FAVOURITE STANZAS OF NARRATIVE POEMS (INSPIRATION)

    Now long a lord and clad in rich attire,
In his fair hall he sat before the wine
Watching the evening sun's yet burning fire,
Through the close branches of his pleasance shine,
In that mood when man thinks himself divine,
Remembering not whereto we all must come,
Not thinking aught but of his happy home.

“Yea,” saith the ranger, “that may well be wise,
But haste, for this eve am I well at ease,
Nor would be wearied with such folk as these.”

But for the ranger, left alone in peace,
He bade his folk bring in the minstrelsy;
And thinking of his life, and fair increase
Of all his goods, a happy man was he...

 William Morris, on an upstart ranger (huntsman) having a momeny of relaxation.
This recalls both Westeros and the Ringstetten Saga...
..............................................................................................................................................

Suppose him in a handsome uniform,—
       A scarlet coat, black facings, a long plume,
     Waving, like sails new shiver'd in a storm,
       Over a cock'd hat in a crowded room,
     And brilliant breeches, bright as a Cairn Gorme,
       Of yellow casimere we may presume,
     White stocking drawn uncurdled as new milk
     O'er limbs whose symmetry set off the silk;

     Suppose him sword by side, and hat in hand,
       Made up by youth, fame, and an army tailor—
     That great enchanter, at whose rod's command
       Beauty springs forth, and Nature's self turns paler,
     Seeing how Art can make her work more grand
       (When she don't pin men's limbs in like a gaoler),—
     Behold him placed as if upon a pillar! He
     Seems Love turn'd a lieutenant of artillery:—

     His bandage slipp'd down into a cravat;
       His wings subdued to epaulettes; his quiver
     Shrunk to a scabbard, with his arrows at
       His side as a small sword, but sharp as ever;
     His bow converted into a cock'd hat; 

 The courtiers stared, the ladies whisper'd, and
       The empress smiled: the reigning favourite frown'd—
     I quite forget which of them was in hand
       Just then; as they are rather numerous found,
     Who took by turns that difficult command
       Since first her majesty was singly crown'd...

   Besides, the empress sometimes liked a boy, 
 And had just buried the fair-faced Lanskoi.

And Catherine, who loved all things (save her lord,
  Who was gone to his place), and pass'd for much
Admiring those (by dainty dames abhorr'd)
  Gigantic gentlemen, yet had a touch
Of sentiment; and he she most adored
  Was the lamented Lanskoi, who was such
A lover as had cost her many a tear,
And yet but made a middling grenadier.
Her next amusement was more fanciful;
  She smiled at mad Suwarrow's rhymes, who threw
Into a Russian couplet rather dull
  The whole gazette of thousands whom he slew.
Her third was feminine enough to annul
  The shudder which runs naturally through
Our veins, when things call'd sovereigns think it best
To kill, and generals turn it into jest.

The two first feelings ran their course complete,

     And lighted first her eye, and then her mouth:

The whole court look'd immediately most sweet,

     Like flowers well water'd after a long drouth.

But when on the lieutenant at her feet

     Her majesty, who liked to gaze on youth

Almost as much as on a new despatch,

Glanced mildly, all the world was on the watch.

Shakspeare talks of 'the herald Mercury
  New lighted on a heaven-kissing hill;'
And some such visions cross'd her majesty,
  While her young herald knelt before her still.
'T is very true the hill seem'd rather high,
  For a lieutenant to climb up; but skill
Smooth'd even the Simplon's steep, and by God's blessing
With youth and health all kisses are 'heaven-kissing.'

 Her majesty look'd down, the youth look'd up—
       And so they fell in love;—she with his face,
     His grace, his God-knows-what: for Cupid's cup
       With the first draught intoxicates apace,
     A quintessential laudanum or 'black drop,'
       Which makes one drunk at once, without the base
     Expedient of full bumpers; for the eye
     In love drinks all life's fountains (save tears) dry.

     He, on the other hand, if not in love,
       Fell into that no less imperious passion,
     Self-love... which, when some sort of thing above
       Ourselves, a singer, dancer, much in fashion,
     Or duchess, princess, empress, 'deigns to prove'
       ('Tis Pope's phrase) a great longing, though a rash one,
     For one especial person out of many,
     Makes us believe ourselves as good as any.

Besides, he was of that delighted age
     Which makes all female ages equal -- when
We don't much care with whom we may engage,
     As bold as Daniel in the lion's den,
So that we can our native sun assuage
     In the next ocean, which may flow just then,
To make a twilight in, just as Sol's heat is
Quench'd in the lap of the salt sea, or Thetis.

And Catherine (we must say thus much for Catherine),
  Though bold and bloody, was the kind of thing
Whose temporary passion was quite flattering,
  Because each lover look'd a sort of king,
Made up upon an amatory pattern,
  A royal husband in all save the ring — 
Which, being the damn'dest part of matrimony,
Seem'd taking out the sting to leave the honey.

And when you add to this, her womanhood
     In its meridian, her blue eyes or gray
(The last, if they have soul, are quite as good,
     Or better, as the best examples say:
Napoleon's, Mary's (queen of Scotland), should
     Lend to that colour a transcendent ray;
And Pallas also sanctions the same hue,
Too wise to look through optics black or blue) --

Her sweet smile, and her then majestic figure,
     Her plumpness, her imperial condescension,
Her preference of a boy to men much bigger
     (Fellows whom Messalina's self would pension),
Her prime of life, just now in juicy vigour,
     With other extras, which we need not mention, --
All these, or any one of these, explain
Enough to make a stripling very vain.

And that's enough, for love is vanity,
     Selfish in its beginning as its end,
Except where 't is a mere insanity,
     A maddening spirit which would strive to blend
Itself with beauty's frail inanity,
     On which the passion's self seems to depend:
And hence some heathenish philosophers
Make love the main spring of the universe.

Besides Platonic love, besides the love
     Of God, the love of sentiment, the loving
Of faithful pairs (I needs must rhyme with dove,
     That good old steam-boat which keeps verses moving
'Gainst reason -- Reason ne'er was hand-and-glove
     With rhyme, but always leant less to improving
The sound than sense) -- beside all these pretences
To love, there are those things which words name senses;

Those movements, those improvements in our bodies
     Which make all bodies anxious to get out
Of their own sand-pits, to mix with a goddess,
     For such all women are at first no doubt.
How beautiful that moment! and how odd is
     That fever which precedes the languid rout
Of our sensations! What a curious way
The whole thing is of clothing souls in clay!

The noblest kind of love is love Platonical,
     To end or to begin with; the next grand
Is that which may be christen'd love canonical,
     Because the clergy take the thing in hand;
The third sort to be noted in our chronicle
     As flourishing in every Christian land,
Is when chaste matrons to their other ties
Add what may be call'd marriage in disguise.

Well, we won't analyse -- our story must
     Tell for itself: the sovereign was smitten,
Juan much flatter'd by her love, or lust; --
     I cannot stop to alter words once written,
And the two are so mix'd with human dust,
     That he who names one, both perchance may hit on:
But in such matters Russia's mighty empress
Behaved no better than a common sempstress.

     The whole court melted into one wide whisper,
       And all lips were applied unto all ears!
     The elder ladies' wrinkles curl'd much crisper
       As they beheld; the younger cast some leers
     On one another, and each lovely lisper
       Smiled as she talk'd the matter o'er; but tears
     Of rivalship rose in each clouded eye
     Of all the standing army who stood by.

     All the ambassadors of all the powers
       Enquired, Who was this very new young man,
     Who promised to be great in some few hours?
       Which is full soon—though life is but a span.
     Already they beheld the silver showers
       Of rubles rain, as fast as specie can,
     Upon his cabinet, besides the presents
     Of several ribands, and some thousand peasants.

     Catherine was generous,—all such ladies are:
       Love, that great opener of the heart and all
     The ways that lead there, be they near or far,
       Above, below, by turnpikes great or small,—
     Love (though she had a cursed taste for war,
       And was not the best wife, unless we call
     Such Clytemnestra, though perhaps 't is better
     That one should die, than two drag on the fetter)—

     Love had made Catherine make each lover's fortune,
       Unlike our own half-chaste Elizabeth,
     Whose avarice all disbursements did importune,
       If history, the grand liar, ever saith
     The truth; and though grief her old age might shorten,
       Because she put a favourite to death,
     Her vile, ambiguous method of flirtation,
     And stinginess, disgrace her sex and station.

     But when the levee rose, and all was bustle
       In the dissolving circle, all the nations'
     Ambassadors began as 't were to hustle
       Round the young man with their congratulations.
     Also the softer silks were heard to rustle
       Of gentle dames, among whose recreations
     It is to speculate on handsome faces,
     Especially when such lead to high places.

     Juan, who found himself, he knew not how,
       A general object of attention, made
     His answers with a very graceful bow,
       As if born for the ministerial trade.
     Though modest, on his unembarrass'd brow
       Nature had written 'gentleman.' He said
     Little, but to the purpose; and his manner
     Flung hovering graces o'er him like a banner.

     An order from her majesty consign'd
       Our young lieutenant to the genial care
     Of those in office: all the world look'd kind
       (As it will look sometimes with the first stare,
     Which youth would not act ill to keep in mind),
       As also did Miss Protasoff then there,
     Named from her mystic office 'l'Eprouveuse,'
     A term inexplicable to the Muse.

     The favour of the empress was agreeable;
       And though the duty wax'd a little hard,
     Young people at his time of life should be able
       To come off handsomely in that regard.
     He was now growing up like a green tree, able
       For love, war, or ambition, which reward
     Their luckier votaries, till old age's tedium
     Make some prefer the circulating medium.

This we pass over. We will also pass
     The usual progress of intrigues between
Unequal matches, such as are, alas!
     A young lieutenant's with a not old queen,
But one who is not so youthful as she was
     In all the royalty of sweet seventeen.
Sovereigns may sway materials, but not matter,
And wrinkles, the d----d democrats! won't flatter.

I don't know how it was, but he grew sick:
     The empress was alarm'd, and her physician
(The same who physick'd Peter) found the tick
     Of his fierce pulse betoken a condition
Which augur'd of the dead, however quick
     Itself, and show'd a feverish disposition;
At which the whole court was extremely troubled,
The sovereign shock'd, and all his medicines doubled.

Low were the whispers, manifold the rumours:
     Some said he had been poison'd by Potemkin;
Others talk'd learnedly of certain tumours,
     Exhaustion, or disorders of the same kin;
Some said 't was a concoction of the humours,
     Which with the blood too readily will claim kin;
Others again were ready to maintain,
"'Twas only the fatigue of last campaign."

The climate was too cold, they said, for him,
     Meridian-born, to bloom in. This opinion
Made the chaste Catherine look a little grim,
     Who did not like at first to lose her minion:
But when she saw his dazzling eye wax dim,
     And drooping like an eagle's with clipt pinion,
She then resolved to send him on a mission,
But in a style becoming his condition.

Lord Byron: on Catherine the Great falling for an officer newly arrived from the war front, who soon becomes her favourite...

Here's Talis Qualis's Swedish translation, which perfectly captures the spirit of the original:


Tänk er vår vän i högröd uniform, 

Trekantig hatt med plym, som ståtligt svängde 

Lik sönderslitna segel i en storm, 

Bland allt det folk, som sig kring salen trängde; 

Benkläder, lysande som en Cairn Gorme, 

Af gula kasimirn, der sabeln hängde, 

Och hvita strumpor, spända tätt åt ben 

Med förin långt vackrare än silkets sken. 

44. 

Stäld på en piedestal, med hatt i hand, Af äran, 
ungdomen och skräddarn smyckad, Den erketrollkarl, mot 
hvars konst ibland Naturen synes arm och förolyckad, 
(Så snart han icke i för snäfva band Snör in en kropp, 
som om han varit styckad) Det vore kärleksguden - 
icke sant? - Förvandlad till artillerilöjtnant. 

Hans bindel glidit ned till en kravatt, Hans vingar
krympt till epåletter redan, Hans koger, fäldt i hop,
som balja satt, Och pilarne förträngts till sabel
sedan Och bågen formats till trekantig hatt - Ja,
Psyche skulle sjelf i hast (emedan Hon, som de andra,
kan begå en bock) Ha tagit honom för Kupido ock.

46.

Fruntimren hviskade, hofmännen glodde,

Zarinnan log och ond var favoriten -

Fast jag har glömt nu, hvem hon anförtrodde

Den tiden denna post åt bland eliten,

Ty från den stund hon af sig sjelf berodde,

Förgrenades åt flera håll aptiten,

Dock var det sex fots karlar mest, och käcka,

Som kunnat patagoniers afund väcka.

47.

Så ofatt var ej Juan, utan fin,

Och skär och röd och skägglös såsom Fröja;

Men ändå var det något i hans min

Och i hans rörelser, som tycktes röja,

Att liknade han än en kerubin,

Så stack dock mannen fram ur engelns tröja,

Och stundom kejsarinnan föredrog

En pilt; det sågs på Lanskoi, han, som dog. 

52. 

På så sätt ber jag äfven er förklara, 

- Och skonsamt som en qvinnotunga kan - 

Hvad kejsarinnans gunstling kunde vara, 

Det var en svåra hög och uppsatt man, 

Fast ej i rang just; men han skrämdes, bara 

Han vädrade rivalen i en ann, 

Än mer då skulderbredden lätteliga 

Kom egarn, liksom fonderna, att stiga. 

54. 

Zarinnan, kär i allt (blott ej sin man, 
Som också 
var sin kos), men mest betagen 
I resår (fasliga för 
mången ann), 
Greps stundom af de blidare behagen; 
Ja, mången tår för salig Lanskoi rann, 
Till hvilken 
framför allt hon känt sig dragen 

Och som vardt henne innerligen kär,
 Ändock han var en måttlig grenadier. 
 

Katrina, detta stora sammandrag 

Af »krigets upphof», eller fredens, (Hymen 

Är alltings stora upphof, menar jag, 

Välj derför hvad du anser i kostymen) - 

Katrina såg med lifligt välbehag 

Budbäraren, med segerns gud på plymen, 

Och glömde - när han framgaf, stödd på knät,, 

Suwarows bref - en stund att brvta det. 

Dock var hon snart å nyo kejsarinnan. Men dolde icke 
derför hvad som var Tre fjerdedelar minst af henne - 
qvinnan; Och då hon sedan brefvet öfverskar Stod hela 
hofvet som på nålar, innan Ett äkta kungligt löje 
spådde klar Temperatur. De voro stora, dragen, 
Men munnen fin och ögat klart som dagen. 

60. 

Det andra nöjet tog hon mera lätt, Suwarows 
halfförryckta rim, och snöda, Som sammandrogo i 
en rysk kuplett En hel gazette med fulla spalter 
döda; Det tredje (märk!) var hennes lätta sätt Att 
smälta hvad som kostar männer möda: Hur en despot 
ett slagtande bestämt, Som generaler drifva som ett 
skämt. 

61. 

På munnens krusning syntes en minut Hur nöjd zarinnan 
blef vid de två första; Och hofvet såg så genom 
lyckligt ut Som blommor, som fått regn, ifrån att 
törsta; Men när hon log mot löjtnanten till slut, - 
Ty unga karlars åsyn var det största Behag hon viste, 
näst en ny rapport - Så gjordes stora ögon inom kort. 

62. 

Var hennes yttre något för manhaftigt, 

Då hon var barsk, så var hon - helst för denr 

Som tror sig om hvad moget är, och saftigt - 

Som glad en ganska läcker syn igen. 

Hon blef ej ögonkasten skyldig; men 

Betalas skulle - det blef inskärpt kraftigt - 

Kupidos vexlar strax till fullt belopp, 

En prompt liqvid, som ej fick skjutas opp. 

66.

Hos Shakspeare nämns »härolden Hermes, som På
himlakyssande bergstoppar sänkt sig»; Och något dylikt
- när vår härold kom - Tycks äfven hennes majestät ha
tänkt sig. Visst stod herr löjtnanten lågt nedanom,
Men Simplon sjelf för snillet sammanträngt sig, Och
ungdomskraft gör alla kyssar till Ett »himlakyssande»,
om inan så vill.

67.

Hon såg i nåde ned - och upp såg han - Och strax
betogos de - hon af hans höga Figur, hans blick
och . . . Ja, Kupido kan Berusa med en klunk jemväl
de tröga Och slipper hälla stoptals, påstår inan;
Ty den, som kär är, dricker med sitt öga Hvar enda
lifsbrunn läns (med undantag Af tårarne, sorn räcka,
tänker jag).

68.

Och han betogs, om ej af kärlek just,

Af en passion fullt lika stark i längden,

Sjelf kärleken, den der - när ett robust

Modelejon, eller högdjur ur den engden,

Som vi ej nå till, »värdes» fatta lust

(Popes fras) till någon viss person bland mängden -

Strax alstrar föreställningen, att man

Ar lika god, bevars, som någon ann. 

70. 

Och om Katrina vi på lifvet rycke, Var hon, så karsk 
hon syns, en vänlig själ, Och den, som för en tid vann 
hennes tycke, Kom ej vid törnen med sin nakna häl, Men 
var liksom en kung i månget stycke, Ett slags gemål, 
men utan ring likväl! Och desto mindre kom han der 
till korta, Som honungen var qvar och gadderi borta. 

71. 

Lägg dertill, att hon stod i flor som qvinna 

Samt hennes blåa ögon, eller grå 

(Ty lyser själ ur globerna, så vinna 

De senare i klarhet på de blå: 

Så hos Maria, Skotlands herskarinna, 

Och Frankrikes Napoleon också, 

Och Pallas se’n, för klarsynt, som jag menar, 

Att hafva sett ur mörka ögonstenar) - 

72. 

En ståtlig växt, som framstod oombedd, En huldrikhet 
(för att det så benämna), Som föredrog en pilt, trots 
män af bredd, Som kunnat Messalinas panna jemna; 
En yppig frodighet, och väl beredd, Samt andra item, 
som vi utelemna - Allt, eller hvart för sig, var nog 
att få En pojke fåfäng, kan inan lätt förstå, 

73. 

Och mer än nog; ty kärlek är och blifver En 
sjelfvisk inbilskhet, der han ej är Bindgalenskap, som 
obetingadt gifver Sig blotta skönheten i våld, det der 
Förgängliga rent ingenting, som drifver Passionens 
spel: och derföre han lär Af flere hedendomens 
lärofäder Betraktats som tillvarons hufvudfjäder. 

Det der må dikten - icke jag - förråda. 

Vår Juan ganska smickrad var och glad 

Ät majestätets kärlek, eller klåda. 

Nej, bed mig icke ändra denna rad! 

De sammansmält med menskligt stoft, de båda 

Förnimmelserna, till en sådan grad, 

Att de tu äro ett - och derutinnan 

Var hon så god som sömmerskan, zarinnan.

78. 

En hviskning hela hofvet genomgick, Och alla läppar 
alla öron mötte, Hvar enda statsfru dubbla rynkor 
fick, Och frökenskaran ögonspelet skötte Samt fick 
ett fasligt bry ett ögonblick; An mer: rivalitetens 
tårar blötte Förtrutna ögon också der och hvar På 
mången grof, uniformerad karl. 

79. 

Det tog gesandterne just på det ömma, Och alla frågade 
nu, hvem han var, Den unge man, som, af det här att 
döma, Såg ut att bli i hast en mägtig karl. De sågo 
redan silfverrubler strömma I hans chatull, så tätt 
som hagel far, Och ordnar ösas ut med fulla händer 
Och bönder flera tusental i sänder. 

80. 

Katrina var - som alla i den vägen - Frikostig. 
Och Kupido, som förstår Behändigt öppna, uppmärksam 
och trägen. Hvar enda slagbom, som till hjertat går, 
Lät aldrig (fast hon var för krig benägen Och kan ske 
gått i Klytemnestras spår, Som kan i ett fall vara bra 
- när kifvet Tar slut med att den ene offrar lifvet) 

81. 

Zarinnans gunstlingar bli obönhörda. Vårt lands 
Elisabet gaf knappt en slant, Men ansåg hvarje utgift 
för en börda, I fall storljugarn haf den här sagt 
sant; Och grämde hon sig äfven samvetsgrant Till 
döds för favoriten hon lät mörda, Var dock en slem - 
och nidsk - lättfärdighet En fläck på hennes kön och 
värdighet. 

82. 

När hofvet skildes och levéen var slut, Så trängdes 
alla främmande gesandter Omkring den unge mannen 
hvar minut, Lyckönskande, liksom en flock drabanter; 
Fruntimren sjelfva dröjde att gå ut, Och siden frasade 
på alla kanter, Ty på en vacker karl de lägga an, 
Särdeles när till råns; det leda kan. 

83. 

Don Juan, som, han viste icke hur, Vardt fjäsad 
öfverallt, å daga lade Så rigtig takt vid denna 
grannlåtsskur, Som om han till minister danats hade; 
Det låg en fin instinkt i hans natur Och kort, 
men träffande, var hvad han sade, Kring hans person, 
dessutom, och manér, Behagen fladdrade som ett banér. 

84. 

På hög befallning togs vår vän om händer Af hof 
uppvaktningen, som nu slapp lös; Nu voro alla som 
hans såta fränder (Och att i början oftast socker 
strös Till efterrättelse för ungdom länder), Miss 
Protasoff bland andra - l’Eprouveuse - Så nämnd 
ifrån sin mystiska förrättning, Som ej kan återges 
i öfversättning. 

Don Juan vardt en ryss af ton ined tiden. Och sättet 
anar ni nog, gissar jag. Få unge män gå segrande ur 
striden Mot frestelser af tarfligaste slag - Och hans 
låg bredd som en paulun af siden I Med fester, dans 
och tärnor dag från dag Och späckad börs, har inan 
ej rner att önska, Och is blir paradis och vintern 
grönska. 

99 

_._.. 

Han fann sig väl af Höghetens begäran; Och vardt hans 
tjenst än något mödosam, Så icke väcker det ungt folks 
förfäran, Som nog i ty fall vet att slå sig fram. Med 
könet till sitt fria val, och äran, Han svalde lik 
en ung och saftig stam, Som alla göra, innan de bli 
gamla, Då en och annan föredrar att samla. 

23. 

Bedårad af sitt ungmod, i förening Med dåliga exempel, 
blef han snart En smula tygellös, i sämre mening: 
Den slemma odygd, som förstör med fart Vår känslas 
friska brodd och, i förening Med andra böjelser af 
lägre art, Plär sjelfviskhetens hårda hylsa fostra, 
Der själen stänger in sig som en östra. 

24. 

Men det hör icke hit. Ni känner spåren. Som leda 
från och till omaka par, En löjtnant till exempel, 
skägglös karl, Och en furstinna, ej ännu till åren, 
Om också ej precis i ungdomsvåren, Som när sitt 
stolta sjuttontal hon bar, Ty köttet krusar ej för 
potentater Och skrynklor äro f-n till demokrater. 

25. 

Och Döden, den stormägtigste (som är Förgänglighetens 
Gracchus, den man hatar, För det han med sin lex 
agraria plär Begränsa den, som frossar, yfs och 
ståtar, Till samma lilla jordfläck ungefär 

- Med benmjöl gödslad - som de stackars satar, Som 
aldrig egt en torfva), Döden är 

- Jag går så långt - en revolutionär. 

26. 

Han (Juan, icke Döden) lefde jemt I nåd, 
och öfverdåd, och glans, och glitter, I detta 
Björnskinns-Eden, som jag nämnt, Der raggen (måtte 
jag ej bli för bitter) Ur »guld och sölke» sticker 
fram på skämt 
[···] och gör, Att purpurn knappt 
tycks garfvad innanför. 

29. 

Don Juan, långt ifrån att fjäsa släpet, Vardt fjäsad 
för sin ungdom och sitt mod, Om hvilket ryktet redan 
tält så häpet, Samt för sitt gry af racehäst - för 
sitt blod, Ja, för sin uniform, som satt så näpet Och 
klädde honom, hur han gick och stod, - Likt dessa 
moln i rödt, som solen smycka - Men mest för det en 
gumma gjort hans lycka. 

37. 

Don Juan blomstrade, men kunde bli I vissa stunder 
lik en sensitiva, Som drar sig undan (som för poesi 
Monarker, när ej folk som Southey skrifva). Kan ske 
han drömde sig till baka i Klimat, der Newan skulle 
löst sin drifva Förr än i Maj; kan ske han haft behof 
Af fägring mer än höga kärleksprof. 

38. 

Kan ske, men hvartill är kanske nödvändigt Uti ett 
fall som detta? Matken tär En frisk och fager kind 
fullt så behändigt Som han vet laka ut det visset 
är. Bekymmer ge, likt en hotellvärd, ständigt Sin 
veckoräkning in, som, hur man svär, Får liqvideras. 
Sex dars lugn vi njute, Men på den sjunde står en 
björn der ute. 

39. 

Hvad det nu kom sig af, rnen kränk vardt hany 

Och kejsarinnan all slags tröst försmådde, 

Då doktorn (som kurerat Peter) fann 

En puls, som alltför lifligt förespådde 

En kan ske dödlig utgång och förrådde 

Den feberglöd, som i hans ådror brann, 

En upptäckt, hvarvid hofvet grymt förskräcktes 

Och dubbla doser åt den sjuke räcktes. 

40. 

Der hviskades man vid i sin förstämning: 

Potemkin nämndes och giftblanderi, 

En tydde på en svulst i följd af klämning. 

En annan talte lärdt om anemi, 

En tredje om en vätskornas förskämning, 

Om tvinsot och ohjelplig dyskrasi, 

En fjerde såg deri, trots dessa satser, 

»En följd af sista fälttågets strapatser.» 

41. 

Tills vidare vid ett recept vi 
stanne: Sodae sulph. 3vj. 3ij. Sennae 
tinct. Aq. ferv. f. 3jss. 3ss. optim. Mannae 
Haustus" (här koppades han mycket flinkt) »R. 
ulv. Com. gr. iij Ipecacuanhae" (Mot mera reste sig 
vår väns instinkt) "Bolus Potassae Sulphuret. sumendus 
Et haustus ter in die capiendus."


42. 

På så sätt hjelps man, eller stjelps, må vara, 

Af läkarne, som vi begabba, när 

Vi ega helsan, men vid minsta fara 

Få brådt att kalla. Nalkas vi den der 

Hiatus maxime deflendus bara, 

Som spaden fyller, få de nog besvär 

- På det vi ej må segla utför Lethe - 

Vår snälla Baillie och vår Abernethy. 

43. 

Om vräkning hade döden fält ett hot, Men Juan drog ej 
derför sina färde, Hans ungdomskraft stod ypperligt 
emot Och visade på andra spår de lärde. Det onda låg 
dock qvar uti sin rot Och på hans kinders späda rosor 
tärde Till bryderi för fakulteten, som Tillstyrkte 
resor och att se sig om. 

44. 

Klimatet var för kallt för detta fina, Sydländska 
blomstånd, sade de förtäckt: Ett nålstyng för den 
kyska Katarina, Som vid en vink om skiljas blef 
förskräckt. Men då hon såg hans ögon modlöst skina, 
Liksom en örns, som fått sin vinge stäckt, Beslöt 
hon ge sin älskling ofördröjligt En hög mission, 
så ärofull som möjligt. 

.........................................................................................................................................

"When thou unto the other side art come,
A palace shalt thou see of fiery gold,
And thou mayst pass into a glorious hall
Where many a wonder hangs upon the wall;
But far more wonderful than anything
The fair slim consort of the gloomy King,
Arrayed all royally shalt thou behold,
Who sitting on a carven throne of gold,
Whene’er thou enterest shall rise up to thee,
And bid thee welcome there most lovingly,
And pray thee on a royal bed to sit,
And share her feast; yet eat thou not of it,
But sitting on the ground eat bread alone,
Then do thy message kneeling by her throne…
   And there in that grey country, like a flame
Before her eyes rose up the house of gold,
And at the gate she met the beast threefold,
And so she came into the mighty hall,
And saw those wonders hanging on the wall,
That all with pomegranates was covered o’er
In memory of the meal on this sad shore,
Whereby fair Enna was bewept in vain,
And this became a kingdom and a chain.

But on a throne, the Queen of all the dead
She saw therein with gold-embraced head,
In royal raiment, beautiful and pale;
In worship of her, who said, "Welcome here,
O messenger of Venus! thou art dear
To me thyself indeed, for of thy grace
And loveliness we know e’en in this place;
Rest thee then, fair one, on this royal bed
And with some dainty food shalt thou be fed;
Ho, ye who wait, bring in the tables now!"
Therewith were brought things glorious of show
On cloths and tables royally beseen,
By damsels each one fairer than a queen.
The very latchets of whose shoes were worth
The royal crown of any queen on earth;
That all these dainty matters without flaw
Were strange of shape and of strange-blended hues,
So every cup and plate did she refuse
Those lovely hands brought to her, and she said,
"O Queen, to me amidst my awe and dread
These things are nought, my message is not done,
So let me rest upon this cold grey stone,
And while my eyes no higher than thy feet
Are lifted, eat the food that mortals eat."

William Morris on Persephone and her palace...
If I died, I'd be most likely to end up in such a lovely underworld!