IS THIS THE DUKE OF FRIEDLAND?

Helena Nyblom's description of life at a ducal court... with a rather hot-headed duke. Then, I have selected a snippet of some equally angry dukes during a feast at a royal court.
This will serve as inspiration for The Extended Ringstetten Saga, specifically for the Wallenstein arc and Alois's experience as a soldier and servant at Friedland...

 till hertigens slott.  in i vedboden

Men då hände det, att hertigen just skulle ut och åka i 
släde med silkesnät över släden och silverklockor på hä- 
starna, och vid hans sida satt hans unga hertiginna.

»Vad är det för en vacker pojke, som står vid ved- 
boden?» frågade hon. »Se, så välskapad och smärt han 
är! Honom vill jag ha till betjänt!» Och så blev han betjänt hos hertiginnan.

Han fick sammetsbyxor och sidenväst, puder i sitt svar- 
ta hår och silver på rocken. Och han fick lära sig att 
stå bakom hertiginnans stol och bjuda faten och vinet om- 
kring till det höga herrskapet.

Damerna vid bordet sneglade på honom och sade till 
varann på franska, att han var en riktigt »charmant».

 att göra precis som de andra betjänterna. Det vill säga likna dem, 
som de uppförde sig i matsalen, ty ute i köket och serve- 
ringsrummet... hur de fnissade och skrattade åt herrskapet, och såg, hur 

de drucko ur champagnen, som var kvar i de halvt ut- 
druckna buteljerna, tills de blevo både röda och blå och 
raglade så, att de knappast kunde stå på sina ben.
»Det är en bra betjänt, den nye, du har tagit dig», sade 
hertigen till hertiginnan. »Han super inte och talar inte; 
så skall de vara.»
Nere genom parken flöt en bred å, och här simmade 
de vackra vita svanarna med långa halsar och stora 
vingar.
i de långa lindalléerna

Annars var det just inte vidare roligt på hertigens slott. 
Det var så stelt och fyrkantigt, och allting gick så precis 
och avmätt, som om det varit en komedi de alla hade lärt 
sig utantill, och som varje dag uppfördes ånyo.

Så hände det en morgon, att betjänten bjöd hertigen

kaffe i hans frukostrum. Den lille hertigen låg djupt ned- 
sjunken i en stoppad länstol och läste i sin älsklingsbok, 
som handlade om hästar.

Just som han stod och slog kaffe i den lilla för- 
gyllda porslinskoppen, öppnade en betjänt dörren.

»Nu ha vi honom», sade betjänten.

»Vem är det fråga om?» sade hertigen vresigt.

Han tyckte inte om att bli avbruten, när han höll på 
med viktiga saker.

»Gossen som har skjutit haren», svarade betjänten, och 
i detsamma släppte han en gosse in genom dörren.

Det var en fattig pojke om tolv, fjorton år. Han stod 
i skjortärmar och bara fötter och skalv som ett asplöv över 
hela kroppen.

»Jaså, det är du, din kanalje, som har skjutit harar på 
mina marker», sade hertigen. »Vet du, att jag har rätt 
att hänga dig?»

Gossen skalv ännu mera. Knäna slogo ihop på ho- 
nom, så det smällde.

»Nåd, ers höghet! Nåd!» bad han med hopknäppta 
händer och föll på knä på golvet. »Vi hade ingenting att 
äta, varken far eller mor eller syskonen, och så 

– – 

»

»Så tjuvsköt du!» röt hertigen. »Mördade en av mina 
egna allra fetaste harar! Men du skall komma att äta 
upp det, må du tro!»

Gossen började skrika och vråla, som om han redan 
kände repet kring halsen.

»Hängas skulle du! Hängas! Det vore icke mer än 
rätt åt dig!» skrek hertigen. »Men jag är en god man och 
en nådig herre, och du skall slippa med – ge 

mig ridpiskan! Nå, hör du icke? Ridpiskan?» uppre- 
pade han, då tjänaren icke rörde sig ur fläcken.

Han gick långsamt bort och tog ridpiskan ner från 

kroken, där den hängde, och räckte den åt hertigen, som 
otåligt snappade den åt sig.

Så snart han hade den fast i sin vita hand reste han sig 
och började prygla den arme gossen, så slagen veno 
om honom. De föllo som en hagelskur om hans hals och 
skuldror.

Tjänaren hade blivit blodröd i ansiktet, och nu var han 

kritvit.

»Inte slå!» sade han högt och tydligt.

Hertigen såg förvånad på honom och gav sig så till att 
slå gossen med dubbel kläm.

»Inte slå!»

»Är du piskande galen!» skrek hertigen. »Vågar du ge 
mig befallningar, du tokiga lymmel!» Och nu for han 
lös på gossen med så våldsamma slag, att han föll om- 
kull på golvet. Men i detsamma var betjänten i ett språng 

framme emellan dem och hans ögon blixtrade, och hans 
kinder glödde. Han ryckte piskan ur handen på hertigen 
och bröt sönder den i små bitar, som han kastade på 
golvet.

Hertigen hade fallit baklänges i länstolen. Hans höga

klackar slogo mot golvet som trumpinnar av ångest och 
raseri 

– – –

»Du vågar? – Du vågar lägga hand på min höga per- 
son!» ropade han. Hans röst lät så hes och hög, som på 
en förkyld tuppkyckling. »Du vågar – o 

– – 

o – jag 
får ett anfall!» och så svimmade hertigen.

Men i samma ögonblick voro både tjänaren e och gos- 

sen ute genom dörren och utför trapporna. Gossen sprang 
lika fort som haren, han hade skjutit, och den andre  var i 

ett par skutt uppe på sitt lilla rum. Han rev de fina be- 
tjäntkläderna av sig och fick i en fart på sig sina gamla 
bondkläder som hängt där från den dagen han kom till 
hertigens slott, och som han alltid bevarat. Då hertigen 
vaknade ur sin vanmakt och ringde på hjälp, var rymlingen 

redan djupt inne i skogarna.

Han såg alla prinsar och hertigar 
i uppror. Några av dem lade till och med handen på 
svärdfästet.

Det var en uppståndelse som i en flyende här.