JAG VILLE SJUNGA OM KATARINA

HÅKAN HELLSTRÖM
Visa vid vindens ängar (Jag ville sjunga om Katarina)

Another Swedish favourite of mine among poems and lyrics. The tune is mournful and warm at the same time, and it fits the lyrics like a glove. It's easy to imagine the portrait of Katarina, a black and white daguerreotype of a society girl in period costume...

Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag ska skriva en sommarvisa
med sol och blomdoft i melodin.
Jag ville sjunga om Katarina,
till träklangsflöjter och alcymbal
men vindens toner blir sommarns sånger,
jag bara lyssnar i björklövssal.

Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag ska skriva en sommarvisa
med sol och blomdoft i melodin.
Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.

Jag ville skriva en liten visa,
där ögonblick blir till evighet.
Men ord blir stumma och toner döva,
och visans tanke blir hemlighet.
Det bliver en hemlighet.

TSQ-IV: LENA TÖRNQVIST

This Swedish abridged translation by Lena Törnqvist goes along with illustrations by Anastasia Arkhipova.


Den ryska konstnärinnan Anastasia Arkhipova har valt att koncentrera illustreringen av sagan Snödrottningen till ramberättelsen. För att få balans mellan text och bild har översättaren i samråd med förlaget strukit några längre beskrivningar. Huvudberättelsen, så som den presenteras här, är dock en trogen översättning av H.C. Andersens originaltext.

FJÄRDE BERÄTTELSEN

Prins och prinsessa

I kungariket, bor en prinsessa, som är så övermåttan klok att hon har läst all världens tidningar, och glömt dem igen. För en tid sedan beslöt hon att gifta sig, men hon ville ha en man som förstod att ge svar på tal, en som inte bara stod och såg förnäm ut, för det är så tråkigt. I tidningarna kunde man läsa att det stod envar fritt att söka vinna prinsessan. Friarna strömmade till. Allesammans talade så vackert när de stod ute på gatan, men när de stod framför tronen där prinsessan satt kunde de bara upprepa det sista ordet hon hade sagt, och det brydde hon sig inte om att höra igen.
Den tredje dagen kom en liten person, utan häst eller vagn, käckt marscherande upp till slottet. Hans ögon glänste, han hade vackert långt hår, men var fattigt klädd.
Han hade en liten kälke på ryggen!
Han var så käck och rask och hade alls inte kommit för att fria, bara för att lyssna till prinsessans kloka ord. De beundrade varandras visdom.
En baktrappa i slottet.
Ljusen på slottet släcktes.
Uppför trappan och in i prinsessans sovgemak. Taket liknade en stor palm med blad av glas och mitt på golvet hängde i en tjock stjälk av guld två sängar som såg ut som liljor. Den ena var vit, i den låg prinsessan; den andra var röd och där var det, om man böjde ett av de röda kronbladen åt sidan, som man såg en brun nacke.
Prinsen.
Från den vita liljesängen tittade prinsessan upp och frågade vad som stod på-
"Din lilla stackare!" sa prinsen och prinsessan.
"Farväl! farväl!" ropade prinsen och prinsessan.


At the end of this translation, in the Seventh Story, the fact that the royal pair is on honeymoon through foreign lands is not mentioned at all.

MY ANGIOLINA DREAMCAST

My dreamcast for Angiolina, a favourite fantasy novella by Josep Feliu i Codina, should the story ever be filmed:

Angiolina: Natalia Tena.

The Mediterranean and lively Tena, AKA Osha or Tonks, has got the power, the zest, and the tomboyishness I would seek in the humble-born heroine of this tale. Even if she becomes emotionally cold due to heart replaced with ball of algae syndrome, she will still remain as badass as always. In my story, she would have a more active role than the damselling she is subject to in Feliu i Codina's tale.


Virginia: Lily James.

She has already been orphaned and left at the mercy of scheming guardians in another 'verse, still keeping her chin up against all odds. The lovely Austrian blonde, a part Lily would fit into like a glove, develops from emotional coldness to passion, in an inverse direction to her foil in the story. I would love to see Lily as Virginia interact with Robb Stark... Madden once more as well, as with Charles Dance and with Matt Lewis... The whole failed courtship scene would be the crowner of her performance, to show that she's no ordinary damsel, but steel concealed in silk. And yes, like Angiolina, she would have a more active role.

The part of Virginia could also fit Alicia Vikander.


Viscount Achile: Richard Madden.

THE KING IN THE NORTH!
AKA Prince Charming. Actually, a bit of Robb Stark and a bit of Kit Charmont would be worked into the portrait of a seductive and epicurean, dashing heartbreaker who has finally met his Waterloo. A suave lordling as foil to Genaro, this part would be ideal for Madden to display a wistful streak of suavity and panache fused with the serious streak of Robb and Kit's "fairy tale prince" romantic streak, all together.


Genaro: Matthew David Lewis.

Pudgy, awkward Neville has unfolded into a stalwart and well-shaped badass, ideal for playing the more masculine and rougher commoner foil and frenemy of the Viscount, and childhood friend/lover of Angiolina. I would also love to see Matty saved by Lily from drowning and develop feelings for the defrosted ice queen, and I would love seeing them together as lovers, as he realizes whom he truly loves.

The part of Genaro could also fit Eddie Redmayne (thinking mostly of his role as Marius).

Joseph: Charles Dance.

The villain of the piece was the first character I thought of (with Bonham-Carter and Lily James) for this dreamcast. "You don't want a call from Dance in the middle of the night." As Tywin and as Mr.
Tulkinghorn, he truly fits into the role of lawful evil schemer. I thought of a rather Tywinesque performance, in interaction with his ward/bride and servants... id est, until, as a result of a plan gone ironically wrong, he is reborn as a septuagenarian child. Letting down his hair completely, being more than slightly eccentric, he would surprise the audience in a most unexpected way...


Marcellina: Helena Bonham-Carter.

Charles Dance with Bonham-Carter for a henchwoman/assistant? They would be great as foils to one another! In fact, the failed courtship and the heart transplantation were the first scenes I thought of... Straitlaced Dance and wistful Bonham-Carter (themselves as Tywin/Tulkinghorn and Mrs. Lovett/Mme. Thénardier)... until his literal change of heart, after which they would unexpectedly switch roles...


Suzanna: Emma Thompson.

For a nanny confidante like Juliet Capulet's has to be best friend material and mentor at the same time. Emma, known as Beatrice, Miss Trelawney, and most importantly NANNY MC PHEE, and also as MRS. POTTS, with that British eccentric streak, would be ideal and get along excellently with Lily as her young ward and best friend at once.
PS. She'll also make an excellent Mrs. Potts in this Christmas remake of Beauty and the Beast!


Paolo: Sacha Baron Cohen.

Casting Angiolina's nearly always cheerful single dad was the hardest nut to crack until I remembered Monsieur Thénardier and Adolfo Pirelli. "Aha!", I thought. Such a character used for comic relief and as foil to the cold usurper Joseph could only be played by a quirky and lively, full of joie de vivre and panache Baron Cohen, as opposed to a stern and calculating Charles Dance. And Tena as his daughter on screen would be über-credible.


Lorenzo: Peter Dinklage.

Virginia's misshapen (and friendzoned) mirror-maker suitor could only be played by none other than Tyrion Lannister, also a physically challenged yet clever outsider yearning for love and recognition.


Fairy of Algae/Fairy of the Lagoon/Sybil of the Cavern: Cate Blanchett.

Gentle as Galadriel, strong as Elizabeth, scheming as Lady Tremaine, sinister as Hela: all the faces of Cate would gladly be reflected in all three members of the fair folk who appear in this tale, making her display more than one facet in her triple role. Strong!Cate would be her portrayal as the languid and Ophelia-like, yet surprisingly serious Fairy of Algae. The widowed Lady Tremaine who schemes towards power, with some hint of this winter's Hela, would be the Fairy of the Lagoon, and the oracular, wise Galadriel would be reborn as the Sybil of the Cavern.

DU GÅR INTE ENSAM - YOU DON'T WALK ALONE

Du går inte ensam
Carl Johan Love Almqvist, 1849

Om bland tusen stjärnor

någon enda ser på dig,


tro på den stjärnans mening,


tro hennes ögas glans. Du går icke ensam.


Stjärnan har tusen vänner;


alla på dig de skåda,


skåda för hennes skull.

Lycklig du är och säll.


Himlen dig har i kväll.

----------------------------------------------------------------------

You don't walk alone

Translated directly from the Swedish by Sandra Dermark

Gothenburg, 21st of August 2015

Exordio signi Virginis

If, among a thousand stars, 

only one looks at you,
believe in the meaning of that star,
believe in the gleam in her eyes. You don't walk alone.
The star has got a thousand friends;
all of them are watching you,
watch for her sake.

You're happy in the star-light.
The sky has got you tonight.

DEN VACKRASTE VISAN OM KÄRLEKEN

Den vackraste visan om kärleken
Ture Nerman, 1916

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

THE RISE OF THE TERRITORIAL STATE

"One (state) that is too large is capable of self-defence in what is necessary; but then it is a nation: for it will be very difficult to accommodate a form of government to it: for who would choose to be the general of such an unwieldy multitude, or who could be their herald but a stentor?"
Aristotle, unwisely objecting against the idea of Flächenstaat. Note the use of "nation": is he referring to a territorial state, to a large people bound by blood (instead of by a government) (id est, the concept of ethnos or ethnic group often translated as "nation", for instance in the KJV), or both? He is actually referring to a large people bound by blood, but not by government (the concept of ethnos), moreover, prone to anarchy due to lack of government. Just like the vernacular usage of "nation" as synonymous with hinterland state (territorial state) or Flächenstaat.

In the Middle Ages, Saint Thomas Aquinas weighed the pros and cons of the Flächenstaat, which he called "province" ("provincia"). He said that, on one hand, (agreeing with Aristotle), such a vast expanse of land would be very hard to rule. And that, on the flip side, a "province," the larger it was, the more difficult to be invaded by enemy armies (consider, for instance, the case of Russia, the largest state on Earth, 80% or 90% hinterland, which has successfully withstood Swedish, French, Japanese, and German invasions thanks to its redoubtable size among other factors). Long story short, he said the same things as Aristotle, but putting more emphasis on the military potential of the "nation"/"province" (difficulty to invade and capability of self-defense) than on the difficulties of ruling a large country with a numerous population. Was he being prophetic, even a little?

Still in the Middle Ages, later on...
When a certain alchemist friar brought about a sudden, devastating explosion in his lab, little did he know about the revolution he had unleashed. Many decades later, Renaissance rulers, to reaffirm their power against defiant feudal lords, brought cannons against the walls of their insufficiently guarded castles, fortresses, and holdfasts. The triumph of the Crown in all those lands was both total and quite obvious, expanding the hinterland of the kingdoms to heights not seen since the Age of Empires, centuries ago (The same happened in Westeros, although, instead of cannons, for rule of cool, there were dragons... Well, actually, the first cannons in the West were dragon-shaped, both to scare the enemy and for rule of cool!).
In other words, cannons brought about the expansion of the state hinterland and the establishment of the Flächenstaat. As a result, confident royals could move their courts to the outskirts of their capitals, with larger palaces and elegant gardens; while the ends of the realm were secured by militarized and fortified (with star-shaped fortresses and lots of cannons) outpost communities: these were the world's Küstrins, the Saint-Jean-de-Luzes, the "frontier towns" so often heard of in fairytales. The establishment of a professional officer class (instead of mercenaries), with the rank system so familiar to us nowadays (ensign, lieutenant, captain, and so on), was as much in consonance with the spirit of warfare that pervaded the West as the rise of firearms, of the territorial state, and of outpost communities (the latter two, like the professional hierarchized officer class, had already existed in the empires of yore), as well as the rise of diplomacy and inter-realm alliances. Like the one who has seen the storm clouds from afar and puts on a raincoat and umbrella, every realm was all geared up for both offensive and defensive warfare. This panorama of militarism echoes the similar "armed calm before the storm" that preceded the World Wars during the Belle Époque. The realms of the West were, then, also preparing up to the teeth for the upcoming and all-pervading storm of war. For an all-pervading storm of war that would last Thirty Years, and that would shape the human geography of the world we now know.

For more information, I advise you to consult:

The Shield of Achilles: War, Peace, and the Course of History, by Philip Bobbitt.

Recommended because of its exploration of developments in warfare and the early modern rebirth of the territorial state/nation/Flächenstaat as concepts that go hand in hand. 

TSQ-IV ANALYSIS - MORGENS PAAHUS

Morgens Paahus (2005)
Excerpt from H.C. Andersens livsfilosofi (The Life Philosophy of H.C. Andersen)
translated directly from the Danish by the mistress of this blog


A reality phase, where one learns independence and self-confidence and also learns to escape from the different decadence possibilities of this phase: one of which is calculating reason.

[...] - this is the second stage - to be independent and true to oneself. These skills are the ones described in the account of the little lively chap with "fine thick flowing hair, but whose clothes are shabby," who wins the princess, even though he, unlike all the others, has not come to woo the princess, but "only to hear her wise conversation," which he, thus, "liked very well." In this story, it is stressed that this skill to be oneself is something that is far from selfishness and calculations. All other suitors, except the little lively chap, are after all selfish and calculating, besides that they lose their speech (id est, lose their selves) when confused by all of the elegance that surrounds the princess.

SELMA LAGERLÖF - RED WEDDING PARALLELS

Fruktförsäljare och vinhandlare satte ner sina korgar 
och käril på marken bredvid krigsknekten, men han gjorde 
sig knappast besvär med att vända på huvudet för att se 
efter dem. 

Inte är det där något att betrakta, tycktes han vilja säga. 
Vad bryr jag mig om er?
Låt mig få se en krigshär, som ställer opp sig för att gå emot 
fienden! Låt mig få se vimlet och den heta striden, då en 
ryttartrupp kastar sig över en skara fotfolk! 
Ingenting kan fröjda mina ögon annat än kriget. Jag längtar efter kopparlurarnas dån, efter 
de skinande vapnen, efter blodets röda stänk. 

Han såg den ene 
efter den andre av dem störta omkull, fälld till marken av 
den glödande solhettan. Men trots allt detta tågade dock 
truppen stadigt framåt utan att tveka, utan att tänka på att 
svika fältherren och vända tillbaka. 

"Se där, vad som är skönt!" tänkte krigsknekten. "Se där, 
vad som är värt en blick av en tapper man!" 

En förfärlig spådom hade nämligen förutsagt, att 

en tid av fred en gång skulle sänka sig över jorden. Under 
en tidrymd av tusen år skulle intet blod utgjutas, intet krig 
föras, utan människorna skulle älska varandra som bröder. 
Då krigsknekten tänkte på att något så fasansfullt kunde gå 
i verkställighet, ilade en rysning genom hans kropp, och han 
grep hårt om spjutet liksom för att söka ett stöd. 

Och nu, ju mer krigsknekten såg av den lille och hans 
lekar, desto oftare kom han att tänka på den tusenåriga 
fredens rike. Visserligen trodde han inte, att det redan kunde 
vara kommet, men han tyckte inte om att behöva tänka på 
något så avskyvärt. 

När krigsknekten såg detta, överfölls han av en 
besynnerlig vrede. "Se, ett sådant barn!""Det är otroligt, 

att det kan företa sig något så vansinnigt. Hur skulle det avlöpa, om en sådan där 
måste gå ut i krig? Vad skulle han ta sig till, om man 
befallde honom att sätta eld på ett hus, uppfyllt av kvinnor 
och barn, eller att borra i sank ett skepp, som flyter på 
vattnet med hela sin besättning ombord?" 

Åter kom han att tänka på den gamla profetian, och han 
började frukta, att den tid ändå verkligen kunde vara 
kommen, då den skulle gå i uppfyllelse. "Eftersom ett barn 
är kommet, sådant som detta", tänkte han, "så är kanske 
denna förfärliga tid helt nära. Det råder redan nu fred över 
hela viärlden, och säkerligen ska krigets dag aldrig mer 
uppgå. Hädanefter ska alla människor vara av samma 
sinnelag som detta barn. De ska frukta för att skada varandra.

Inga stora bragder ska komma att utövas. Inga 
härliga segrar ska vinnas, och ingen lysande triumfator ska 
tåga opp. Det ska inte mera ges något att 

längta efter för en tapper man." 

Och krigsknekten, som alltjämt hoppades att snart få 
uppleva nya krig och att genom hjältedater svinga sig upp till 
makt, kände sig så uppretad på den lille 
treåringen, att han hotande sträckte spjutet efter honom, nästa 
gång han sprang förbi. 

Det var en förfärligt varm dag, och solstrålarna, som föllo 
på soldatens hjälm och harnesk, upphettade dem så, att det 
kändes, som bure han på sig en dräkt av eld. För de 
förbigående såg det ut, som om han skulle lida förskräckligt av 
värmen. Hans ögon stodo blodsprängda ut ur huvudet, och 
skinnet på hans läppar skrumpnade, men krigsknekten, som 
var härdad att utstå den brännande hettan, tyckte, att detta var en småsak, och det föll honom inte in 

att flytta sig från sin vanliga plats. Han fann tvärtom behag 
i att visa de förbigående, att han var så stark och uthållig, 
att han inte behövde söka skydd mot solen. 

 Jag har ingen lust efter hans barmhärtighet. Jag 
önskar, att han och alla de, som liknar honom, vore borta 
ur världen." 

Den lille kom mycket sakta gående. Han höll sina fingrar 
hårt sammantryckta, för att intet skulle spillas bort eller 
rinna över. Medan han närmade sig krigsknekten, höll han 
sina ögon ängsligt fästa på den lilla smula vatten, som han 
förde med sig, och såg alltså inte, att denne stod med hårt 
rynkad panna och avvisande blickar. Äntligen stannade han 
tätt framför legionären och bjöd honom vattnet. 

Under det att han hade gått, hade hans tunga, ljusa lockar 
fallit allt längre ner över hans panna och ögon. Han skakade 
på huvudet flera gånger för att få undan håret, så att han 
skulle bli i stånd att se upp. När detta äntligen lyckades 
honom och han varseblev det hårda uttrycket i krigsknektens 
ansikte, blev han dock inte skrämd, utan stod kvar och 
inbjöd honom med ett förtjusande leende att dricka av vattnet, 
som han förde med sig. Men krigsknekten kände ingen lust 
att ta emot en välgärning av detta barn, som han 
betraktade som sin fiende. Han såg inte ner i dess vackra ansikte, 
utan stod stel och orörlig och gjorde inte min av att förstå 
vad barnet ville göra för honom. 

Legionären åter kände sig så förolämpad över att ett barn 
ville hjälpa honom, att han grep om spjutet för att jaga den 
lille på flykten. 

Men nu hände sig, att just i samma ögonblick hetta och 
solsken med en sådan häftighet strömmade ner över 
krigsknekten, att han såg röda flammor låga framför ögonen, 
och han kände hjärnan smälta inne i huvudet. Han fruktade, 
att solen skulle mörda honom, om han inte genast kunde 
finna någon lindring. 

Och utom sig av skräck över den fara, vari han svävade, 
kastade han ner spjutet på marken, fattade med båda hän- 

derna om barnet, lyfte upp det och sög till sig så mycket 
han kunde av vattnet, som det höll mellan händerna. 

Det var väl endast ett par droppar han på detta sätt fick 
på tungan, men mer behövdes inte heller. Så snart han hade 
smakat vattnet, for en ljuv svalka genom hans kropp, och 
han kände inte mer, att hjälm och harnesk brände och 
tyngde. Solstrålarna hade förlorat sin dödande makt. Hans 
torra läppar blevo åter mjuka, och de röda flammorna 
dansade inte mer för hans ögon. 

Innan han hade haft tid att märka allt detta, hade han 
redan satt ner barnet, och det sprang åter och lekte borta 
på ängen. Nu började han förvånad säga till sig själv: 

— Vad var det för ett vatten, som barnet bjöd mig? Det 
var en härlig dryck. Jag måste verkligen visa det min 
tacksamhet. 

*HERODES GÄSTABUD: THIS IS ANOTHER TAKE ON THE NASTY PARTY TROPE. COMPARE STOCKHOLMS BLODBAD, SAINT BARTHÉLÉMY, AND THE RED WEDDING*

I det inre av det väldiga palatset fanns en stor, stenlagd 
gård, som omkransades av byggnader, utmed vilka löpte tre 
öppna gallerier, det ena ovanför det andra. På det översta 
av dessa gallerier hade konungen bestämt att festen för de 
betlehemitiska barnen skulle äga rum. 

Detta galleri var, likaledes på konungens uttryckliga 
befallning, förvandlat, så att det liknade en täckt gång i någon 
härlig lustgård. I taket slingrade vinrankor, från vilka 
hängde yppiga druvklasar, och utmed väggar och pelare 
stodo små granat- och orangeträd, som voro överhöljda med 
mogna frukter. Golven voro strödda med avplockade 
rosenblad, vilka lågo tätt och mjukt som en matta, och utmed 
balustraden, utmed taklisten, utmed borden och de låga 
divanerna, överallt löpte girlander av vita, strålande liljor. 

I denna blomstergård stodo här och där stora 
marmor-bassänger, där guld- och silverglittrande fiskar, från långt 

avlägsna länder, lekte i genomskinligt vatten. Och i en bur fanns en gammal korp, som 

oupphörligen talade. 

När festen började, tågade barn och mödrar in på galleriet. 
Barnen hade genast vid inträdet i palatset blivit smyckade i 
vita dräkter med purpurbårder och fått kransar av rosor på 
sina mörklockiga huvuden. Kvinnorna kommo in ståtliga i 
sina röda och blå dräkter, i sina vita slöjor, som hängde ner 
från höga, toppiga huvudbonader, besatta med guldmynt och 
kedjor. Somliga buro sitt barn högt uppsatt på skuldran, 

andra ledde sin avkomma vid handen, och några åter, vilkas barn 

voro blyga och förfärade, hade lyft upp dem på sina armar. 

Kvinnorna slogo sig ner på golvet i galleriet. Så snart de 
hade tagit plats, kommo slavar och nedsatte framför dem låga 
bord, på vilka uppdukades utsökta rätter och drycker, såsom det 

höves på en konungs fest, och alla dessa lyckliga mödrar 
började äta och dricka utan att avlägga denna stolta, 
behagfulla värdighet, som är deras största prydnad. 

Längs utmed galleriets vägg och nästan bortskymda av 
blomgirlander och fruktbelastade träd voro uppställda dubbla 
rader av krigsknektar i full rustning. De stodo fullkomligt 
orörliga, som om de inte hade något att göra med det, som 
försiggick omkring dem. Kvinnorna kunde dock inte 
underlåta att stundom kasta en undrande blick på denna skara av 
järnklädda. 

Under festens första stunder kände de små barnen sig 
blyga och osäkra och höllo sig stilla bredvid sina mödrar. 
Men snart började de sätta sig i rörelse för att ta i 
besittning de härligheter, som Herodes bjöd dem. 

Det var ett förtrollat land, som konungen hade skapat för 
sina små gäster. Då de genomvandrade galleriet, funno de 
bikupor, vilkas honung de kunde plundra, utan att ett enda 
vresigt bi hindrade dem. De funno träd, som bugande sänkte 
ner till dem sina fruktbelastade grenar. De funno i en vrå 
trollkonstnärer, som i ett nu trollade deras fickor fulla med 
leksaker, och i ett annat hörn av galleriet en domptör, 
som visade dem ett par tigrar, så tama, att de kunde rida 

på deras rygg. 

Men i detta paradis med alla dess fröjder fanns det dock intet, som så tilldrog sig de smås uppmärksamhet som den 

långa raden av krigsknektar, som stod orörlig utmed 
galleriets ena sida. Deras blickar fängslades av soldaternas lysande 
hjälmar, av deras stränga, stolta ansikten, av deras korta 
svärd, som sutto instuckna i rikt utsirade slidor. 

Allt under det att de lekte och rasade med varandra, tänkte 
de dock oupphörligt på krigsknektarna. De höllo sig ännu på 
avstånd från dem, men de längtade efter att få komma dem 
nära, att få se om de voro levande och verkligen kunde 
röra sig. 

Leken och festglädjen tilltog i varje ögonblick, men 
soldaterna stodo alltjämt orörliga. Det föreföll otroligt för de små, 
att människor kunde stå så nära dessa druvklasar och alla 
dessa läckerheter utan att sträcka ut en hand och gripa dem. 

Äntligen var det en av piltarna, som inte kunde behärska 
sin nyfikenhet. Han nalkades sakta och beredd till snabb 
flykt en av de järnklädda, och då soldaten förblev orörlig, 
kom han allt närmare. Slutligen var han honom så nära, 
att han kunde fingra på hans sandalremmar och på hans 
benskenor. 

Då, som om detta hade varit en oerhörd förbrytelse, satte 
sig på en gång alla dessa järnmänniskor i rörelse. I ett 
obeskrivligt raseri kastade de sig över barnen och grepo dem. 
Somliga svängde dem över sina huvuden som kastvapen och 
slungade dem mellan lampor och girlander över galleriets 
balustrad ner till marken, där de dödades mot 
marmorbeläggningen. Några drogo sina svärd och genomborrade 
barnens hjärtan, andra åter krossade deras huvuden mot väggen, 
innan de kastade dem ner på den nattmörka gården. 

Under första ögonblicket efter överfallet förnams endast 
en djup tystnad. De små kropparna svävade ännu i luften, 
kvinnorna voro förstenade av häpnad. Men på en gång 
vaknade alla dessa olyckliga upp till att förstå vad som hade 
hänt, och de rusade med ett samfällt förfärligt skrik fram 
mot knektarna. 

Det fanns ännu barn kvar uppe på galleriet, som inte 
hade blivit infångade vid första anfallet. Krigsknektarna 
jagade dem, och deras mödrar kastade sig ner framför dem 

och fattade med bara händer om de blottade svärden för att 
avvända dödshugget. Några kvinnor, vilkas barn redan voro 
döda, störtade sig mot krigsknektarna, grepo dem vid 
strupen och försökte ta hämnd för sina små genom att 
strypa deras mördare. 

Under denna vilda förvirring, medan förfärliga skrik ljödo 
genom palatset och de grymmaste blodsdåd utövades, stod 
krigsknekten, som brukade hålla vakt, alldeles orörlig just vid början av trappan, som ledde ner från 

galleriet. Han deltog inte i striden och mördandet; endast 
mot de kvinnor, som hade lyckats rycka till sig sina barn 
och försökte fly med dem utför trappan, lyfte han svärdet, 
och blotta anblicken av honom, där han stod mörk och 
obeveklig, var så skrämmande, att de flyende hellre kastade sig 
ner över balustraden eller vände om in i stridsvimlet, än de 
utsatte sig för faran att tränga förbi honom. 

"Voltigius har sannerligen gjort rätt, som har givit mig 
denna post", tänkte krigsknekten. "En ung, obetänksam 
krigare skulle ha lämnat sin plats och givit sig in i vimlet. 
Om jag hade låtit locka mig härifrån, skulle minst ett tiotal 
barn ha undkommit." 

Vid det han tänkte så, fästes hans uppmärksamhet på en 
ung kvinna, som hade ryckt till sig sitt barn och nu i snabb 
flykt kom rusande mot honom. Ingen av de legionärer, som 
hon måste springa förbi, kunde stänga hennes väg, därför att 
de befunno sig i full kamp med andra kvinnor, och på så 
sätt hade hon nått fram till ändan av galleriet. 

"Se där en, som håller på att komma lyckligt undan!" 
tänkte krigsknekten. "Varken hon eller barnet är sårade. 
Om nu inte jag stode här–-" 

Kvinnan kom emot krigsknekten med en fart, som om 
hon flöge, och han hade inte tid att tydligt uppfatta hennes 
eller barnets ansikte. Han endast sträckte ut svärdet, och 
med barnet i sina armar störtade hon däremot. Han väntade, 
att i nästa sekund både hon och barnet skulle falla 
genomborrade till marken. 

Men i detsamma hörde soldaten ett ilsket surrande över 
sitt huvud, och strax därpå kände han en häftig smärta i ena ögat. 

Den var så skarp och pinsam, att han blev bedövad, 
förvirrad, och svärdet föll ur hans hand ner på golvet. 

Han förde handen upp till ögat, fick fatt i ett bi och 
förstod, att det endast var stinget som hade vållat den förfärliga smärtan.

Han böjde sig blixtsnabbt ner efter svärdet, i hopp att det ännu inte skulle 
vara för sent att hejda de flyende. 

Men det lilla biet hade gjort sin sak mycket väl. Under 
den korta tid, som det hade förblindat krigsknekten, hade 
den unga modern hunnit att rusa förbi honom neråt trappan, 
och ehuru han med all hast skyndade efter henne, kunde han 
inte mer finna henne. Hon var försvunnen, och i hela det 
stora palatset kunde ingen upptäcka henne. 

****************************************************

Men då greps han av fruktan för det, som kunde möta 
honom vid hemkomsten, om han vände om med oförrättat 
ärende. Det var han, som redan tvenne gånger hade låtit 
barnet undkomma. Det var inte troligt, att varken Voltigius 
eller Herodes skulle förlåta honom något sådant. 

Det var en het middagsstund, och han led förfärligt av att 
rida fram i denna trädlösa bergstrakt på en väg, som 
slingrade sig i djupa dalklyftor, där inte en vind rörde sig. Både 
häst och ryttare voro färdiga att störta. 

Sedan flera timmar hade krigsknekten förlorat varje spår 
av de flyende, och han kände sig mer modlös än någonsin. 

"Jag måste uppge det", tänkte han. "Sannerligen jag tror, 
att det lönar mödan att vidare förfölja dem. De måste ändå 
förgås i denna förskräckliga ödemark." 

Då han tänkte så, varseblev han i en klippvägg, som reste 
sig nära vägen, den välvda ingången till en grotta. 

Han styrde genast sin häst fram till grottöppningen. "Jag 
vill vila ut en stund i den svala klipphålan", tänkte han. 
"Kanske att jag sedan kan börja förföljandet med förnyad 
kraft." 

Krigsknekten hade aldrig känt sitt hjärta bulta så som 
vid denna syn. Detta var just de tre flyktingar, som han så 

länge hade jagat. Han kände genast igen dem. Och här lågo 
de sovande, ur stånd att försvara sig, helt och hållet i hans 
våld! 

Hans svärd for rasslande ur skidan, och han böjde sig ner 
över det slumrande barnet. 

Han förde svärdet sakta ner mot dess hjärta och måttade 
noga för att kunna avfärda det med en enda stöt. 

Mitt i hugget hejdade han sig ett ögonblick för att se 
barnets ansikte. Då han nu visste sig säker om seger, kände 
han en grym njutning vid att betrakta sitt offer. 

Men då han såg barnet, förökades om möjligt hans glädje, 
ty han kände igen den lille pilten, som han hade sett leka.

"Ja visst", tänkte han, "jag borde ha förstått detta hela 
tiden. Det är därför, som jag alltid har hatat det här barnet. 
Detta är den bebådade fredsfursten." 

Han sänkte åter svärdet, i det han tänkte: "När jag lägger 
ner det här barnets huvud inför Herodes, ska han göra mig 
till anförare för sin livvakt." 

Under det att han förde svärdsspetsen allt närmare den 
sovande, fröjdade han sig med att säga till sig själv: 

— Denna gång åtminstone ska ingen komma emellan och 
rycka honom ur mitt våld. 

Han kom att tänka på att den lille en gång hade bevisat 
även honom en välgärning, och en djup rodnad steg upp i 
hans ansikte. 

— Kan en legionär glömma att vedergälla en 
mottagen tjänst? viskade han. 

Han kämpade en kort strid med sig själv. Han tänkte på 
Herodes och på sin egen lust att förinta den unge 
fredsfursten. 

— Det anstår inte mig att döda detta barn, som har räddat 
mitt liv, sade han dock till sist. 

Och han böjde sig ner och lade sitt svärd vid barnets sida, 
på det att flyktingarna vid uppvaknandet skulle förstå vilken 
fara de hade undgått. 

Då såg han, att barnet var vaket. Det låg och betraktade 
honom med sina sköna ögon, vilka tindrade som stjärnor. 

Och krigsknekten böjde ett knä för barnet. 

— Herre, du är den mäktige, sade han. Du är den starke 
segraren. Du är den, som gudarna älskar. Du är den, som 
kan trampa på ormar och skorpioner. 

Han kysste hans fötter och gick sedan sakta ut ur grottan, 
medan den lille låg och såg efter honom med stora, 
förvånade barnaögon. 

GENDER DEVIANT VILLAINESSES - SWEDISH FAIRYTALES

These are the portraits of a wicked queen and her spoiled daughter, the villainesses of a fairy tale retelling by Atterbom. Notice how they are described: tall, broad-shouldered, fuzz on upper lips, freckles, green eyes, straight and uncared for blond hair. Isn't that unfair? And what about describing the ambitious cougar queen as "manhaftig?" Like calling Donegild "mannish"... is this an insult against women who deviate from the gender role??? So I think. I'm tall and blond and freckled and don't care much for my appearance myself, not to mention my personality or the fuzz on my own upper lip!!!
And these words:

"Ja, hvad än hända må, jag aldrig skall 
Som hon, engång, min storhet öfverlefva, 
Och ingen boja skall, om än af guld, 
På mig af någon Aurelianus läggas."

Isn't it, making a villainess talk about female independence and self-reliance without any male intervention... ALSO MORE THAN A BIT DISCRIMINATING??? I have to say myself the same, that no shackles, even if they were of gold, shall be put on me. So I find this depiction sexist, as much as Lady Macbeth or the wicked stepsisters in King Lear.

Drottning Gloriosa:

Mörkblå 
ögon, svartbågade ögonbryn, liljehy och rosenkinder; 
de förstnämnda voro ännu tårfyllda, men stora och 
strålande; och snart förspordes en synnerlig verkan, 
när hon fastade dem, ömsom lockande, ömsom befallande, 
på honom och allt hvad honom omgaf. 

I sanning, hon är 
fager och ståtlig än i dag; fastän i min smak nog mycket 
storvuxen, manhaftig och högdragen. Hon har till och med 
skägg på öfverläppen. 

Gloriosas dotter:

Drottningens egen dotter? Hon med gula 
hyn, röda fläckarne, gröna ögonen och hästhåret? 

Naturen har gjort henne väl mycket blond, det är 
saken; dessutom förläste hon sig under sin uppfostran 
hos en vis fru, som bor några mil härifrån i en skog, 
och heter Sysis. 

Om den säger man, att hon är en trollpacka. 

Drottningens Rum.

Man hör ett väggur slå.

DROTTNINGEN

ensam.

Hvad tiden brådskar! Hvarje qvartslag bringar
Mig närmare till den Förhatlige,
Till min besegrare, hvars fot jag nu
Sjelf måste sätta på min böjda nacke, 

Med lena händer, med en gladlynt uppsyn 

Och med ett honungssvall af söta ord! 

Fly, trots, till hjertats djupsta kamrar hän, 

Och göm i vrån dig, lik ett agadt barn, 

Som sliter sina hår i ohördt knot! 

Jag nära stod ’mitt mål: att gripa spiran 

Som denna ös enherrskarinna, straffa Förmätna fiender, mitt lif befria 

Ifrån en skugg-gemål, och ifrån henne, 

Hvars stjerna, fastän späd och blek, dock ständigt 

I vägen står för min. - Och nu! Hvad är 

All klokhet? Hvad förmå de skönsta planer? 

För svärmare och narrar gjordes verlden. 

Beherrskar slumpen den? och hvad är slump? 

En fräck lindansare, en plump pajazzo, 

Som gör i luften kullersprång, och sist 

Slår oss vid öronen med jernsmidd skoklack, 

Att vi till jorden, om hvarandra, tumla! - 

Men någon kommer. Fattning, vilda sinne! 

Stå still, som en till is förstelnad våg, 

Med vintersolsken öfver glattblank yta! 

Mitt barn! så går det, när på egen hand 
Dig lyster pröfva krafterna och lyckan. 
Du har ett nätt förstånd, har mycken käckhet, 
Men mer än billig sjelftillit.

DROTTNINGEN. 

O, denne gäck i högromantisk snitt, 
Som spela vill, inom min banas krets, 
En hotande komet, med skimmersvansen 
Af egenskaper, bragder, troubadourer! 
För honom och för mig ej gifves plats 
På samma jord. Böj honom bort! 

SYSIS. 

Ej alltid 

Var Gloriosa så mot honörn sinnad. 
Det sägs, att redan förr engång han ej 
Dig var likgiltig; men af andra skal. 

DROTTNINGEN. 

Påminn mig ej derom - dock, rättare: 
Påminn mig om allt ondt, som han mig gjort; 
Hur han mig re’n som gosse har förföljt, 
Med handlingar, med ord, - och alltigenom! 

SYSIS. 

Värst var ju dock, att ungersvennen ej 
Den platsen tog, som gafs åt vissnad enkling. 

DROTTNINGEN. 

Godt! gör mitt inre till ett haf af galla, 
Blott han, den nedrige, fördränks deri!

SYSIS. 

Förmå ej dina vänner, Spinamonte 
Och Mangipani, råda dig? 

DROTTNINGEN. 

Att buga, 

Och ljuga, - ja! men sedan? - Spinamonte? 
Du vet, hvad han mig är. Den största qvinna, 
Är qvinna likafullt. Ett smidigt rör, 
Att vid en lustfärd glittra i min hand, - 
Skars ej till stödjestaf; han är ett lekverk, 
Som jag endera dagen kastar bort, 
När, mätt derpå, jag hugfälls på ett annat. 
Och Mangipani? Skicklig ämbetsman, 
Gråhårig luf; men ingenting föröfrigt. 

SYSIS.

Blott fördom
Kan anse vår Forella ful. Hon är
Till växt, till anlet, ögon, allt, en skönhet
Just i ägyptisk stil - den äkta, enda,

Som bär alltjemnt den gamla Chaos-Nattens, 
Den enda sanna Gudamaktens, prägel. 

DROTTNINGEN 

ser efter henne. 

Hah! - Att det lättnar mig om bröstet 
Hvar gång, som du begifver dig din kos! - 
Du växer, gumma! Med hvad öfvermod 
Du djerfs behandla mig! – Men, likagödt! 
Jag tackar dig; af dig jag lärt mig mycket. 
Dock ser jag väl, att när jag spelat ut 
Med andra, blir mitt sista spel med dig. 
Och då? - Du menar mig ditt verktyg vara; 
An om du slutligen är mitt? Du vill 
Igenom mig på thronen lyfta opp 
Ett mörkt system, af griller sammanväfdt; 
Men andra äro mina planer. Sista 
Besväret är, att tänka upp, hur åter 
Man skall från sina verktyg ledig bli. 
De döda tala ej - och alldenstund 
Min riksfältherre ej förmådde segra, 
Han gjorde mig sin visst ej minsta tjenst 
Med det, att ej han lefde och blef fången.

Nu kan ej han förråda mig. - Men bort 

Till fest-anstalterna! - Med dem bestyr 

Nu Spinamonte; säll af denna flärd, 

Som mygg af dans i solsken. - Nalkas, öde! 

Hvad var Zenobia väl mer, än jag? 

Jag öfver henne står i mod och kraft; 

Ja, hvad än hända må, jag aldrig skall 

Som hon, engång, min storhet öfverlefva, 

Och ingen boja skall, om än af guld, 

På mig af någon Aurelianus läggas.