VISAN OM VAPENBRÖDERNA

VISAN OM VAPENBRÖDERNA

av Sandra Dermark

Februari 2013

Tillägnad alla svenskar, adliga som folkliga, med tyska anor.

I. Kommendantens barn.

Kom nu, lyss till en saga

från en tidsepok av blod,

då folk stred i mörkt ovetande

för vad de ej förstod.

Då i Küstrin an der Oder

levde en kylig kommendant

och hans lågadliga maka,

som var helt enkelt charmant.

Deras lyckliga vigsel

välsignades med barn två:

den guldlockige Gerhard

och Hedwig med ögon blå.

Han var nyss fyllda sexton,

hon ett år yngre nog,

när konung Gustav Adolf

sig in i Preussen tog.

Sin vackra, rara drottning

han höll i vänster hand,

och Eleonora gladdes åt

att se sitt fosterland.

Det katolska förbundet,

av greve Tilly lett,

tvingade kommendanten

att bli katolsk: vad skett?

Legenden om ett lejon

från midnattsolens land

blev sann när Gustav Adolf

hade stigit iland.

Han kom till Küstrins fästning

och barnens far fick ro,

befriad, men i lägret

fick de likväl få bo.

Gerhard var stark och dristig:

han blev strax officer,

medan Hedwig fick vara

drottningens fille chambrière.

II. Slaget vid Breitenfeld.

Av Preussen tog de avsked,

i Sachsen skred de in,

med mod i deras hjärtan

och hoppfullhet i sinn.

De tänkte störta kejsar’n

och göra Tyskland fritt:

envar sin egen herre,

fri att ta snabba skritt.

I fänrik Gerhards inre

fanns något mer värdigt blott:

åh, generalens dotter,

Elisabeth Charlotte!

En rent högadlig fröken,

älskad av vart befäl,

röd fläta och kloka ögon,

hon talade så väl.

En så vän mö i lägret,

liljan bland törnesnår,

i Gerhards unga hjärta

satte snart djupa spår.

För ringa för sådan svärfar,

förbisedd av sin kung,

red han främst uti striden

att segra eller dö ung.

Det var tidigt på hösten,

då skörden bragts re’n in.

Tilly stod framför Leipzig,

vred och kylig i sinn.

Den gamle veteranen,

oskuld och nykterist,

räknade ej alls med Sveriges

brigaders våld och list.

Så Gustav Adolf gav strid

på slätten vid Breitenfeld,

där många fanor tagits

och kejserliga fällts.

Lyckligt, bland de som segrat

fanns Gerhards kompani:

befordrad strax till löjtnant

skulle han, belönad, bli.

Fröjd sprids igenom lägret

och över Leipzigs slätt:

“Kurfursten på vår sida,

Tilly drar till reträtt!”

Men bland de kejserliga

några ej att flykta hann:

de var de stackars fångar

som Gustav Adolf vann.

En utav dessa, en ung en,

nästan ett gossebarn,

blev generalens page,

vid Liselotte van.

Hans hår var svart som tjära,

hans ögon som bärnsten.

Han var inte så kraftig,

men inte heller klen.

Att Hedwig älskade pagen

och blev om kinden skär

kunde hon ej borttränga:

hon var så hjärtans kär.

Hon var i ljusan låga,

han orörd som av is,

men ändå kunde förklara:

“Jag heter Alois.

Ett läger uti Flandern

fick bli mitt barndomshem,

jag är son till en hovman

som kejsarhuset känt.

Likt min far och hans svärfar,

under riksörnens våld,

på greve Tillys order

var jag en landsknekt båld.”

Hedwig blev full av tårar

över hans tragedi,

men gladdes när kung Gustav

gjorde den fången fri.

Till Rhenlandet de styrde,

det fanns ej tvivel kvar:

den store Gustav Adolf

var faktiskt oslagbar.

Gerhard blev där till löjtnant,

och Liselott hans brud:

han, i gult sidenkyller;

hon, i blå sammetsskrud.

Fältherrens vapendragare

var underofficer,

och Hedwig var hans fästmö:

kärleken växte mer.

III. Träffningen vid Lech.

Svenskarna hade tagit

nu hela Rhens öststrand:

jesuiter och noviser

fick lämna detta land.

Den store Gustav Adolf

var var dag närmare Wien,

seger lades på seger

för den svenska monarkin.

Ett lejon ifrån Norden

slogs för den rätta tron,

och tills det sista slaget

skulle han ej få ro.

Han hade ett guldblont pipskägg,

i kyllrets färg det sken,

glad blick i ljusblå ögon,

modig, ädel och ren.

Hedwig följde inte längre

med Eleonora nu,

utan med krigarhären,

som österrikarens brud.

Han var ej så katolskt lagd,

han följde lyckans bud:

att tjäna var det viktiga,

och vinningen hans gud.

Dock fick en preussisk skönhet

värma hans döda själ,

och han brydde sig mera

om Fräulein Hedwigs väl.

Vår kom, och blommor sakta

spirade upp vilt på vitt.

Vapenvilan nyss brutits,

fienden dock långt från kvitt.

Ett ringa steg från Bayern

var Sveriges härar nu:

emellan dem, där Lech

forsar ut i Donau.

Men svenskarna skulle ej

nå Bayern utan strid:

på andra sidan konfluensen

var förskansad Tilly.

I krutröken lät Gustav

flytta spångar av trä,

så hären tog sig över

till Bayern ett tu tre.

Då såg Tilly dem komma

och fattade ett beslut:

att rida själv på träbron

för att få svensken ut.

En kejserlig avdelning

utav just honom ledd

red halvvägs över spången:

fältherren var ej rädd.

Men han hann inte längre,

stackars Johann ‘t Serclaes!

Den gamle greven vacklade,

skjuten i höger knä.

Han omkom strax därefter,

av blessyren helt tärd:

så mycket för en kämpe

för tron som älskar flärd!

Kung Gustav Adolfs fältskär

satt och åderlät bredvid,

men han kunde inte göra något:

farväl, greve Tilly!

När beskedet nått kejsar’n,

från en viss bayersk ort,

kunde han ej annat göra

än att spela ett ovisst kort.

Wallenstein ifrån Friedland

skulle få härens befäl:

tystlåten och högmodig,

han hade en becksvart själ.

Lika svart hår och ögon,

med en isande blick,

få ord sa han dock skarpa,

ett lätt vemodigt skick.

I en bärstol han åkte,

kunde ej rida eller gå,

och lät avrätta envar

som ej kunde honom förstå.

Dock bland hovets jesuiter,

tog han sig mer i akt:

dessa viktigare män

såg honom med förakt.

IV. Upptakten till slaget vid Lützen.

Så fick Wallenstein fullmakt,

styrde kosan mot nord,

att kurfursten av Sachsen

få bestraffa med blod.

När den svenska krigshären

fick beskedet han sänt,

for Gustav Adolf norrut,

emot Leipzig igen.

Ett år hade passerat

se’n de lämnat Küstrin,

och våra unga syskon

förväntade att nå Wien.

Det var nu sent på hösten,

blommor dog, löven föll,

svenskarna var ej säkra

på att kurfursten höll.

Eleonora var i Erfurt,

i en präktig alkov,

fördrev tiden och oron

och om natten ej sov.

Alois och vår Gerhard

stred ihop, hand i hand:

en blond och blåögd löjtnant

med en mörk, båld sergeant.

När den ene sågs svikta,

ryckte den andre ut:

de hade räddat varandra

från ett för tidigt slut.

Sedan Lechflodens korsning

hade de delat tält,

värdshus och krus med starköl,

och blessyrer i fält.

Protestant och sydlänning,

vänskap skriven i blod,

alltid först, jämte kungen,

samma renhet och mod.

För att återta Leipzig

var det två veckor kvar.

Det hade inte än snöat,

men himlen var ej klar.

Vid en sprakande brasa

tog Gustav Adolf ut

ur bröstfickan ett brev och

ett porträtt nu till slut.

Det var en liten flicka,

med glad blick och ljust hår,

och när han läste brevet

fällde han blott en tår.

“Kära älskade fader,

när kommer du till mig?

Ska jag få en fin gåva?

Din Kristina älskar dig.”

V. Slaget vid Lützen.

En kall novembermorgon

vid Lützen innan strid,

dimman lättar så sakta,

strax lär slaget ta vid.

En ryttare med ljust hår

rider längs sin armé

när solen i öster stiger

med segerns säkerhet.

De skrider över slätten

i dis, i blod och krut.

Den impulsive ledaren

på blixtsnabb hingst står ut.

Plötsligt, det gula kyllret

med säker värja i hand

förtärs av den blå dimman,

är vilse i fiendeland.

Redan helt plötsligt träffad

och chockad uti sinn,

i högra skulderbladet,

där trängde en kula in.

Så fylls med blod hans lungor

och han faller av sin häst,

mitt i slagfältets vimmel

ska han få dö härnäst.

Till Maria Eleonora

och sin Kristina kär

flyr hans näst sista tankar

när smärtan honom tär.

En skock med tyska knektar

känner honom igen,

tar värja, kyller, smycken,

pistoler, livet än

strider att hållas uppe

när en sista explosion

för till mörker och tystnad

utan någon pardon.

När freden återvänder

spelar segern ingen roll,

för vad blev det av kung Gustav

och hans kända paroll?

Iklädd en trasig skjorta,

med livets blod bestänkt,

bland många andra soldater

ligger han: det har hänt.

Ibland de fallna räknas

Gerhard, med sårat bröst,

hans vapenbror försvunnen

och svag hans ljusa röst.

Vid slättens vissna gränser

i en bärstol ser då ut

von Wallenstein, förloraren,

på kättarkungens slut.

En galge vid hans sida,

där flera unga befäl,

“skyldiga nederlaget”,

tvingas ge upp var själ.

VI. Efter slaget vid Lützen.

I kyrkan i Weissenfels ligger en fallen hjälte,

som de få överlevande övervaka.

En svartklädd och gråtande ung kvinna träder in:

Eleonora, Gustav Adolfs maka.

I ett nära sjuktält vilar en ung officer:

vår unge löjtnant får brännvin att dricka.

Omtöcknad och sovande känner han inte alls

fältskären i hans bröst kniven sticka.

I ett sorgklätt Leipzig finns ett värdshus i ett kvarter,

snön yr och folket sjunger julesånger.

Där har regementets officerare slagit sig ner,

liksom de gjort tidigare två gånger.

Och där, i en säng, får unge krigaren besked

att hans käre härskare vid Lützen stupat.

Det gör mer ont än blessyren i hans vänstra bröst:

kungens död har hans svårmod fördjupat.

Med Gerhard förblir hans syster och hans fästemö,

som han hoppas få äkta fram till våren.

Han är ung och stark, och stämningen är glad igen:

under midvinternätterna läks såren.

Vid en lägereld i skogsbrynet, mitt i april,

blir två vackra unga av fältprästen gifta.

Stridslyckan har vänt, och Wallenstein är oslagbar,

än önskar de att en ny ätt kunna stifta.

Gerhard är ryttmästare och Liselott hans fru,

och de har fått en hel del uppleva.

Med dem följer alltid Hedwig, säker på att en gång

med sin fiancé Alois förenas.

Efter ett förlorat slag hände det fruktade:

fienden fick ta fatt i deras fana.

Regementet fick förskingras: för de unga tre

blev röveriet en livsstil och en vana.

Då kriget var det som överheten sysselsatt

kunde inget hindra de tre förskjutna:

över slagfälten och bland ruinerna drev de fram,

de stal allt vad de kunde, absoluta.

VII. Alois’ befrielse.

Vid en fästning uti Bayern

har ett läger sitt kvarter.

Skyttegravar, palissader,

en vakthavande officer.

Svenska kulor ilar hejdlöst

emot en kejserlig skans:

denna klara senvårvecka

har de rättrogna en ny chans.

Liksom vargar skymtar tyst nu

i urskogen väsen tre.

Kanske alver? Människoväsen

som ödet på avvägar drev.

Ett kanonskott mot ett bröstvärn,

en mörk fånge hoppar ut,

ej mot lägret, nej, mot skogen,

för att svimma där till slut.

Han har tovigt hår och skäggstubb,

och helt blottat är hans bröst.

Ena rövarflickan ropar:

“Alois! Mitt liv! Min tröst!”

När han kvicknat till, han svarar:

“Ja, och nu är jag äntligen fri!

Efter fyra år på fästning,

nära att dö där inuti!

Hos den Wallensteinska ätten,

på Schloss Friedland, tjänade jag,

och följde efter segerns vingar

efter många vunna slag.

En vinter, de kejserliga

intog vårt präktiga slott,

och generalen fick flykta,

ty han kejsaren förrått.

Själv flydde jag upp till norden

med hans vackra fru och mö,

som han lämnat i vådelden

att, förtärda av lågor, dö.

När vårens sol väckte grönskan,

Isabella, Thekla och jag

blev tyvärr tillfångatagna

och förblev så tills idag.”

Så hade alla nu förenats

och levde på vad de stal,

tills de kom en här för nära

och gick med i deras avtal.

Fru och fröken Wallenstein då

hade Alois redan glömt,

likväl konungen av Sverige:

hade allt de fyra drömt?

En blå fana, ner på slätten,

med tre gula kronor på?

Det var ej kronor, dock liljor:

il commence un acte nouveau!

VIII. I fransk tjänst.

Gerhard och Alois följde liljans fana.

Deras överste hette Louis-Etienne.

Han hade inget blått blod, men skämdes inte

att far hans var urmakare i Varennes.

De gick över Rhen, in i det franska riket,

till Béarn, mot södern gick deras färd.

De stred mot Habsburgarna från Kastilien,

likt wienerska släkten måna om flärd.

I Perpignan gifte sig den vackra Hedwig,

följande en katolsk ceremoni.

Dock spelade religionen ingen roll alls,

det var för kärleken som brann inuti.

Det ekade i Pyrenéernas dalar

när falkonetter och gevär gick loss.

Liljan hade bådat riksörnens nedgång

och koden för en ny tid var i sin tross.

Och vapenbröderna svek ej varandra

när de mot fiendernas kanoner red.

Samtidigt, efter trettio års förbidan,

slöt två skilda världar i Westfalen fred.

Såväl preussaren som hans högra hand hade

fått barn av var sin unga och vackra gemål.

De tänkte förena deras två ätter

i en framtid förutan hett bly och kallt stål.

Liselottes äldste son hette Hermann,

och Hedwigs äldsta dotter, Eleonora:

till minne av en omtyckt fältherre till svärfar

och en änkedrottning som ej ville förlora.

IX. Ätternas uppkomst.

Fru och fröken Wallenstein

fick frihet och gods tillbaka,

och en herre av Kaunitz’ ätt

tog änkans dotter till maka.

Två brev kom från Osnabrück

till ett värdshus i Varennes:

tre kronor på lacket var,

pappret lent och snövitt än.

Där bodde två knektfamiljer,

som efter storkrigets slut

uppförde konster på torgen

och såg rätt skickliga ut.

Detta resande sällskap

överraskades som få

när de fick veta att äntligen

kunde de neder sig slå.

Sveriges unga härskarinna,

Gustav Adolfs kloka mö,

gav bort gods och adelstitlar

till de som fick i krig ej dö.

Efter att ha sparats i årtal

av ett nordiskt sändebud

blev de i Varennes igenkända

och gick med på Kristinas bud.

I Värmland Gerhard fick ägor,

greve Ringstetten han blev,

medan Alois, som friherre,

från Dalarna till honom skrev.

De bjöd ofta in varandra

både till vardag och fest,

och i en liten sockenkyrka

ringde klockorna härnäst.

Strax från Dalarna till Värmland,

hem till svärsläkten, en vår,

flyttade en flicka med blå ögon

och sin faders svarta hår.

Eleonora och maken Hermann

fyllde Gerhards existens

med den oskuld han förlorat

i krig, brott och dekadens.

Vapenbröderna fick känna

svagare hälsa, vitt hår.

När ett slaganfall tog Gerhard

fällde Alois mången tår.

Så det unga greveparet

och deras åldriga mor

även tog del uti sorgen,

som var för dem nog för stor.

X. En karolins barndom.

Redan gamla Liselotte

hade barnbarn vid sitt knä.

Äldst var lille Gustav Adolf,

ljusa lockar, söt att se.

Lik till synes hjältekungen

med vars namn han blivit döpt,

även glad, ärlig och modig,

som i den samma form stöpt.

Han växte med fars historier

och besök från Alois,

som gav en bild utav kriget

förskönad på flera vis.

Så här växte grevesonen,

otålig, rastlös, naiv,

till en stilig ung arvinge

som ville mer av sitt liv.

XI. Gustav Adolf von und zu Ringstetten drar ut i fält.

När kriget mot Ryssland bröt ut

var han fyllda sjutton år,

och hans blå ögon glittrade när

han kysste sin släkt till vår.

Han svor “Jag skall återvända!”,

kysste farmor, mor och far,

lämnade det fredliga godset

och de kära han hade kvar.

Efter ett år var förgånget,

och herrskapet fick besked

att vid Poltava togs till fånga

deras son, som tappert stred.

Sorgen tog fru Liselotte

till sin grav och sin gemål.

Hermann och Eleonora sörjde,

men hoppades på deras son.

I ett fångläger på slätten,

löjtnant Gustav Adolf slet.

Han fick sträva för att leva,

men han svalde sin förtret.

En dag fick han se en skepnad

som han inte trodde fanns:

en ung flicka med blå ögon

och ljust hår precis som hans.

Från andra sidan staketet

vinkade hon med en varm blick

som smälte isen i hans hjärta

och försvagade hans skick.

Av den fina klädseln såg man

att hon var kommendantens tös,

och hon var likväl och hemligt

i karolinen amorös.

Resten berättar folksagan,

om hur hem till Svealand

den dristige Gustav Adolf

kom med sin Katinka i hand.