FAVOURITE POETRY: THE WREATHS

THE WREATHS
By Eliza Cook

(This is a poem I have translated into Swedish and whose translation opens the Baratheon Saga):

Whom do we crown with the laurel leaf? 
The hero god, the soldier chief, 
But we dream of the crushing cannon-wheel, 
Of the flying shot and the reeking steel, 
Of the crimson plain where warm blood smokes, 
Where clangor deafens and sulphur chokes: 
Oh, who can love the laurel wreath, 
Plucked from the gory field of death? 

Whom do we crown with summer flowers? 
The young and fair in their happiest hours. 
But the buds will only live in the light 
Of a festive day or a glittering night; 
We know the vermil tints will fade — 
That pleasure dies with the bloomy braid: 
And who can prize the coronal 
That's formed to dazzle, wither, and fall? 

Who wears the cypress, dark and drear? 
The one who is shedding the mourner's tear: 
The gloomy branch for ever twines 
Round foreheads graved with sorrow's lines. 
'Tis the type of a sad and lonely heart, 
That hath seen its dearest hopes depart. 
Oh, who can like the chaplet band 
That is wove by melancholy's hand? 

Where is the ivy circlet found? 
On the one whose brain and lips are drowned 
In the purple stream — who drinks and laughs 
Till his cheeks outflush the wine he quaffs. 
Oh, glossy and rich is the ivy crown, 
With its gems of grape-juice trickling down; 
But, bright as it seems o'er the glass and bowl, 
It has stain for the heart and shade for the soul. 


Here is the Swedish translation:

Vem kröner vi...?
Efter "The Wreaths" av Eliza Cook
Direkt från engelskan av Sandra Dermark

Vem kröner vi med lagerkrans?
Krigarhjälten i all sin glans.
Men vi drömmer om kanonskott och gälla vrål,
om vinande kulor och blodbestänkt stål,
om öppna landskap vattnade med ädelt blod,
där krutröken kväver och visst krävs det mod...
Säg, vem kan älska en lagerkrans
plockad på slagfältet i blodig trans?

Vem kröner vi med färger och blom?
Den unga bruden, lycklig och from.
Men sommaren är kort och dag blir till natt,
och glitter och fröjd hinner vardag ifatt.
Ja, färgen försvinner och blommor dör ut,
och all fägring måste ändå ha ett slut.
Säg, vem kan prisa en blomsterkrans
vars sista öde är att mista sin glans?

Vem kröner vi med sorgeflor?
Den tårögda, vars sorg är så stor.
Med grenar och flortyg så mörka som natt
kröns huvuden som en tung sorg hann ifatt.
Ett hjärta som krossats, berövats allt hopp,
vill helst vara ensamt och ej lyftas opp.
Säg, vem älskar sorgeslöjans band,
som har vävts ihop med ett tungt svårmod i hand?

Vem blir med klätterväxter krönt?
Den som skrattar åt allt, skönt eller ej alls skönt,
med tankarna dränkta i ett töcken så tungt,
och blossande kinder, dock hjärtat än ungt.
I den starka strömmen vi dricker finns glans,
en fröjd och en värme som leder till trans.
Först, i kalken och strupen, vill den skenbart väl,
dock här finns gift och mörker för hjärta och själ.