GENDER DEVIANT VILLAINESSES - SWEDISH FAIRYTALES

These are the portraits of a wicked queen and her spoiled daughter, the villainesses of a fairy tale retelling by Atterbom. Notice how they are described: tall, broad-shouldered, fuzz on upper lips, freckles, green eyes, straight and uncared for blond hair. Isn't that unfair? And what about describing the ambitious cougar queen as "manhaftig?" Like calling Donegild "mannish"... is this an insult against women who deviate from the gender role??? So I think. I'm tall and blond and freckled and don't care much for my appearance myself, not to mention my personality or the fuzz on my own upper lip!!!
And these words:

"Ja, hvad än hända må, jag aldrig skall 
Som hon, engång, min storhet öfverlefva, 
Och ingen boja skall, om än af guld, 
På mig af någon Aurelianus läggas."

Isn't it, making a villainess talk about female independence and self-reliance without any male intervention... ALSO MORE THAN A BIT DISCRIMINATING??? I have to say myself the same, that no shackles, even if they were of gold, shall be put on me. So I find this depiction sexist, as much as Lady Macbeth or the wicked stepsisters in King Lear.

Drottning Gloriosa:

Mörkblå 
ögon, svartbågade ögonbryn, liljehy och rosenkinder; 
de förstnämnda voro ännu tårfyllda, men stora och 
strålande; och snart förspordes en synnerlig verkan, 
när hon fastade dem, ömsom lockande, ömsom befallande, 
på honom och allt hvad honom omgaf. 

I sanning, hon är 
fager och ståtlig än i dag; fastän i min smak nog mycket 
storvuxen, manhaftig och högdragen. Hon har till och med 
skägg på öfverläppen. 

Gloriosas dotter:

Drottningens egen dotter? Hon med gula 
hyn, röda fläckarne, gröna ögonen och hästhåret? 

Naturen har gjort henne väl mycket blond, det är 
saken; dessutom förläste hon sig under sin uppfostran 
hos en vis fru, som bor några mil härifrån i en skog, 
och heter Sysis. 

Om den säger man, att hon är en trollpacka. 

Drottningens Rum.

Man hör ett väggur slå.

DROTTNINGEN

ensam.

Hvad tiden brådskar! Hvarje qvartslag bringar
Mig närmare till den Förhatlige,
Till min besegrare, hvars fot jag nu
Sjelf måste sätta på min böjda nacke, 

Med lena händer, med en gladlynt uppsyn 

Och med ett honungssvall af söta ord! 

Fly, trots, till hjertats djupsta kamrar hän, 

Och göm i vrån dig, lik ett agadt barn, 

Som sliter sina hår i ohördt knot! 

Jag nära stod ’mitt mål: att gripa spiran 

Som denna ös enherrskarinna, straffa Förmätna fiender, mitt lif befria 

Ifrån en skugg-gemål, och ifrån henne, 

Hvars stjerna, fastän späd och blek, dock ständigt 

I vägen står för min. - Och nu! Hvad är 

All klokhet? Hvad förmå de skönsta planer? 

För svärmare och narrar gjordes verlden. 

Beherrskar slumpen den? och hvad är slump? 

En fräck lindansare, en plump pajazzo, 

Som gör i luften kullersprång, och sist 

Slår oss vid öronen med jernsmidd skoklack, 

Att vi till jorden, om hvarandra, tumla! - 

Men någon kommer. Fattning, vilda sinne! 

Stå still, som en till is förstelnad våg, 

Med vintersolsken öfver glattblank yta! 

Mitt barn! så går det, när på egen hand 
Dig lyster pröfva krafterna och lyckan. 
Du har ett nätt förstånd, har mycken käckhet, 
Men mer än billig sjelftillit.

DROTTNINGEN. 

O, denne gäck i högromantisk snitt, 
Som spela vill, inom min banas krets, 
En hotande komet, med skimmersvansen 
Af egenskaper, bragder, troubadourer! 
För honom och för mig ej gifves plats 
På samma jord. Böj honom bort! 

SYSIS. 

Ej alltid 

Var Gloriosa så mot honörn sinnad. 
Det sägs, att redan förr engång han ej 
Dig var likgiltig; men af andra skal. 

DROTTNINGEN. 

Påminn mig ej derom - dock, rättare: 
Påminn mig om allt ondt, som han mig gjort; 
Hur han mig re’n som gosse har förföljt, 
Med handlingar, med ord, - och alltigenom! 

SYSIS. 

Värst var ju dock, att ungersvennen ej 
Den platsen tog, som gafs åt vissnad enkling. 

DROTTNINGEN. 

Godt! gör mitt inre till ett haf af galla, 
Blott han, den nedrige, fördränks deri!

SYSIS. 

Förmå ej dina vänner, Spinamonte 
Och Mangipani, råda dig? 

DROTTNINGEN. 

Att buga, 

Och ljuga, - ja! men sedan? - Spinamonte? 
Du vet, hvad han mig är. Den största qvinna, 
Är qvinna likafullt. Ett smidigt rör, 
Att vid en lustfärd glittra i min hand, - 
Skars ej till stödjestaf; han är ett lekverk, 
Som jag endera dagen kastar bort, 
När, mätt derpå, jag hugfälls på ett annat. 
Och Mangipani? Skicklig ämbetsman, 
Gråhårig luf; men ingenting föröfrigt. 

SYSIS.

Blott fördom
Kan anse vår Forella ful. Hon är
Till växt, till anlet, ögon, allt, en skönhet
Just i ägyptisk stil - den äkta, enda,

Som bär alltjemnt den gamla Chaos-Nattens, 
Den enda sanna Gudamaktens, prägel. 

DROTTNINGEN 

ser efter henne. 

Hah! - Att det lättnar mig om bröstet 
Hvar gång, som du begifver dig din kos! - 
Du växer, gumma! Med hvad öfvermod 
Du djerfs behandla mig! – Men, likagödt! 
Jag tackar dig; af dig jag lärt mig mycket. 
Dock ser jag väl, att när jag spelat ut 
Med andra, blir mitt sista spel med dig. 
Och då? - Du menar mig ditt verktyg vara; 
An om du slutligen är mitt? Du vill 
Igenom mig på thronen lyfta opp 
Ett mörkt system, af griller sammanväfdt; 
Men andra äro mina planer. Sista 
Besväret är, att tänka upp, hur åter 
Man skall från sina verktyg ledig bli. 
De döda tala ej - och alldenstund 
Min riksfältherre ej förmådde segra, 
Han gjorde mig sin visst ej minsta tjenst 
Med det, att ej han lefde och blef fången.

Nu kan ej han förråda mig. - Men bort 

Till fest-anstalterna! - Med dem bestyr 

Nu Spinamonte; säll af denna flärd, 

Som mygg af dans i solsken. - Nalkas, öde! 

Hvad var Zenobia väl mer, än jag? 

Jag öfver henne står i mod och kraft; 

Ja, hvad än hända må, jag aldrig skall 

Som hon, engång, min storhet öfverlefva, 

Och ingen boja skall, om än af guld, 

På mig af någon Aurelianus läggas.