August Strindberg
I MIDSOMMARTIDER
I midsommartider, då jorden står brud i Nordanlanden, då marken hon gläds, då källan ännu springer, då ängens blommor stå raka och sångfåglarne sjunga, det var då som duvan kom från skogen och satte sig utanför stugan där den nittioåriga modren låg till sängs.
Den gamla hade legat i tjugo år, och hon kunde se genom fönstret allt som skedde på gården, den hennes två söner brukade. Men hon såg världen och människorna på sitt särskilda sätt, ty fönsterrutorna voro anlupna i alla regnbågens färger; hon behövde bara vända litet på huvudet, så syntes allting efter vartannat i rött, gult, grönt, blått, gredelint. Var det sålunda en vinterdag, då träden stodo i rimfrost som om de buro vita silverlöv, så vände hon huvudet på kudden, och träden blevo gröna; det var sommar, åkern blev gul, himlen blev blå, även om den var grå i sig själv. På det sättet tyckte hon sig kunna trolla; och hon hade aldrig tråkigt. Men de trolska rutorna hade även en annan gåva; ty de voro buktiga, så att de visade det som var utanför, ibland förstoras, ibland förminskat.
När sålunda hennes stora son kom hem och var stygg, skrikande ute på gården, så önskade modren honom liten och snäll igen; och straxt såg hon honom så liten. Eller när barnbarnen kommo tultande därute, och hon tänkte på deras framtid, så - ett, tu, tre - kommo de in i förstoringsglaset, och hon såg dem fullväxta, stora människor, jättar riktiga.
Men när sommaren gick in, då lät hon öppna fönstret; ty så vackert som det då var därute kunde icke rutorna visa det. Och nu på midsommarafton, då det var som aldra vackrast, låg hon och såg utåt ängen och hagen, då duvan tog upp sin sång. Hon sjöng så fagert om Jesu Krist och om himmelrikets glädje och härlighet, och hon bjöd alla välkomna som voro betungade och fått nog av detta livets vedermödor.
Den gamla hörde, men hon tackade stor tack, ty jorden var i dag så skön som själva himlen, och hon önskade sig icke bättre.
Då flög duvan över ängen upp i berglunden, där bonden stod och grävde brunn. Han stod djupt ner i jorden med tre alnar över huvudet, alldeles som i sin grav.
Duvan satte sig i en gran och sjöng om himmelrikets glädje, viss att mannen nere i jorden som varken såg himmelen, havet eller ängen, skulle längta dit upp.
- Nej, sade bonden, jag måste först gräva brunn; ty annars får icke min sommargäst vatten, och då flyttar den lilla olyckliga frun med sitt barn.
Duvan flög ner i stranden, där bondens bror höll på att ta upp nät; och hon satte sig i vassen att sjunga.
- Nej, sade bondens bror, jag måste skaffa mat i huset, annars skrika barnen av hunger! Senare! Senare! Tids nog med himmelen! Livet först och döden sen!
Duvan flög upp till storstugan, där den lilla olyckliga frun bodde för sommaren. Hon satt nu på verandan och sydde på handmaskinen; vit som en lilja var hon i ansiktet under den röda filthatten, som lik en vallmo låg på hennes svarta hår, svart som ett sorgflor. Hon skulle sy ihop ett vackert förkläde åt lillan att begagnas på midsommarafton; och barnet satt vid hennes fötter på golvet och klippte sönder tyglappar hon fått.
- Varför kommer inte pappa hem? frågade lillan.
Det var just den svåra frågan, som den unga modren icke själv kunde svara på, och sannolikt icke fadren heller, där han i krig i främmande land vallade sin sorg, som var dubbelt så stor som modrens.
Symaskinen gick illa, men den stack och stack; så många nålstygn som ett människohjärta kan tåla, innan det alldeles förblöder; och varje stygn band tråden ändå fastare - så underligt!
- Jag vill gå till byn i dag, mamma! sade lillan, och jag vill se solen, för här är så mörkt.
- Du skall få gå till solen i eftermiddag, mitt lilla barn!
Det var nämligen mörkt mellan de höga klipporna på denna stranden av ön; och stugan stod mitt ibland svarta granar, som skymde utsikten, även åt havet.
- Och så vill jag att du skall köpa mycket leksaker åt mig, mamma.
- Barn, vi ha så litet att köpa med! svarade modren och böjde huvudet djupare mot bröstet.
Och det var sanningen, ty välståndet hade förbytts i svårigheter; ingen tjänare hade de på sommaren, och modren måste göra allt själv.
Men när hon nu såg barnets sorgsna min, lyfte hon upp henne i sitt knä.
- Tag mamma om halsen! sade hon.
Lillan gjorde så.
- Giv mamma en kyss!
Hon fick den av en liten halvöppen mun, som en fågelunges; och när modren erhöll en blick ur dessa ögon, blåa som linets blomma, då återstrålade hennes sköna ansikte av barnets harmlösa oskuld, och såg själv ut som ett lyckligt barn i solsken.
- Här sjunger jag inte om himmelrik, tänkte duvan, men kan jag tjäna dem, skall jag.
Och så flög hon till Solbyn, där hon hade förrättning.
Den gamla hade legat i tjugo år, och hon kunde se genom fönstret allt som skedde på gården, den hennes två söner brukade. Men hon såg världen och människorna på sitt särskilda sätt, ty fönsterrutorna voro anlupna i alla regnbågens färger; hon behövde bara vända litet på huvudet, så syntes allting efter vartannat i rött, gult, grönt, blått, gredelint. Var det sålunda en vinterdag, då träden stodo i rimfrost som om de buro vita silverlöv, så vände hon huvudet på kudden, och träden blevo gröna; det var sommar, åkern blev gul, himlen blev blå, även om den var grå i sig själv. På det sättet tyckte hon sig kunna trolla; och hon hade aldrig tråkigt. Men de trolska rutorna hade även en annan gåva; ty de voro buktiga, så att de visade det som var utanför, ibland förstoras, ibland förminskat.
När sålunda hennes stora son kom hem och var stygg, skrikande ute på gården, så önskade modren honom liten och snäll igen; och straxt såg hon honom så liten. Eller när barnbarnen kommo tultande därute, och hon tänkte på deras framtid, så - ett, tu, tre - kommo de in i förstoringsglaset, och hon såg dem fullväxta, stora människor, jättar riktiga.
Men när sommaren gick in, då lät hon öppna fönstret; ty så vackert som det då var därute kunde icke rutorna visa det. Och nu på midsommarafton, då det var som aldra vackrast, låg hon och såg utåt ängen och hagen, då duvan tog upp sin sång. Hon sjöng så fagert om Jesu Krist och om himmelrikets glädje och härlighet, och hon bjöd alla välkomna som voro betungade och fått nog av detta livets vedermödor.
Den gamla hörde, men hon tackade stor tack, ty jorden var i dag så skön som själva himlen, och hon önskade sig icke bättre.
Då flög duvan över ängen upp i berglunden, där bonden stod och grävde brunn. Han stod djupt ner i jorden med tre alnar över huvudet, alldeles som i sin grav.
Duvan satte sig i en gran och sjöng om himmelrikets glädje, viss att mannen nere i jorden som varken såg himmelen, havet eller ängen, skulle längta dit upp.
- Nej, sade bonden, jag måste först gräva brunn; ty annars får icke min sommargäst vatten, och då flyttar den lilla olyckliga frun med sitt barn.
Duvan flög ner i stranden, där bondens bror höll på att ta upp nät; och hon satte sig i vassen att sjunga.
- Nej, sade bondens bror, jag måste skaffa mat i huset, annars skrika barnen av hunger! Senare! Senare! Tids nog med himmelen! Livet först och döden sen!
Duvan flög upp till storstugan, där den lilla olyckliga frun bodde för sommaren. Hon satt nu på verandan och sydde på handmaskinen; vit som en lilja var hon i ansiktet under den röda filthatten, som lik en vallmo låg på hennes svarta hår, svart som ett sorgflor. Hon skulle sy ihop ett vackert förkläde åt lillan att begagnas på midsommarafton; och barnet satt vid hennes fötter på golvet och klippte sönder tyglappar hon fått.
- Varför kommer inte pappa hem? frågade lillan.
Det var just den svåra frågan, som den unga modren icke själv kunde svara på, och sannolikt icke fadren heller, där han i krig i främmande land vallade sin sorg, som var dubbelt så stor som modrens.
Symaskinen gick illa, men den stack och stack; så många nålstygn som ett människohjärta kan tåla, innan det alldeles förblöder; och varje stygn band tråden ändå fastare - så underligt!
- Jag vill gå till byn i dag, mamma! sade lillan, och jag vill se solen, för här är så mörkt.
- Du skall få gå till solen i eftermiddag, mitt lilla barn!
Det var nämligen mörkt mellan de höga klipporna på denna stranden av ön; och stugan stod mitt ibland svarta granar, som skymde utsikten, även åt havet.
- Och så vill jag att du skall köpa mycket leksaker åt mig, mamma.
- Barn, vi ha så litet att köpa med! svarade modren och böjde huvudet djupare mot bröstet.
Och det var sanningen, ty välståndet hade förbytts i svårigheter; ingen tjänare hade de på sommaren, och modren måste göra allt själv.
Men när hon nu såg barnets sorgsna min, lyfte hon upp henne i sitt knä.
- Tag mamma om halsen! sade hon.
Lillan gjorde så.
- Giv mamma en kyss!
Hon fick den av en liten halvöppen mun, som en fågelunges; och när modren erhöll en blick ur dessa ögon, blåa som linets blomma, då återstrålade hennes sköna ansikte av barnets harmlösa oskuld, och såg själv ut som ett lyckligt barn i solsken.
- Här sjunger jag inte om himmelrik, tänkte duvan, men kan jag tjäna dem, skall jag.
Och så flög hon till Solbyn, där hon hade förrättning.
Nu blev det eftermiddag; den lilla frun tog korgen på armen och barnet i handen för att gå. Hon hade aldrig varit i byn förr; men hon visste att den låg åt solnedgången, på andra sidan ön: och bonden hade sagt att det var sex gärdsgårdar med sex grindar innan man kom fram.
Och så gingo de.
Först kom en gångstig med stenar och trärötter, så att lillan måste bäras, och det var tungt nog. Läkarn hade förbjudit barnet att anstränga sin vänstra fot, ty den var så vek att den lätt kunde växa krokig.
Den unga modren dignade under sin kära börda; och svettdropparna pärlade ned för hennes ansikte, ty det var hett i skogen.
- Jag är så törstig, mamma! klagade den lilla flickan.
- Älskade barn, giv dig till tåls, så får du vatten när du kommer fram.
Och hon kysste den lillas torra små läppar, och då log barnet, glömmande sin törst.
Men solen brände och luften stod still i skogen.
- Nu får du försöka gå litet, sade modren och satte ner barnet.
Men den lilla foten vek sig, och barnet kunde icke gå.
- Jag är så trött, mamma! klagade barnet och satte sig ner för att gråta.
Men på marken växte de vackraste små klockor av rosenrött, som doftade mandel; och barnet hade aldrig sett sådana små blommor förr; och så log hon igen så att modren blev stärkt i sitt sinne och kunde fortsätta vägen med barnet på armen.
Nu voro de vid första grinden, och gingo genom den, samt lade hanken noga på.
Då hördes ett skrik som ett högt gnäggande; och en lös häst rusade fram, ställde sig mitt på vägen och skrek; och vid hans skrik svarades i skogen från höger och vänster och runtom; och det dånade i marken, knakade i grenar och smällde i stenar. Och de övergivna stodo där mitt ibland en skara lösa hästar.
Barnet gömde sitt ansikte vid modrens bröst och hennes lilla hjärta pickade av ångest som ett ur.
- Jag är så rädd! viskade hon.
- O gud i himlen, hjälp oss! bad modren.
Då hördes en solsvärta sjunga inne i granarne; och se, i samma stund sprungo hästarne sin väg åt olika håll; och det blev tyst igen.
Så uppnådde de den andra grinden och lade på hanken.
Där låg ett trädesgärde; och solen brände hetare än i skogen. Jordkokorna lågo gråa i långa rader; men i en sluttning sågo de plötsligen kokorna röra sig, och det var ryggarne av en fårahjord.
Får äro ju snälla djur, lammen i synnerhet, men gumsen är icke att leka med, utan han är en okynnig en, som gärna anfaller dem som honom intet ont gjort. Och nu kom han mitt i vägen, hoppande över diktet. Han böjde huvudet och gick baklänges.
- Jag är så rädd, mamma, sade den lilla; och hennes hjärta bultade.
- O gud nådig i himlen, hjälp oss, suckade modren och såg bedjande uppåt det blåa valvet. Och där vilade, fladdrande som en fjäril, en liten lärka; och när hon började sjunga försvann gumsen bland de grå kokorna.
Så kommo de till tredje grinden. Nu började marken sänka sig; det blev vått om fötterna, och där var ett kärr. Tuvorna sågo ut som små gravar med vita blommor på, ullblommor eller bomullsblommor; och det gällde att gå rätt för att icke sjunka ner i dyn. Där växte svarta bär, som voro giftiga, och dem ville barnet plocka, men fick icke lov, och därför blev hon ledsen, ty hon förstod icke vad giftigt var.
Som de gingo, märktes något vitt skynke som drogs fram mellan träden; solen gömdes, och det blev ett vitt mörker omkring dem som var hemskt.
I det vita stack nu fram ett huvud med vit stjärna och två krokiga horn, och så råmade huvudet. Och där syntes flera huvuden, många, och de kommo allt närmare.
- Jag är rädd, mamma, viskade barnet. Jag är så rädd.
Modren tog ett steg åt sidan och sjönk ner emellan två tuvor i träsket.
- O gud, store, nådige, förbarma dig! ropade modren ur djupet av sin själ.
Och nu hördes vinden, den starka havsvinden gå fram genom skogen; träden böjde sig ödmjukt inför den store anden; och en ung tall lutade sig ner; det viskade något frän dess krona i den övergivnas öra; och när hon med ena handen fattat i en gren, rätade tallen ut sig och lyfte den förtvivlade ur dyn.
Dimman var bortblåst i detsamma; solen sken igen, och de stodo vid den fjärde grinden. Men modren som förlorat sin hatt, torkade barnets tårar med sitt svarta hår; och då lillan log däråt, då sken det i det arma modershjärtat; hon glömde allt överståndet ont, så att hon fick nya krafter till att hinna den femte grinden. Då ljusnade det i sinnet, ty hon såg röda tegeltak och flaggor; och utmed vägen växte snöbollsbuskar och vilda rosor, två och två, alldeles som om de hållit av varandra, den vita snöbollsbusken och den skära vildrosen.
Lillan kunde nu gå; och hon plockade korgen full med blommor, som dockan Lisa skulle sova i om midsommarsnatten för att få vackra drömmar.
Så lekte de fram sin väg, sorglösa igen; ty de hade bara en björkhage kvar, så voro de framme. Nu steg vägen uppåt en liten backe; och som de kommit upp och krökte åt höger, stod tjuren mitt på vägen.
Det var omöjligt att fly, och förkrossad föll modren ned på knä, lade barnet på marken framför sig, böjde huvudet skyddande över, så att det långa håret hängde som ett svart dok; och med sträckta händer bad hon en tyst bön. Från hennes panna droppade ångestsvetten som röda blodsdroppar ner på marken.
- O gud, bad hon; tag mitt liv, men skona den lillas!
Då hörde hon vingslag i luften; och när hon såg upp flög en vit duva inåt byn; men tjuren var borta.
När hon såg efter sitt barn, satt den lilla vid vägkanten och plockade smultron, så röda som blodsdroppar; och då förstod hon var de kommit ifrån.
De gingo genom sista grinden och vandrade inåt byn.
I sol låg den, vid en grön vik, under stora lindar och lönnar; och på en kulle syntes den vita kyrkan med den röda klockstapeln; prästgården i syrener, posthuset i jasminer och trädgårdsmästarns under en stor ek. Allt låg där så ljust; flaggorna blåste ut; små båtar kantade stränder och bryggor, och det syntes att det var midsommarafton.
Men de mötte ingen människa. Nu skulle de först gå till handelsboden att handla, och där skulle lillan också få dricka.
När de kommo dit, var boden stängd.
- Jag är så törstig, mamma, klagade barnet.
De gingo till posten! - Där var stängt.
- Jag är så hungrig, mamma.
Modren var stum, ty hon förstod icke varför det var stängt på en vardag; och varför inga människor syntes. Hon gick till trädgårdsmästarn. Där var stängt, och en stor hund låg fram för porten.
- Jag är så trött, mamma.
- Det är jag också mitt barn, men vi måste söka en dryck vatten.
Och så gingo de.
Först kom en gångstig med stenar och trärötter, så att lillan måste bäras, och det var tungt nog. Läkarn hade förbjudit barnet att anstränga sin vänstra fot, ty den var så vek att den lätt kunde växa krokig.
Den unga modren dignade under sin kära börda; och svettdropparna pärlade ned för hennes ansikte, ty det var hett i skogen.
- Jag är så törstig, mamma! klagade den lilla flickan.
- Älskade barn, giv dig till tåls, så får du vatten när du kommer fram.
Och hon kysste den lillas torra små läppar, och då log barnet, glömmande sin törst.
Men solen brände och luften stod still i skogen.
- Nu får du försöka gå litet, sade modren och satte ner barnet.
Men den lilla foten vek sig, och barnet kunde icke gå.
- Jag är så trött, mamma! klagade barnet och satte sig ner för att gråta.
Men på marken växte de vackraste små klockor av rosenrött, som doftade mandel; och barnet hade aldrig sett sådana små blommor förr; och så log hon igen så att modren blev stärkt i sitt sinne och kunde fortsätta vägen med barnet på armen.
Nu voro de vid första grinden, och gingo genom den, samt lade hanken noga på.
Då hördes ett skrik som ett högt gnäggande; och en lös häst rusade fram, ställde sig mitt på vägen och skrek; och vid hans skrik svarades i skogen från höger och vänster och runtom; och det dånade i marken, knakade i grenar och smällde i stenar. Och de övergivna stodo där mitt ibland en skara lösa hästar.
Barnet gömde sitt ansikte vid modrens bröst och hennes lilla hjärta pickade av ångest som ett ur.
- Jag är så rädd! viskade hon.
- O gud i himlen, hjälp oss! bad modren.
Då hördes en solsvärta sjunga inne i granarne; och se, i samma stund sprungo hästarne sin väg åt olika håll; och det blev tyst igen.
Så uppnådde de den andra grinden och lade på hanken.
Där låg ett trädesgärde; och solen brände hetare än i skogen. Jordkokorna lågo gråa i långa rader; men i en sluttning sågo de plötsligen kokorna röra sig, och det var ryggarne av en fårahjord.
Får äro ju snälla djur, lammen i synnerhet, men gumsen är icke att leka med, utan han är en okynnig en, som gärna anfaller dem som honom intet ont gjort. Och nu kom han mitt i vägen, hoppande över diktet. Han böjde huvudet och gick baklänges.
- Jag är så rädd, mamma, sade den lilla; och hennes hjärta bultade.
- O gud nådig i himlen, hjälp oss, suckade modren och såg bedjande uppåt det blåa valvet. Och där vilade, fladdrande som en fjäril, en liten lärka; och när hon började sjunga försvann gumsen bland de grå kokorna.
Så kommo de till tredje grinden. Nu började marken sänka sig; det blev vått om fötterna, och där var ett kärr. Tuvorna sågo ut som små gravar med vita blommor på, ullblommor eller bomullsblommor; och det gällde att gå rätt för att icke sjunka ner i dyn. Där växte svarta bär, som voro giftiga, och dem ville barnet plocka, men fick icke lov, och därför blev hon ledsen, ty hon förstod icke vad giftigt var.
Som de gingo, märktes något vitt skynke som drogs fram mellan träden; solen gömdes, och det blev ett vitt mörker omkring dem som var hemskt.
I det vita stack nu fram ett huvud med vit stjärna och två krokiga horn, och så råmade huvudet. Och där syntes flera huvuden, många, och de kommo allt närmare.
- Jag är rädd, mamma, viskade barnet. Jag är så rädd.
Modren tog ett steg åt sidan och sjönk ner emellan två tuvor i träsket.
- O gud, store, nådige, förbarma dig! ropade modren ur djupet av sin själ.
Och nu hördes vinden, den starka havsvinden gå fram genom skogen; träden böjde sig ödmjukt inför den store anden; och en ung tall lutade sig ner; det viskade något frän dess krona i den övergivnas öra; och när hon med ena handen fattat i en gren, rätade tallen ut sig och lyfte den förtvivlade ur dyn.
Dimman var bortblåst i detsamma; solen sken igen, och de stodo vid den fjärde grinden. Men modren som förlorat sin hatt, torkade barnets tårar med sitt svarta hår; och då lillan log däråt, då sken det i det arma modershjärtat; hon glömde allt överståndet ont, så att hon fick nya krafter till att hinna den femte grinden. Då ljusnade det i sinnet, ty hon såg röda tegeltak och flaggor; och utmed vägen växte snöbollsbuskar och vilda rosor, två och två, alldeles som om de hållit av varandra, den vita snöbollsbusken och den skära vildrosen.
Lillan kunde nu gå; och hon plockade korgen full med blommor, som dockan Lisa skulle sova i om midsommarsnatten för att få vackra drömmar.
Så lekte de fram sin väg, sorglösa igen; ty de hade bara en björkhage kvar, så voro de framme. Nu steg vägen uppåt en liten backe; och som de kommit upp och krökte åt höger, stod tjuren mitt på vägen.
Det var omöjligt att fly, och förkrossad föll modren ned på knä, lade barnet på marken framför sig, böjde huvudet skyddande över, så att det långa håret hängde som ett svart dok; och med sträckta händer bad hon en tyst bön. Från hennes panna droppade ångestsvetten som röda blodsdroppar ner på marken.
- O gud, bad hon; tag mitt liv, men skona den lillas!
Då hörde hon vingslag i luften; och när hon såg upp flög en vit duva inåt byn; men tjuren var borta.
När hon såg efter sitt barn, satt den lilla vid vägkanten och plockade smultron, så röda som blodsdroppar; och då förstod hon var de kommit ifrån.
De gingo genom sista grinden och vandrade inåt byn.
I sol låg den, vid en grön vik, under stora lindar och lönnar; och på en kulle syntes den vita kyrkan med den röda klockstapeln; prästgården i syrener, posthuset i jasminer och trädgårdsmästarns under en stor ek. Allt låg där så ljust; flaggorna blåste ut; små båtar kantade stränder och bryggor, och det syntes att det var midsommarafton.
Men de mötte ingen människa. Nu skulle de först gå till handelsboden att handla, och där skulle lillan också få dricka.
När de kommo dit, var boden stängd.
- Jag är så törstig, mamma, klagade barnet.
De gingo till posten! - Där var stängt.
- Jag är så hungrig, mamma.
Modren var stum, ty hon förstod icke varför det var stängt på en vardag; och varför inga människor syntes. Hon gick till trädgårdsmästarn. Där var stängt, och en stor hund låg fram för porten.
- Jag är så trött, mamma.
- Det är jag också mitt barn, men vi måste söka en dryck vatten.
Och de gingo i gård ur gård; men det var stängt överallt; och barnet kunde icke gå längre, ty dess lilla fot var trött så att hon haltade. När modren såg den lilla vackra gestalten lutad på sned, då tröttnade hon också och satte sig i vägkanten med barnet i knä. Och den lilla somnade.
Då hördes en duva sjunga i syrenbuskarne; och hon sjöng om himmelrikets glädje och om jordens eviga sorg och kval.
Men modren såg på sitt sovande barn och på dess lilla ansikte, som var infattat i huvan av vita spetsar likt blombladen på den vita liljan. Och hon tyckte sig äga himmelriket i sina armar.
Men barnet vaknade och begärde dricka.
Modren förblev stum.
- Jag vill gå hem, mamma, klagade den lilla.
- Samma rysliga väg tillbaka? Aldrig! Hellre går jag i sjön, svarade modren.
- Jag vill gå hem!
Modren reste sig. Hon hade i fjärran sett unga björkar sticka upp bakom en kulle; och under det hon betraktade dem, började träden att röra sig och gå. Då förstod hon att där funnos människor som brutit björklöv till midsommarns lövsalar; och hon tog sin väg ditåt, där hon skulle finna vatten.
På vägen dit märkte hon en liten stuga innanför ett grönt staket med vit grind; där stod dörren öppen och inbjöd så vänligt. Hon gick in genom grinden och kom i en trädgård med pioner och akelejor. Nu märkte hon att gardinerna voro nere för fönstren; och alla gardinerna voro vita. Men ett fönster i vindskupan stod öppet, och mellan ett par balsaminer stack en vit hand ut viftande med en liten vit duk, som om den viftade åt en som skulle resa.
Hon gick fram till stugukvisten; och där låg i det höga gräset en krans av grönt myrtenris med vita rosor. Men den var för stor att vara en brudkrans.
Så steg hon in på svalen och frågade om någon var inne.
Då intet svar hördes, gick hon in i stugan. På golvet stod, mitt i en skog av blommor, en svart stoftkista med silverfötter. Och i kistan låg en ung flicka med en brudkrona på huvudet.
Väggarne i rummet voro av nya furubräder, endast oljefernissade så att alla kvistarne syntes. Och i de ovala kvisthålen syntes de mörka tvärsågade kvistarne som ögonstenar. Barnet märkte först de sällsamma väggarne och sade:
- Se så mycket ögon, mamma.
Ja, där fanns alla slags ögon; stora vältaliga, allvarliga sådana; små skinande barnaögon med ett leende i vrån; onda ögon som visade för mycket av det vita; öppna, vakande ögon, som forskade in i hjärtat; och där satt ett stort, milt modersöga, som såg kärligt på den döda flickan; och i det ögat hängde en klar tår av furukåda, som av den nedgående solens strålar gnistrade i rött och grönt likt en diamant.
- Sover flickan? frågade barnet, som nu fått syn på den döda.
- Ja, hon sover.
- Är det en brud, mamma?
- Ja, det är en brud.
Modren hade känt igen henne! Det var den flickan, som skulle stå brud till midsommar, när sjömannen kom hem; men när sjömannen skrev, att han först kunde komma till hösten, så brast hennes hjärta; ty hon ville icke vänta till hösten, då träden fällt löven och stormarna börjat gå.
Hon hade lyssnat på duvans sång, och förstått den. När nu den unga modren gick, visste hon vart hon skulle gå.
Hon ställde den tunga korgen ifrån sig utanför grinden och tog barnet i sina armar; styrde stegen ut i nästa äng, som skilde henne från stranden. Det var ett hav av blommor som susade och viskade om hennes vita kjortel, vilken färgades av alla slagen frömjöl; humlor, bin och fjärilar lyfte på vingarne och flögo framför sjungande i ett enda brokigt guldmoln. Ner mot stranden gick hon med lätta steg.
Då såg hon ut på viken en vit segelbåt komma med spända segel rätt ner mot bryggan, men det syntes ingen vid styret. Och hon vadade vidare, badande i blommor och blomsterdoft, så att hennes vita kjortel säg ut som en blomstersäng men med mycket finare färger.
Nere i strandens pilar stannade hon; där satt ett fågelbo mellan stam och gren; och när trädet gungade för aftonvinden, vaggades tre små dunungar, som lillan straxt ville klappa.
-Nej, mitt barn, sade modren; rör aldrig vid fågelbon. Och just när de stodo i strandstenarne, landade den vita båten, alldeles vid deras fötter, men där fanns ingen människa i den.
Då tog hon barnet och steg ombord. Och genast vände båten och styrde ut ur viken.
När de seglade under kyrkudden, började alla klockorna ringa, men så hurtigt och glädjefullt.
Och båten gled ut ur viken och kom ut på fjärden, där öppna havet syntes.
Den lilla flickan lyste av fröjd, ty vattnet var så blått och lugnt; och det var icke vatten mer, som de åkte i, utan det var linblommor, som barnet plockade med sin utsträckta hand.
Och blommorna böjde sig och reste sig som små vågor viskande mot båtkanten. Oändlig syntes linåkern breda sig framför dem; men så sveptes de in i en vit dimma, och de hörde riktigt vågskvalp. Men ovanifrån dimman klingade lärkors sång.
- Hur kan lärkorna sjunga på havet? frågade lillan.
- Havet är så grönt att lärkorna tro det är en äng, svarade modren.
Nu skingrades dimman igen; himlen var blå som en linåker och lärkorna höjde sig.
Då fingo de se, rätt ut i havet, en grönskande ö med vita sandstränder, där vitklädda människor vandrade hand i hand. Och den nedgående solen belyste det gyllne taket på en pelargång, där vita eldar brunno under heliga offerskålar; och över den grönskande ön sträckte sig en regnbåge i rosenrött och vassgrönt.
- Vad är det, mamma?
Modren kunde icke svara.
- Är det himmelrik som duvan sjöng om? Vad är himmelrik, mamma?
- Det är ett ställe, barn, där alla människor äro vänner, svarade modren; där ingen sorg och ingen ofrid är.
- Då vill jag komma dit, sade barnet.
- Det vill jag också, sade den trötta, övergivna, prövade modren.
Då hördes en duva sjunga i syrenbuskarne; och hon sjöng om himmelrikets glädje och om jordens eviga sorg och kval.
Men modren såg på sitt sovande barn och på dess lilla ansikte, som var infattat i huvan av vita spetsar likt blombladen på den vita liljan. Och hon tyckte sig äga himmelriket i sina armar.
Men barnet vaknade och begärde dricka.
Modren förblev stum.
- Jag vill gå hem, mamma, klagade den lilla.
- Samma rysliga väg tillbaka? Aldrig! Hellre går jag i sjön, svarade modren.
- Jag vill gå hem!
Modren reste sig. Hon hade i fjärran sett unga björkar sticka upp bakom en kulle; och under det hon betraktade dem, började träden att röra sig och gå. Då förstod hon att där funnos människor som brutit björklöv till midsommarns lövsalar; och hon tog sin väg ditåt, där hon skulle finna vatten.
På vägen dit märkte hon en liten stuga innanför ett grönt staket med vit grind; där stod dörren öppen och inbjöd så vänligt. Hon gick in genom grinden och kom i en trädgård med pioner och akelejor. Nu märkte hon att gardinerna voro nere för fönstren; och alla gardinerna voro vita. Men ett fönster i vindskupan stod öppet, och mellan ett par balsaminer stack en vit hand ut viftande med en liten vit duk, som om den viftade åt en som skulle resa.
Hon gick fram till stugukvisten; och där låg i det höga gräset en krans av grönt myrtenris med vita rosor. Men den var för stor att vara en brudkrans.
Så steg hon in på svalen och frågade om någon var inne.
Då intet svar hördes, gick hon in i stugan. På golvet stod, mitt i en skog av blommor, en svart stoftkista med silverfötter. Och i kistan låg en ung flicka med en brudkrona på huvudet.
Väggarne i rummet voro av nya furubräder, endast oljefernissade så att alla kvistarne syntes. Och i de ovala kvisthålen syntes de mörka tvärsågade kvistarne som ögonstenar. Barnet märkte först de sällsamma väggarne och sade:
- Se så mycket ögon, mamma.
Ja, där fanns alla slags ögon; stora vältaliga, allvarliga sådana; små skinande barnaögon med ett leende i vrån; onda ögon som visade för mycket av det vita; öppna, vakande ögon, som forskade in i hjärtat; och där satt ett stort, milt modersöga, som såg kärligt på den döda flickan; och i det ögat hängde en klar tår av furukåda, som av den nedgående solens strålar gnistrade i rött och grönt likt en diamant.
- Sover flickan? frågade barnet, som nu fått syn på den döda.
- Ja, hon sover.
- Är det en brud, mamma?
- Ja, det är en brud.
Modren hade känt igen henne! Det var den flickan, som skulle stå brud till midsommar, när sjömannen kom hem; men när sjömannen skrev, att han först kunde komma till hösten, så brast hennes hjärta; ty hon ville icke vänta till hösten, då träden fällt löven och stormarna börjat gå.
Hon hade lyssnat på duvans sång, och förstått den. När nu den unga modren gick, visste hon vart hon skulle gå.
Hon ställde den tunga korgen ifrån sig utanför grinden och tog barnet i sina armar; styrde stegen ut i nästa äng, som skilde henne från stranden. Det var ett hav av blommor som susade och viskade om hennes vita kjortel, vilken färgades av alla slagen frömjöl; humlor, bin och fjärilar lyfte på vingarne och flögo framför sjungande i ett enda brokigt guldmoln. Ner mot stranden gick hon med lätta steg.
Då såg hon ut på viken en vit segelbåt komma med spända segel rätt ner mot bryggan, men det syntes ingen vid styret. Och hon vadade vidare, badande i blommor och blomsterdoft, så att hennes vita kjortel säg ut som en blomstersäng men med mycket finare färger.
Nere i strandens pilar stannade hon; där satt ett fågelbo mellan stam och gren; och när trädet gungade för aftonvinden, vaggades tre små dunungar, som lillan straxt ville klappa.
-Nej, mitt barn, sade modren; rör aldrig vid fågelbon. Och just när de stodo i strandstenarne, landade den vita båten, alldeles vid deras fötter, men där fanns ingen människa i den.
Då tog hon barnet och steg ombord. Och genast vände båten och styrde ut ur viken.
När de seglade under kyrkudden, började alla klockorna ringa, men så hurtigt och glädjefullt.
Och båten gled ut ur viken och kom ut på fjärden, där öppna havet syntes.
Den lilla flickan lyste av fröjd, ty vattnet var så blått och lugnt; och det var icke vatten mer, som de åkte i, utan det var linblommor, som barnet plockade med sin utsträckta hand.
Och blommorna böjde sig och reste sig som små vågor viskande mot båtkanten. Oändlig syntes linåkern breda sig framför dem; men så sveptes de in i en vit dimma, och de hörde riktigt vågskvalp. Men ovanifrån dimman klingade lärkors sång.
- Hur kan lärkorna sjunga på havet? frågade lillan.
- Havet är så grönt att lärkorna tro det är en äng, svarade modren.
Nu skingrades dimman igen; himlen var blå som en linåker och lärkorna höjde sig.
Då fingo de se, rätt ut i havet, en grönskande ö med vita sandstränder, där vitklädda människor vandrade hand i hand. Och den nedgående solen belyste det gyllne taket på en pelargång, där vita eldar brunno under heliga offerskålar; och över den grönskande ön sträckte sig en regnbåge i rosenrött och vassgrönt.
- Vad är det, mamma?
Modren kunde icke svara.
- Är det himmelrik som duvan sjöng om? Vad är himmelrik, mamma?
- Det är ett ställe, barn, där alla människor äro vänner, svarade modren; där ingen sorg och ingen ofrid är.
- Då vill jag komma dit, sade barnet.
- Det vill jag också, sade den trötta, övergivna, prövade modren.
No hay comentarios:
Publicar un comentario