HAN SOM KUNDE RIDA I ALLA VÄDER

HAN SOM KUNDE RIDA I ALLA VÄDER

Helena Nyblom

Aldrig hade greve Rudolph sörjt så djupt som han sörjde sin tredje hustru. Han hade älskat henne med en ynglings värme och nu, då hon rycktes ifrån honom, tycktes det honom som om han inte kunde stanna längre på Freudenstein. Visserligen hade den lilla Jolantha sin mors svarta ögon och hennes rödgyllne hår, men hon var en så skröplig liten varelse. Greve Rudolph vågade knappt röra henne med sina grova krigarehänder, och han kunde liksom inte förlåta henne att hon kostat modern livet.

Han lämnade henne därför i vård hos hennes mors tjänarinnor och steg själv till häst och red, mörk i hågen, bort från sin fäderneborg följd av en skara riddare och vapendragare, för att i krigens tummel glömma sin sorg och måhända finna döden.

Den lilla Jolantha växte upp på Freudenstein och blev tidigt härskarinna på borgen. Hon hade ärvt sin mors skönhet men hade sin fars friska lynne, och eftersom hon inte kände till annat än Tyrolens höga berg så längtade hon inte heller därifrån.

Då hon var fem år sattes hon i skola hos nunnorna i klostret Mariengarten och där blev hon snart allas älskling.

Här gick hon i den solbelysta klosterträdgården och gav duvorna korn, eller också lekte hon med de små ödlor som kröp mellan stenarna i muren, och då hon blev lite större fick hon lov att vara med vid morgonmässan. När det började dagas, fastän månen ännu kunde stå på himlen, klädde hon sig fort och tog sig nerför trappan till klosterkyrkan där altarljusen lyste som två små stjärnor. Här knäböjde hon mellan alla de svartklädda systrarna och sedan fick hon sin frukost ute i trädgården: mjölk och honung och gott, vitt bröd.

Av systrarna lärde hon sig läsa, knyppla och brodera med silke och guld, ja, hon fick till och med lära sig att spela luta och sjunga därtill.
Under fem år var hon inte hemma på Freudenstein, fastän man då och då kom och hälsade på henne, men då hon hade fyllt tio år kom hennes far tillbaka från sina krigståg och hämtade henne.

En dag då den lilla Jolantha satt och broderade i klosterträdgården hörde hon det bulta hårt på porten, och då portvakterskan öppnade stod en skara pansarklädda män på vägen. I spetsen för dem alla satt greve Rudolph på sin stridshäst. Han var nu en gammal man men han var hög och ståtlig som en yngling och hade han inte haft sitt långa, vita skägg, som föll ner på hans bröst, skulle ingen ha kunnat tänka att det var en sjuttioårs gubbe de hade framför sig. Hans ögon spejade ivrigt efter Jolantha, och då hon reste sig och kom fram till det ställe där han stod lyfte han henne från marken högt över sitt huvud och tryckte henne därefter till sitt hjärta. Hans ögon var fulla av tårar, då han sa: 
-Du är din mors dotter och hädanefter vill jag blott leva för din lycka.

Därmed satte han sin flicka framför sig på hästen och red hem med henne till Freudenstein. Det var inte utan att det föll en och annan tår bland nunnorna i Mariengarten den dagen då lilla Jolantha red bort från klostret, men hon själv kände det mest som en glädje. Det var så ståtligt att rida framför sin far på hans stridshäst, omgiven av riddare och vapendragare och då de red över bryggan till Freudenstein blåstes det högt i trumpeter från tornet. Nu skulle ett nytt liv börja på det gamla slottet.

Det dröjde inte länge förrän den lilla Jolantha gjorde sig hemmastadd på sin fäderneborg. Hon lärde sig baka bröd och brygga öl, och allt hon tog sig till gick fort och lyckligt för henne. Om vinterkvällarna spelade hon schack med sin far eller satt med sin brodérram framför den sprakande elden medan han talade om sina bedrifter i kriget. 

Greve Rudolph tyckte sig bli ung på nytt i sällskap med sin unga dotter, och hans enda sorg var den att hon hastigt växte upp till en skön jungfru som det snart var hans plikt att gifta bort till någon ståtlig riddersman.

Men själv ville Jolantha inte höra talas om giftermål fastän hon nu var sjutton år.

-Aldrig kan jag dock bli så lycklig som här hos dig på Freudenstein, min far, sa hon och kysste honom, och då slog han alla giftermålstankar ur hågen. Så förflöt ännu ett år. 

Men när Jolantha fyllt arton år stod hon åter på balkongen och såg våren göra sitt intåg i Adigedalen. Alla bäckar kom stormande ner från höjderna, och i dalen blommade redan vinet vars starka, kryddade doft fyllde luften. Än regnade det plötsligt över ängarna och strax därpå sken solen åter på de vitt skummande forsarna. Då gick Jolantha in till sin far och sa till honom: 
-Nu tror jag i alla fall att jag gifter mig, min far. Alltid kan jag dock inte stanna på Freudenstein.
Då lät riddar Rudolph fanan gå upp över slottet, den vita fanan med den krönta röda gripen, och då förstod man på alla de spridda slott i dalen att det skulle bli fest på Freudenstein, och från alla håll begav man sig dit för att se den sköna Jolantha vars rykte redan spridit sig vida.

Jolantha stod på balkongen och såg det röra sig i solstrålarna. Det såg ut som om många små bin och flugor hade krupit över gräset, men nu kom det närmare och det blixtrade av vapen och guld. Det var en skara riddersmän som kom uppför vägen mot Freudenstein.

Strax efter kom, från motsatt håll, en annan skara ridande uppför dalen, och slutligen såg hon hur det kom en lång rad med ridande män ner från Hoch Eppan.

I riddaresalen var ett långbord dukat där gästerna blev väl trakterade. Själv gick hon runt och hällde upp i bägarna innan hon räckte dem till riddarna.

Överst bland alla gästerna satt riddare Wolfram från Sigismurskrön. Han var en vacker man och av hans sätt och hållning förstod man att han var av förnäm släkt. Jolantha såg länge på honom medan han drack ur bägaren hon bjöd honom.

-Du bär ditt huvud högt, sa hon därpå. Och du red hit omgiven av många svenner och vapendragare. Vem är väl du som min far har givit främsta platsen vid sitt bord?

-Mitt namn är riddar Wolfram, svarade riddaren och rätade på sig. Och inte är det så underligt om din far ger mig den förnämsta platsen vid sitt gästabud, ty ingen kan mäta sig med mig när det gäller att uppräkna höga anor, och kejsaren själv måste blinka med ögonen när han hör mitt namn. Den fröken som en gång blir min hustru, ska gå närmast kejsarinnan och sitta vid det kejserliga bordet.

Och därmed spände han ögonen i Jolantha så att hon hade nog darrat på händerna om hon varit mindre morsk.

Men hon gick med fasta steg till den riddare som satt intill riddar Wolfram. Det var en ung man, klädd med stor prakt och grannlåt. Hans fingrar glänste av diamantringar och över sitt bröst bar han tunga guldkedjor.

-Jag ser på din uppsyn att du är en mäktig och rik man, sa Jolantha då hon räckte honom bägaren. Vad är väl ditt namn och din härkomst?

-Man kallar mig Friedrich von Emmerlingen, svarade den unge riddersmannen medan han torkade vinet ur skägget. Och inte är det underligt om jag fått en hög plats vid din fars bord, ty jag skulle kunna stenlägga hela Freudenstein med gulddukater och ändå ha fickan full. Den fröken som en gång blir min hustru, hon ska aldrig bära annat än silke och sammet, och hennes släp ska räcka så långt att sex pager knappt kommer att kunna hålla det.

Och därmed fingrade han med sina diamantprydda händer på guldkedjorna över sitt bröst.

-Jo, jag tackar, sa Jolantha blott, medan hon gick vidare med bägaren.

Den tredje riddare hon räckte den åt var inte en helt ung man. Hans bruna ansikte var väderbitet och så fullt av ärr och skråmor att man nog förstod att inte blott väder och vind hade härjat honom. Då han druckit vinet, frågade Jolantha honom:

-Vad är ditt namn, du ärrige riddare? Och varifrån har du fått alla skråmor och hugg som vanställa ditt ansikte?

-Mitt namn är Wilhelm och min fäderneborg är Hoch Eppan, svarade riddaren. Den som sig i leken ger han får leken tåla, och inte passar det just för en man att vara slät och mjuk i ansiktet som en jungfru.

Då skrattade Jolantha.

-Du kunde bestämt berätta mycket om dig själv om du blott ville, sa hon.

-Mina bragder tala för sig själva, svarade han. Inte passar det sig för en man att tala om vad han är eller har. Men från fönstret på Hoch Eppan kan man se ända bort till Meran, vet du det? tillfogade han och log.

-Måhända kommer jag dit en dag och tittar, sa Jolantha och gick vidare.

Då gästabudet var slut red alla riddarna åter bort, men det blev överenskommet att när vinet var skördat skulle de infinna sig på nytt, och då skulle Jolantha måhända göra sitt val och ta en av de ståtliga riddarna till sin brudgum.

Då vinet var skördat och hade jäst blev det upphällt i kannorna, och den dagen då gästabudet var bestämt, gick upp med en glans, så man tänkte att festen skulle gynnas av idel solsken.

Himmeln hade tidigt på morgonen en glasaktig klarhet under vilken höstens färger strålade i mångdubbel glans. Då den vita fanan blev hissad på tornet hängde den slappt ner från stången, ty inte en vind rörde sig. Men underliga moln steg snart upp bakom borgryggarna, och inom kort försvann Ichlerns mäktiga koloss i dimmorna. Sedan dröjde det inte länge förrän hela bergskedjan dolde sig bakom ett molntäcke, och nu började regnet.

Men när det riktigt börjar regna i ett bergsland är det inte som när det regnar på andra ställen. Ser man regnet från en bergrygg då ter det sig för ens ögon som om det kom högt ifrån och strömmade över jorden i långa, täta floder. Jolantha stod i fönstret på Freudenstein och såg hur regnet svällde och svällde och så småningom fyllde hela Adigedalen.

Molnen drev djupt ner och dolde än den ena än den andra bergstoppen, medan floden steg och steg och alla bäckar och forsar tumlade fradgande ner från höjderna. En kylig luft slog emot henne av de förbidragande dimmorna, och hon spejade mot de tomma vägarna där nu inga ridande eller gående var att se. Men plötsligt föreföll det henne som om något rörde sig nere i dalen, och på samma gång såg hon att en riddarskara kom i galopp på den branta vägen som leder från Hoch Eppan.

Allt närmare kom ryttarna, och det dröjde inte länge förrän vindbryggan gick ner för riddare Wilhelm från Hoch Eppan och riddare Friedrich von Emmerlingen som kom genom regnet för att gästa Freudenstein. Då de hade bytt kläder och satt sig vid bordet i riddarsalen, steg Jolantha fram med välkomstbägaren.

-Att du kunde rida i ett sådant väder! sa hon då hon räckte bägarn till Friedrich von Emmerlingen. Knappt hade jag tänkt att människor skulle våga sig ut i en sådan syndaflod.

-Två gånger höll jag också på att vända, svarade riddare Friedrich. Men min trånad att återse dig var starkare än alla regnskurar i världen och därmed drack han bägaren i botten.

Då Jolantha räckte bägaren åt riddare Wilhelm från Hoch Eppan, sa hon:

-Inte hade jag tänkt att du skulle komma den branta och farliga vägen från Hoch Eppan genom himmelens störtfloder för att dricka vårt vin på Freudenstein.

Men riddare Wilhelm log och tog med händerna om bägarn.

-Regnade det, sa han blott. Inte märkte jag att det regnade.

Det blixtrade i Jolanthas sköna ögon då hon återtog den tömda bägaren, och den dagen dansade hon så hänförande och sjöng sina visor så bedårande att de båda friarna lovade högt och heligt att återkomma tredje dagen jul för att få sin slutliga dom, ty den dagen skulle Jolantha ge sitt ja till en av dem och sedan följa honom till hans borg som hans äkta hustru.

Vintern kom utan snö. Man skulle nästan tro att det fortfarande blott var en vacker, kall höst som härskade i Adigedalen. Men strax före julen började det snöa, och snön tilltog beständigt i styrka. Annandag jul var det yrväder, och tredjedagen jul gick upp med en så förfärlig snöstorm att man i mannaminne inte hade sett dess like.

-Ingen dödlig kan komma fram på vägarna en dag som denna, sa riddar Rudolph. Inga bord ska dukas och inget vin sättas fram.

Inte ens fanan gick upp på borgen. En enda stöt av stormen skulle ha söndertrasat den. Men Jolantha klädde sig ändå i festdräkt och kom in i salen med sammetssläp och guldstickad sidenklänning.
-Väntar du pâ någon? frågade hennes far och tog henne under hakan. Inte kan du väl tro att någon, ens för din skull, vågar trotsa elementen för att komma till Freudenstein en dag som denna.

-Om någon verkligen håller av mig då frågar han inte efter himmelens väder. Då kommer han nog genom storm och snö och visar mig att han håller sitt ord, svarade hon.

Knappt hade hon talat ut förrän en hornsignal klingade framför vindbryggan, och nu såg man hur en enslig ryttare, vit av snö, galopperade in på borggården, och strax därefter kom riddare Wilhelm från Hoch Eppan utan följe uppför trappan.

Då sprang Jolantha honom till mötes och föll honom i famnen. Hans kläder var överhöljda av snö men han brydde sig inte om att hennes kostbara dräkt blev fördärvad. Hon slog båda armarna om hans hals och kysste honom på munnen, runt vilken hans våta skägg hängde fullt av is.

-Jag visste, att du skulle komma! ropade hon. Och dig och ingen annan i hela världen vill jag tillhöra.

I tre dagar blev riddare Wilhelm på Freudenstein. Då klarnade himlen så att han åter kunde återvända till Hoch Eppan. Men vid midsommartiden skulle hans och Jolanthas bröllop firas.

På bröllopsdagen dignade alla terrasser och trädgårdar av rosor då klockorna på Freudenstein förkunnade att Jolantha gick till altaret i slottskapellet vid riddare Wilhelms hand.

Och så kom det ögonblick då Jolantha skulle säga farväl till sin far och stiga till häst för att bege sig till Hoch Eppan med sin brudgum.

Gamle riddar Rudolph var rörd, hans tårar droppade ner i hans skägg medan Jolantha omfamnade honom länge i tysthet. Men hon såg lycklig ut och kunde inte gråta.

Just som hon skulle stiga till häst tog hennes brudgum henne hastigt om livet och lyfte henne upp på hästen framför sig.

-Nu är hon min, sa han, och dess närmare jag har henne, dess bättre kan jag värna henne mot allt ont, och därmed red han bort med henne över vindbryggan följd av sitt ståtliga brudfölje.

Då de hade kommit ut från Freudenstein märkte de att åskan var över dem. Den ena knallen följde på den andra, och blixtar korsade varandra i den kvava luften.

-Ska vi vända? frågade riddar Wilhelm sin unga brud. Det blir ett förfärligt väder!

-Nu är mitt hem Hoch Eppan, och vi rider väl hem, svarade hon.

Då gav riddar Wilhelm sin häst sporrarna och de red vidare i galopp.

Men snart blev vägen så brant att hästen bara kunde komma framåt fot för fot. Det brakade som om himlen skulle gå sönder, och Jolantha fick stänga ögonen för att inte bländas av blixtarna.

-Vill du fortfarande att vi rider vidare? frågade riddar Wilhelm. Vi har långt kvar till Hoch Eppan.

-Jag sitter bra där jag sitter, svarade Jolantha. Och vill du som jag så rider vi uppåt.

Riddar Wilhelm lutade sig framåt och kysste sin brud på pannan och därefter slog han sin kappa tätt omkring henne.

Tysta red de vidare, ty den ene kunde knappt höra den andres röst för åskan som dånade omkring dem. Stormstötar tvingade hästen att stanna gång på gång, och de kände båda att det gällde livet när de red uppför den branta vägen som leder till Hoch Eppan, stenlagd med stora, flata stenar.

Då hästen äntligen gick över bryggan som leder in till stallet, var det mer död än levande som riddar Wilhelm lyfte Jolantha av sadeln, och bar henne uppför trappan fram mot det stora fönstret varifrån man ser vida över Adigedalen, Bolzen och Meran. Men just i samma ögonblick slog blixten ner och splittrade klippan framför fönstret.

Då skrattade Jolantha och lutade sig tätt intill sin brudgum.

-Ja, låt det åska och blixtra så klipporna rämnar, sa hon. Nu kan inget i världen skrämma mig. Nu tillhör jag dig. Du, som kan rida i alla väder.