänker på grund av de specifika symtomen redan från början förgiftning med stryknin.
En dos stryknin skrevs redan 1916 men kom alltså inte ut förrän 1920 (i USA) respektive 1921 (i England); år 1935 blev den en av de tio första Penguinböckerna.
Christies debutroman recenserades bland annat i facktidskriften Pharmaceutical Journal (7 maj 1921) och fick där ett tämligen tvetydigt mottagande: boken kan "klassas högt som skönlitterärt verk, och författaren har lagt ned all tänkbara omsorg på att hålla sig så långt borta från sanningen som möjligt."
Däremot belönades andra upplagan, som gavs ut 1923, med en positiv recension i samma tidskrift. Romanen hade den ovanliga förtjänsten att vara korrekt skriven, ansåg den anonyme recensenten, och författaren "hanterar gifter på ett kunnigt sätt och håller inte på med en massa nonsens om gifter som är omöjliga att spåra, vilket ofta händer. Miss Agatha Christie kan sitt jobb. Under alla förhållanden såras inte känslorna hos den läsare som är apotekare på någon punkt i berättelsen."
En kemisk finess är faktiskt en viktig del av bokens intrig. Stryknin fanns i de stärkande medikamenter som mrs Inglethorpe regelbundet intog. Mördaren hällde kaliumbromidpulver, ett sömnmedel, i flaskan med den i sig låga och ofarliga koncentrationen av stryknin. Denna tillsats fällde ut stryknin i form av ett bromidsalt, genomskinliga kristaller som samlade sig på botten av medicinflaskan. När den sista dosen togs svaldes alltså nästan alltsammans på en gång. Den person som brukade ge offret hennes medicin var alltid noga med att inte skaka flaskan, så att utfällningen inte rördes upp förrän sista dosen togs. Genialt!
Stryknin fanns nog också i det gift som "vilden" Tonga i sir Arthur Conan Doyles De fyras tecken (The Sign of Four, 1890) preparerar sina pilar med. I det här fallet är det den dödes ansikte som avspeglar dödsorsaken.
"Vill du känna här på den stackars karlns arm och på benet? Vad säger du?" frågar Holmes sin vän doktor Watson.
"Musklerna är hårda som trä."
"Just det, de befinner sig i ett stadium av ytterlig kontraktion, i hög grad överskridande det vanliga rigor mortis. Om du sammanställer detta faktum med det förvridna ansiktet, det hippokratiska leendet, eller risus sardonicus som antikens författare kallade det, till vilken slutsats kommer du då?"
"Att döden orsakats av någon kraftigt verkande alkaloid", svarade jag, "något slags strykninliknande substans som åstadkommit stelkramp."
Alkaloiden stryknin isoleras bland annat ur frön från frukterna av Strychnos nux-vomica (nux = nöt, vomica = som man kräks av -- fast det gör man inte). Det var Carl von Linné som 1753 föreslog namnet Strychnos för släktet. Förutom de gemensamma rent botaniska egenskaperna smakade frukterna bittert och var giftiga. Han utgick från det grekiska ordet στρνχνος ("strychnos") som betyder bittert eller skarpt. Släktet har idag nästan 200 species (arter). Frukten liknar en apelsin -- den är orange och av samma storlek. Fruktköttet, som är geléartat, smakar bittert och innehåller upp till fem ljusgråa platta frön med några centimeters diameter. Förutom en dryg procent stryknin innehåller fröna den likaledes giftiga alkaloiden brucin, som har rönt mindre uppmärksamhet utanför vetenskapliga kretsar. Fröna fördes till Europa på 1400-talet. Pulver eller extrakt av fröna -- senare den kemiska föreningen strykninnitrat -- blandades in i Sverige i åtel som lades ut för att döda skadedjur, fram till 1962, så länge den gamla giftstadgan var gällande i landet.
Förgiftningen karakteriseras, som framgår av citaten ovan, av kramper och konvulsioner. De periodiskt återkommande anfallen kan utlösas av sensorisk stimulans såsom ljusförnimmelser, ljud och känsel.
1840 behandlades en engelsk sjöman för gonorré på ett sjukhus i Calcutta. Han strövade mest omkring och var oförskämd mot personalen, som "råkade" ge honom fel medicin, nämligen pulveriserade blad av en parasitär växt (Viscum monoicum), en mistel som växer på strychnos (precis som den europeiska misteln växer på lind). Sedan utlöstes konvulsioner varje gång han försökte tala och till och med när en fluga satte sig på honom. Sjömannen dog efter några timmar men hann skrika att han hade förgiftats. I mycket låga doser är stryknin stimulerande och har tidigare använts medicinskt i droger och stärkande så kallade tonics, för att pigga upp konvalescenter och senila.
Stryknin har även använts som prestationshöjande medel för kapplöpningshästar och av idrottsmän; maratonlöparen Thomas Hicks dopade sig med en dos i OS i Saint Louis 1904.
Symtomen vid förgiftning uppträder inom 15 till 30 minuter och så låga doser som 30-120 milligram har uppskattats som dödliga för en vuxen. Alla sträckmuskler kontraheras, vilket till slut kan tvinga offret i en position vilande enbart på hälar och nacke, och med ryggen i form av en båge; opistotonus eller sprättbågeställning kallas detta på fackspråk.
Det stela leende, risus sardonicus, som Sherlock Holmes och doktor Watson observerar är också ett tecken på de hårt sträckta muskler som är typiska för strykninförgiftning, liksom för stelkramp. Strykninförgifning är mycket smärtsam och medvetandet är oftast bevarat in i det sista. Döden inträder på grund av andningsstillestånd.
 |
| Sir Charles Bell (1774 - 1842), Opisthotonus Following Gunshot, 1809. Den unge soldaten har drabbats av stelkramp efter en skottskada. Sprättbågeställningensom läkaren och konstnären Bell har observerat kan orsakas av tetanusbakteriens toxin eller av vissa gifter, till exempel stryknin. |
En beskrivning av de karakteristiska symtomen med risus sardonicus och kramper finner man även i Bridgemysteriet (S.S. Murder, 1933) av Quentin Patrick.
I klassikern Greven av Monte-Cristo (1845) av Alexandre Dumas (1802-1870) inträffar flera dödsfall genom förgiftning med stryknin.
Efter markisinnan Renée de Saint-Mérans död samtalar prokurator de Villefort med sin nära vän och läkare:
- Lade ni märke till sjukdomens symtom?
- Ja visst. Markisinnan fick tre anfall med några minuters mellanrum, och anfallen blev häftigare för var dag. Då ni, herr doktor, anlände, hade madame de Saint-Méran flämtat efter andan några minuter. Hon fick ett anfall, som jag tog för en nervkris. Jag började inte att bliva rädd på allvar, förrän hon reste sig upp i sängen med förvridna lemmar. [...] det andra anfallet började. Detta blev värre än det första. Samma nervösa rörelser. Munnen förvreds och blev blå. Under det tredje anfallet dog hon. Så snart jag sett det första anfallet, förstod jag att det var stelkramp. Och ni bekräftade mina farhågor.
- Då voro andra personer närvarande, -sade doktorn- men nu är vi ensamma.
- Vad ämnar ni säga mig, gode Gud?
- Att stelkramp och förgiftning med vissa vegetabilier yttrar sig på samma sätt. [...] Madame de Saint-Méran har blivit förgiftad genom en stark dosis stryknin. som av misstag givits henne.
De återkommande anfallen och likheten med stelkramp är, som läkaren förklarar, typiska för strykninförgiftning. Men det finns en komplikation:
- [...] hur skulle medicin, som var avsedd för monsieur Noirtier, kunna döda madame de Saint-Méran?
- Det är mycket enkelt. Ni vet ju att giftet verkar som läkemedel vid vissa sjukdomar. Lamhet hör dit. Efter att ha försökt allt för att för att bota monsieur Noirtier, beslöt jag för tre månader sedan att försöka ett sista medel. Sedan tre månader tillbaka, behandlar jag honom med stryknin. I den sista satsen som jag ordinerade för honom fanns det sex cgr. Sex cgr. verkar inte på monsieur Noirtiers förlamade lemmar, och för övrigt har han så småningom vant sig vid giftet, men sex cgr. är tillräckliga för att döda en annan person.
Hur uppkommer då de spektakulära symtom som är karakteristiska för strykninförgiftning -- dessa kraftiga konvulsioner, som triggas av ljus- och ljudförnimmelser eller beröring? Den viktiga molekylära atomen är, förutom stryknin, en mycket enkel molekyl, nämligen aminosyran glycin.
Halten av glycin är särskilt hög i den grå substans som finns i ryggmärgen. Där har glycin uppgiften att dämpa verkan av diverse stimuli. Denna modulering av förnimmelsernas styrka sker genom att glycin binder till en speciell receptor, en proteinmolekyl med en utformning som möjliggör samspelet med just glycin. Stryknin binder till samma receptor och förhindrar därigenom den dämpande verkan som normalt ombesörjs av glycin. Effekten blir förödande. Minsta stimuli orsakar fullt påslag i de muskler som regleras av ryggmärgen. Muskler sträcks och svåra konvulsioner uppträder. Symtomen, till exempel sprättbågeställningen, är påfallande lika de som karakteriserar stelkramp (tetanus). Detta är ingen tillfällighet. Det toxin som stelkrampsbakterien bildar minskar frisättningen av glycin i ryggmärgen och förhindrar på så vis den normala dämpningen av reflexer.
Stryknin har inte bara fascinerat en rad författare genom tiderna, utan även varit föremål för stort intresse bland forskare som funnit stimulerande utmaningar i ämnets kemi; stryknin "har verkat inspirerande både i skönlitteraturen och i naturvetenskapen", skriver K.C. Nicolau och T. Montagnon i Molecules that Changed the World (2008).
Stryknin var en av de första alkaloider som isolerades i ren form. De franska forskarna Pierre-Joseph Pelletier (1788-1842) och Joseph-Bienaimé Caventou (1795-1877) lyckades utvinna alkaloiden ur växten Strychnos ignatii. Deras uppsats "Note sur un Nouvel Alcali" publicerades 1818 i Annales de Chimie et de Physique. Pelletier och Caventou hedrades 1970 med ett franskt frimärke för sin upptäckt av kinin, en annan viktig alkaloid, mest känd för sin effekt mot malaria. Caventous vetenskapliga arbeten har även uppmärksammats genom att han fått en krater på månen uppkallad efter sig.
Det dröjde dock till 1946 innan strykninmolekylens kemiska struktur klarlades av den brittiske kemisten sir Robert Robinson (1886-1975); ett år senare verifierades den av Robert Burns Woodward (1917-1978). Robinson konstaterade att "med tanke på dess molekylära storlek är det det mest komplicerat sammansatta ämne som överhuvudtaget är känt." Därför innebar syntesen, alltså framställning av molekylen med kemiska metoder och med enbart kemikalier som startmaterial, en stor framgång. Det var Woodward som 1954 lyckades med bedriften att montera samman "the tangled skein of atoms which constitutes its molecule", vilket rapporterades i artikeln "The Total Synthesis of Strychnine".
Woodward belönades med Nobelpriset i kemi år 1965 för sina många framgångsrika synteser av komplicerade naturprodukter, bland vilka förutom stryknin märks klorofyll, kinin, kortison och ett halvdussin andra. Dessutom lyckades han bestämma molekylstrukturen för omkring ett dussin naturprodukter, bland annat fuguns giftämne tetrodotoxin. I Nobeltalet harangerades han av professor Arne Fredga:
Det sägs ibland att organisk syntes är på en gång en exakt vetenskap och en skön konst. Här är naturen den obestridda mästaren men jag tror man vågar säga att årets pristagare, professor Woodward, kommer in som god tvåa.
Som avslutning på exposén över stryknin serveras här sista versen av Tom Lehrers hurtigt makabra "Poisoning Pigeons in the Park":
We'll murder them amid laughter and merriment
Except for the few we take home to experiment
My pulse will be quickenin'
With each drop of strychnine
We feed to a pigeon
It just takes a smidgin
To poison a pigeon in the park
I klassikern Greven av Monte-Cristo (1845) av Alexandre Dumas (1802-1870) inträffar flera dödsfall genom förgiftning med stryknin.
Efter markisinnan Renée de Saint-Mérans död samtalar prokurator de Villefort med sin nära vän och läkare:
- Lade ni märke till sjukdomens symtom?
- Ja visst. Markisinnan fick tre anfall med några minuters mellanrum, och anfallen blev häftigare för var dag. Då ni, herr doktor, anlände, hade madame de Saint-Méran flämtat efter andan några minuter. Hon fick ett anfall, som jag tog för en nervkris. Jag började inte att bliva rädd på allvar, förrän hon reste sig upp i sängen med förvridna lemmar. [...] det andra anfallet började. Detta blev värre än det första. Samma nervösa rörelser. Munnen förvreds och blev blå. Under det tredje anfallet dog hon. Så snart jag sett det första anfallet, förstod jag att det var stelkramp. Och ni bekräftade mina farhågor.
- Då voro andra personer närvarande, -sade doktorn- men nu är vi ensamma.
- Vad ämnar ni säga mig, gode Gud?
- Att stelkramp och förgiftning med vissa vegetabilier yttrar sig på samma sätt. [...] Madame de Saint-Méran har blivit förgiftad genom en stark dosis stryknin. som av misstag givits henne.
De återkommande anfallen och likheten med stelkramp är, som läkaren förklarar, typiska för strykninförgiftning. Men det finns en komplikation:
- [...] hur skulle medicin, som var avsedd för monsieur Noirtier, kunna döda madame de Saint-Méran?
- Det är mycket enkelt. Ni vet ju att giftet verkar som läkemedel vid vissa sjukdomar. Lamhet hör dit. Efter att ha försökt allt för att för att bota monsieur Noirtier, beslöt jag för tre månader sedan att försöka ett sista medel. Sedan tre månader tillbaka, behandlar jag honom med stryknin. I den sista satsen som jag ordinerade för honom fanns det sex cgr. Sex cgr. verkar inte på monsieur Noirtiers förlamade lemmar, och för övrigt har han så småningom vant sig vid giftet, men sex cgr. är tillräckliga för att döda en annan person.
Hur uppkommer då de spektakulära symtom som är karakteristiska för strykninförgiftning -- dessa kraftiga konvulsioner, som triggas av ljus- och ljudförnimmelser eller beröring? Den viktiga molekylära atomen är, förutom stryknin, en mycket enkel molekyl, nämligen aminosyran glycin.
Halten av glycin är särskilt hög i den grå substans som finns i ryggmärgen. Där har glycin uppgiften att dämpa verkan av diverse stimuli. Denna modulering av förnimmelsernas styrka sker genom att glycin binder till en speciell receptor, en proteinmolekyl med en utformning som möjliggör samspelet med just glycin. Stryknin binder till samma receptor och förhindrar därigenom den dämpande verkan som normalt ombesörjs av glycin. Effekten blir förödande. Minsta stimuli orsakar fullt påslag i de muskler som regleras av ryggmärgen. Muskler sträcks och svåra konvulsioner uppträder. Symtomen, till exempel sprättbågeställningen, är påfallande lika de som karakteriserar stelkramp (tetanus). Detta är ingen tillfällighet. Det toxin som stelkrampsbakterien bildar minskar frisättningen av glycin i ryggmärgen och förhindrar på så vis den normala dämpningen av reflexer.
Stryknin har inte bara fascinerat en rad författare genom tiderna, utan även varit föremål för stort intresse bland forskare som funnit stimulerande utmaningar i ämnets kemi; stryknin "har verkat inspirerande både i skönlitteraturen och i naturvetenskapen", skriver K.C. Nicolau och T. Montagnon i Molecules that Changed the World (2008).
Stryknin var en av de första alkaloider som isolerades i ren form. De franska forskarna Pierre-Joseph Pelletier (1788-1842) och Joseph-Bienaimé Caventou (1795-1877) lyckades utvinna alkaloiden ur växten Strychnos ignatii. Deras uppsats "Note sur un Nouvel Alcali" publicerades 1818 i Annales de Chimie et de Physique. Pelletier och Caventou hedrades 1970 med ett franskt frimärke för sin upptäckt av kinin, en annan viktig alkaloid, mest känd för sin effekt mot malaria. Caventous vetenskapliga arbeten har även uppmärksammats genom att han fått en krater på månen uppkallad efter sig.
Det dröjde dock till 1946 innan strykninmolekylens kemiska struktur klarlades av den brittiske kemisten sir Robert Robinson (1886-1975); ett år senare verifierades den av Robert Burns Woodward (1917-1978). Robinson konstaterade att "med tanke på dess molekylära storlek är det det mest komplicerat sammansatta ämne som överhuvudtaget är känt." Därför innebar syntesen, alltså framställning av molekylen med kemiska metoder och med enbart kemikalier som startmaterial, en stor framgång. Det var Woodward som 1954 lyckades med bedriften att montera samman "the tangled skein of atoms which constitutes its molecule", vilket rapporterades i artikeln "The Total Synthesis of Strychnine".
Woodward belönades med Nobelpriset i kemi år 1965 för sina många framgångsrika synteser av komplicerade naturprodukter, bland vilka förutom stryknin märks klorofyll, kinin, kortison och ett halvdussin andra. Dessutom lyckades han bestämma molekylstrukturen för omkring ett dussin naturprodukter, bland annat fuguns giftämne tetrodotoxin. I Nobeltalet harangerades han av professor Arne Fredga:
Det sägs ibland att organisk syntes är på en gång en exakt vetenskap och en skön konst. Här är naturen den obestridda mästaren men jag tror man vågar säga att årets pristagare, professor Woodward, kommer in som god tvåa.
Som avslutning på exposén över stryknin serveras här sista versen av Tom Lehrers hurtigt makabra "Poisoning Pigeons in the Park":
We'll murder them amid laughter and merriment
Except for the few we take home to experiment
My pulse will be quickenin'
With each drop of strychnine
We feed to a pigeon
It just takes a smidgin
To poison a pigeon in the park
No hay comentarios:
Publicar un comentario