SELMA LAGERLÖF - WAR CAMP LIFE IN THE PAST

i ett land, där det fanns en 
konung, som samlade omkring sig tappra män,

Han blev då först legosoldat, och snart nog gjorde han 
sig till anförare för en frikår. Han var jämt i strid och 
tjänade många herrar. 

Han vann mycken ära som krigare, såsom han alltid hade 
förutspått. Han blev slagen till riddare av kejsaren och 
räknades som en storman. 
Dels väntade han, att han där ute skulle vinna slott 
och län att råda över, dels tänkte han, att han nu skulle 
vara i stånd att utföra så glänsande bragder.

Var det mycken glädje i korsfararlägret.
Nästan i vartenda tält firades dryckeslag, och stoj och larm 
hördes vida omkring. 

Raniero di Raniero satt också och drack med några 
stridskamrater, och hos honom gick det nästan vildare till än 
annorstädes. Tjänarna hunno knappast att fylla på bägarna, 
innan de voro tömda på nytt. 

Fram på natten, då Raniero och hans gäster voro i det 
bästa lynne, kom en narr och ett par spelmän, som hade 
vandrat omkring överallt i lägret och roat folk med sina upptåg, in i Ranieros tält, och narren bad om tillåtelse att 
få berätta ett löjligt äventyr. 

Raniero visste, att den där narren stod högt i rop för 
lustighet, och han lovade att lyssna till hans berättelse. 

Han visade på de kristnas läger därutanför. "Ser du hur 
dina riddare firar sin seger?" frågade han. Och Vår Herre 
såg, att det var dryckeslag överallt i lägret. Riddare och 
knektar satt och såg på syriska danserskor. Fyllda bägare 
gick runt, med tärningar rafflade man om krigsbytet, 
och– 

— Man hörde på narrar, som berättade dåliga sagor, 
inföll Raniero. Var inte detta också en stor synd? 

Vår Herre satt och såg ner i ett stort 
tält, utanför vilket ett par saracenhuvuden var uppsatta på 
långa lansar och där en mängd präktiga mattor, gyllene 
bordkärl och dyrbara vapen, som var tagna, 
var uppstaplade. I det där tältet gick det till 
på samma sätt som överallt annorstädes i lägret. Där satt 
en skara riddare och tömde sina bägare. Den enda 
skillnaden kunde vara, att där stojades och dracks mer än på 
något annat ställe. Så många stränga och förfärliga 
ansikten, som han såg där, tyckte han sig knappast förr ha 
sett samlade kring ett dryckesbord. Och den, som var värd 
vid gästabudet och satt högst oppe vid bordet, var den 
förfärligaste av dem alla. Det var en trettiofem års karl, 
förfärligt stor och grov, med ett rödbrusigt ansikte, som var 
överkorsat av ärr och skråmor, med hårda nävar och stark, 
bullrande röst. 
Han blev nu vred på 
narren och sträckte ut handen efter en tung dryckeskanna 
för att kasta den i ansiktet på honom, men han betvang sig 
för att få höra om karlen ville tala honom till heder eller 
vanheder. 

Men han tänker 
inte på något annat än den ära, som han vann, då han blev 
erkänd som den tappraste i hären näst efter Gottfrid.

Han 
sätter opp handen för lågan, så snart någon lyfter opp 
tältluckan, av fruktan för att draget ska blåsa ut det.

Han stötte härvid så 
häftigt mot bordet, som inte var något annat än en dörr, 
upplagd på lösa bockar, att det vacklade, och ljuset föll 
omkull. 

Men när han var färdig med ljuset, hade 
narren redan skyndat bort ur tältet.

Den skulle vara utsläckt, innan jag hade nått utom 
lägret. 

Det var givet, att de främmande riddare, som voro hans 
gäster, skulle skratta allt högre och muntrare, alltsom det 
visade sig, att ingen bland Ranieros män ville utföra hans 
befallning. 

Den gamla väpnaren försvarade sig. 

— Herre, det är en annan sak för dig. Du kan ta med 
dig ett stort följe, men mig ville du sända ensam. 

Alla i tältet hade 
upphört att skratta.

I daggryningen nästa morgon steg Raniero till häst. Han 
var klädd i full rustning, men över denna hade han kastat 
en grov pilgrimskåpa, på det att inte järndräkten skulle bli 
alltför upphettad av solstrålarna. Han var väpnad med svärd 
och stridsklubba, och han red på en god häst. Ett brinnande 
ljus höll han i handen, och vid sadeln hade han fästat ett 
par stora knippen långa vaxljus, för att inte lågan skulle 
behöva att dö ut av brist på näring. 

Raniero red långsamt genom den långa, belamrade 
tältgatan, och så länge gick allt väl. Det var ännu så tidigt, 
att dimmorna inte hade skingrats,

liksom i en vit natt. Hela lägret sov, och Raniero kom lätt 
förbi vaktposterna. Ingen av dem ropade an honom, ty den 
täta dimman hindrade dem att se honom, och på vägarna 
låg ett fotshögt, dammlikt stoft, som gjorde hästens steg 
ohörbara. 

Raniero var snart utom lägret och tog av på vägen...

Här blev Raniero anfallen av rövare. Det var löst folk, 
som följde med hären utan lov och levde av rov och plundring. De hade legat gömda bakom en bergkulle, och Raniero, 
som red baklänges, hade inte sett dem, förrän de redan hade 
omringat honom och svängde sina svärd emot honom. 

Det var väl tolv män. De sågo eländiga ut och redo på usla hästar. Raniero såg genast, att det inte skulle vara någon 
svårighet för honom att bryta sig igenom skaran och rida 
ifrån dem. Men han förstod, att detta inte läte sig göra, utan 
att han kastade ljuset ifrån sig. Och han tyckte dock, att han, 
efter de stolta ord han hade talat förra natten, inte så lätt 
ville avstå från sitt företag. 

Han såg då ingen annan utväg än att ingå en 
överenskommelse med rövarna. Han sade till dem, att som han var 
väl beväpnad och red en god häst, torde det bli dem svårt 
att övervinna honom, om han försvarade sig. Men eftersom 
han var bunden av ett löfte, ville han inte göra dem 
motstånd, utan låta dem ta vad de önskade utan strid, endast 
de lovade att inte släcka ut hans ljus. 

Rövarna hade väntat sig en hård kamp. De blevo mycket 
glada över Ranieros förslag och började genast plundra 
honom. De togo från honom både rustning och gångare, både vapen och pengar. Det enda, som de läto honom 
behålla, var den grova kåpan och de båda ljusknippena. 
De höllo också ärligt sitt löfte att inte släcka ut ljuslågan. 

En av dem hade hoppat upp på Ranieros häst. När han 
märkte hur god den var, tycktes han känna en smula 
medlidande med riddaren. Han ropade till honom: 

— Se där, vi ska väl inte vara för hårda mot en kristen. 
Du ska få min gamla häst att rida på. 

Det var en usel krake. Den rörde sig så stelt och styvt, 
som om den hade varit av trä. 

När rövarna äntligen voro borta...

det var nyanlända trupper, 




Mot aftonen kom Raniero till Ramle och red fram till 
ett ställe, där karavaner brukade få natthärbärge. Det var en 
stor, överbyggd gård. Runtomkring funnos små avbalkningar, där de resande fingo ställa in sina gångare. Där funnos inga 
rum, utan människorna fingo sova bredvid djuren. 

Det var överfullt med folk, men värden skaffade dock 
rum för Raniero och hans häst. Han gav också foder åt 
hästen och mat åt ryttaren. 

När Raniero märkte, att han blev så väl behandlad, tänkte 
han: "Jag börjar nästan tro, att rövarna har gjort mig en 
tjänst, när de tog ifrån mig min rustning och min häst. 
Säkert kommer jag lättare genom landet med min börda, 
om man håller mig för en galning." 

Då han var färdig, kom värden, som ägde karavanserajet, 
fram till honom med ett brinnande ljus.



i möte med västerländska herrar, som förde en 
undsättningshär ut till det heliga landet. I denna skara befann sig också 
Robert Taillefer, som var en vandrande riddare och en 
trubadur. 

Krigarna började som vanligt ropa: "En galning, en galning!" Men Robert tystade dem och tilltalade den ridande. 

— Har du färdats långt på detta sätt? frågade han 
honom. 

Då sade Robert Taillefer till honom: 

— Jag är också en av dem, som bär en låga, och jag 
ville, att den evigt brunne. Men törhända kan du säga mig vad 
jag ska göra, för att den inte ska slockna. 

— Herre, det är ett svårt arbete, fastän det synes vara av 
ringa vikt. Jag vill visst inte råda er till ett dylikt företag. 
Ty denna lilla låga fordrar av er, att ni alldeles ska 
upphöra att tänka på något annat. Inte tillåter den er att ha 
någon käresta, ifall ni skulle ha lust för sådant, och inte 
heller vågar ni för den lågans skull sätta er ner till ett dryckeslag. Ni får intet annat ha i tankarna än just denna 
låga och ingen annan glädje äga. Men varför jag mest av 
allt frånråder er att göra samma färd, som jag nu har.

sitt tält, som han hade 

lämnat fullt av krigsbyte, och de tappra krigare, som han 
hade kvar och som skulle glädja sig åt att han 
återtog krigaryrket och förde dem till segrar och erövringar. 

Men just då var en festmåltid i kungens tält på lägerplatsen. Alla riddare sutto på långa bänkar, och dryckeshornen gingo flitigt från man till man. Bland kämparna var också Astolf. Han skrattade och sjöng glatt och frimodigt. Men plötsligt bleknade han, och i det han vände sig till sin bordsgranne, sade han häftigt: