SELMA LAGERLÖF - RED WEDDING PARALLELS

Fruktförsäljare och vinhandlare satte ner sina korgar 
och käril på marken bredvid krigsknekten, men han gjorde 
sig knappast besvär med att vända på huvudet för att se 
efter dem. 

Inte är det där något att betrakta, tycktes han vilja säga. 
Vad bryr jag mig om er?
Låt mig få se en krigshär, som ställer opp sig för att gå emot 
fienden! Låt mig få se vimlet och den heta striden, då en 
ryttartrupp kastar sig över en skara fotfolk! 
Ingenting kan fröjda mina ögon annat än kriget. Jag längtar efter kopparlurarnas dån, efter 
de skinande vapnen, efter blodets röda stänk. 

Han såg den ene 
efter den andre av dem störta omkull, fälld till marken av 
den glödande solhettan. Men trots allt detta tågade dock 
truppen stadigt framåt utan att tveka, utan att tänka på att 
svika fältherren och vända tillbaka. 

"Se där, vad som är skönt!" tänkte krigsknekten. "Se där, 
vad som är värt en blick av en tapper man!" 

En förfärlig spådom hade nämligen förutsagt, att 

en tid av fred en gång skulle sänka sig över jorden. Under 
en tidrymd av tusen år skulle intet blod utgjutas, intet krig 
föras, utan människorna skulle älska varandra som bröder. 
Då krigsknekten tänkte på att något så fasansfullt kunde gå 
i verkställighet, ilade en rysning genom hans kropp, och han 
grep hårt om spjutet liksom för att söka ett stöd. 

Och nu, ju mer krigsknekten såg av den lille och hans 
lekar, desto oftare kom han att tänka på den tusenåriga 
fredens rike. Visserligen trodde han inte, att det redan kunde 
vara kommet, men han tyckte inte om att behöva tänka på 
något så avskyvärt. 

När krigsknekten såg detta, överfölls han av en 
besynnerlig vrede. "Se, ett sådant barn!""Det är otroligt, 

att det kan företa sig något så vansinnigt. Hur skulle det avlöpa, om en sådan där 
måste gå ut i krig? Vad skulle han ta sig till, om man 
befallde honom att sätta eld på ett hus, uppfyllt av kvinnor 
och barn, eller att borra i sank ett skepp, som flyter på 
vattnet med hela sin besättning ombord?" 

Åter kom han att tänka på den gamla profetian, och han 
började frukta, att den tid ändå verkligen kunde vara 
kommen, då den skulle gå i uppfyllelse. "Eftersom ett barn 
är kommet, sådant som detta", tänkte han, "så är kanske 
denna förfärliga tid helt nära. Det råder redan nu fred över 
hela viärlden, och säkerligen ska krigets dag aldrig mer 
uppgå. Hädanefter ska alla människor vara av samma 
sinnelag som detta barn. De ska frukta för att skada varandra.

Inga stora bragder ska komma att utövas. Inga 
härliga segrar ska vinnas, och ingen lysande triumfator ska 
tåga opp. Det ska inte mera ges något att 

längta efter för en tapper man." 

Och krigsknekten, som alltjämt hoppades att snart få 
uppleva nya krig och att genom hjältedater svinga sig upp till 
makt, kände sig så uppretad på den lille 
treåringen, att han hotande sträckte spjutet efter honom, nästa 
gång han sprang förbi. 

Det var en förfärligt varm dag, och solstrålarna, som föllo 
på soldatens hjälm och harnesk, upphettade dem så, att det 
kändes, som bure han på sig en dräkt av eld. För de 
förbigående såg det ut, som om han skulle lida förskräckligt av 
värmen. Hans ögon stodo blodsprängda ut ur huvudet, och 
skinnet på hans läppar skrumpnade, men krigsknekten, som 
var härdad att utstå den brännande hettan, tyckte, att detta var en småsak, och det föll honom inte in 

att flytta sig från sin vanliga plats. Han fann tvärtom behag 
i att visa de förbigående, att han var så stark och uthållig, 
att han inte behövde söka skydd mot solen. 

 Jag har ingen lust efter hans barmhärtighet. Jag 
önskar, att han och alla de, som liknar honom, vore borta 
ur världen." 

Den lille kom mycket sakta gående. Han höll sina fingrar 
hårt sammantryckta, för att intet skulle spillas bort eller 
rinna över. Medan han närmade sig krigsknekten, höll han 
sina ögon ängsligt fästa på den lilla smula vatten, som han 
förde med sig, och såg alltså inte, att denne stod med hårt 
rynkad panna och avvisande blickar. Äntligen stannade han 
tätt framför legionären och bjöd honom vattnet. 

Under det att han hade gått, hade hans tunga, ljusa lockar 
fallit allt längre ner över hans panna och ögon. Han skakade 
på huvudet flera gånger för att få undan håret, så att han 
skulle bli i stånd att se upp. När detta äntligen lyckades 
honom och han varseblev det hårda uttrycket i krigsknektens 
ansikte, blev han dock inte skrämd, utan stod kvar och 
inbjöd honom med ett förtjusande leende att dricka av vattnet, 
som han förde med sig. Men krigsknekten kände ingen lust 
att ta emot en välgärning av detta barn, som han 
betraktade som sin fiende. Han såg inte ner i dess vackra ansikte, 
utan stod stel och orörlig och gjorde inte min av att förstå 
vad barnet ville göra för honom. 

Legionären åter kände sig så förolämpad över att ett barn 
ville hjälpa honom, att han grep om spjutet för att jaga den 
lille på flykten. 

Men nu hände sig, att just i samma ögonblick hetta och 
solsken med en sådan häftighet strömmade ner över 
krigsknekten, att han såg röda flammor låga framför ögonen, 
och han kände hjärnan smälta inne i huvudet. Han fruktade, 
att solen skulle mörda honom, om han inte genast kunde 
finna någon lindring. 

Och utom sig av skräck över den fara, vari han svävade, 
kastade han ner spjutet på marken, fattade med båda hän- 

derna om barnet, lyfte upp det och sög till sig så mycket 
han kunde av vattnet, som det höll mellan händerna. 

Det var väl endast ett par droppar han på detta sätt fick 
på tungan, men mer behövdes inte heller. Så snart han hade 
smakat vattnet, for en ljuv svalka genom hans kropp, och 
han kände inte mer, att hjälm och harnesk brände och 
tyngde. Solstrålarna hade förlorat sin dödande makt. Hans 
torra läppar blevo åter mjuka, och de röda flammorna 
dansade inte mer för hans ögon. 

Innan han hade haft tid att märka allt detta, hade han 
redan satt ner barnet, och det sprang åter och lekte borta 
på ängen. Nu började han förvånad säga till sig själv: 

— Vad var det för ett vatten, som barnet bjöd mig? Det 
var en härlig dryck. Jag måste verkligen visa det min 
tacksamhet. 

*HERODES GÄSTABUD: THIS IS ANOTHER TAKE ON THE NASTY PARTY TROPE. COMPARE STOCKHOLMS BLODBAD, SAINT BARTHÉLÉMY, AND THE RED WEDDING*

I det inre av det väldiga palatset fanns en stor, stenlagd 
gård, som omkransades av byggnader, utmed vilka löpte tre 
öppna gallerier, det ena ovanför det andra. På det översta 
av dessa gallerier hade konungen bestämt att festen för de 
betlehemitiska barnen skulle äga rum. 

Detta galleri var, likaledes på konungens uttryckliga 
befallning, förvandlat, så att det liknade en täckt gång i någon 
härlig lustgård. I taket slingrade vinrankor, från vilka 
hängde yppiga druvklasar, och utmed väggar och pelare 
stodo små granat- och orangeträd, som voro överhöljda med 
mogna frukter. Golven voro strödda med avplockade 
rosenblad, vilka lågo tätt och mjukt som en matta, och utmed 
balustraden, utmed taklisten, utmed borden och de låga 
divanerna, överallt löpte girlander av vita, strålande liljor. 

I denna blomstergård stodo här och där stora 
marmor-bassänger, där guld- och silverglittrande fiskar, från långt 

avlägsna länder, lekte i genomskinligt vatten. Och i en bur fanns en gammal korp, som 

oupphörligen talade. 

När festen började, tågade barn och mödrar in på galleriet. 
Barnen hade genast vid inträdet i palatset blivit smyckade i 
vita dräkter med purpurbårder och fått kransar av rosor på 
sina mörklockiga huvuden. Kvinnorna kommo in ståtliga i 
sina röda och blå dräkter, i sina vita slöjor, som hängde ner 
från höga, toppiga huvudbonader, besatta med guldmynt och 
kedjor. Somliga buro sitt barn högt uppsatt på skuldran, 

andra ledde sin avkomma vid handen, och några åter, vilkas barn 

voro blyga och förfärade, hade lyft upp dem på sina armar. 

Kvinnorna slogo sig ner på golvet i galleriet. Så snart de 
hade tagit plats, kommo slavar och nedsatte framför dem låga 
bord, på vilka uppdukades utsökta rätter och drycker, såsom det 

höves på en konungs fest, och alla dessa lyckliga mödrar 
började äta och dricka utan att avlägga denna stolta, 
behagfulla värdighet, som är deras största prydnad. 

Längs utmed galleriets vägg och nästan bortskymda av 
blomgirlander och fruktbelastade träd voro uppställda dubbla 
rader av krigsknektar i full rustning. De stodo fullkomligt 
orörliga, som om de inte hade något att göra med det, som 
försiggick omkring dem. Kvinnorna kunde dock inte 
underlåta att stundom kasta en undrande blick på denna skara av 
järnklädda. 

Under festens första stunder kände de små barnen sig 
blyga och osäkra och höllo sig stilla bredvid sina mödrar. 
Men snart började de sätta sig i rörelse för att ta i 
besittning de härligheter, som Herodes bjöd dem. 

Det var ett förtrollat land, som konungen hade skapat för 
sina små gäster. Då de genomvandrade galleriet, funno de 
bikupor, vilkas honung de kunde plundra, utan att ett enda 
vresigt bi hindrade dem. De funno träd, som bugande sänkte 
ner till dem sina fruktbelastade grenar. De funno i en vrå 
trollkonstnärer, som i ett nu trollade deras fickor fulla med 
leksaker, och i ett annat hörn av galleriet en domptör, 
som visade dem ett par tigrar, så tama, att de kunde rida 

på deras rygg. 

Men i detta paradis med alla dess fröjder fanns det dock intet, som så tilldrog sig de smås uppmärksamhet som den 

långa raden av krigsknektar, som stod orörlig utmed 
galleriets ena sida. Deras blickar fängslades av soldaternas lysande 
hjälmar, av deras stränga, stolta ansikten, av deras korta 
svärd, som sutto instuckna i rikt utsirade slidor. 

Allt under det att de lekte och rasade med varandra, tänkte 
de dock oupphörligt på krigsknektarna. De höllo sig ännu på 
avstånd från dem, men de längtade efter att få komma dem 
nära, att få se om de voro levande och verkligen kunde 
röra sig. 

Leken och festglädjen tilltog i varje ögonblick, men 
soldaterna stodo alltjämt orörliga. Det föreföll otroligt för de små, 
att människor kunde stå så nära dessa druvklasar och alla 
dessa läckerheter utan att sträcka ut en hand och gripa dem. 

Äntligen var det en av piltarna, som inte kunde behärska 
sin nyfikenhet. Han nalkades sakta och beredd till snabb 
flykt en av de järnklädda, och då soldaten förblev orörlig, 
kom han allt närmare. Slutligen var han honom så nära, 
att han kunde fingra på hans sandalremmar och på hans 
benskenor. 

Då, som om detta hade varit en oerhörd förbrytelse, satte 
sig på en gång alla dessa järnmänniskor i rörelse. I ett 
obeskrivligt raseri kastade de sig över barnen och grepo dem. 
Somliga svängde dem över sina huvuden som kastvapen och 
slungade dem mellan lampor och girlander över galleriets 
balustrad ner till marken, där de dödades mot 
marmorbeläggningen. Några drogo sina svärd och genomborrade 
barnens hjärtan, andra åter krossade deras huvuden mot väggen, 
innan de kastade dem ner på den nattmörka gården. 

Under första ögonblicket efter överfallet förnams endast 
en djup tystnad. De små kropparna svävade ännu i luften, 
kvinnorna voro förstenade av häpnad. Men på en gång 
vaknade alla dessa olyckliga upp till att förstå vad som hade 
hänt, och de rusade med ett samfällt förfärligt skrik fram 
mot knektarna. 

Det fanns ännu barn kvar uppe på galleriet, som inte 
hade blivit infångade vid första anfallet. Krigsknektarna 
jagade dem, och deras mödrar kastade sig ner framför dem 

och fattade med bara händer om de blottade svärden för att 
avvända dödshugget. Några kvinnor, vilkas barn redan voro 
döda, störtade sig mot krigsknektarna, grepo dem vid 
strupen och försökte ta hämnd för sina små genom att 
strypa deras mördare. 

Under denna vilda förvirring, medan förfärliga skrik ljödo 
genom palatset och de grymmaste blodsdåd utövades, stod 
krigsknekten, som brukade hålla vakt, alldeles orörlig just vid början av trappan, som ledde ner från 

galleriet. Han deltog inte i striden och mördandet; endast 
mot de kvinnor, som hade lyckats rycka till sig sina barn 
och försökte fly med dem utför trappan, lyfte han svärdet, 
och blotta anblicken av honom, där han stod mörk och 
obeveklig, var så skrämmande, att de flyende hellre kastade sig 
ner över balustraden eller vände om in i stridsvimlet, än de 
utsatte sig för faran att tränga förbi honom. 

"Voltigius har sannerligen gjort rätt, som har givit mig 
denna post", tänkte krigsknekten. "En ung, obetänksam 
krigare skulle ha lämnat sin plats och givit sig in i vimlet. 
Om jag hade låtit locka mig härifrån, skulle minst ett tiotal 
barn ha undkommit." 

Vid det han tänkte så, fästes hans uppmärksamhet på en 
ung kvinna, som hade ryckt till sig sitt barn och nu i snabb 
flykt kom rusande mot honom. Ingen av de legionärer, som 
hon måste springa förbi, kunde stänga hennes väg, därför att 
de befunno sig i full kamp med andra kvinnor, och på så 
sätt hade hon nått fram till ändan av galleriet. 

"Se där en, som håller på att komma lyckligt undan!" 
tänkte krigsknekten. "Varken hon eller barnet är sårade. 
Om nu inte jag stode här–-" 

Kvinnan kom emot krigsknekten med en fart, som om 
hon flöge, och han hade inte tid att tydligt uppfatta hennes 
eller barnets ansikte. Han endast sträckte ut svärdet, och 
med barnet i sina armar störtade hon däremot. Han väntade, 
att i nästa sekund både hon och barnet skulle falla 
genomborrade till marken. 

Men i detsamma hörde soldaten ett ilsket surrande över 
sitt huvud, och strax därpå kände han en häftig smärta i ena ögat. 

Den var så skarp och pinsam, att han blev bedövad, 
förvirrad, och svärdet föll ur hans hand ner på golvet. 

Han förde handen upp till ögat, fick fatt i ett bi och 
förstod, att det endast var stinget som hade vållat den förfärliga smärtan.

Han böjde sig blixtsnabbt ner efter svärdet, i hopp att det ännu inte skulle 
vara för sent att hejda de flyende. 

Men det lilla biet hade gjort sin sak mycket väl. Under 
den korta tid, som det hade förblindat krigsknekten, hade 
den unga modern hunnit att rusa förbi honom neråt trappan, 
och ehuru han med all hast skyndade efter henne, kunde han 
inte mer finna henne. Hon var försvunnen, och i hela det 
stora palatset kunde ingen upptäcka henne. 

****************************************************

Men då greps han av fruktan för det, som kunde möta 
honom vid hemkomsten, om han vände om med oförrättat 
ärende. Det var han, som redan tvenne gånger hade låtit 
barnet undkomma. Det var inte troligt, att varken Voltigius 
eller Herodes skulle förlåta honom något sådant. 

Det var en het middagsstund, och han led förfärligt av att 
rida fram i denna trädlösa bergstrakt på en väg, som 
slingrade sig i djupa dalklyftor, där inte en vind rörde sig. Både 
häst och ryttare voro färdiga att störta. 

Sedan flera timmar hade krigsknekten förlorat varje spår 
av de flyende, och han kände sig mer modlös än någonsin. 

"Jag måste uppge det", tänkte han. "Sannerligen jag tror, 
att det lönar mödan att vidare förfölja dem. De måste ändå 
förgås i denna förskräckliga ödemark." 

Då han tänkte så, varseblev han i en klippvägg, som reste 
sig nära vägen, den välvda ingången till en grotta. 

Han styrde genast sin häst fram till grottöppningen. "Jag 
vill vila ut en stund i den svala klipphålan", tänkte han. 
"Kanske att jag sedan kan börja förföljandet med förnyad 
kraft." 

Krigsknekten hade aldrig känt sitt hjärta bulta så som 
vid denna syn. Detta var just de tre flyktingar, som han så 

länge hade jagat. Han kände genast igen dem. Och här lågo 
de sovande, ur stånd att försvara sig, helt och hållet i hans 
våld! 

Hans svärd for rasslande ur skidan, och han böjde sig ner 
över det slumrande barnet. 

Han förde svärdet sakta ner mot dess hjärta och måttade 
noga för att kunna avfärda det med en enda stöt. 

Mitt i hugget hejdade han sig ett ögonblick för att se 
barnets ansikte. Då han nu visste sig säker om seger, kände 
han en grym njutning vid att betrakta sitt offer. 

Men då han såg barnet, förökades om möjligt hans glädje, 
ty han kände igen den lille pilten, som han hade sett leka.

"Ja visst", tänkte han, "jag borde ha förstått detta hela 
tiden. Det är därför, som jag alltid har hatat det här barnet. 
Detta är den bebådade fredsfursten." 

Han sänkte åter svärdet, i det han tänkte: "När jag lägger 
ner det här barnets huvud inför Herodes, ska han göra mig 
till anförare för sin livvakt." 

Under det att han förde svärdsspetsen allt närmare den 
sovande, fröjdade han sig med att säga till sig själv: 

— Denna gång åtminstone ska ingen komma emellan och 
rycka honom ur mitt våld. 

Han kom att tänka på att den lille en gång hade bevisat 
även honom en välgärning, och en djup rodnad steg upp i 
hans ansikte. 

— Kan en legionär glömma att vedergälla en 
mottagen tjänst? viskade han. 

Han kämpade en kort strid med sig själv. Han tänkte på 
Herodes och på sin egen lust att förinta den unge 
fredsfursten. 

— Det anstår inte mig att döda detta barn, som har räddat 
mitt liv, sade han dock till sist. 

Och han böjde sig ner och lade sitt svärd vid barnets sida, 
på det att flyktingarna vid uppvaknandet skulle förstå vilken 
fara de hade undgått. 

Då såg han, att barnet var vaket. Det låg och betraktade 
honom med sina sköna ögon, vilka tindrade som stjärnor. 

Och krigsknekten böjde ett knä för barnet. 

— Herre, du är den mäktige, sade han. Du är den starke 
segraren. Du är den, som gudarna älskar. Du är den, som 
kan trampa på ormar och skorpioner. 

Han kysste hans fötter och gick sedan sakta ut ur grottan, 
medan den lille låg och såg efter honom med stora, 
förvånade barnaögon.