Som ett IVRIGT barn om JULEN - värför, Åkerström?

Sångtexter måste vara på vers eftersom de kan inte existera utan musik. Engelskans lyrics är kognat (dvs släkt på annat språk) med svenskans lyrik och båda kommer från lyra, ett stränginstrument. Orden MÅSTE alltså följa ett versmått som finns i melodin med sina takter, toner, höjdpunkter, lågpunkter och pauser, och rätta sig efter dessa. Vilket gör att musiken och versmåttet kommer före meningen med orden i de flesta översättningar av sångtexter som är till för att sjungas. Däribland gammaldags operor (på 1800-talet), tecknade musicalfilmer (tänk Disney och dylikt) och insatserna av trubadurer som Povel Ramel, Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, med vilka jag först hade närkontakt som åttaåring. 

Först som universitetsstudent som läste just till översättare lärde jag mig att Jag ger dig min morgon är en översättning från engelskan av Tom Paxton, I Give You The Morning. Men det finns en liknelse hos Paxton som Åkerström inte tolkar bokstavligen. Där Paxton har:

Like an eager Christmas child...

har Åkerström översatt:

Som ett rastlöst barn om våren...

(Istället för:

Som ett ivrigt barn om julen...)

Han tolkar "eager" som "rastlöst" och "Christmas" som "om våren," även om:

1. Vi alla vet och förväntar hur små barn ska bete sig juletid i vilken västerländsk kultur som helst.

2. Det finns lika många stavelser och samma betoning i "IV-rigt" och "RAST-löst". Dito med "om JU-len" och "om VÅ-ren". En bokstavlig översättning av liknelsen skulle passa likadant med samma resår i melodin, som att ta på sig ett par skor eller ett klädesplagg i samma storlek men annan färg.

Värför, Åkerström?

Peter Mosskins biografi av ovansagde trubadur säger:

"Våren, den som Karin Boye beskriver med orden 'visst gör det ont när knoppar brister'. När Fred sjunger 'som ett rastlöst barn om våren dagen kommer' anas smärtan, sårbarheten. Han är en rastlös person". 

Vi brukar förknippa överaktiva små barn och deras känslor med glädje, med hopp. Mosskin anar annorlunda. I Spanien, som född och fostrad medelhavsbo, känner jag dessutom till en vår, "primavera", som liknar mest av allt en nordisk tidigsommar. För mig är allt det här ironi på ett högt plan. Översättaren-trubaduren Åkerström har färgat liknelsen med sina egna känslor.

På universitetet lärde jag mig ett franskt talesätt; att det finns översättningar som är som vissa damer, vackra men svekfulla. Flera tolkningar av sångtexter, som Vreeswijks Jag hade en gång en båt (ursprungligen folkvisan Sloop John B) och Jag ger dig min morgon (för att ge ett exempel: originalet rimmar i de två första verserna "shoulder" på "the sun grows bolder"; Åkerström behåller första versslutet på "skuldra" och rimmar på "syns solen som en huldra", dvs ett skogsrå), tillhör denna kategori. Men det är nöden att anpassa sig till musikens prokrustesbädd i första hand som gjort dem till otrogna skönheter. I andra hand är det trubadurens hjärta, om översättaren är en trubadur, som kan förändra det som ej behövde förändras, till exempel omvandla iver till rastlöshet och julen till våren...

PS. Det finns en annan, mindre känd försvenskning av Jag ger dig min morgon, översatt av Owe Junsjö. Den finns i Pierre Ström-albumet I vädurens tecken. Hur tolkar den liknelsen?

Som ett ivrigt litet barn...

Rätt adjektiv, men inga hänvisningar till årstid.

Ändå är det Åkerströms mer personligt färgade och "vackra otrogna" tolkning som har förmörkat Junsjös som står närmare den engelskspråkiga förlagan. Först just nu som trettioåring lyssnar jag på Owe Junsjö-Pierre Ström-versionen och måste inse att det är synd att det är så få som känner till den fast den är mycket trognare Paxton.